Egenskapen som räddar mig gång på gång

Mitt jobb som högstadielärare kräver många egenskaper. En av de viktigaste är tålamod. Elever gör - tänka sig - inte alltid exakt som jag vill, eller säger till dem. Ibland inte ens om jag säger till dem två gånger. Det förekommer till och med, och nu tror jag att många blir förvånade, att de gör exakt tvärtemot vad de har blivit tillsagda.

Tålamodet är därför extremt viktigt. Jag kan inte ägna mig åt att springa omkring och skälla ut alla som inte gör som jag säger (även om det har förkommit, och då gärna i samband med en Arsenalförlust för då är jag av någon anledning inte alls samma under av harmoni som jag är i normala fall) utan det som är mer effektivt är att prata med ungdomarna och tydligt förklara vad som inte har fungerat och tillsammans komma fram till en lösning på problemet. Vill jag se förändring på lång sikt fungerar det mycket bättre än straff och piskor. För det är på lång sikt vi inom skolvärlden ofta jobbar. Den åtgärd jag sätter in idag kanske inte ger utdelning förrän om två år, och då kanske eleven inte ens är kvar på skolan. Det kan vara frustrerande, men också extremt givande när man väl ser resultat.

Mitt mantra i situationer där det känns hopplöst och inga åtgärder man tar till ser ut att ge resultat är "Jag har störst tålamod". Det har förekommit situationer där jag har tvingats att ta några djupa andetag och mumla det mantrat för mig själv några gånger bara för att finna styrka. Det har stått mellan den strategin eller att knalla ner för backen från skolan där jag jobbar till Akademiska sjukhusets psykakut, och jag vill undvika den senare.

Detta går även att applicera på mitt supporterskap. Jag har använt strategin så länge jag kan minnas. Jag kommer till exempel ihåg att jag tänkte åt det hållet den där hemska dagen i maj 1999 när Manchester United vände Champions League-finalen mot Bayern München och inte bara vann turneringen utan också säkrade trippeln. "En dag" tänkte 15-åriga jag i min tidiga bitterhet "kommer Manchester United inte vara bäst längre. Då kommer jag njuta desto mer".

Det gick femton år. Sedan hände det. David Moyes hade tagit över som Manchester United-manager och plötsligt rasade laget ihop fullständigt. Inte för att jag normalt är en person som njuter av andras olycka, men detta var inte andras olycka. Detta var ju Manchester Uniteds. Äntligen fick 15-åriga Axel rätt och det var tack vare mitt tålamod. Jag stod ut när Alex Ferguson radade upp titlar och bitterheten odlades högre än redwoodskogar, men till slut kom dagen.

Jag känner samma sak med Arsenal nu. Livet som Arsenalsupporter har nog aldrig varit såhär påfrestande, i alla fall inte så länge jag har varit medveten. Det krävdes säkerligen en ängels tålamod att ta sig igenom Arsenals 80-tal, men då var jag tack och lov mer upptagen av att äta sand och leka med playmobil eller vad jag nu pysslade med på 80-talet. Situationen just nu är påfrestande, men precis som 1999 vet jag att någon gång kommer det vända. Det kommer att bli bättre, och då kommer det kännas extra skönt att ha haft tålamodet att stå ut. Det skulle vara frustrerande att behöva vänta fram till 2032 på positiva nyheter, men då lär i alla fall Arsene Wenger ha lämnat klubben. Förhoppningsvis även Stan Kroenke.

Nu tror jag inte att det, som i Unitedfallet, kommer att ta femton år innan livet som Arsenalsupporter vänder till det mer positiva igen. Att det inte kommer att vända på en gång får jag leva med, och det fixar jag. Mitt tålamod är nämligen störst.