En enda ödmjuk önskan

Efter en sommar som gick vansinnigt snabbt, där jag mest har ägnat mig åt att följa med mina groundhoppande vänner på alltmer tveksamma arenor över halva Europa, är Arsenal plötsligt tillbaka. Jag har inte följt en försäsong så här dåligt på många år, men då jag har lurat mig själv efter såväl framgångsrika som svaga försäsonger har jag lärt mig att försäsongen inte betyder någonting.

I alla fall inte för hur det kommer att gå under säsongen - jag märkte dock själv under min egna blygsamma fotbollskarriär att försäsongen visst hade betydelse i ett annat avseende. Det var negativt för vårformen att tillbringa hela vintern på Uppsalas studentnationer med kärlekslösa hamburgertallrikar och Falcon för 19:- som basföda (jag testade i och för sig aldrig något alternativ till denna diet, så det är möjligt att andra varianter hade varit ännu sämre).

För Arsenalspelarnas del är den så kallade Ray Parlour-dieten som jag med stor framgång nyttjade under mina försäsonger bara ett eko från det förflutna, och de har förhoppningsvis ägnat sommaren åt att jobba sig mot topptrim. Broccoli och spinning och sådant - eller vad de nu pysslar med på träningsanläggningen. Visserligen går ju vinstintressen och varumärkesbyggande numera hand i hand med den fysiska förberedelsen för spelarna, så nog hade Arsene Wenger rimligen önskat att laget hade tillbringat ännu mer tid till att låta spelarna komma i så bra form som möjligt inför säsongen.

Med tanke på hur det har sett ut i premiärmatcherna de senaste sju åren är jag beredd att ge Wenger rätt - om han nu tänker som ovan. Se bara hur det har sett ut:

2010-11: Liverpool-Arsenal 1-1
2011-12: Newcastle-Arsenal 0-0
2012-13: Sunderland-Arsenal 0-0
2013-14: Arsenal-Aston Villa 1-3
2014-15: Arsenal-Crystal Palace 2-1
2015-16: Arsenal-West Ham 0-2
2016-17: Arsenal-Liverpool 3-4

En av sju alltså. EN av sju - av ett lag som varje år har haft ambitionen att slåss i toppen. Det är klart att det inte är bra nog. Till poängen med den här texten: Jag. Vill. Inte. Vara. Med. Om. Samma. Sak. Igen. Då talar jag naturligtvis inte enbart om premiären, utan om hela säsongen. De senaste tretton säsongerna har följt i princip samma mönster. Den svaga inledningen. Höstsvackan. Senvintersvackan. Borta från guldjakten och Europaspelet i typ februari.

Jag kan inte förmå mig själv att våga hoppas på ett Arsenal som slåss om titeln, men jag tänker inte glömma att Wenger förra året sa att denna trupp är den bästa han har förfogat över under sina år i Arsenal. Med tanke på att Alexandre Lacazette och Sead Kolasinac har förstärkt borde således årets trupp vara ännu bättre. Men det är ju en sak vad Wenger säger och vad som faktiskt händer på planen. Arsenal slutade som bekant femma förra säsongen, så enligt det-som-händer-på-planen-teorin så var truppen snarare den sämsta Wenger har haft under sin tid. Åtminstone den som har presterat sämst i ligan.

Det enda jag önskar är att Arsenal inte är borta ur diskussionen på en gång. En förlust i premiären leder tankarna just dit, så det är det som till varje pris måste undvikas.