I januari månad, mitt under pågående säsong, kände jag mig för att skriva om någonting som först skulle inträffa ett halvår framåt i tiden. Jag valde nämligen att skriva om en holländare vid namn Robin van Persie, som i dåvarande stund hade burit Arsenal på sina axlar under hela säsongens gång - och som skulle fortsatte att göra det under våren. 

Eredivise kryllade av supertalanger under början och mitten av 00-talet och van Persie var bara en av många som tippades ha en ljus framtid. Arjen Robben, Rafael van der Vaart, Klaas jan-Huntelaar och Wesley Sneijder är bara några exempel på det som mycket väl skulle kunna kallas en gyllene generation. Robin van Persie hade inte ens hunnit fylla 20 innan scouter från Arsenal - och många andra toppklubbar - började följa hans utveckling borta i Feyenoord, Rotterdam.

Nästan två år senare hade Wenger sett nog av holländaren och beslutade sig för att ta en chansning. Efter allt hade han inte imponerat lika mycket som många av hans landsmän, men att han var talangfull kunde man inte gå miste om. 17 maj 2004 blev affären officiell och de £3,75 miljoner Arsenal betalade till Feyenoord skulle visa sig bli väl spenderade pengar, men det skulle ta sin tid innan holländaren började leverera på allvar i den röd-vita tröjan.

Hemma i Rotterdam hade van Persie redan hunnit bli stämplad som ett problembarn. Under sin tid i Feyenoord hade han hamnat i bråk med den blivande landslagstränaren Bert van marwijk, klagat på medspelare, blivit tvungen att spela i reserverlaget, haft aggresionsproblem på och utanför plan samt betett sig väldigt orespektabelt i många andra fall. Arsène Wenger har vanligtvis sökt sig någon annanstans när han hittat spelare som haft attitydsproblem, men det var något med van Persie som förtrollade honom, som han inte kunde släppa.

Det var en chansning på mer än ett sätt när van Persie väl värvades, men med erfarna spelare i truppen som Sol Campbell, Patrick Vieira och Dennis Bergkamp fanns det spelare som vågade och framför allt skulle säga ifrån ifall det skulle bli problem på planen, i omklädningsrummet eller under träningarna. Chansningen såg dock till en början inte gå hem. I juni 2005 blev Robin van Persie gripen av holländsk polis under ett landslagsläger hemma i Holland.

 

På väg att slå igenom i Feyenoord. Foto: Bildbyrån.

Under tiden polisen undersökte det som i media blev rubricerat som ett våldtäktsfall fängslades van Persie i hela fjorton dagar, någonting som troligtvis förändrade holländarens liv på gott och ont. Efter två veckor släpptes alla anklagelser och van Persie blev frisläppt. Skandalen chockade dock inte bara supportrar och medspelare, utan framför allt en viss Arsène Wenger som hemma i Totteridge började få kalla fötter. Hade han verkligen tagit rätt beslut?

Robin van Persie var oskyldig, men erkände att han hade bedragit sin fru. Lägg där till anklagelser om vilda festnätter och ni förstår snart varför Robin van Persie hade kunnat förstört sin karriär innan den ens hade börjat. Under sommaren 2005 var det många rykten som ifrågasatte allt från hans framtid i Arsenal till hans privatliv. Men Arsène Wenger vägrade att släppa taget om van Persie, någonting han turligt nog aldrig skulle göra.

De kommande säsongerna fick van Persie allt mer speltid i Arsenal, men stora skadeproblem satte stopp för hans framfart år in och år ut. När han väl började komma igång slet han upp gamla skador eller fick nya. Varför Arsenal valde att behålla honom trots hans skadeproblem? Därför innerst inne visste all om vad han skulle kunna åstadkomma om han bara tilläts vara frisk.

När säsongen 2008/2009 inleddes förväntade vi oss alla att han skulle åka på ännu en skada förr eller senare, men otroligt nog lyckades han vara mer eller mindre skadefri under en hel säsong. Vad han åstadkom? 20 mål och 13 assist. Som 25-åring med ett hemskt skadefacit var det inte illa pinkat, men få trodde att han skulle höja sig ännu ett par snäpp för att nå världsklasstatus.

 

Måljubel under säsongen 2008/2009. Foto: Bildbyrån.

Under sommaren 2009 skrev van Persie på ett helt nytt kontrakt och sade så här:

 

My heart is with Arsenal and I just can’t picture myself in a different shirt. I just can’t see it now because I love this Club so much. If you look at the last five years, look at the steps I have made every season, if you look at the support the Boss and the whole Club gave me, the fans gave me, my team mates gave me – this is the right decision.

I en intervju med Daily Mail erkände van Persie att han bl.a. hade jagats av flera italienska klubbar samt Chelsea, men i slutändan var det Arsenal han valde att stanna i. Vid det här laget hade han skaffat sig ett helt nytt liv och stämpeln som problembarn hade sakta men säkert börjat suddas bort. Han hade blivit pappa, skaffat ett nytt hus och hade nu framtiden säkrad i och med det nya kontraktet.

De två kommande säsongerna skulle dock visa sig handla mer om hans skadeproblem än hans insatser på planen, någonting som gick så långt att många supportrar började diskutera om det inte vore bättre att sälja honom och casha in. Trots skadeproblemen valde Arsène Wenger att ihärdigt hålla fast i holländaren som under 2011 skulle inleda det som blivit hans entré in bland namn som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Wayne Rooney för att nämna några.

Målen slutade aldrig att rulla in, skadeproblemen var som bortblåsta och holländaren tittade aldrig i backspegeln utan siktade framåt. Mål, mål, mål, mål och mål var det enda som förknippades med van Persie och innan 2011 var över skulle han ha slagit flera klubb- och ligarekord. Ett Arsenal som efter sommaren 2011 var helt sargat lyckades Robin van Persie nästan på egen hand bära på sina axlar och få laget att sluta trea, trots att man låg på en sjuttondeplats(!) efter sju omgångar.

När säsongen 2011/2012 sammanfattas har Robin van Persie nämnts som en av världens bästa spelare, någonting han tyvärr inte kan intyga genom att visa upp några titlar, men med individuella priser som PFA Footballer of the Year samt FWA Footballer of the Year. 30 mål samt 13 assist i världens tuffaste liga och totalt 37 mål och 15 assist under säsongens gång. van Persie hade nått "stardom".

 

Älskad utav alla. Foto: Bildbyrån.

Sommaren 2012. Arsenal värvar Lukas Podolski. Arsenal värvar Olivier Giroud. Arsenal kopplas ihop med många fler spelare, däribland en kommande stjärna i Yann M'Vila. Men vad än Arsenal gör, vem än Arsenal värvar, vem vi än gör oss av med kommer den här sommaren ses som ett misslyckande om inte Robin van Persie stannar.

De senaste åren har Arsenal fått en stämpel på sig som "feeder club", en klubb som säljer sina bästa spelare för att man inte kan behålla dem. Det hela nådde kulmen när Cesc Fabregas och Samir Nasri for iväg under förra sommaren. Arsenal var inte längre en toppklubb. Arsène Wengers egna ord. Supportrar var förbannade, rivalerna skrattade, experterna kritiserade. Var det här början på slutet? Det kunde mycket väl ha varit så, om vi inte hade haft en viss anfallare.

Robin van Persie är 29 år gammal, är på toppen av sin karriär och tillhör den absoluta världseliten. Det är få anfallare som idag är bättre än holländaren. Just nu tillhör han Arsenal, men vem tillhör han om två månader? Juventus? Milan? Manchester City? Real Madrid? Ingen vet, troligtvis inte ens han själv. Under våren har jag varit väldigt optimistisk när det kommit till hans framtid i Arsenal. Jag har - något naivt - trott att han skulle stanna eftersom han älskar klubben alldeles för mycket för att lämna, men sedan kommer jag på att något som klubblojalitet knappast existerar i den moderna fotbollen. Idag handlar allt om pengar.

Det här är inte bara hans sista "stora kontrakt", utan hans sista chans att påverka sin framtid. Ingenting stoppar honom från att byta klubb, att bli värvad av Manchester City eller Juventus och vinna de titlar han förtjänar, men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Det räcker med att se hur det gått för spelare som Mathieu Flamini, Alexander Hleb, Emmanuel Adebayor, José Antonio Reyes och många många fler som lämnat Arsenal.

 

Åtta år har det blivit i Arsenal. Blir det fler? Foto: Bildbyrån.

I Arsenal skulle han inte bara avsluta sin karriär, utan älska och bli älskad under resten av sin tid i klubben. Han skulle bli ihågkommen som en av våra största spelare (ifall han fortsatte och avslutade sin karriär här) och ha en chans att vinna någonting med det lag han varit trogen under nästan hela sin aktiva karriär. Men risken finns. Risken finns att vi fortsätter gå titellösa, att hans skadeproblem återvänder, att det inte blir som han - eller vi - tänkt sig. Och kommer han i sådana fall ångra sig att han inte flyttade när han väl kunde?

Det går naturligtvis även att vända på det. Tänk om vi släpper honom, men otroligt nog lyckas med att vinna en titel. Hur skulle det kännas för honom att ha lämnat det lag han var med och byggde up för att se dem nå framgång? Det finns oändligt många scenarion vi kan bygga upp, men säkerheten och tryggheten finns i London. Det vet både han, vi och Arsène Wenger om.

Och om van Persie vill lämna, hur reagerar då Stan Kroenke? Mannen som köpte klubben, såg två av sina bästa spelare lämna och nu kan bli tvingad att se ännu en av sina kronjuveler försvinna? Hur påverkar det Arsène Wenger som hållt fast i holländaren och trott på honom oändligt mycket, trots skador, skandaler och formsvackor.

Jag vet inte vad som kommer att hända. Du som läser det här har ingen aning om vad som kommer att hända. Journalister vet ingenting om vad som kommer att hända. Frågan är då om han själv ens har bestämt sig? Om två veckor återvänder han med sin familj från Karibien och skall då inleda nya kontraktsförhandlingar. Tills dess är allting ni läser, ser och hör rena spekulationer.

Det lilla vi vet är att Juventus och Manchester City är de två klubbar som är mest intresserade av att värva honom. Om jag får vädra min personliga åsikt tror jag inte det kommer handla om vad för sorts kontrakt vi erbjuder honom, utan vad för sorts kontrakt de intresserade klubbarna erbjuder honom. Om han får ett tillräckligt lovande kontrakt tror jag han mycket väl kan tänka sig att lämna, men då måste det vara bra nog för att lämna det han varit en del av i åtta år.

Frågan är om vi någonsin varit i en liknande situation? Cesc Fabregas ville bara hem till Barcelona, de stjärnor som faktiskt lämnat Arsenal hade vid tiden inte spelat i klubben i mer än ett par år (läs: Overmars, Silvinho, Flamini etc.) och både Vieiras och Henrys avsked var annorlunda affärer då de hade utträttat nästan allting som gick att uträtta med Arsenal.

För fem månader sedan skrev jag att Robin van Persie avgör Arsenals öde. Jag håller fast vid det. Om han stannar, vi värvar rätt (börjat bra) och lärt oss av våra misstag finns det ingen anledning att inte börja bli lite optimistisk inför den kommande säsongen. Vi höll i honom hårt när han behövde oss som mest - gör han det när vi behöver honom som mest?

 

[video:http://www.youtube.com/watch?v=lqd_83Z9BFI]

Sex år. Sex år har det gått sedan Arsenal flyttade från klassiska Highbury till en av världens modernaste arenor i Emirates Stadium. Flytten innebar ytterligare ett steg mot den absoluta toppen inom världsfotbollen, men det stora klivet man var tvungen att ta innebar inte bara positiva nyheter. När Emirates Stadium öppnades var klubben noga med sin marknadsföring och man lovade guld och gröna skogar åt supportrarna. Sex år senare sitter vi fortfarande med tomma händer och frågar oss själva vad som egentligen hänt.

Man brukar säga att tiden går fort. Ibland känns det som om igår då vi tog avsked av Highbury och flyttade ett par hundra meter västerut. Ibland känns det som en livstid. Vad vi förväntade oss var fler titlar, fler stjärnvärvningar och världsdominans. Arsène Wenger sade det själv:

"It has been a big target of mine to participate in pushing the club forward and relocating to a new stadium is a necessity as it will enable us to become of one the biggest clubs in the world". 

Vad vi fick var helt annorlunda.

I och med flytten till Emirates lånade man hela £260 miljoner i en deal med Royal Bank of Scotland. Redan innan detta hade man lånat mindre summor pengar från andra banker. Skulderna kom dock att bli större än så och år 2008 hade man skulder på över £300 miljoner, som ni själva kan granska här. När klubben valde att bygga en ny arena insåg man ganska snart att man skulle bli tvungen att arbeta under ekonomiska restriktioner under en längre tid.

 

Highbury - The Home of Football. Foto: Bildbyrån.

 

När man spelade på Highbury låg huvudfokus på vad som hände på planen, då inkomsten till stor del byggde på lagets framgångar. I och med flytten till Emirates har man dock bytt fokus från fotbollen till verksamheten utanför plan. Arsenal som klubb hade helt enkelt inte råd att fokusera både på fotbollen och affärsverksamheten samtidigt. Man var tvungen att göra ett val. Antingen kunde man fortsätta pumpa in pengar - pengar som man inte hade -, men riskerade då en ekonomisk kollaps. Eller så kunde man välja en säkrare väg genom att betala av lån, ränta och andra kostnader som tillkommit i arenabygget och på så sätt vara obereonde av framgångar.

Supportrarna insåg ganska snart att Arsenal hade tagit en helt ny ansats. Under många år kom huvudinkomsten från spelarförsäljningar, vilket betydde att vi antingen var tvungna att köpa billigt och sälja dyrt eller sälja spelare innan vi köpte nya. Ändå lyckades man säsongen 2007/2008 vara ett par minuter ifrån en semifinal i Champions League och bara fyra poäng ifrån en Premier League-titel. Men små marginaler kom att kosta oss mer än ett par titlar.

Uteblivna framgångar betydde att allt fler spelare lämnade Arsenal för andra klubbar ('08 - Hleb, Flamini & Silva. '09 - Adebayor, Touré) och när skuldberget under slutet av 2008 växte sig till hela £318 miljoner började stora orosmoln dyka upp i himlen. Plötsligt växte kritiken från alla möjliga håll och kanter och allt fler började bli oroliga inför framtiden. Supportrarna krävde värvningar av pengar som inte fanns, Wenger blev tvungen att sälja spelare han inte ville sälja, finanskrisen var på väg att explodera och pojken med guldbyxorna - David Dein - hade lämnat Arsenal.

 

Alex Hleb var en av många som valde att testa lyckan någon annanstans. Foto: Bildbyrån.

 

Det var någonstans här den långa vägen tillbaka började, men att det skulle gå smärtfritt var det ingen som trodde. Plötsligt började livet under de ekonomiska restriktionerna ge resultat och Arsenal lyckades inte bara betala av stora delar utav sina banklån, utan även lägga mer pengar på både transfer- och lönekostnader, trots att det inte handlade om några drömsummor.

Trots att klubben äntligen började gå i vinst år in och år ut höll man väldigt hårt om plånboken, någonting som fick supportrarna att se rött. Man kom ännu en gång nära (semifinaler i FA-cupen och Champions League 2009, ligarace 2010/2011 & Carling Cup-final 2011), men nära skjuter ingen hare. Bortsett från Andrey Arshavin (vintern 2009) hade man heller inte värvat in några kompletta spelare, världsstjärnor eller tunga namn.

Det hela nådde sin kulm när man under förra sommaren tappade Cesc Fabregas som tillbringat åtta år i Arsenal. Vad som gjorde det hela värre var att det var en transfersaga som drog ut på hela sommaren, vilket var exakt samma sak som hände med Samir Nasri. Fransmannen må inte ha tillhört världseliten, men var fortfarande sedd som en väldigt bra spelare och ett någorlunda välkänt namn i Europa.

När försäsongen drog igång sade Arsène Wenger följande:

"Imagine the worst situation - we lose Fabregas and Nasri - you cannot convince people you are ambitious after that. And even if you lose Nasri, to find the same quality player, you have to spend again the same amount of money. Because you cannot say, you lose the player and you do not replace him".

"I believe for us it is important the message we give out. For example, you talk about Fabregas leaving, Nasri leaving. If you give that message out, you cannot pretend you are a big club, because a big club first of all holds onto its big players and gives a message out to all the other big clubs that they just cannot come in and take away from you".

När försäsongen var över och Premier League-säsongen drog igång var Cesc Fabregas såld och en vecka senare var även Nasri borta. Lägg där till att en given startspelare i Gael Clichy samt en av lagets mest respekterade spelare i Emmanuel Eboue redan hade lämnat långt innan. Arsenal var nere för räkning.

 

Cesc Fabregas strejkade under förra sommaren och blev så småningom såld till Barcelona. Foto: Bildbyrån.

 

Både Arsène Wenger och Ivan Gazidis har sagt att de skulle kunna skriva en bok om förra sommaren. Enligt säkra källor inom klubben var det heller inte långt ifrån att Wenger avgick som tränare. Vad som exakt hände under förra sommaren lär vi aldrig få veta - såvida de faktiskt inte skriver en bok om den - men det är ganska tydligt att den tillhörde en av klubbens värsta somrar under modern tid.

Så nära en kollaps har Arsenal inte befunnit sig på nästan tjugo år. Det rådde kaos inom klubben, skrevs begravningskrönikor i tidningar och supportrarnas kritk växte för varje dag. Hur klubben skulle lyckas resa sig från sommaren 2011 kom att bli som en Rocky-film.

Vad som hände när säsongen väl drog igång behöver jag - och vill helst inte - upprepa. Fem värvningar under transferfönstrets sista dag kom att rädda vår säsong, för utan dem finns det ingen chans att vi hade klarat av en tredjeplats. Säsongen 2011/2012 kommer för evigt bli en säsong att minnas där vi stirrade döden i vitögat. En poäng var till slut allt som skiljde mellan en Champions League-plats och ett katastrofalt misslyckande.

Om Arsenal hade slutat fyra eller lägre hade vi idag diskuterat om vi över huvud taget skulle kunna överleva ännu en tragisk sommar. Istället känns sommaren 2012 som starten på någonting helt nytt. Arsenal ser ut att ha lärt sig från sina misstag och värvningen av en världsklass-spelare som Lukas Podolski har utan tvekan gett eko i fotbollsvärlden. Lägg där till att den franska landslagsmannen Oliver Giroud kommer att skriva på vilken dag som helst. Självklart får vi heller inte glömma den tyngsta värvningen utav dem alla - Yann M'Vila.

M'Vila är ännu ej officiellt klar för Arsenal (vilket har sina anledningar), men jag har pratat med personer som jag av naturliga skäl inte vill namnge här i bloggen och de har mer eller mindre bekräftat att det bara är underskriften som saknas. Det är ytterst sällan jag litar på någon alls, men i det här fallet handlar det om pålitliga källor som inte har någon anledning att ljuga.

 

Yann M'Vila - en tung värvning. Foto: Bildbyrån.

 

Lägg där till att vi fortfarande verkar vara på jakt efter en offensiv mittfältare och ni förstår själva att Arsenal för en gångs skulle verkar mena allvar. Kan det här bli sommaren då vi äntligen visar den ambition både spelare och supportrar suktat efter i åratal? Det är för tidigt att svara på den frågan, men det verkar onekligen så.

Alla värvningar som vi gjorde sent under förra sommaren kommer att få en hel försäsong i benen medan de värvningar vi gjort nu kommer få genomgå en hel försäsong istället för att slussas rakt in i hetluften. Lägg där till att vi redan gjort klart med nya sponsorer och att vi om bara två år kan göra klart med en ny huvudsponsor då tröjkontraktet med Emirates går ut. Sedan får vi heller inte glömma att Neil Banfield tagit steget upp till a-laget samt Steve Bould som är ny assisterande tränare.

Sedan 2006 har det varit få somrar som känts lika fräscha som den i år, förutsatt att vi inte stöter på några hinder. Om det är starten på någonting nytt återstår att se, men det var länge sedan det kändes så här kul att vara Arsenal-supporter. 

 

Up The Arsenal! Foto: Bildbyrån.