2011. Året då vi äntligen skulle komma att begrava gamla spöken och vinna en titel. Så var det tänkt. Men med en dag kvar av 2011 är verkligheten en annan. Femma i ligan, ute ur Carling Cup, tufft motstånd i Champions League och ett FA-cupspel som ännu inte startat. Ändå är det ett rent drömscenario jämfört med vad vi fick gå igenom under våren.

Att hålla på Arsenal bringar oftast ren smärta. Man blir hårt kritiserad i media, hånad av motståndarsupportrar och så får man uppleva ständiga förluster mot såväl konkurrenter som bottenlag. Men efter att inte ha vunnit något på sex år har många vant sig. Nu förväntar man sig allting. När till och med Wolves-supportrar sjunger om Arsenals titeltorka har det gått långt, men allt sådant får man lära sig att tåla.

Det här året började bara arton timmar och trettio minuter efter att klockan slagit tolv och vi lämnat 2010 bakom oss. För oss väntade en tuff bortamatch i Birmingham på självaste nyårsdagen. Jag var själv på plats på St Andrews och bevittnade matchen. Vi ställde upp med ett lag som mycket väl kan klassas som ett av våra bästa under senare år. Robin van Persie, Cesc Fabregas, Samir Nasri, Alex Song, Jack Wilshere, Theo Walcott och Bacary Sagna fanns bland de startande. Det kunde bara bli vinst - och vinst blev det. 3-0. Enkelt. Metodiskt. Bra.

Spola fram tiden åtta månader, till mitten av augusti. Ur den kärnan av sju spelare har två idag lämnat laget (Fabregas och Nasri). En är långtidsskadad (Wilshere). En annan skulle komma att åka på en långtidsskada ett par månader senare (Sagna i början av oktober). Kvar finns alltså bara Alex Song, Robin van Persie och Theo Walcott. Spelare som alla varit mer eller mindre lysande. Frågan är bara hur bra vi varit - och hur bra vi legat till - om den kärnan av spelare stannat/varit friska.

Cesc Fabregas - nu i Barcelona. Foto: Bildbyrån.

Skruva tillbaka tiden igen. I januari månad spelade vi rekordmånga matcher, hela nio stycken. Trots den stora pressen vann vi sex av de nio matcherna och gick bl.a. vidare i FA-cupen. Dessutom var vi kvar i Champions League och låg tvåa bakom Manchester United i Premier League, någonting vi gjorde i 27 av 38 omgångar om jag minns det rätt.

Allt var frid och fröjd, men det skulle komma att bli februari månad som fällde ett Arsenal som troligtvis var det närmst vi kommit en titel sedan Champions League-finalen 2006 (det här är dock öppet för tolkning). När första halvleken summerades på St James Park ledde Arsenal det tuffa ligamötet med 4-0. När slutsignalen gick stod det 4-4. Trots nederlaget skulle Arsenal komma att vinna en av årets största matcher, den första åttondelsfinalen mot världens bästa lag - Barcelona.

Vi alla minns hur det gick till. Hur Emirates förvandlades till ett Highbury på sina glansdagar. Hur vi alla firade när Arshavin fullbordade vändningen. Hur vi lyckades vinna mot Barcelona. Det var fantastiskt, men få var vi som trodde att laget från och med mars månad skulle börja falla fritt.

Arsenal var i sin första cupfinal sedan 2007 då man förlorade mot Chelsea i Carling Cup-finalen. Den här gången hett motståndet Birmingham. Enkelt trodde många. Men de trodde fel. Det som enligt många skulle bli slutet på en sex år lång titeltorka skulle istället starta den mardrömsresa vi inte skulle få ett slutgiltigt stopp på förrän 29 oktober i år.

En finalförlust som fortfarande svider. Foto: Bildbyrån.

Vi kom så nära en titel bara Arsenal kan komma. Ett par minuter från förlängning där The Gunners utan tvekan skulle ha malt ner Birmingham till slut. Men en tabbe - som delas mellan Wojciech Szczesny och Laurent Koscielny - skulle bringa förra säsongens största misslyckande. Vi förlorade. Vi sörjde. Vi kom aldrig tillbaka.

Om någon efter den matchen hade sagt att vi bara skulle vinna 9 av 26 matcher (gäller alla turneringar) hade jag nog skrattat. Om någon hade sagt att vi bara skulle vinna 4 av 18 ligamöten skulle jag nog skrattat ännu högre. Det var ju omöjligt, trots att vi ofta stod för svaga vårsäsonger. Men det var exakt det som skedde. Förlusterna radades upp på varandra och vi åkte ut alla tre cuper inom loppet av bara tre veckor. Kvar hade vi ligan - som vi hade vunnit om vi bara vunnit våra kvarvarande matcher - men även det skulle visa sig bli för svårt.

Sen kom sommaren. Den förskräckliga sommaren. Cesc vägrade spela. Nasri talade öppet om att han ville byta lag. Gervinho värvades, men kritiserade sitt nya klubblag direkt. Carl Jenkinson köptes in och stod för en katastrofal inledning. Cesc såldes i augusti, alldeles för sent. Och Nasri såldes ännu senare. Kvar hade vi ett lag som imponerade nog lyckades kvala sig vidare i Champions League (men det var inte långt ifrån förlust), men som åkte på 8-2 borta mot Manchester United. Ett resultat som skulle komma att få Arsène Wenger köpa fem spelare på bara en dag.

Efter storförlusten mot Manchester United var det få som trodde att Arsenal kunde styra om skeppet i rätt riktning, trots värvningskarusellen på transfer deadline day. Sakta men säkert började dock vinsterna radas upp efter varandra. Fram till förlusten mot Manchester City för ett par veckor sedan förlorade man bara en ligamatch sedan förlusten borta mot Blackburn Rovers den 17 september. Den förlusten kom mot Tottenham i derbyt  i början av oktober. Annars gick man fram helt fläckfritt i ligan.

Vad som gjorde det hela ännu mer festligt var att man lyckades vinna sin Champions League-grupp, en grupp som tillhörde en av de svåraste på pappret med de tyska mästarna, de grekiska mästarna och ett franskt topplag. Det är svårt att peka ut enskilda matcher som vände vår säsong, men om ni skulle fråga mig skulle jag nämna två matcher som fick Arsenal att lämna sin åtta månader långa formsvacka bakom sig.

Först och främst var det resultatet borta mot M arseille. Det var en match som inte bjöd på mycket, men när ett mål behövdes som mest klev inbytte Aaron Ramsey in och sköt dit 1-0 med bara en tilläggsminut kvar att spela. Den segern gav laget mer än många förstod vid tillfället. Mindre än två veckor senare mötte vi Chelsea på Stamford Bridge. En arena där vi inte vunnit på mer än fem-sex gånger på över tjugo år. Men vi åkte dit, blev det första laget att göra fem mål på SB sedan 80-talet och vann matchen med 5-3 tack vare ett hat-trick av Robin van Persie.

En minnesvärd vinst. Foto: Bildbyrån.

De två segrarna fullbordade vändningen och såg Arsenal äntligen få lite ros istället för ris i media. Vi flög upp från en sjuttonde plats(!) i tabellen till att nosa på en fjärdeplats, en position vi fortfarande nosar på. I Champions League vann vi som sagt gruppen och lottades mot AC Milan i åttondelsfinalen. I Carling Cup åkte vi orättvist ut, men i FA-cupen finns alla chanser till avancemang då man bara skall vinna mot Leeds hemma medan ett av Manchester-lagen åker ut redan i tredje omgången (den första för topplagen).

När året nu kommer mot ett slut har vi vart med om mycket. Vi har hunnit uppleva mer på ett år än vad vissa lag upplever på ett helt decennium, på både gott och ont. Allt från finalförluster till vinster mot världens bästa lag. Allt från storförluster till minnesvärda vändningar. Allt från segermål i sista minuten till konstanta poängtapp. Allt från sålda stjärnspelare till överraskande ungdomar. Allt från Robin van Persie till Wojciech Szczesny.

Ett toppenår har det verkligen inte varit, men på sin sikt har det varit ett speciellt år som fått oss att både gråta av sorg och gråta av glädje. Titlarna står fortfarande och väntar på oss, men just nu är det viktigaste att bygga ihop ett nytt och slagkraftigt lag. Vi är redan på väg att göra det, trots att Arsène Wenger kan vara en av de mest envisa män som någonsin tränat ett fotbollslag.

Arsène Wenger - en envis man. Foto: Bildbyrån.

Det gäller att hålla ihop, inte överge laget och fortsätta stå på läktarna, sitta i tv-sofforna eller dricka på pubarna runtom i världen. När Arsenal kallar får ingenting annat stå i vägen. I somras var det nära att många övergav laget, men för de som stannade under en av klubbens värsta perioder på flera decennium kommer segern kännas allt sötare när den väl kommer. Keep calm and carry on, as they say.

______________________________________________________________________________

Årets mest minnesvärda stunder

• Titelracet

Vi kan alla sitta och diskutera hur nära vi egentligen var,
men sanningen var att Arsenal hade ligans bästa bortafacit, låg precis bakom Manchester United (på andraplatsen) under nästan hela säsongen och hade med tio matcher kvar allt i sina egna händer. Det var i slutet det havererade, men fram tills dess låg vi i topp och utmanade Englands bästa lag på senare år vecka in och vecka ut.

• 2-1 mot Barcelona

När Champions League-lottningen ägde rum i december förra året var det många som satte händerna för ansiktet. Vi hade lottats mot ett av världens bästa lag (genom tiderna?). Få var det som trodde på någonting annat än förlust, men i slutändan var vi bara ett mål ifrån avancemang. Vinsten hemma på Emirates där vi vände underläge 0-1 till vinst med 2-1 på fem minuter tillhör en av de skönaste, mest förlösande och underbara segrarna vi tagit på senare år.

• Vändningen (efter en månader lång formsvacka)

Efter en formsvacka som varade i mer än ett halvår(!) lyckades till slut Arsenal vända på den negativa trenden och börja vinna matcher på löpande band. Man klättrade stadigt i tabellen och tog sig från en sjuttonde plats ända upp till femteplatsen som vi har än idag.

Det var ett rent helvete, ja, en ren mardröm vi fick gå igenom under både våren, sommaren och början av hösten, men tack vare ett par erfarna värvningar, viktiga segrar och bra spel har man vänt på skutan och ligger nu äntligen nära toppen igen. Det kunde man inte tro när säsongen startade i augusti!

• Vinsten mot Chelsea

Stamford Bridge. Chelsea. 3 insläppta mål. De tre orden skulle i vanliga fall betytt en storförlust mot ett lag vi alltid haft svårt emot, men i år såg verkligheten annorlunda ut. Arsenal gjorde fem mål, vände underläge med både 0-1 och 2-1 (samt 3-3) till vinst och tog en seger som gav eko i resten av Europa. Arsenal var tillbaka på allvar.

Sedan den vinsten började allt gå bättre, trots att vi de senaste veckorna gått på ett par minor här och där. Så länge vi fortsätter att vinna matcher vi skall vinna finns alla chanser att vi rånar just Chelsea på den åtråvärda Champions League-platsen. Men det kommer inte att bli enkelt.

______________________________________________________________________________

Årets djupaste dalar

• Våren (uttågen ur cuperna + fria fallet i ligan)

Under sensommaren, hösten och vintern gav Arsenal järnet i Premier League, Champions League och Carling Cup. Man vann, vann och vann. Trots enstaka poängtapp här och där låg man i täten både i sin CL-grupp och i Premier League-tabellen. Få var det som förväntade sig ett fritt fall under våren, men det var exakt det som skulle ske.

Efter att ha förlorat en solklar seger borta mot Newcastle och förlorat den viktiga Carling Cup-finalen åkte man även ut Champions League och FA-cupen. Ända fram till oktober skulle man genomgå en formsvacka som är svår att match för något annat topplag.

• Sommaren (transferfönstret)

Vi visste att vi skulle tappa vår kapten Cesc Fabregas förr eller senare, men få var det som trodde att det skulle bli den här sommaren. Lägg där till Samir Nasri som sade hejdå och gick till samma lag Gael Clichy hade gått till i början av transferfönstret förstår ni nog alla att vi tappade tre av våra största nyckelspelare.

Samir Nasri - förrädare. Foto: Bildbyrån.

Lägg även till att vi förutom Gervinho var helt tysta på transfermarknaden och knappt rörde en fena. Det var inte förrän sista dagen av ett två månader långt transferfönster som vi valde att köpa in spelare. Det verkades kräva att vi skulle skämma ut oss själva (8-2 mot MU) för att vi skulle behöva göra det. En av de värsta somrarna jag upplevt som Arsenal-supporter.

• Förlusten i Carling Cup-finalen

Jag vet inte ens om jag vill börja. Jag själv satt på Wembley och såg oss förlora en match som skulle betyda vändningen för hela klubben. Istället för att vinna sin första titel på sex år och därmed skaffat självförtroende och kraft att slutföra säsongen på bästa möjliga sätt gick pumpen ur alla spelarna.

Det var Carling Cup-finalen som var början på slutet, eller snarare början på en formsvacka som aldrig verkade ta slut. När 2012 summeras nästa år hoppas jag att vi inte behöver skriva om ännu en finalförlust.

• 8-2 mot Manchester United

Old Trafford har alltid varit en av våra skräckarenor. En av de arenor vi nästan aldrig vinner på. En av de arenor som förvandlar våra spelare till små barn snarare än vuxna män. I år skedde exakt samma sak, fast denna gången i extrema mått.

1-0, 2-0, 3-0, 3-1, 4-1, 5-1, 6-1, 6-2, 7-2, 8-2. Målen rullade in som aldrig förr. Mötet som vi säsongen tidigare bara hade förlorat med 1-0(!) förlorade vi den här säsongen med 8-2(!). Vi skämde ut oss inför en hel värld, men supportrarna visade hjärta och det var de som gjorde Arsenal-supportrarna runt om i världen mest stolta.

______________________________________________________________________________

Årets spelare

Robin van Persie, utan konkurrens.

______________________________________________________________________________

Årets comeback

Thomas Vermaelen, som kom tillbaka efter att ha tillbringat nästan en hel säsong i sjukstugan.

______________________________________________________________________________

Årets comeback 2

Thierry Henry, som kommer att spela för klubben under de två första månaderna 2012.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på spelarsidan

Mikel Arteta. En så bolltrygg mittfältare får man leta efter.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på ledarsidan

Inte en person, utan den nya vårdcentralen på London Colney.

______________________________________________________________________________

Årets tackling

Song vs. Wolverhampton.

______________________________________________________________________________

Årets svek

Samir Nasri.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste

1. Manchester-lagens misslyckande i Champions League.

2, John Terrys fall mot Arsenal.

3. "BEEEENCH".

______________________________________________________________________________

Årets målgest

1. Robin van Persie borta mot Chelsea (sista målet).

2. Theo Walcotts golfslag med hörnflaggan, borta mot Udinese.

3. Laurent Koscielny hemma mot Everton.

______________________________________________________________________________

Årets självmål

Sergio Busquets nickar in 1-1 åt Arsenal på Camp Nou.

______________________________________________________________________________

Årets blogginlägg

Enligt mig: Historien om Fredrik Ljungberg | Enligt er (flest antal träffar): Lär dig en Arsenal-ramsa.

______________________________________________________________________________

Årets ramsa

1. He scores when he wants, he scores when he waaants, Robin van Persie, he scores when he wants.

2. Olé Olé Olé Olé, Chelsea/City, money can't buy you history!

3.  Na na na na na, Sammy you're a cunt, you're a cunt, Sammy you're a cunt.

______________________________________________________________________________

Årets bästa/roligaste uppladdning

The Complete Angler i Norwich.

______________________________________________________________________________

Årets citat

"I never thought in my wildest dreams that I would have a statue like this in front of the stadium of the team I love and support. Once a Gooner, always a Gooner." - Thierry Henry.

Thierry Henry - tillbaka. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger

I liked the pitch, I liked the referee, I did not like Paul Scholes' tackles. - Efter att Manchester United besegrat Arsenal med 2-0 i FA-cupen.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger 2

“There are two categories of club: those that travel with sweat and those who travel with petrol. We are one of those who travel with sweat.” - Wenger om skillnaden mellan Manchester City och Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets förnedring

Vinst: 5-0 mot Leyton Orient. Förlust: 2-8 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets flopp

M arouane Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets flopp 2

Andrey Arshavin.

______________________________________________________________________________

Årets flopp 3

Sebastien Squillaci.

______________________________________________________________________________

Årets självförtroende

Nicklas Bendtner

______________________________________________________________________________

Årets rykte

Vad Chamakh hittade på i Las Vegas.

______________________________________________________________________________

Årets transferrykte

Cesc Fabregas till Barcelona, igen.

______________________________________________________________________________

Årets straff

Cesc Fabregas hemma mot Leeds. Sista minuten. Tvingade fram omspel.

______________________________________________________________________________

Årets straffräddning

Wojciech Szczesny vs. Antonio di Natale.

______________________________________________________________________________

Årets frispark

Robin van Persie vs. Sunderland hemma.

______________________________________________________________________________

Årets IRC-användare

Ninjababy och Tossie delar på priset! Shifty får ett omnämnande.

______________________________________________________________________________

Årets WTF? (WTF = What The Fuck?)

4-0 borta mot Newcastle. En halvlek kvar. Slutresultat: 4-4.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 2?

Arsenal avgör hemma mot Liverpool i matchminut 90 + 9. En minut senare kvitterar Liverpool.

______________________________________________________________________________

Årets frågetecken

Phil Dowd. Är han en domare?

Phil Dowd - how much are they paying you? Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets blomstring

Jack Wilshere.

______________________________________________________________________________

Årets match

Arsenal - Barcelona & Chelsea - Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets förudmjukelse

Förlust med 8-2 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets revansch

Etta i Champions League-gruppen samtidigt som Manchester United och Manchester City åkte ur.

______________________________________________________________________________

Årets frisyr

Mikel Arteta. Går det att bli mer perfekt?!

______________________________________________________________________________

Årets mål

1. Robin van Persie vs. Everton.

2. Theo Walcott vs. Chelsea.

3. Nicklas Bendtner vs. Ipswich.

______________________________________________________________________________

Årets debutant

Alex Oxlade-Chamberlain.

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste värvning

Park Ju-Young

______________________________________________________________________________

Årets Almunia

Almunia har en alldeles egen kategori i år! Den här gången vinner han med sin utrusning mot West Bromwich.

______________________________________________________________________________

Årets häftigaste

Arsenals 125-årsjubileum. Statyer, evenemang, projekt och en vinst mot Everton.

Robin van Persie räddade jubileumet. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets mest väntade (resultat)

Förlusten mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets kommentar i bloggen

"Jag tar en paus..." - pzon efter 8-2 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets låt

Away Boyz - Jackie Wilshere

______________________________________________________________________________

Årets katastrof

Hela sommaren.

______________________________________________________________________________

Årets miss

Hela Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets volley

Robin van Perise vs. Everton.

______________________________________________________________________________

Årets bortasupport

Borta mot Birmingham (januari).

Borta mot Manchester United (augusti).

Borta mot Leeds (januari) / borta mot Chelsea (oktober).

______________________________________________________________________________

Årets roligaste rykte

Uzbeken(!) Odil Ahmedov (who?) var ju på gång till Arsenal....

______________________________________________________________________________

Årets hemvändare

Thierry Henry

______________________________________________________________________________

Årets konsert

Away Boyz i Stockholm.

______________________________________________________________________________

Årets jubileum

Arsenal Swedens 10-årsjubileum i Stockholm.

______________________________________________________________________________

Årets lögn

"Park Ju-Young måste acklimatisera sig" - Wenger om Park Ju-Young som bara fått spela tre matcher på ett halvår.

______________________________________________________________________________

Årets manligaste Arsenal-supporter

"Brokkoly" tar hem det andra året i rad.

______________________________________________________________________________

Årets bild

Segerfirandet mot Chelsea.

______________________________________________________________________________

Årets längdskillnad

Mertesacker vs. Arshavin.

______________________________________________________________________________

Årets rysare

Arsenal - Barcelona. Höll på att däcka innan matchen ens hade börjat.

Ännu en minnesvärd afton. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste video

Fabianski dance!

______________________________________________________________________________

Årets mest oförklariga video (årets konstigaste video)

Johan Djourou gör reklam för ... vad?

______________________________________________________________________________

Årets video alla kategorier

Arsenal - 125 years

______________________________________________________________________________

Årets Bendtner (årets avgörande i sista minuten)

Aaron Ramsey vs. M arseille.

______________________________________________________________________________

Årets känslosammaste video

Thank you Cesc Fabregas.

______________________________________________________________________________

Årets ledare

Robin van Persie delar priset med Thomas Vermaelen.

______________________________________________________________________________

Årets profil

Wojciech Szczesny. Hittar alltid på något fullständigt lysande, galet eller uruselt.

______________________________________________________________________________

Årets kändis

Mo Farah som aldrig missar en Arsenal-match!

______________________________________________________________________________

Årets skämt

Phil Dowd.

______________________________________________________________________________

Årets twittrare

Emmanuel Frimpong.

______________________________________________________________________________

Årets tweet

"Pffff come on Jack" - Emmanuel Frimpong visar Jack vad vi alla tycker om Nasri.

______________________________________________________________________________

Årets trevligaste

Robin van Persie. Arsenal-hjärta.

______________________________________________________________________________

Årets uppbyggnad

Gervinho vs. Wigan. Över trettio passningar. Började med Gervinho. Slutade med Gervinho. Den enda i laget som inte rörde bollen var André Santos.

______________________________________________________________________________

Årets soloprestation

Robin van Persie vs. Sunderland.

______________________________________________________________________________

Årets bästa trailer

Inför Manchester City - Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste mål

Thomas Vermaelens självmål mot Fulham.

______________________________________________________________________________

Årets supporterklubb

Arsenal Sweden. Vilka annars?

______________________________________________________________________________

Årets bragd

Vinsten mot Barcelona

______________________________________________________________________________

Det var det. 2011 efter morgondagens match mot QPR ett minne blott och vi inleder ett nytt år, ett nytt Arsenal och ett nytt 2012. Jag har inte så mycket mer att göra än att ge ett enda stort tack till alla er som följt bloggen under 2011. Det har varit ett riktigt stort nöje och jag hoppas att 2012 blir ett bättre år än vad 2011 varit! Ännu en gång - tack för allting! GOTT NYTT ÅR!

Efter matchen mot QPR har Arsenal spelat exakt en halv ligasäsong och mött exakt alla lag en gång. Säsongen har innehållit många toppar och dalar, vilket synts klart och tydligt under sommaren, hösten och vintern. Nu när (snart) exakt en halv ligasäsong klarats av tänkte jag ta tillfället i akt och skriva en spelarutvärdering där jag kommenterar och betygsätter hur spelarna skött sig under första halvan av säsongen.

Spelarutvärderingen ser ut precis som vanligt och tar upp alla spelarnas styrkor, svagheter och frågetecken. Alla kommer naturligtvis inte att hålla med och då är det bara att plinga till i kommentarspåret och redogöra er egen åsikt! Nu kör vi!

______________________________________________________________________________

Målvakterna

Wojciech Szczesny - 3,5/5

Arsenal har för första gången på flera år en förstemålvakt som spelarna, supportrarna och tränarna litar på. Det ger laget spelro och försvaret mer självförtroende. Att polacken släppt in mycket mål beror delvis på honom själv, men även försvaret som under inledningen av säsongen var uruselt.

Jag anser fortfarande att han blivit lite för överrskattad bland de egna supportrarna, men Szczesny är ingen dålig målvakt. Trots ett par vansinnesutfärder á la Almunia har han även räddat oss kvar i flera matcher. Polacken kommer bara att utvecklas och det skulle inte förvåna mig om han behåller sin plats i målet i många år framöver.

Wojciech Szczesny har utvecklats till en världsmålvakt. Foto: Bildbyrån.

Lukasz Fabianski - 2/5

Fabianski som var ett stort utropstecken under förra säsongen har ännu en gång blivit ett frågetecken. De få chanser han fått har han inte tagit, men så dåligt har han heller inte spelat. Trots det syns det tydligt att han saknar det självförtroende som gjorde honom till en fantastisk målvakt under förra säsongen. Så länge det självförtroendet saknas kommer han aldrig ha en chans att utmana Szczesny om förstaspaden.

Vito Mannone - spelat för lite för att betygsättas

Mannone har bara spelat en match och det var när han blev inbytt mot Olympiakos. Hur det gick där vet vi alla. Istället för att agera som en målvakt verkade han vilja leka Karate Kid, någonting som kostade oss ett mål. Målvkatsläget bakom Szczesny ser oroande ut, men vi vet att både Mannone och Fabianski tidigare bevisat att de är bra målvakter. Men så länge de sitter kvar på bänken/läktaren kommer de aldrig ha en chans att ta sig förbi Szczesny som just nu får ses som en gigant i målet.

______________________________________________________________________________

Mittbackarna

Thomas Vermaelen - 4/5

Vermaelen är en framtida Arsenal-kapten, vilket syns tydligt i varenda match. Han sliter, kämpar och offrar sig själv för hela laget. Hans vinnarinstinkt är lika stor - om inte större - än den Patrick Vieira hade under sina glansår i klubben. Han hatar att förlora och manar alltid på sina lagkamrater.

Även spelet har sett bra ut från belgaren, trots ett par mindre misstag. Offensivt har han gjort lika många ligamål som Luka Modric (trots att Vermaelen spelat ett femtiotal mindre matcher) och defensivt håller han bra klass, trots att det kan bli bättre.

Per Mertesacker - 2/5

Jag gillade inte värvningen av Mertesacker i första taget, men på sistone har det blivit allt tydligare att han är tänkt att vara tredjeval bakom Laurent Koscielny och Thomas Vermaelen (när alla är friska det vill säga). Mertesacker är inget dåligt tredjeval, men på grund av skador och avstängningar har han nästan fått spela varenda match sen han kom till klubben.

Vissa matcher har han spelat väldigt bra, andra totalt uselt. Han blandar och ger alldeles för mycket och har tappat markeringen för många gånger för att jag skall ge honom ett högre betyg. Däremot tror jag att han bara kan bli bättre. Det är svårt att ta steget från Bundesliga till Premier League (flytta över familj, lära sig ett nytt språk, komma direkt in i laget etc.) och nästa säsong tror jag han kommer att vara den gigant han var för Werder Bremen.

Laurent Koscielny - 5/5

Fem av fem?!?, tänker ni. Ja, så bra tycker jag att han har varit. Likt Tony Adams är han en spelare som älskar att försvara. Han älskar att tacklas. Han älskar att bryta anfall. Han älskar att ligga långt ner i försvarslinjen. Han är en av få backar vi har i dagsläget som älskar att göra det som backar är till för - att försvara.

Koscielny har utvecklats något enormt under sommaren och är idag given i Arsenals startelva. Om han fortsätter spela lika bra som han gjort på sistone råder det ingen tvekan om att han kommer spela EM med Frankrike (i år gjorde han även sin första landskamp för Frankrike).

Fransmannen har trots sin kroppsbyggnad varit en bjässe i backlinjen, någonting många märkt av och rättfärdigat hyllat honom. Vi kan bara hoppas att hans glödheta form fortsätter säsongen ut.

Laurent Koscielny - ostoppbar. Foto: Bildbyrån.

Johan Djourou - 2/5

Schweizaren har allt som oftast spelats som ytterback under den här säsongen. Eftersom Djourou under sin karriär aldrig spelat som ytterback har märkts av då han sällan gjort bra matcher på den positionen. Han har varit slarvig, ointelligent och allmänt dålig.

De få gånger han fått spela som mittback har han dock gjort bra matcher, någonting som inte etsar sig fast i minnet eftersom det är få gånger vi sett honom spela mittback den här säsongen. Som ytterback har han oftast gjort bort sig, men vad många glömmer är att han är fjärdeval(!) som mittback och tredjeval(!) som ytterback. Om vi således varit skadefria hade han aldrig kommit i närheten av spel.

Vad jag även vill påpeka är att jag tror att många hellre har Djourou som fjärdeval/tredjeval (eftersom vi vet att han faktiskt kan spela bra - minns Chelsea hemma förra säsongen) än en viss Squillaci.

Sebastien Squillaci - har spelat för lite för att betygsättas och kommenteras

Ignasi Miquel - 3/5

Jag träffade själv på Ignasi Miquel under början av säsongen och frågade honom då vad för förhoppningar han hade att slå sig in i a-laget. Självklart var han förhoppningsfull, men det märktes tydligt att han hade siktet inställt på att antingen bli utlånad eller fortsätta spela i reserverlaget.

Oväntat nog har den unga spanjoren fått flera chanser i a-laget, enbart tack vare de extrem skadeproblemen. Det är chanser som han inte tagit, men som han heller inte slarvat bort. De gånger han spelat från start eller blivit inbytt har han gjort det över förväntan och faktiskt spelat godkänt.

På sistone har vi dock fått se honom spela som ytterback, en position som han inte är van vid, men där han ännu en gång gjort godkänt ifrån sig. Om han har en framtid eller ej i Arsenal återstår att se, men det är skönt att veta att man har unga spelare långt bak i leden som kan komma in och göra jobbet ifall det skulle behövas.

______________________________________________________________________________

Ytterbackarna

Bacary Sagna - 4/5

Fransmannen tillhör en av världens bästa högerbackar och är utan tvekan Premier Leagues bästa högerback. Under de fyra år han spenderat i klubben har han stått för extremt få fatala misstag á la Clichy, någonting som uppskattats bland supportrarna.

Under säsongsinledningen då vårt försvar spelade uruselt var han en av få spelare som kom undan med godkänt. Och ända sedan dess har han bara blivit bättre. Tyvärr åkte han på en långtidsskada i bortamatchen mot Tottenham, någonting som kostat oss dyrt. Desto fortare Sagna är tillbaka, desto bättre.

Bacary Sagna är en av de bästa högerbackarna. Foto: Bildbyrån.

Carl Jenkinson - 2,5/5

Jenkinson började säsongen uselt, men har sedan dess konfronterat sig själv och utvecklats till ett dugligt andraval. Innan han åkte på en långtidsskada spelade han faktiskt väldigt bra, någonting som även fick North Bank att börja sjunga hans namn under ett par hemmamatcher.

Hans offensiva kvalitéer är det som utmärker honom som spelare. Frågan är om vi haft någon ytterback som slagit bättre inlägg än Jenkinson under de senaste åren? Oftast är hans inlägg av hög klass och hamnar sällan någon annanstans än i farliga områden inom boxen.

Defensivt har han varit slarvigare, men för att ha varit en spelare som bara för ett år sedan spelade non-league football har han gjort mer än godkänt ifrån sig. Han har dock mycket kvar att bevisa!

Kieran Gibbs - skadat sig för mycket för att betygsättas

Frågan är om Kieran Gibbs är den nya Abou Diaby? Det är nästan så att de två spelarna tagit lärdom av varandra. Det var hela tre år sedan Gibbs senast spelade mer än fyra-fem matcher i följd. Ända sedan dess har han skadat sig gång på gång och sällan spelat fler än ett par matcher i rad.

Under inledningen av säsongen spelade han ett par matcher, bara för att sedan åka på en skada. Sedan kom han tillbaka, spelade en match och åkte på ännu en långtidsskada. Han var på väg tillbaka i december, men åkte sedan på en setback och är nu först tillbaka "om ett par veckor".

Om Gibbs vill etablera sig i startelvan gäller det för honom att bli kvitt sina skadeproblem. Vi alla vet att han har stor talang och potential, men så länge han är skadad kommer han inte komma i närheten av startelvan.

André Santos - 3/5

Vad hade vi gjort utan Santos? När Gibbs skadade sig i början av säsongen tvingades vi köpa Santos som ända sedan dess kommit rakt in i laget och blivit fansens favorit. Han har till och med kallats "den nya Eboue" av många supportrar. Vad är det då som gör Santos så bra?

Det som Santos utmärker sig med är hans offensiva kvalitéer. I Fenerbache hade han ett snitt på ett mål var femte match, ett snitt som han behållit i Arsenal. Han kan skjuta, dribbla, göra inlägg och ta sig förbi försvarare. För att vara en ytterback ser han snarare ut som en yttermittfältare, men i ett offensivt lag som Arsenal uppskattas Santos väldigt mycket.

I försvaret har det sett lite stökigare ut, men han har ännu inte gjort några misstag och så länge han filar på sin defensiv och fortsätter sina offensiva äventyr - som ofta utmynnar i farliga målchanser - kan det inte bli annat än succé.

Andre Santos älskar att göra mål. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Mittfältet

Alexandre Song - 4/5

Under den här säsongen har det märkts av allt mer och mer att Arsenal blivit allt mer beroende av Alex Song. Utan Song saknar vi en robust pusselbit i mittfältet, vilket vi inte minst märkt av i de matcher Song vilats/varit skadad/varit avstängd i. Med Song på mittfältet är Arsenal ett så pass mycket bättre lag.

Han tillför inte bara stabilitet på mittfältet, utan han tillför även målchanser i offensiven. Vi alla minns vilken briljant assist han stod för när vi vann mot Borussia Dortmund. Och vi alla vet att han även kan göra mål. Song är en av våra bästa mittfältare.

Aaron Ramsey - 2,5/5

Aaron Ramsey har likt ett par andra spelare blandat och gett katastrofalt mycket. Vissa matcher (som mot Chelsea borta) har han varit planens bästa spelare medan han i vissa matcher (som mot Tottenham borta) hållt League 2-klass. Ifall skadan fortfarande påverkar hans spel vet vi inte om, men om Ramsey vill behålla sin plats på mittfältet gäller det för honom att hitta kontinuiteten i sitt spel.

Vi vet att walesaren kan spela bra fotboll och att han kan vara en stark mittfältare, men då gäller det även för honom att bevisa det i flera matcher i rad och inte bara i enstaka matcher. Jag har alltid gillat Ramsey, men han måste börja spela bättre ifall han vill etablera sig i startelvan på riktigt.

Mikel Arteta - 3,5/5

Det var bara ett par dagar sedan som jag läste någonting väldigt intressant som fick mig att tappa hakan. Under hela säsongens gång har Mikel Arteta bara tappat bollen ca. 14 gånger. Det är mindre än en gång varje match. För att vara en mittfältare är det helt sjukt.

Många jämför honom orättvist med Cesc Fabregas, men trots att de har ett par likheter spelar Arteta inte ens på Fabregas position (det gör Ramsey). Arteta har istället tagit över den roll Jack Wilshere (och den Denilson hade säsongen innan det) hade på mittfältet under förra säsongen - som balansspelare.

Mikel är oerhört bolltrygg och har ligans högsta passningsprocent. Han är en renodlad mittfältare som hjälper till både offensivt och defensivt. Många har klagat på att han är osynlig i matcherna, men de som påstår det kan inte mycket om fotboll. Arteta har imponerat stort och är just nu given på mittfältet.

Mikel Arteta har imponerat. Foto: Bildbyrån.

Yossi Benayoun - 2,5/5

Värvningen (rättare sagt lån) av Yossi var alltid konstig, troligtvist mest för att fylla ut truppen. En erfaren spelare som spelat i Premier League i sex års tid. I Arsenal har han hjälpt till med sin erfarenhet och ofta gjort godkända matcher. I mina ögon har han gjort helt okej ifrån sig.

Yossi är ingen spelare som faller en i ögonen, men han bidrar med sitt lugn och sin erfarenhet. Dessutom är han bra på att göra mål då och då, som när han avgjorde mot Aston Villa en vecka sedan. Jag är nära på att ge honom en trea, men just nu får han nöja sig med 2,5.

Jack Wilshere - har inte spelat och kan ej betygsättas

Abou Diaby - har spelat för lite för ett betygsättas eller kommenteras

Tomas Rosicky - 3/5

Tomas Rosicky borde enligt mig få fler chanser från start. Han må inte vara lika tongivande eller snabb som han var för ett par år sedan, men han håller fortfarande hög klass och är en väldigt intelligent spelare.

Rosicky är en spelare som kan hjälpa till både i defensiven och offensiven. Dessutom är han en jävel på att kunna hålla i bollen samt stå för rätt passningar när det behövs. Tyvärr har han inte fått spela så mycket, men i de matcher han spelat har han spelat bra.

Emmanuel Frimpong - 2,5/5

Det är nära en trea, men inte riktigt där. Frimpong är älskad av fansen, men på fotbollsplanen har det gått lite trögare på sistone. Vissa matcher har han spelat bra medan han i andra matcher varit helt osynlig i. Likt för Ramsey och många andra spelare saknar han kontinuiteten som skulle göra honom till en spelare som utmanar om en plats i startelvan.

För Frimpong gäller det att fortsätta att kämpa då han inom ett par år mycket väl kan utmana om en startplats. Just nu vore dock det bästa alternativet att låna ut honom och behålla Francis Coquelin som imponerat mer än Frimpong.

Francis Coquelin - 3,5/5

Coquelin är en av säsongens stora överraskningar. Trygg med bollen, brytningssäker, bra passningsspelare och en bra mittfältare. Under förra säsongen var han utlånad till Lorient och gjorde där mycket bra ifrån sig.

Den formen har han nu behållit och tagit med sig till Arsenal. När vi åkte på storstryk mot Manchester United var han vår bäste spelare. När han sedan fått spela fler matcher har han oftast gjort väldigt bra ifrån sig.

______________________________________________________________________________

Anfallarna

Andrey Arshavin - 1/5

Vad skall man säga? Arshavin har förlorat sin plats i startelvan, knappt gjort mål, oftast varit osynlig när han spelat och inte ens varit i närheten av att förändra en matchbild när han bytts in. Som bänkspelare är prio ett att komma in och försöka avgöra en match, åtminstone utvidga anfallsmöjligheterna. Det har ryssen misslyckats med gång på gång, någonting som fått många att bli arga på Arsène Wenger som än idag byter in Arshavin i nästan varenda match.

Trots att han gjorde bra ifrån sig igår har han spelat uruselt under den här säsongen. Med tanke på att han nu är trettio år gammal är det dags att ta viktiga beslut kring hans framtid. Är det värt att behålla honom eller vore det bättre om man sålde honom? En fråga som i dagsläget många skulle välja att svara med "sälj".

Andrey Arshavin har inte imponerat. Foto: Bildbyrån.

Park Ju-Young - 2/5

Bortsett från det där Carling Cup-målet mot Bolton har Park Ju-Young knappts synts till. I de få matcher han spelat har han inte gjort mycket väsen av sig och frågan är vad han egentligen gör om dagarna. Wenger vågar inte ens ha med honom på bänken, vilket får en att undra hur bra han egentligen är.

Theo Walcott - 3,5/5

Walcott har ofta blivit kritiserad av supportrarna, men personligen tycker jag han stått för en bra säsongsinledning. Hans statistik är imponerande och han är på väg att åtminstone tangera förra säsongens facit, ett facit som var väldigt bra. I vissa matcher har han spelat underkänt, men det handlar bara om ett fåtal matcher.

I de flesta matcherna har han lekt med motståndarnas ytterbackar och även gjort ett par snygga assist (oftast till van Persie) eller mål (som det mot Chelsea). Walcott är enligt mig underskattad av många, men så länge han fortsätter spela bra kommer han behålla sin plats i startelvan.

Gervinho - 3/5

Ännu en kille som blandar och ger, oftast under matchens gång. Ibland undrar man om han är på riktigt bara för att andra stunder fundera på hur i hela friden han spelar i Arsenal. Så fort han hittar en kontinuitet i sitt spel kommer han bli ovärderlig för oss, men just nu åker han upp och ner som en berg- och dalbana.

Det här är fortfarande en bra värvning och han har dessutom gjort ett par mål och assist. Däremot tycker jag man kan kräva mer av ivorianen, men jag är säker på att det kommer alldeles snart.

M. Chamakh - 1/5

Jag orkar inte ens börja.

Alex Oxlade-Chamberlain - 3,5/5

För mig är det fortfarande ett mysterium varför han inte fått fler chanser från start eller blivit inbytt i fler matcher. Här har vi en kille som kan utmana, som vågar skjuta, som har ett bra skott och som kan ta sig förbi försvarare. Han räds in att ta sig an en hel backlinje och han har redan bevisat att han kan utmana världsspelare (i Manchester City).

The Ox som han kallas bland supportrarna har gjort en väldigt bra säsongsinledning och kommer bli en superstjärna i framtiden. Personligen tycker jag fortfarande att han är värd fler chanser. Arsène Wenger vågade sätta en 17-årig anfallare som centerforward 1997/1998 - en anfallare som vann oss ligaguldet - och frågan är varför han inte vågar spela en het Oxlade-Chamberlain mer än i ligacupen?

Robin van Persie - 5/5

Världsklass. Har på ensam hand burit Arsenals anfall och gjort mål i nästan varenda match. Är lagets stora fixstjärna nu när Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnat Arsenal och är lagets trotjänare och kapten. Arsenals bästa spelare och en av världens bästa spelare. Mer går det inte att säga om killen som gjort 34 ligamål (41 mål totalt) under 2011.

Robin van Persie leder Arsenal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Efter Arsenals värsta säsongsstart på över femtio år var det få som anade att man fortfarande skulle ligga nära en Champions League-plats i december månad. Tack vare en otroligt stark ligaform de senaste månaderna har man dock krypit sig tillbaka upp mot toppen. Tyvärr hade man vid det här laget kunnat vara flera poäng före Liverpool, Chelsea och möjligtvis Tottenham, men det är inte Arsenal om man inte väljer att göra det svårt för sig själv.

Tyvärr har man börjat göra exakt samma misstag som under föregående säsonger. När konkurrenterna tappar poäng och man har chans att knappa in tappar man själv poäng och missar chansen att knappa in på den där åtråvärda Champions League-platsen. Folk som säger att det inte handlar om en katastrof har rätt, men det är långt ifrån tryggt, säkert eller imponerande.

Liverpool som för det mesta spelat totalt uselt under säsongens inledning ligger bara två poäng bakom Arsenal. Chelsea som gått upp och ner som en berg- och dalbana ligger en poäng före Arsenal, trots att Arsenal sett överlag spelat bättre än sina London-rivaler. Tottenham som aldrig varit så här långt upp i tabellen vid det här laget har tyvärr imponerat och är idag ett större hot än vad ett tröttkört och gammalt Chelsea är.

Sanningen är att allt som krävs är ett par poängtapp för Arsenal och ett par vinster för antingen Liverpool, Chelsea eller Tottenham för att vi skall falla allt längre ifrån en Champions League-plats. En Champions League-plats som kommer göra det svårare för oss att värva klasspelare, svårare för oss att kalla oss ett topplag och svårare för oss att över huvud taget blanda oss in i toppstriden under nästa säsong.

Att ligatiteln är körd för länge sedan har vi alla vetat om, men om vi inte skär ner på misstagen och fortsätter att tappa ledningar - någonting som vi gjort förvånansvärt ofta både hemma och borta - kan det gå värre än folk anar. Vad ska man då göra åt saken? Träna hårdare? Värva spelare? Bara köra vidare?

Jag vill så gärna veta svaret, men jag har det inte. Det största problemet är att marginalerna är så hårfina i fotboll - någonting jag ofta nämnt - att man ibland lurar sig själv. Vid ett likaresultat mot Manchester City och ett välförtjänt 2-1-mål ikväll hade vi aldrig pratat om hur oroliga många börjar bli för att missa en tredje- eller fjärdeplats. Men laget har underpresterat på sistone och tappat två solklara segrar på hemmaplan mot både Fulham och Wolverhampton, lag som man bara måste vinna över hemma om man vill ha någonting att göra i toppen. Om inte Yossi Benayoun nickat in 2-1 mot Aston Villa med bara ett par minuter kvar hade situationen varit ännu värre, men som tur är var marginalerna på vår sida den kvällen.

Huvudsaken är att allt som krävs är ett par resultat vår väg för att vi skall vara tillbaka i striden om en Champions League-plats. Problemet är att det inte alls är tryggt då ett par negativa resultat kan se oss hamna allt längre ifrån en fjärdeplats, speciellt med det tuffa spelschema som väntar. Efter matchen mot QPR på nyårsafton - där Wenger är tvungen att vila många spelare - väntar Fulham på Craven Cottage bara 48 timmar efter att slutsignalen gått på Emirates den 31 december. Sedan väntar både Swansea borta och Manchester United hemma, två matcher som det finns stora möjligheter att tappa poäng i.

I slutändan är det fotboll det handlar om. Man kan inte vinna varje match. Man kan inte förlora varje match. Man kan inte kryssa varje match. Resultaten blandar och ger, men om man inte hittar kontinuiteten riskerar man att falla som ett korthus under våren, någonting vi gjort tre år i rad. Ligaformen såg under senhösten väldigt bra ut, någonting vi måste ta lärdom av och fortsätta med under januari månad.

Självklart är det ett måste att värva in en eller två gubbar, men det är ännu viktigare att fokusera på spelet. Om man kan vinna mot Chelsea på Stamford Bridge, spela jämnt mot Manchester City och sluta etta i en av de tuffare Champions League-grupperna är man inget dåligt lag. Problemet är att Arsenal kan spelar hur bra som helst i enstaka matcher, men utan kontinuiteten kommer man fortsätta att tappa poäng i matcher man inte bör tappa poäng i, någonting som kan stå sig dyrt i slutet av säsongen.

Nu måste man fortsätta att ligga på och inte ta en enda match för givet - inte ens mot bottenlagen. Så länge man filar på, sätter in ett extraskift och börjar hitta formen man hade under hösten kommer det bara att gå bättre, men jag är nog inte ensam om att vara orolig. Nu återstår dock halva säsongen och så dåligt som det gick under inledningen kan det bara bli bättre mot slutet. Det är långt ifrån över, men det gäller att inte ta någonting för givet längre, hur dåligt, bra, tryggt eller osäkert man än spelat.

God kväll! Juletiderna närmar sig med stora steg, vilket naturligtvis innebär massor av fotboll, fotboll och ännu mer fotboll. Premier League är en av få ligor som inte tar ett break under julen, vilket får ses som både positivt och negativt. För oss blir det en härlig festlighet att se på fotboll under julperioden, men spelarna utsätts för stora risker att dra på sig skador och mattas ut.

Fram till nyår spelar Arsenal fyra matcher. Manchester City borta den 18 december, Aston Villa borta den 21 december, Wolverhampton hemma den 26 december och QPR hemma på nyårsafton, den 31 december. Redan imorgon möter vi Manchester City, som det diskuterades mycket om i dagens podcast (lyssna om ni inte gjort det!), och det kommer smälla rejält!

Manchester City - Arsenal

Speldatum: 18 december

Tid: 17:10

Plats: Etihad Stadium

Så här gick det förra säsongen: Arsenal vann med 3-0 efter att Dedryck Boyota blivit utvisad bara ett par minuter in i matchen. Första målet gjordes av Samir Nasri i första halvleken. 1-0 stod sig dock länge, ända tills Alex Song avgjorde mötet i matchminut 65. Nicklas Bendtner satte 3-0 med bara två minuter kvar att spela av ordinarie tid.

Samir Nasri gästade Etihad Stadium i röd-vitt förra säsongen. Nu spelar han för motståndarnas blå-vita ställ. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Manchester City leder Premier League, har bara förlorat en enda match och har gjort flest mål i ligan. Ett stjärnspäckat lag fyllt av profiler, matchvinnare och grovjobbare. Det är ingen tillfällighet att man nästan joggat fram till ligaledning och behållt sin förstaplats ända sedan starten.

Spelare att akta sig för: Hur skall man plocka en? City har ligans största trupp som är fylld av olika sorters matchvinnare. M ario "Why always me?" Balotelli har varit glödhet på sistone, Sergio Agüero har gjort massor av mål och Joe Hart har räddat många poäng. Ändå är det David Silva man måste lyfta fram. Spanjoren har utvecklats till en av världens bästa playmakers och är den som tagit över rollen som ligans bästa spelfördelare efter att Cesc Fabregas lämnade Arsenal.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Kompakt, tätt försvarsspel och snabba omställningar. Som vi sett så många gånger tidigare ogillar Manchester City att spela mot lag som spelar på ett "europeiskt sätt". City såg extremt obekväma ut mot Arsenal när man möttes vid för bara ett par veckor sedan, någonting man även gjort tidigare (kom ihåg förra säsongen). Arsenal har ett par riktigt snabba spelare och City kommer få betala ifall de spelar med en hög försvarslinje då Theo Walcott alltid ligger och lurar i vassen. Med Robin van Persie i kanonform finns alla medel för att stjäla poäng, men det kommer att bli tufft.

Resultat: 1-1 / 2-1 (till hemmalaget). Om Arsenal har en bra dag kommer man ta poäng, men det skall mycket till för att det ska hända. Ändå gäller det att vara optimistisk och ett likaresultat skulle de flesta vara nöjda med. Om City fortsätter att spela som de gjort under hela hösten kommer de tyvärr vinna, men inte med många mål. Det här slutar antingen 1-1 eller 2-1 till Manchester City.

Aston Villa - Arsenal

Speldatum: 21 december

Tid: 20:45

Plats: Villa Park

Så här gick det förra säsongen: Förra året vann Arsenal med 4-2 efter en fantastiskt underhållande match. The Gunners tog ledningen med 1-0 efter att Arshavin satt ledningsmålet. 2-0 kom precis före paus tack vare en drömvolley av Samir Nasri. Clark reducerade till 2-1 innan vår marockan Chamakh satte 3-1. Clark reducerade ännu en gång i matchminut 70, men Jack Wilshere kunde avgöra på övertid med sitt 4-2!

Nasri och Arshavin bidrog till 4-2-segern under förra säsongen. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Aston Villa befinner sig på den över tabellhalvan och har gjort så mestadelen av säsongen. Trots att laget fått väldigt mycket kritik har man lyckats tämligen bra under den nye tränaren Alex McLeish som bekant kom från ärkerivalerna Birmingham. Spelet har gått upp och ner, men så länge man fortsätter producera poäng och håller fast sin plats på den över tabellhalvan bör man vara mer än nöjd. Man har även lyckats bra mot bättre motstånd, bl.a. förlorade man bara med 1-0 mot Manchester United hemma på Villa Park.

Spelare att akta sig för: I Aston Villa finns det två spelare man inte vill ge rum. Det är Gabriel Agbonlahor och Darren Bent. Agbonlahor är kvick, bra på att ta sig förbi försvarare och har ett hyfsat poängsnitt. Darren Bent har fortsatt att ösa in mål i ligan sedan han köptes för hiskeliga £22 miljoner från Sunderland. Om Arsenal vill knipa alla tre poäng måste man se till att hålla dessa två tysta under större delen av matchen.

Hur skall Arsenal spelare för att vinna?: På Villa Park gäller det att man är koncentrerad till fullo. Man möter ett lag som av många brukar bli underskattat, men om man ger Aston Villa rum och tid lär man få ett eller två mål i baken innan man förstått att man faktiskt spelar mot ett lag som kan vinna mot de flesta lagen i ligan. För Arsenal gäller det att vara koncentrerade, rulla boll och hitta luckorna i Aston Villas försvar som oftast brukar bjuda på stora ytor. Detta då det är deras svagaste lagdel.

Resultat: 3-2 (till Arsenal) / 1-1. Mycket beror på hur snabbt man hunnit återhämta sig från matchen mot Manchester City, oavsett resultat i den matchen. Matchen mot Aston Villa spelas bara tre dagar efter matchen mot City och det finns knappt någon tid för vila. Det gäller att spara alla krafter man har kvar efter matchen mot City och Wenger kommer utan tvekan rotera truppen. Antingen vinner Arsenal med 3-2 eller så går det illa och man kryssar med 1-1. Förlora tror jag man inte kommer att göra, men kryss kan det mycket väl bli.

Arsenal - Wolverhampton

Speldatum: 26 december

Tid: 16:00

Plats: Emirates Stadium

Så här gick det förra säsongen: Arsenal vann enkelt med 2-0 efter två klassmål av Robin van Persie (en snygg volley och ett annat kyligt avslut). The Gunners dominerade matchbilden och borde ha vunnit med mer än 2-0, men tre poäng var det viktiga just den dagen.

Robin van Persie stod för två klassmål under förra säsongens hemmamöte mot Wolves. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Wolverhampton är ett lag som är svårt att förstå. Antingen är de hur bra som helst - för att vara ett botten/mittenlag - eller så är de hur usla som helst. Bara för ett par veckor sedan spelade de fullkomligt uselt hemma mot Sunderland, blev utbuade i paus och släppte in 1-0 precis efter paus. Helt plötsligt fick de tuppjuck, började spela hur bra fotboll som helst och gjorde två mål inom loppet av några minuter. Trots det harvar dem kvar nere i botten av tabellen där de just nu befinner sig precis ovanför nedflyttningssträcket.

Spelare att akta sig för: Matthew Jarvis har varit riktigt bra för Wolves de senaste månaderna och togs till och med ut i det engelska landslaget under förra säsongen. Han är deras mittfältsmotor och om de vill göra bra ifrån sig gäller det att han är frisk och i form. Man får även se upp för Steven Fletcher som har ett vasst avslut inom sig.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Enkelt, utan nerver och kyligt. Wolves är ett lag som inte skall ha en suck mot topplagen i ligan - någonting de sällan har på bortaplan - och så länge Arsenal tar det lugnt (och inte blir stressade!) skall de bara klara av att besegra Wolverhampton. Nyckeln till vinsten är att inte tappa tålamodet, då 0-0 mycket väl kan komma att stå sig väldigt länge, precis som för två säsonger sedan då Nicklas Bendtner avgjorde mot just Wolverhampton i den sista tilläggsminuten.

Resultat: 2-0, precis som förra säsongen! Kanske blir det även så att Robin van Persie smäller in två till mål mot samma motstånd?

Arsenal - QPR

Speldatum: 31 december

Tid: 16:00

Plats: Emirates Stadium

Så här gick det förra säsongen: - (QPR spelade i Championship)

Motståndarläget: QPR har överraskat positivt efter att man gått upp i Premier League, fått nya ägare och köpt till sig intressanta spelare, bl.a. Joey Barton och Sean Wright-Phillips. Man har spelat väldigt bra hemma på Loftus Road där man vunnit över Chelsea(!) och bara var en kvart från att spela lika mot Manchester City.  På bortaplan har det dock gått värre, vilket statistiken visar klart och tydligt.

Joey Barton - som var med och mötte Arsenal med Newcastle - spelar nu i QPR. Foto: Bildbyrån.

Spelare att akta sig för: Sean Wright-Phillips må inte vara världens bästa spelare, men när han är i form är han ett hot för vilket försvar som helst i ligan. Det gäller även att se upp för isländaren Heidar Helguson som varit vass framför mål och satt hela sex ligamål under hösten. QPR har även ett kompakt försvar som inte blir att leka med! Bland annat släppte man bara in ett mål mot Liverpool på Anfield och höll nollan hemma mot Chelsea.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Precis som man gör vanligtvis hemma på Emirates. Lugnt, koncentrerat och positivt. Inga förhastade beslut. Försöka komma bakom försvarslinjen och få in vassa passningar från kanterna, av antingen Gervinho eller Theo Walcott. I boxen finns nämligen en farlig anfallare vid namn Robin van Persie.

Resultat: 2-0. Nyårsafton. Fullsatt på läktarna. Årets sista match. Laget vill göra bra ifrån sig och bör ta hem det här enkelt. Det är alltid farligt att säga så, men om man vill ha någonting att göra i toppstriden gäller det att vinna sådana här matcher, även om det bara skulle bli 1-0.

När jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg brukar jag alltid ha klart för mig vad jag ska skriva om, hur det ska se ut och vad det ska handla om. Idag är en sådan dag då jag bestämt mig för att sätta mig ner och skriva rakt från hjärtat, utan att ha någon aning om vad det här inlägget kommer att handla om.

Jag vill ju så gärna skriva om kärleken för klubben, men jag har gjort det så många gånger förr och ni själva vet hur mycket jag - och alla ni som läser det här - älskar Arsenal. Men just idag känns det ännu en gång som det är det jag vill framhäva, trots att ni troligtvis är trötta på att läsa sådana inlägg.

Igår förmiddag bestämde jag mig för att ta bussen ner till Emirates. Jag valde att stiga av vid Highbury Park, vandra ned mot Avenell Road och promenera in på Highbury Square, det som en gång i tiden var vårt andra hem - och för många fortfarande är.

Sedan gick jag ner längs Gillespie Road, vägen man alltid tar mot Ashburton Grove om man besöker någon pub längs Blackstock Road innan match. Tunnelbanestationen som Herbert Chapman en gång i tiden valde att namnge - rättare sagt ändra namn på - står fortfarande kvar, och lär göra det för alltid. Sedan går man mot det som idag heter Emirates Stadium. Ett maffigt bygge som trots dess minussidor klassas som en av världens finaste arenor.

En sak jag aldrig tagit mig tiden att göra är att läsa om alla legender som är avbildade längs arenans väggar. Något jag valde att göra för första gången igår. Lee Dixon, Cliff Bastin, Alex James, Thierry Henry, Ian Wright, Franck McLintock och allt vad de heter finns det både bilder att se på och fantastiska berättelser att läsa om.

Att sedan gå och se statyerna på centimeternära håll, klappa Tony Adams rygg, beskåda Chapmans imperium eller fingra Thierry Henrys dobbar i ett ögonblick som nu finns förevigat i brons framför Ashburton Grove är rörande. Vad som gjorde det hela ännu mer emotionellt var att Nike tillsammans med Arsenal valt ut ett tiotal berättelser (som fans kunnat skicka in) från Arsenal-supportrar världen över, som nu finns ingravade i stenblocken bara ett par meter från Henrys staty.

Där kunde man läsa om en kille från Pakistan som fick utegångsförbud i tre månader efter att ha väckt sin familj mitt i natten då han firat Henrys mål mot Real Madrid. Eller om tjejen som bosatte sig i New York 1999 och trodde hon var den enda som var intresserad av fotboll, bara för att dagen senare träffa en tjej som visade sig ha en Tottenham-tröja på sig under sin jacka. Eller så kan man läsa om Jack Wilshere som beskriver Arsenal som sitt andra hem. Eller OS-guldmedaljören Mo Farah som aldrig missar en match, var han än i världen befinner sig.

Det är inte ofta jag erkänner sådant, men jag fick tårar i ögonen. Där satt jag, en kille från Sverige, blickandes mot Thierry Henrys staty - till vackert solsken och en klarblå himmel - och grät. Fan, det är ju så jä-la patetiskt egentligen, men vad kan man göra åt saken? Är man besatt så är man.

Klubben utgörs dock av supportrarna. Alla de fantastiska supportrarna. Trevliga, älskvärda, fantastiska, roliga och annorlunda. Genom åren har jag träffat många bloggläsare, både från Sverige, England och andra länder i Europa. De flesta har jag sedan innan aldrig träffat, men ändå känns det som vänner man haft i åratal. Och alla fantastiska komplimang man fått under åren är någonting som värmer hjärtat, någonting som man kommer att minnas tills döden skiljer oss åt.

Den här trailern har ingenting med Arsenal att göra, men den är ändå så sann. What else are you gonna do on a saturday? Tottenham away hellre än en familjemiddag. Ett flyg till någon öststat (för att se Champions League) med ett flygbolag som ingen någonsin hört talas om är riskfyllt, men ändå någonting man hellre gör än att sitta hemma för att ha en filmkväll med polarna. En hemmamatch mot något bottenlag i Premier League må verka oglamoröst, men hellre det än att jobba på en helg.

Det må kosta tiotusentals kronor att följa Arsenal land och rike runt, det må vara påfrestande att vakna upp bakfull vecka in och vecka ut, det må vara smärtsamt att förlora mot din ärkerival, det må vara tröttsamt att sitta på ett tåg, i en buss eller i en bil i fem-sex timmar, men när det kommer till Arsenal kan ingenting stoppa en. Det är en drog, men det är en underbar drog.

Det räcker nu. Nog för idag. På söndag bilar jag upp till Manchester. Etihad Stadium. Manchester City. torsdag night, Channel Five. Jag kommer sjunga tills jag stupar. Och oavsett om vi förlorar med 10-0 eller vinner med 1-0 är jag Arsenal Til' I Die. Det lär smärta vid en förlust, men det är smällar man är tvungen att ta, eller som det kända ordspråket säger: You win some, you lose some.

Forever forward, Arsenal.

[video:http://http://www.youtube.com/watch?v=jUiKZCA8IRA]

God morgon. Nu sitter man här igen. Söndag morgon. Sliten. Bakfull. Illamående. Det är livet som Arsenal-supporter. Man spenderar tusentals kronor varje månad, dricker alldeles för mycket och reser land och rike runt för att följa ett lag. Om det är värt det? Varenda krona.

Den här veckan har summerat upp exakt hur det är att vara inbiten supporter. Allt från bortaresor till handslag med Thierry Henry. Att icke förglömma en matchdag fylld av vanliga ritualer som pubbesök och fish & chips.

Wigan

Förra lördagen begav det sig till Wigan. En stad som har typ två affärer, en krog och ett Pizza Hut. Grått och dystert. Regnigt. Skitigt.

Under säsongens gång åker man ofta till många städer som Gud verkar ha glömt. Visserligen är de rena paradis om vi skall jämföra med slumområden i utsatta länder eller ghetton i Frankrike, men om man skippar alla jämförelser finns det många ställen man hellre vill bosätta sig i än städer som Bolton, Blackburn och Wigan.

Hur som helst var det dags för ännu en resa, den här gången med bil upp och tåg ner. Efter en mindre tågresa upp till Market Harborough mötte jag upp min vän Richard som var pigg och glad. Vi tog M5 upp mot Wigan via Manchester där vi parkerade och började bege oss mot arenan. Något pubbesök hann jag inte med innan, men det skulle duga gott och väl att bara vara med efteråt.

DW Stadium är egentligen en heltrevlig arena, speciellt med tanke på att de flesta bortasupportrarna får upp till 4500 biljetter jämfört med 3000 och ibland ännu mindre. Hallarna i arenan är dock trånga som bara den och om man vill beställa en pint eller paj i halvtid är man rätt så körd om man inte går ett par minuter innan.

Självaste matchen var ganska seg och bortasupporten var ganska lam under första halvlek. Tack vare mål av Mikel Arteta och Thomas Vermaelen kunde vi dock slappna av lite och bjuda på skönsång, men det viktigaste var att vi ledde. En ledning i Wigan hade dock de två tidigare säsongerna resulterat i förlust eller lika, så man var fortfarande oroad.

Mikel Arteta - Arsenal's number 8! Foto: Bildbyrån.

Andra halvlek blev dock en enda skön resa mot tre poäng. Vi alla visste att 3-0 skulle punktera matchen helt och hållet, vilket även var anledningen varför jublet blev som störst när Gervinho avslutade ett anfall som innehöll 33 passningar och som alla i laget utom Andre Santos var delaktig i. När Robin van Persie sedan satte 4-0 fick han äntligen en ramsa värd sin status och inte det vanliga "Robin van Persie - klapp klapp - Robin van Persie". Om ni vill höra hur det lät kan ni checka in den här videon.

Efter matchen blev det att besöka en pub vid namn Red Robin. Ett rätt så trevligt hak för att vara placerat i Wigan. Där gick vi alla loss totalt och stämningen var obeskrivlig. Det var non-stop singing två timmar i rad och alla klassiska ramsor betades av. Naturligtvis hade förfriskningarna varit en bidragande faktor, men det var bara bra.

Precis innan vi skulle ta en taxi till tågstationen gick jag på toa där jag sedan fick för mig att stoppa fingret upp i en trasig handtork. Det resulterade i ett jävligt djupt - och öppet - sår på pekfingret som inte ville sluta blöda. Innan vi klev på tåget köpte vi lite mat ("mat" = hamburgare och kebab) och roligt nog träffade jag en svensk på Wigans tågstation, av alla ställen i världen.

Eftersom många av mina vänner kallar mig "Sweden" reagerade han och gick fram till mig och frågade om jag var svensk. Det kom fram att han hette Patrik, följde mig på Twitter och arbetade som biträdande jurist i London. Vi finns överallt!

Tågresan hem blev lika kaotisk som vanligt och jag känner i efterhand synd om medresenärerna som stod ut med oss i två och en halv timma. Efter diverse galenheter som jag inte har tid att lista i det här blogginlägget kom vi fram till London Euston där vi small av "Robin van Persie - he scores when he wants" så att alla på tågstationen kunde höra oss klart och tydligt.

Tunnelbana hem, slockna så fort man kommit innanför dörren och vakna upp lika illamående som vanligt på söndag morgon. Precis lika illa som jag mår i skrivande stund. Det är följderna av sådana resor, men följder man gärna tar så länge Arsenal vinner.

Thierry Henry

Efter att på onsdagen ha besökt Tollington för att närvara på Arseblogs bokrelease (So Paddy Got Up) - som var en mycket trevlig afton - var det på fredagen dags att närvara när Arsenal skulle avslöja vilka tre män som gjort sig förtjänta av statyer utanför Emirates. Redan dagarna innan hade vi fått klart för oss att det skulle bli Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry som skulle bli till brons.

Herbert Chapman är tyvärr avliden sedan länge och Tony Adams kunde inte komma på grund av ett viktigt möte, men Thierry Henry och Arsène Wenger kunde närvara - två legender som förvandlade mig till någonting som mer kan liknas en 14-årig fangirl som avgudar Justin Bieber än en ung kille i sina bästa år.

På sådana här bilder får man själv se exakt hur dålig ut som helst. Det är ögonblicket som räknas. Foto: K.E.

Att komma såhär nära dessa personer är det inte ofta man gör. Att sedan ropa till sig Thierry Henry och skaka hand med honom samtidigt som han kollar en i ögonen var ingenting annat än surrealistiskt. Så mycket som man avgudat honom, så mycket som han betytt för Arsenal och ens egna supporterliv. Att då stå och krama om hans lena hand fick mig att smälta inom- och utombords. Det må låta löjligt, men man är i ett annat känslotillstånd när man kommer så nära en legend som Henry.

Även Arsène Wenger närvarade och det roliga var att han hann just gå förbi mig innan jag ropade "Arsène" och sträckte ut min hand. Han sträckte ut den också, men hade gått lite för långt ifrån mig. Det slutade med att vi bägge sträckte ut händerna men inte nådde varandra (haha!) varpå han istället gav mig en vinkning. Det gjorde dock inte så mycket då jag fick skaka hand och ta bilder av honom efteråt. En underbar fredag!

Arsène Wenger! Foto: K.E.

Lördag

Gårdagen. Fantastisk. Igen. Vaknade upp redan vid niotiden för att duscha och göra mig klar. Sedan far det av till Tollington, men det skulle inte bli enda stället jag skulle komma att besöka under dagen. Roligt nog var jag så pass tidig att jag kom innan ens puben hade öppnat!

Det blev att börja direkt med ett par pints och en god lunch beståendes av fish & chips tillsammans med trevligt umgänge. Roligt nog hörde jag många svenskar i lokalen, även några jag hälsade på (och några som kände igen mig!). Martin, Gabriel och Tobias ville komma med i det här blogginlägget och de gjorde de sig förtjänta av. Hoppas att flyget från Stansted klockan fem på morgonen gick smort!

Efter förfriskningar, sång och taggning var det då dags för match. Den var riktigt fint inramad och jag kommer nog vara stolt för evigt att ha närvarat vid ett sådant här speciellt tillfälle. Turligt nog klev även rätt man fram på jubileumsdagen och det var inte mer än passande att det var Robin van Persie som avgjorde tillställningen med matchens enda mål.

Holländaren blir allt mer lik Thierry Henry - som passande nog var på plats tillsammans med många andra legendarer - i sitt sätt att avgöra matcher. Henry hade en förmåga att dyka upp när man minst anade, även när han gjorde plattmatcher. Minns bara det här målet mot Liverpool då han hade varit osynlig under nästan hela matchen, bara för att ta saken i egna händer när laget behövde honom som mest.

Robin van Persie - he scores when he wants! Foto: Bildbyrån.

Robin van Persie gjorde inte mycket väsen av sig igår. Tills han beslutade sig för att dra till på volley och avgöra matchen på äkta Henry-maner. Ett otroligt avslut (vet ni hur svårt det är att få det avslutet?!) av en otrolig spelare. Fantastisk. Det finns inget bättre ord att beskriva honom med.

Efter matchen blev det besök på flera olika pubar med trevligt sällskap och kanonsköna personer. Det blev pints, diskussioner, sång, fest och hela faderuttan under kvällens gång. Nattbussen hem blev en mindre trevlig resa, men det var ingenting jämfört med hur man mådde för ett par timmar sedan. Men det är smällar man tar för Arsenal. Och jag gör det gärna igen, och igen, och igen... hur många gånger som helst.

Fem och en halv månad. Så länge är det kvar. Längre än ni trodde? Det förvånar mig inte. Varför det känns längre än väntat är enkelt att svara på. Säsongen har bara pågått i tre och en halv månad, men under denna tid har vi genomgått egentligen allt som en fotbollssäsong egentligen innehåller.

Storförluster, poängtapp, släppt in sena mål, gjort sena mål, vunnit överraskande, förlorat överraskande, spelat derby, tagit oss igenom en tuff Champions League-grupp, vunnit mot rivaler, tappat spelare, värvat spelare, varit en krisklubb, varit en klubb på uppgång, gjort massor av mål, släppt in massor av mål, fått tillbaka skadade spelare, åkt på flera långtidsskador, åkt ur en cup, kämpat om en annan.

Vi skulle egentligen kunna avbryta säsongen här och nu och jag är rätt så säker på att folk skulle vara mätta sett till vad vi fått se av säsongen. Men mer än halva säsongen återstår och vi kommer se många fler överraskningar, både positiva och negativa. Att vi kommer att tappa poäng och åka ur någon cup förr eller senare får vi acceptera redan nu, men trots att vi vet att det kommer hända flera gånger under de fem och halv månader som återstår kommer det kännas enormt smärtsamt när det väl sker.

Vad som gäller att göra för det här laget, den här gruppen av spelare, den här truppen, är att fortsätta kämpa. Varenda träning, varenda match, varenda dag. Oavsett vad för klubb man spelar i kommer man ingenstans om man glider runt på en räkmacka. Det är blod, svett och tårar som gäller om man vill komma någonstans. Sure, det här stycket skulle jag kunna ha skrivit när som helst då det passar in på varenda klubb och varenda spelare 1987 som 2011.

Varför skriver jag det då? För att jag inte tror att spelarna sliter? För att jag inte tror att laget kämpar hårt nog? Nej, jag säger det för att vi för tredje säsongen i rad inte skall tappa poäng borta mot Wigan. Theo Walcott släppte nyligen sin bok "Growing Up Fast" som handlar om hans korta karriär. I boken skriver bl.a. Theo att Arsène Wenger blev helt rasande och kastade runt saker i omklädningsrummet samtidigt som han svor åt försvararna efter att laget förlorade mot Wigan med 3-2. Kommer ni ihåg det?

Två säsonger sedan, 2009/2010, åkte vi till Wigan för att försöka knipa tre viktiga poäng i slutskedet av säsongen. Allt gick planenligt och vi ledde med 2-0. När tio minuter återstod av matchen beslutade hela laget att lägga av med att spela fotboll. Tio minuter senare stod det 3-2 till Wigan.

Jag kommer ihåg den matchen än idag. Jag hade festat 20 timmar i rad, satt bakfull som fan i min hytt på en Viking Line-färja och såg oss tappa 2-0 till 3-2. En av mina vänner beslutade sig för att ta sig en sväng i baren när en kvart återstod av matchen. När han kom tillbaka och frågade vad matchen slutade började han skratta. Han trodde nämligen jag skämtade. Han var tvungen att gå in på text-tv för att tro sina ögon. Så sjukt var det.

Förra säsongen trodde man att vi hade lärt oss av vår läxa, men icke sa nicke. Visserligen kunde man enkelt skylla på att vi bara tre dagar tidigare spelade en tuff hemmamatch mot Chelsea, men det räckte inte som bortförklaring. Vi låg under med 1-0, men vände genom mål av Arshavin och Bendtner. När Wigan sedan fick en man utvisad med c.a. tjugo minuter kvar trodde man att det var över. Men kvitteringen kom efter en hörna. 2-2. Ridå igen.

Nu står vi ännu en gång för en tuff bortamatch mot Wigan. Ett Wigan som ständigt blandar och ger. Ibland kan de spela nästan hur bra som helst för att vara ett bottenlag. Ibland kan de vara så pass usla att man undrar om spelarna kommer direkt från Blue Square Conference. Vad för Wigan vi får se återstår imorgon, men jag är nog inte ensam om att vara skrämd.

Precis som förra säsongen kommer jag finnas på plats på DW Stadium för att bevittna mötet. Staden i sig är ett skithål, men jag gillar faktiskt arenan, trots att utrymmet i hallarna är så pass trångt att man knappt kommer förbi någon. Tyvärr är det långt ifrån en fotbollsstad och man får gå tillbaka massor utav år för att senast hitta ett helt fullt DW Stadium. Oftast finns det mer bortasupportrar på plats än hemmasupportrar, vilket säger en hel del om hemmapubliken.

Som tur är gruppvinsten säkrad i vår Champions League-grupp, någonting som vi måste vara väldigt tacksamma över. Det tilllåter oss att vila spelare under veckan och spela med fullt manskap imorgon, någonting som annars hade varit omöjligt. Sedan väntar Everton hemma där Arsenal officiellt firar sitt 125-årsjubileum genom att bl.a. avslöja tre statyer som skall stå utanför Emirates. Mina gissningar på vilka det blir? Herbert Chapman, Tony Adams och Emmanuel Eboue.

Skadeläget ser någorlunda ljust ut, trots att det kunnat se bättre ut. Kieran Gibbs är tillbaka i träningen, men lär likt Abou Diaby åka på ännu en skada efter sin första match efter skada. Jack Wilshere beräknas vara tillbaka i träning i januari och tillbaka i spel i början av februari. Bacary Sagna skall vara tillbaka runt juletider, vilket välkomnas något otroligt. Annars ser det faktiskt inte så illa ut.

Mer än så har jag egentligen inte att säga denna fredagkväll. Ikväll blir det ingen utgång eftersom det är upp och hoppa tidigt imorgon! På söndag, i senaste fall måndag, kommer nästa ljudblogg upp medan jag skall försöka skriva ett inlägg om min resa till Wigan i övermorgon. Nu hoppas jag att ni alla mår toppenbra och att vi imorgon kväll kan fira en viktig trepoängare! Come on you Gunners!