Nervös, oroad och konfunderad

Himlen är grå. Vinden är kylig. Solen är borta. Det är så den här morgondagen ser ut just idag. Det är så många av dagarna sett ut i Arsenal-land under de senaste veckorna. Det får mig av någon ogrundad anledning att tänka på Dom Som Försvann av Kent. Mot slutet av låten sjunger bakgrundsrösten  "Du kommer aldrig mer bli dig själv" och "Man blir trött på ditt jävla gnäll". Två rader som man mycket väl skulle kunna använda för att beskriva Arsène Wenger.

Ofta känns det som om jag har lite av en plikt att försöka vara positiv när det kommer till Arsenal. Jag vill trots allt inbringa hopp, försöka tro att allting löser sig till slut. Men med mindre än två veckor kvar av augusti månad känner jag mig helt hopplös. Det känns som om musten gått ur en. Som om alla krafter är slut.

Journalister gör narr av oss på fler än ett sätt. Supportrarna skapar hemsidor som dessa. Bloggare kommer på finurliga sätt att driva med Arsenal. Forum är sprängfyllda av inlägg som t.ex. detta. Frågan är om det någonsin kommer att ta slut?

Vår älskvärda klubb har under den här sommaren blivit till åtlöje. Motståndare gör narr av oss. Egna supportrar har kokat över av ilska. Journalister finner nya vägar att illustrera Arsenals misslyckanden. Arsène Wenger är kritiserad som få. Ivan Gazidis gör en Obama och lovar massor, men levererar ingenting.

För lite mer än en månad sedan lät det så här när Arsène Wenger talade med pressen:

Imagine the worst situation - we lose Fabregas and Nasri. You cannot convince people you are ambitious after that. You cannot pretend you are a big club. A big club holds onto its big players and gives a message out to all the other big clubs that they just cannot come in and take [players] away from you.

En dryg månad senare har vi tappat Cesc Fabregas medan Samir Nasri kommer att skriva på för Manchester City vilken dag som helst. Det är helt oförståeligt. Helt absurt. Helt galet. För två år sedan - 2009 - sade han att man inte skulle kunna ersätta någon av Fabregas kaliber med en spelare, utan att man i sådana fall skulle bli tvungen att inhandla två spelare.

Om det är någonting den här sommaren gjort är det att den sänkt vår status som klubb. Jag är inte lika säker på om vi längre har en lika stor dragningskraft som resten av topplagen i Europa. Manchester City, klubben som bildades 2009, har på bara två år gått om Arsenal på så gott som alla fronter. Och trots att det enbart berott på ekonomisk dopning lever vi i en värld där folk inte bryr sig om hur man ligger till ur en ekonomisk aspekt. Eller som Patrik Strand sade på 10-årsjubileumet, det är nog dags att hemmapubliken börjar sjunga "we're by far the most financial stable team the world has ever seen".

Sedan skall vi inte agera som om värvningar är allt, men just nu står vi på en extremt skör tråd där vi riskerar att falla vilken sekund som helst. En position vi själva satt oss i. Och trots att jag ogillar folk som säger att vi skall värva 5-6 spelare varenda transferfönster (s.k. Football Manager-supportrar) har vi nått en punkt där vi åtminstone måste ha in en två till fyra spelare om vi skall ha en chans att utmana i det långa loppet. Och det på mindre än två veckor.

Under de senaste dagarna har en text cirkulerat runt på Internet som fått Arsenal-supportrar att börja skaka av oro. Jag tänkte ta mig friheten att översätta den till svenska:

Varje lag i Premier League måste lista 25 utespelare på sin hemsida. Inte dåligt, men det är nu det roliga börjar.

2 av dessa är Bendtner och Nasri som bägge är på väg bort: 23

2 av dessa är Eastmond och Lansbury som inte varit med i Wengers planer på sistone: 21

4 av dessa har ingen erfarenhet alls av Premier League och är runt 18-19 år: Alex OC, Ryo, Frimpong & Jenkinson: 17

4 av dessa är just nu skadade (och har en tendens att vara skadedrabbade): Diaby, Djourou, GIbbs & Traore: 13

3 av dessa är Squillaci, Chamakh & Rosicky: 10

Om detta inte får er att bli oroade måste ni verkligen ha ballar av stål. Det är en skrämmande lista som får en att inse hur pass tunn vår trupp är för tillfället. Lägg där till att både Gervinho och Song är avstängda mot Liverpool, Manchester United och Swansea. Helt otroligt.

Med mindre än två veckor kvar av transferfönstret har vi satt oss i en situation där vi är tvungna att vidta drastiska åtgärder. Detta samtidigt som klubbarna runtom i Europa känner till att vi har pengar att spendera. Det är ingen idealisk situation att befinna sig i, men klubben får skylla sig själv.

Nu gäller det att svälja all stolthet man har, se till att förstärka laget och inte vara rädd för att spendera. Den respekterade finansbloggaren The Swiss Ramble räknade inför den här sommaren ut att Arsenal hade runt £30 miljoner i sin spargris.

Lägg nu till alla de miljoner man fått in (Fabregas, Eboué, Clichy, JET m.fl.) och kommer få in via spelarförsäljningar (Nasri, Bendtner m.fl.) så kommer ni märka att den spargrisen helt plötsligt är uppe i nästan £90 miljoner. Som Tim Payton sade i dagarna kan inte ett bankkonto hålla nollan, göra mål eller vinna matcher. Det är bara spelare som kan.

Om vi som klubb inte agerar snabbt och beslutsamt är en topplacering verkligen i fara. Under sommaren har en väldans massa supportrar överreagerat in i det sista, men sanningen är att vår trupp just nu är tunnare än tråd. Och om sanningen verkligen skall fram kan det komma att kosta oss dyrt. Dyrare än många tror.

Vår status är redan nu skakad, men vi kan återupprätta vår heder genom att bevisa att vi fortfarande är en toppklubb - både på och utanför plan. Den här säsongen kan vara den viktigaste på över 20-30 år, vilket säger det mesta om vad vi står inför. Om vår titeltorka fortsätter kommer folk inte minnas Arsène Wenger för det han bör vara ihågkommen för, utan snarare det motsatta.

När man tittar på Manchester United ser man ett lagbygge som är framgångsrikt, väloljat och samspelt. När man tittar på Manchester City ser man massor av världsklasspelare som på egen hand kan avgöra matcher. När man tittar på Chelsea ser man en ryggrad och en stomme som många andra lag saknar. När man tittar på Liverpool ser man hopp om en ny framtid. Men frågan är - vad ser man när man tittar på Arsenal?