Hjärtligt välkomna skall ni alla vara till kickens årskrönika
år 2010. Att börja sammanfatta ett helt år är alltid svårt och så är det
även den här gången. Likt många andra gånger har det här året bjudit
oss alla på allt från chocktillstånd till glädje och tårar. När således
det här året skall recenseras får man göra sig påmind om alla roliga,
fantastiska, deppiga, hemska och underbara ögonblick. Det är som att
öppna en bok och läsa igenom den, trots att man själv varit med och
skrivit den.

Det nya året började med en underbar vinst i FA-cupen mot West Ham på Upton Park. Med kvarten kvar kvitterade Ramsey till 1-1 med ett
mycket välplacerat skott för att bara några minuter senare se Eduardo
avgöra mötet med en vacker nick. Målgesterna tog redan plats i kategorin
"årets bästa" då både Eduardo (nästan) och Ramsey slängde sig in i
bortaklacken för att fira målen.

Det var en bra början på 2010. Ett nytt år. En ny tid. Ett
annorlunda Arsenal. Men vi alla visste ju hur det skulle sluta.
Egentligen var den där vinsten mot West Ham ingenting annat än en början
på en lång, krånglig och konstig berg- och dalbana. Arsenal blandade
och gav som aldrig förr.

I slutet av januari väntade ett helvetiskt schema. Vi skulle
möta Aston Villa borta, Manchester United hemma, Chelsea borta och
Liverpool hemma. Av 12 möjliga poäng tog vi bara 4. Förlusterna mot
United och Chelsea sved lika mycket som vanligt. Skadeproblemen var ett
enda stort helvete för oss och under långa stunder kunde vi sätta upp
ett helt lag med skadade spelare (en "skadestartelva"). Allt började gå
rakt åt pipsvängen, när en viss dansk återvände från skada.

Titelhoppet var förlorat efter den förskräckliga vintermånaden. Egentligen var allt hopp förlorat. När Fabianski sedan tappade in två bollar i första åttondelsfinalen nere i Porto var
även CL-äventyret i fara. Efter en inte så imponerande 2-0-seger mot
Sunderland hemma på Emirates nåddes botten borta mot Stoke den 27
februari 2010. Aaron Ramsey, en ung talang på väg att slå in sig i
startelvan, bröt benet. Den unge walesaren hade spelat så himla bra på
sistone och var på allvar på väg att kämpa till sig en plats i
startelvan. Ja, tills Ryan Shawcross gjorde sin livs dummaste tackling och förstörde allting, exakt allting.

Hemska scener. Foto: Bildbyrån.

Det var ett trauma utan dess like. Jag satt framför tv:n och
grät och jag minns det som om det var igår. Scenerna som utspelade sig på
Britannia Stadium var scener som ingen supporter till något lag alls
skall behöva gå igenom. Men hur nere vi än var, hur slagna vi än kände
oss och hur hopplöst läget än såg ut var det den dagen vändningen kom.
Arsenal visade styrka, stål och en mentalitet som vi aldrig sett
tidigare när de avgjorde med både 2-1 och 3-1 i sista minuten. Det var
ett nytt Arsenal.

De efterföljande veckorna såg scenariona liknande ut.
Matcherna stod och vägde och resultatet var antingen 0-0 eller 1-1 när
en viss Nicklas Bendtner alltid dök upp i den allra sista minuten och
avgjorde med antingen en fot, en skalle eller ett knä. Och när det inte
var Bendtner var det någon annan som klev fram. Oftast El Capitan
himself.

Men trots att saker och ting började gå bättre, trots att vi
var med i titelstriden igen och trots att mycket började stämma var
bottnandet oundvikligt.

Efter imponerande 5-0 mot Porto och en fin comeback till 2-2
mot Barcelona på Emirates tog CL-äventyret slut mot Barcelona på Camp
Nou. En Messi á la Playstation fick spel och satte hela fyra baljor
varpå alla journalister verkade bli lite för upprymda och kalla honom
för världens genom tiderna bästa fotbollspelare.

Förlusten i Spanien skulle visa sig fungera som en
katalysator. 1-0-vinsten över Wolverhampton tre dagar innan skulle bli
det sista positiva vi kunde ta oss med från säsongen. Det är det enda
man vill komma ihåg från slutet av förra säsongen. Förlusten mot Barca
följdes nämligen upp av hemska förluster, pinsamma insatser och
chockartande hjärnsläpp. Första förlorade NLD-derbyt på över tio år,
från 2-0 till 2-3 i matchens tio sista minuter borta mot Wigan, årets
tråkigaste match hemma mot Manchester City (0-0) och ännu en
bortaförlust mot Blackburn.

Det hela slutade visserligen med en 4-0-vinst mot Fulham, men
det var inte mycket att hänga i granen. Ännu en titellös säsong. Ännu
ett underpresterande Arsenal. Ännu ett skadefyllt år.

Efter ett udda VM, en välbehövlig semester och en intetsägande
försäsong var det således dags att ta på sig Arsenal-tröjan igen.
Premiärmatchen mot Liverpool var upphausad på alla möjliga sätt och vis,
men precis som vanligt blev det en seg historia som lyckligtvis slutade
1-1 efter ett minst sagt udda självmål av Reina i matchens sista minuter.

Chamakh nickar den i stolpen. Reina rusar mot bollen och "stöter in den" i eget mål. Foto: Bildbyrån.

Sedan dess har det precis som vanligt gått upp och ner, upp
och ner, upp och ner. Fina segrar och underbara stunder (bl.a. de tre
första matcherna i Champions League) har blandats med plattmatcher utan
dess like (bl.a. Newcastle och WBA hemma på Emirates).

När vi nu går in i det nya året har vi exakt lika höga
förhoppningar som alltid, oavsett resultaten innan. Vi vill se ett
Arsenal som kämpar för emblemet på framsidan och inte viker sig för en
enda närkamp. Vi vill se ett Arsenal som äntligen spelar hem en titel
till norra London och vi vill se ett Arsenal som får oss alla att vara
stolta över klubben i våra hjärtan.

Men innan vi alla inviger det nya året med ett par glas
champagne och fyrverkerier ser vi tillbaka på år 2010. Året då Arsenal
kom nära, men ändå så långt bort:

______________________________________________________________________________

Årets mest minnesvärda stunder

• Titelracet

Vi kan alla sitta och diskutera hur nära vi egentligen var,
men sanningen var ju att vi trots allt fanns med i titelstriden ett bra
tag. Känslan varenda ligamatch hade fram mot slutet var lika hemsk som
den var fantastisk. Tre poäng var viktigare än någonsin och den minsta
lilla "slip up" skulle kosta oss titeln. När matchuret således stod på
90 minuter och vi fortfarande bara hade lika mot lag som Hull och Wolves
trodde vi det var över. Men det fanns alltid en räddare i laget, i det
här fallet Nicklas Bendtner, som på egen hand höll Arsenal kvar i
titelracet tack vare sina sena mål.

Dessa mål han gjorde var
fantastiska att fira. Från att ha tappat all hopp och tro till att
faktiskt tro att det var möjligt. I slutändan sket sig allt, men de två
månader vi var med kändes mer spännande än någonsin.

• 5-0 mot Porto

Efter att förlorat med 2-1 nere i Porto var det många av
oss som var rädda för att vi skulle missa avancemang. Åttondelsfinalen i
Champions League skulle dock visa sig bli en munsbit när vi fick
chansen att spela hemma på Emirates igen. Porto blev fullständigt
krossat med 5-0 och det var en natt vi sent kommer att glömma.

Segern
innebar att vi fick hopp om att gå långt och vi sände ut signaler till
resten av Europa att vi var ett hot att räkna med. Vad som hände
därefter vill vi dock helst glömma.

• Vinsten mot Barcelona i dragkampen om Fabregas

Det var ett jävla långdraget drama kring Fabregas i somras som fick
oss alla att spy galla över Barcelona-spelarna, Barcelona-ledarna och
ja, hela Barcelona. De trodde nonchalant att de kunde locka över
Fabregas med alternativa metoder (Fabregas familj, uttalanden från
spelare och löften om allt från nummer 4 på tröjan till många titlar),
men när det väl kom till kritan bjöd de bara £29 miljoner för en spelare
som nyss gjort sin bästa säsong i sin karriär. Att budet sedan höjdes
till £34 miljoner var ett skämt, en förolämpning.

Fabregas (i mitten) stannade trots allt. Foto: Bildbyrån.

Att de lyckades
med att få Arsenal se ut som skurkarna i dramat gör mig illamående än
idag. Barcelona är en jävla pissklubb och jag tar gärna till alla
svordomar jag lärt mig genom åren för att beskriva den katalanska
klubben.

Arsenal stod dock starka och när man gick ut med den här nyheten och när Wenger senare sade detta var vinsten ett faktum. Barca hade fått sig en knäpp på näsan!

• Vinsten mot Chelsea

Den är bara några dagar gammal, men det råder ingen tvekan om att den
hör till årets höjdpunkter. Vårt facit mot Manchester United och
Chelsea var inför drabbningen följande: 1 likaresultat, 10 förluster.
Att sedan kliva in på Emirates och totalt förstöra, krossa och förnedra
Chelsea var bland det vackraste jag upplevt i år.
______________________________________________________________________________

Årets djupaste perioder

• De ständiga förlusterna mot storlagen

Vi hade visat att vi kunde vinna mot i princip alla lag, men när
Manchester United, Chelsea och till slut Barcelona kom knackandes på
dörren gick allt åt helvete. Inför varje drabbning trodde vi att det
här var vår afton, att det här var vår chans, att det här var dagen då
vi äntligen skulle vinna. Men varenda match slutade precis som vanligt
med en bitter förlust (med undantaget 2-2 mot Barcelona).

Ett
bra tag verkade dessa förluster aldrig ta slut, men precis när året gick
mot sitt slut fick vi äntligen vår seger. Ni kan själva förstå hur skön
den var.

• Tottenham

Inför 2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på över 10 år. Inför
2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på Highbury/Emirates på nästan
20 år. 2010 skulle visa sig bryta båda våra sviter. Först kom en hemsk
2-1-förlust i slutet av 2009/2010 vilket även blev spiken i kistan i
vårt hopp om en ligatitel. Från och med den förlusten var det omöjligt
att nå förstaplacerade Chelsea.

Sedan kom hemmaförlusten med 3-2
efter en total kollaps i andra halvlek då vi ledde matchen med 2-0.
Tottenham som säsongen 2009/2010 bröt alla slags möjliga rekord och
hinder lyckades fortsätta göra det första halvåret 2010/2011.
Förlusterna mot yidsen tog hårt på fansen, laget och hela klubben.

• Sommaren

Trots att Cesc Fabregas till slut stannade var det ett
rent jävla helvete att vara med om. Det gick inte en enda dag utan att
en spelare, ledare eller supporter till Barcelona gick ut i media och
krävde att Fabregas skulle komma. Media älskade det och skrev om det mer
än fucking Zlatan. Det var ren och skär tortyr, ingenting annat.

• De ständiga kollapserna/hjärnsläppen

Att leda med 2-0 borta mot Wigan och tappa det till 3-2 under
matchens sista tio minuter är idiotiskt. Att ha 1-0 mot Sunderland borta
och tappa det i matchens sista sekund är hemskt. Att leda med 2-0 hemma
mot Sp*rs och tappa det till 3-2 är inte acceptabelt. Att ha 1-0 borta
mot Birmingham i ett levande titelrace och tappa det i sista minuten är
förfärligt. Att förlora hemma på Emirates mot nykomlingar som West
Bromwich och Newcastle får en att undra vad fan som försiggår. Som ni
ser kan jag gå vidare och vidare och vidare med exempel på våra totala
hjärnsläpp.

Rafael van der Vaart tystade Emirates. Foto: Bildbyrån.

Att förlora är helt okej och det gör varenda lag
åtminstone ett par gånger per säsong, men det finns skillnader på
förluster och förluster. Det finns även skillnad på likaresultat och
likaresultat. Det är enklare att acceptera 1-1 eller 2-2 när resultatet
hållt sig ett tag eller om Arsenal lyckats vända eller kvittera, men som
det topplag Arsenal skall vara känns det bara hemskt när man får
hjärnsläpp och antingen förlorar eller spelar lika i matcher där tre
poäng nästan vart en säker utgång.

Att det dessutom oftast
berott på individuella misstag gör inte saken bättre. Det har varit lika
illa varenda gång och trots att man gör sig beredd på att det kommer
hända någon gång per säsong blir man lika chockad varenda gång det
händer.

• Målvaktstabbarna

Manuel Almunia, Lukasz Fabianski och Vito Mannone stod alla för
misstag som hör hemma i korpen och inte Premier League. Det var tabbe
efter tabbe efter tabbe som resulterade i poängtapp efter poängtapp.
Almunia var brutalt dålig, Fabianski gjorde allt för att inte imponera
och Mannone började även han svika efter en godkänd start.

Det är först
nu vi fått ordning på målvaktsproblemen i och med att Almunia frysts
ut, Fabianski gjort extremt bra ifrån sig och Szczesny agerat stabil
backup. Men fram till sensommaren var det ett levande helvete att behöva
fundera på när nästa tabbe skulle komma från en Arsenal-målvakt.

______________________________________________________________________________

Årets spelare

Första halvåret: Cesc Fabregas | Andra halvåret: Samir
Nasri

______________________________________________________________________________

Årets comeback

Lukasz Fabianski. Gått från zero till hero.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på spelarsidan

M a r o u a n e Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på ledarsidan

Marcus Svensson | Trots att han inte
ligger bakom det helt ensam kan det knappast vara ett sammanträffande
att vi gått från ett skadehelvete till en skadehimmel efter att han
värvades?

______________________________________________________________________________

Årets tackling

Koscielny vs. Lennon.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste

1. Rooneys straffmiss på Old Trafford.

2, Sol Campbells juckande.

3. Emmanuel Eboue & Jack Wilshere.

______________________________________________________________________________

Årets målgest

1. Sagna borta mot Aston Villa.

2. Vermaelen (inklusive hela laget) borta mot Stoke.

3. Robin van Persie hemma mot Partizan Belgrad.

______________________________________________________________________________

Årets självmål

Reina tappar in 1-1 mot Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets blogginlägg

Enligt mig: Dreams. | Enligt er (antalet besökare): Tillägnat Aaron Ramsey. Nästan över 5000 träffar!

______________________________________________________________________________

Årets ramsa

Na Na Na Na Na Samir Nasri - Nasri - Saaaamir Nasriii!

______________________________________________________________________________

Årets citat

I swear I will never forget Arsenal, it’s like a tattoo in my heart and if I retire and one day I come back I will be the same person I’ve always been and I hope the fans will still be happy and nice with me, singing my name like they do at the moment. - Emmanuel Eboue.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger

I’m surprised England fans booed. I thought they were asleep. - Wenger om Englands VM 2010.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger 2

I personally don’t know who will win the league. I have managed 1,600 games so if Nani knows he must be 1,600 times more intelligent than I am. - Wenger om Nani efter hans påstående att endast "Chelsea och United kan vinna ligan".

Wenger. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets förnedring

Vinst: 6-0 mot SC Braga. Förlust: 1-4 mot Barcelona.

______________________________________________________________________________

Årets flopp

Manuel Almunia

______________________________________________________________________________

Årets självförtroende

Nicklas Bendtner

______________________________________________________________________________

Årets vulkan

Eyjafjallajökull

______________________________________________________________________________

Årets straff

Fabregas borta mot Stoke. Så viktigt. Så kylig. Så bra.

______________________________________________________________________________

Årets IRC-användare

Omöjligt att välja en. iNke, Nisse (Vulkanisse) och Markuzen får dela på priset.

______________________________________________________________________________

Årets WTF? (WTF = What The Fuck?)

På tåget hem till London (från Wigan). Innan tåget avgår ser jag någon som är skrämmande lik Szczesny komma gåendes. Sekunden senare inser jag att det är Szczesny. Bakom honom följer hela laget. Vi (= bortasupportrarna) höll på att riva vagnen.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 2?

2-0 borta mot Wigan. Tio minuter kvar. Slutresultat: 3-2 till Wigan.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 3?

Vermaelen skulle vara borta fyra veckor. Nu har han vart borta fyra månader.

______________________________________________________________________________

Årets match

Arsenal - Chelsea & Arsenal - Barcelona.

______________________________________________________________________________

Årets förudmjukelse

Tottenham vinner på Emirates efter att ha vänt underläge 2-0 till vinst 3-2.

______________________________________________________________________________

Årets revansch

Vinsten över Chelsea.

______________________________________________________________________________

Årets vattenflaska

Med flaskan i munnen trodde han att han hade blivit frälst. Självaste Arsène Wenger drack nu det goda vattnet ur flaskan vars dröm hade gått i uppfyllelse. Men sedan hände någonting. Wenger blev arg och flaskan var plötsligt ett minne blott. R.I.P.

______________________________________________________________________________

Årets frisyr

Tävlande: Chamakhs geléhår vs. Songs pensionärfrisyr. Vinsten tar Song hem!

______________________________________________________________________________

Årets mål

Samir Nasri vs. Porto & Samir Nasri vs. Fulham.

______________________________________________________________________________

Årets debutant

Jack Wilshere.

Jack Wilshere - i Arsenal sedan han var nio år gammal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets sexigaste

Robin van Persie.

______________________________________________________________________________

Årets coolaste

När Chamakh får bollen på sina fötter inne i straffområdet och först tittar mot målet, sedan ut mot linjedomaren (för att se om det är offside eller inte) och sedan tillbaka mot målet för att skjuta mål.

______________________________________________________________________________

Årets mest väntade (resultat)

Förlusterna mot Chelsea och Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets kommentar i bloggen

GunAK sade följande: "Vänta tills jag spelar i Arsenal. Då kommer jag gå runt och kyssa klubbmärket hela tiden och jag kommer bara prata bra saker om Arsenal hela tiden. Ni kommer att behandla mig som en legend".

______________________________________________________________________________

Årets katastrof

Kollapsen mot Tottenham.

______________________________________________________________________________

Årets miss

Chamakh mot Everton.

______________________________________________________________________________

Årets volley

Samir Nasri mot Aston Villa.

______________________________________________________________________________

Årets bortasupport

Borta mot West Ham (januari).

Borta mot Aston Villa (november).

Borta mot Wigan (december).

______________________________________________________________________________

Årets rykte

Fabregas till Inter i utbyte mot Balotelli. What the...?

______________________________________________________________________________

Årets hemvändare

Sol Campbell

______________________________________________________________________________

Årets låt

Away Boyz - Give It Up

______________________________________________________________________________

Årets lögn

"Almunia skadad". Okej...

______________________________________________________________________________

Årets manligaste Arsenal-supporter

"Brokkoly"

______________________________________________________________________________

Årets bild

Fabregas vs. Sunderland

______________________________________________________________________________

Årets rysare

Arsenal - Partizan Belgrad. När serberna gjorde 1-1 fanns det en realistisk chans att åka ur Champions League. Minuterna som följde därefter var hemska.

______________________________________________________________________________

Årets räddning

Fabianskis enhandsräddning mot Wolves

______________________________________________________________________________

Årets roligaste video

Fabianski är skiträdd

______________________________________________________________________________

Årets video alla kategorier

A Night At The Emirates

______________________________________________________________________________

Årets avgörande a.k.a. Årets Bendtner

Bendtner vs. Hull.

______________________________________________________________________________

Årets känslosammaste video

Fabregas vs. Stoke

______________________________________________________________________________

Årets ledare

Cesc Fabregas

______________________________________________________________________________

Årets profil

Arsène Wenger. Hittar alltid på något fullständigt lysande, galet eller uruselt.

______________________________________________________________________________

Årets kändis

Jay-Z som dels varit på flera Arsenal-matcher och dels pratat gott om Arsenal hela tiden.

______________________________________________________________________________

Årets skämt

Mike Dean

______________________________________________________________________________

Årets twittrare

Wojciech Szczesny

______________________________________________________________________________

Årets tweet

Szczesny var och gjorde någonting annat när Wilshere tog hans iPad och skrev detta. Denna tweet - bara för några dagar sedan - bör även nämnas.

______________________________________________________________________________

Årets trevligaste

Chamakh. Pratar alltid gott om Arsenal. Dessutom en gentleman på plan (minus ett par filmningar).

______________________________________________________________________________

Årets uppbyggnad

Vela mot Bolton. Över 20 passningar till publikens "olé".

______________________________________________________________________________

Årets soloprestation

Samir Nasri vs. Fulham

Nasri förstörde Fulham på egen hand. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets Lego

Emirates.

______________________________________________________________________________

Årets bästa trailer

Manchester United vs. Arsenal

______________________________________________________________________________

Årets sång

Sagna

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste mål

Portos 2-1 i åttondelsfinalens första omgång.

______________________________________________________________________________

Årets supporterklubb

Arsenal Sweden.

______________________________________________________________________________

Årets bragd

Att lyckas komma tillbaka och vinna matchen borta mot Stoke efter att ha sett sin lagkamrat bryta benet.

______________________________________________________________________________

Det var det. 2010 är nu ett minne blott och vi inleder ett nytt år, ett nytt Arsenal och ett nytt 2011. Jag har inte så mycket mer att göra än att ge ett enda stort tack till alla er som följt bloggen under 2010. Det har varit ett nöje och jag hoppas att 2011 blir minst lika bra bloggvis som 2010! Sist men inte minst - COME ON YOU GUNNERS!

God kväll! Nu sitter jag här vid min dator igen efter att fått i mig en god middag och nyss skrivit klart årets årskrönika. Trots att jag redan skrivit ett super-duper-mega-långt inlägg kan jag inte låta bli att åtminstone kommentera gårdagens match med några ord. En dag som började med en kraftig huvudvärk och slutade med att se hela Arsenal-laget gå förbi en bara några meter ifrån mig.

Ni som följt mig den senaste tiden vet att jag lyckats få till mig biljetter till bortamatcherna mot Wigan respektive Birmingham. Ni vet även att jag varit insjuknad under hela julhelgen. När jag igår morgon vaknade upp vid åttatiden var jag föga förvånad över att mitt huvud bultade som om det pågick ett världskrig inne i skallen. En alvedon, några andra tabletter och ett glas vatten senare kändes det bättre. Efter en varm dusch och en frukost kändes det ännu bättre.

Efter att ha ringt Box Office (det var lite strul med tågbiljetterna) och tagit en promenad till banken (för att ta ut lite pengar) var jag tillbaka hemma. Till lunch blev det inte mer än en macka eftersom jag fortfarande mådde illa. Sedan bar det av mot Euston! Efter att ha tagit Hammersmith & City till Euston Square blev det att gå 200 meter till självaste huvudbyggnaden. Väl där blev det att köpa en tidning och ta ett toabesök. Sedan väntade det chartrade tåget(!) på platform one.

Efter att ha fått min biljett klev jag på tåget. Arsenal hade dessutom vart snälla nog att ge första klass-biljetter till priset av andra klass! Väl inne i tåget satte jag mig på min plats, bredvid en man som jag senare fick veta var från Nya Zeeland (fast han hade bott i London i tio år). Tre timmar skulle bli en förfärligt lång tid, men diskussioner om cricket, Arsenal back in the days och Sverige skulle göra resan lite enklare. Dessutom hade jag inte glömt mp3n hemma. På väg till Wigan sjöng vi naturligtvis en hel del också. "Sol Campbell has won the double" var populärast!

Double, double, double! Sol Campbell has won the double! Foto: Bildbyrån.

Tre timmar senare var tåget på plats i Wigan och det var ett dimmigt, mörkt och ensamt Wigan vi fick uppleva. Det första vi gjorde var att dra igång ett par ramsor när vi klev av tåget. Det fick oss alla på lite bättre humör. Väl ute ur stationen hade vi ingen som helst aning om vilken väg arenan låg åt. Det slutade med att vi följde efter den första personen i följet. Cirka två-tre kilometer senare stannar han upp varpå alla andra stannar upp. Ingen fattar någonting alls och det är först då någon i följet frågar en vakt vilket håll arenan ligger åt. Det visar sig då att vi gått åt helt fel håll. Vilse i Wigan - oväntat?

På väg tillbaka mot stationen (där vi från första början borde gått vänster och inte höger) drar vi av ännu ett par ramsor. Efter en jävla lång promenad (skulle tagit trettio minuter om vi gått rätt från första början, men nu tog det närmare en timma) såg vi äntligen arenan sticka ut bakom ett köpcentrum. Äntligen!

Väl där gick jag in på The marquee som är en pub inne i arenan, enbart för bortasupportrar. Där mötte jag upp med ett stort gäng svenskar, bl.a. min bloggkollega Ahldén, hedersmedlemmen Johan Luks samt ett skönt gäng skåningar.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord till den goda smaken av lite brittisk öl. På storbildsskärmen i puben visade de bl.a. ett gammalt derby mot Tottenham då vi gick vinnandes ur striden med 5-4. En kvart innan matchstart får jag ett sms med dagens startelva och jag var inte den ende som blev smått chockerad över den. Wenger gjorde alltså åtta byten sedan sist och en annars ganska självklar seger kändes plötsligt i fara - redan innan match.

Dock sket vi i startelvor och dylikt när vi väl var på plats. Vi var där för att sjunga oss hesa, hejja fram Arsenal till seger och göra allt i vår makt för att visa Wigan var de hör hemma. You dirty northern bastards ekade i arenan gång på gång.

DW Stadium. Foto: Kristonel Elwe.

Efter att ha tagit plats vid sätet (jag stod naturligtvis upp hela matchen) blev det ännu en gång att värma upp med ett par ramsor. Vi demonstrerade varför vi tillhör den bästa bortaklacken i ligan och man undrade många gånger om vi faktiskt var fler på plats än hemmapubliken. DW Stadium var nämligen halvfullt och de få gånger man hörde deras "klack" var precis efter målen. Efter att vi sjungit non-stop i nästan en kvart (innan avspark) kom äntligen deras första respons. Ni kan gissa vad det var. "2-0 and you fucked it up". Patetiskt. Vi svarade med "you're going down".

Spelarna klev ut, vi jublade, matchen startade. Då var allt på topp. Men den första kvarten fick till och med mig att undra vad fan de höll på med egentligen. Spelet var brutalt uselt och vi läckte som ett såll där bak. Tacka Koscielny som var en ren klippa i försvaret under hela matchen. Mittfältet fungerade inte, försvaret spelade uselt och anfallet såg ofarligt ut. Det fanns inte en enda fungerande lagpjäs. Inte ens vi (bortasupportrarna) kunde få dem att spela bättre. Vi sjöng tills vi blev hesa och vi dominerade allt och alla, men spelarna verkade vi inte ha någon inverkan på.

När en Wigan-spelare kom fri var det således ingen överraskning att det skulle bli farligt. Det slutade med en straff. Spelaren må ha filmat, men Koscielny (och resten av försvaret) skall ändå göra mycket bättre ifrån sig. Att han får komma så fri skall inte få hända. Fabianski var chanslös på straffen och 1-0 till Wigan var ett faktum. Hemmaklacken fick naturligtvis spel och jag stod bredvid en fanatisk (kom ihåg att inte läsa fel nu) kille som blev alldeles ursinnig varpå svordomarna kom en efter en. Efter ett par minuter fick även jag nog och alla dessa fuck off kom med jämna mellanrum.

Spelet blev knappast bättre och snubben bredvid mig fick spel gång på gång. "We can win against fucking Chelsea, but what's the fucking point in it when we travel 300 fucking miles to see us lose against fucking Wigan?". Kan inte klandra honom.

När det länge såg ut som en förlust - vi skapade knappt någonting - lyckades vi äntligen få in ett mål. Jag kommer inte ihåg vem det var som sköt, men Arshavin fanns där på returen och gjorde mycket vackert 1-1. Jubel som bara den!

Några minuter senare skulle vi få jubla igen. Nicklas Bendtner - en av de bästa spelarna på plan - lyckades på något konstigt vis tråckla fram bollen i straffområdet där han enkelt kunde avsluta till 2-1. Vilt jubel igen! 1-0 and you fucked it up!

Big Bendtner gjorde 2-1. Foto: Bildbyrån.

Pausvilan blev således mycket behagligare att ta sig igenom och det kändes verkligen som om vi inte skulle släppa det här. Väl på plats igen började vi sjunga för vårt kära Arsenal. Till en inledning såg även spelet bättre ut. Vi skapade chanser, spelade runt bollen bättre och dominerade matchbilden.

Fem minuter gick, tio minuter gick, tjugo minuter gick. Vi dominerade spelet, men hade inte dödat matchen. Ett scenario vi alla var vana vid. Chamakh hade en fantastisk chans att göra 3-1, men nicken gick precis utanför. Arshavin hade ett ännu bättre läge att göra 3-1, men Al Habsi - eller vad deras målvakt heter - räddade snyggt. Det kom även bli vår bästa chans att vinna matchen. För en vinst skulle det inte bli. N'Zogbia fick rött kort en kvart innan slutet och you dirty northern bastards gick loss igen bland bortaklacken. Matchen såg vid det här läget avgjord ut, men med tio minuter kvar skulle kvitteringen komma.

En hörna, dålig markering och ett självmål senare stod det 2-2. Egentligen gick man runt och väntade på det. För vi visste alla att det skulle hända. I inför-rapporten skrev jag att 45 % av de mål Arsenal släppt in har kommit till via fasta situationer. Den siffran lär inte ha minskat efter gårdagen. Det är skrämmande, på många sätt och vis.

Samir Nasri och Theo Walcott byttes in, men de kunde inte göra någonting åt saken. Nasri fick dock ett superbt läge att sätta 3-2 via en frispark, men Mike Dean kunde på något konstigt vis inte se hur en Wigan-spelare försvarade frisparken med handen.

En månad innan hade Cesc Fabregas fått en exakt likadan straff emot sig då han gjorde exakt likadant mot Sp*rs (vilket fick honom att lacka igår kväll). Nu blev det ingenting av situationen. Det som gjorde mig mest förbannad var att man klart och tydligt hörde att bollen tog på handen. Jag vet inte vad ni hörde i tv-sändningen, men alla vi på arenan hörde klart och tydligt ljudet man hör när ett objekt träffar ens handflata. Att domaren inte kunde se handen och höra bollen träffa handen förstår jag mig inte på. Men jag ska inte klaga. Vi förtjänade 2-2. För sett över hela matchen hade vi inte spelat bra.

Idag skyller många resultatet på allt från Wengers laguttagning till försvarsspelet. Personligen tror jag på en blandning mellan bägge dessa förklaringar. Arseblog är rationell i sin bedömning om att försvarsspelet kostade oss matchen, inte startelvan. Fektarn är lite mer rakt på sak och menar att laguttagningen på egen hand kostade oss matchen. Jag vill gärna flika emellan med min egen åsikt om att det var något där emellan som kostade oss vinsten.

Arsène Wenger - en ifrågasatt tränare. Foto: Bildbyrån.

Personligen tycker jag att åtta ändringar är mångt för mycket. I min bok vill jag skriva att man enbart bör vila spelare som verkligen måste vila eller spelare som riskerar skada. Man skall starta med bästa möjliga lag, till och med om man möter ett "skitlag" som Wigan. Här har hela laget haft två veckors vila för att sedan spela en enda match. Visst, matchen mot Chelsea var tröttsam och två dagar mellan match är alldeles för lite, men om man får nästan en miljon kronor i veckan skall man klara av att ladda om, både fysiskt och psykiskt. Sedan får vi inte glömma att en spelare som Sagna - som sprang som en galning två dagar innan - ännu en gång sprang som en galning i nittio minuter. Om han klarar av det skall många andra i laget klara av det. Vi pratar trots allt om professionella fotbollspelare.

Trots detta tycker jag - och många andra - att "vårt b-lag" skall vara kapabelt nog att vinna över Wigan. Vi hade trots allt åtta landslagsspelare, varav två kaptener, på plan igår. Att inte lyckas vinna mot ett av Premier Leagues sämsta lag är således kraftigt underkänt. När vi för första gången på flera år faktiskt har råd att vila spelare som inte får bli skadade (två matcher på tre dagar innebär en stor skaderisk för många i vår skadebenägna trupp) och ersätta dessa med spelare som skall vara bra nog att slå Wigan skall det helt enkelt sluta med en seger.

Laurent Koscielny (som inte ens spelar i ett landslag) var fantastisk igår (förutom den tidiga straffsituationen). Tomas Rosicky var bäst på plan. Nicklas Bendtner fortsätter visa varför han bör få fler chanser från start. Han spelade mycket bra hela matchen och gjorde ett viktigt mål - igen. Inbytte Jack Wilshere gjorde helt okej ifrån sig och Sagna var stabil som vanligt. Ändå lyckas vi inte vinna mot Wigan. Vi må haft ett par spelare som inte presterade väl (bl.a. Squillaci och Eboue), men vi ska helt enkelt vinna mot Wigan. I slutändan var det två försvarsmissar som kostade oss matchen. Försvaret - och Squirtle i synnerhet - kostade oss en straff. markeringen vid andra målet var katastrofal och Squirtle blev ännu en gång syndabock då han nickade in den i eget mål.

Alla spelare kan prestera hur bra som helst individuellt, men det är lagdelarna som i slutändan måste fungera väl för att man ska vinna en match. Vi kan ha ett lag där alla gör en bra match, men där vi ändå förlorar. Vi kan även ha ett lag där alla spelar uselt (individuellt), men där vi ändå vinner. I slutändan är det spelet som enhet som är viktigare än den individuella prestationen. Då är de inviduella prestationerna bara en bonus.

Igår fungerade inte mycket. Trots att vi ryckte upp oss i andra halvlek samarbetade inte försvaret bra nog. Spelarna på mittfältet hjälpte inte varandra tillräckligt mycket och anfallet såg stundtals helt stilla ut. Laguttagningen hade naturligtvis en del i resultatet, men det största fingret skall vi peka mot laget som underpresterade grovt. Jag tycker att laguttagningen var skum, ja, men spelarna som fick förtroendet skall visa varför de fått förtroendet. Och det var inga dåliga spelare vi ställde upp med trots allt.

Fabregas var avstängd, Djourou och RvP hade riskerat skada vid start och Walcott var antagligen trött på riktigt. Således kan jag förstå att Wenger valde att lägga undan några viktiga pjäser. Trots detta tycker jag att laget som startade igår kväll var fullt kapabelt att vinna över Wigan.

Djourou är en extremt skadedrabbad spelare. Att spela honom två gånger på tre dagar hade bara varit dumt. Foto: Bildbyrån.

Nog om det. Man får ha sin egen åsikt om vad som gick fel igår kväll, men 2-2 förblir resultatet som vi är tvungna att acceptera. Dessutom gick det ju bättre än förra säsongen.

Efter matchen blev det att vandra mot tågstationen och en halvtimma senare var man äntligen framme. Väl där var det en timma kvar tills tåget skulle avgå, så det blev att gå mot centrum för att försöka få i sig lite mat istället. Efter ett par hundra meter hittade man till slut en av få ställen som hade öppet. Det var ett superlitet kebabställe som pumpade technomusik 24/7. Wigan....

En ostburgare och kebab med bröd senare var magen tillfredsställd. Det blev att vandra tillbaka mot tågstationen och vänta på tåget som skulle ta en tillbaka till London. Efter att ha väntat en halvtimma kom äntligen tåget och vi alla gick mot de platser som vi hade haft på resan dit. Vi trodde naturligtvis att vi skulle få behålla våra platser i första klass.

Men när tåget stannade och vi precis hade kommit till vagnarna som innebar första klass blev vi stoppade av de som anordnade resan samt ett par poliser. Istället fick vi sätta oss i andra klass, en vagn ifrån första klass. Väl inne satte vi oss snällt på platserna och skämtade om hur fruktansvärt det var att åka andra klass.

Några minuter senare kollar jag ut genom fönstret och ser en person i Arsenal-jacka komma mot tåget. Innan jag hinner fatta vem det är tycker jag han ser ut att vara förbannat lik Szczesny. Sekunden senare förstår jag - och alla andra - att det faktiskt är Szczesny. Sekunden efter det ser vi hela laget komma bakom honom. Vi alla blir helt galna och börjar sjunga "ARSENAL! ARSENAL! ARSENAL!" och klappa hej vilt varpå spelare efter spelare går förbi oss.

Wenger vinkar och bjuder på ett stort leende, samma sak gör Eboue och Wilshere. De flesta spelarna verkar dock ignorera oss, vilket både känns tragiskt och respektlöst. Efter att laget gått av i Watford och vi betett oss likadant (vi sjöng spelarramsor för varenda spelare som gick förbi) dök diskussionen upp om att det är tragiskt att ingen av dom valde att visa någon sorts respekt för fansen. De satt trots allt bara en vagn ifrån oss och inget hade stoppat en spelare ifrån att bara komma in och säga hej, eller vad som helst. Det var en intressant diskussion som fick mig att hålla med i mycket som sades.

Väl hemma i London (klockan 02.14) blev det att ta första bussen hem från Euston. Känslan av att kliva in genom lägenhetsdörren och slänga sig i sängen efter en extremt lång dag går inte att beskriva i ord. Jag vaknade vid tretiden idag och har sedan dess bara gjort två saker - ätit och skrivit inlägg.

Nu har jag en del saker kvar att göra innan det blir läggdags igen. En lång dag väntar imorgon. Årskrönikan är redan klarskriven och personligen gillar jag den. Hoppas verkligen att ni gör detsamma. Vi hörs imorgon! Ha det bra! Hej!

God kväll! What a great night it was, right? Finns naturligtvis massor att skriva om gårdagen, men tyvärr är tiden knapp, både för mig själv och laget. Vi möter nämligen Wigan på bortaplan redan imorgon och det gäller att vara fullt inställd på en ny tuff kamp. Annars är de tre poängen i fara.

En inför-rapport är redan uppe på hemsidan och där har vi med allt från skaderapporter, troliga startelvor och tränarkommentarer till statistik. Tyvärr är Cesc Fabregas avstängd då han drog på sig sitt femte gula kort mot Chelsea, men förutom det skall alla vara friska, glada och spelklara.

Glädjen efter segern mot Chelski kunde ingen missa. Spelarna var euforiska, fansen var galna och Wenger såg minst sagt nöjd ut på bänken. Inte konstigt då vi såg Arsenal spela kanske sin bästa match för säsongen. Om de spelar minst lika bra när Manchester United gästar Emirates senare i vår, ja, då kanske det slutar lika lyckligt.

Nu gäller det dock att glömma gårdagens vinst och se fram emot en ny match och förhoppningsvis tre nya poäng. Arsenal har redan tagit flyget upp till Wigan (lyxungar!) och imorgon väntar en tuff drabbning mot ett riktigt bottengäng.

Wigan har enligt mig varit sämst i Premier League och trots att det skall mycket till för att de ska ha en chans att rå på stora mäktiga Arsenal bör man aldrig någonsin underskatta ett lag, inte ens Wigan. DW Stadium blev något av en mardröm förra säsongen då vi tappade 2-0 till 3-2 under matchens sista kvart, på klassiskt Arsenal-maner. Det får under inga omständigheter alls upprepas.

Mitt tåg går 14.50 från Euston och sedan väntar en tre timmar lång färd till Wigan. Har haft lite krångel med tågbiljetterna, men förhoppningsvis skall jag kunna reda ut det i tid. Efter matchen blir det att åka hem direkt och finner mig tillbaka på Euston först 02.41. Det kommer bli en lång dag! Hur som helst skall jag skrika så att lungorna kollapsar och förhoppningsvis blir det tre fina poäng att fira.

Jag har ingen aning om hur mycket tid jag kommer ha de närmsta dagarna eftersom jag har massvis med saker att göra samt att det nya året närmar sig. Årskrönikan kommer utan tvekan att dyka upp (har redan börjat på den), men bortsett från det får vi se. Jag svek mig själv lite genom att jag inte kunde fullfölja ljudbloggen, men eftersom jag suttit hemma och vart förkyld har jag inte kunnat göra så mycket åt saken. Jag har hur som helst ombokat intervjun och förhoppningsvis hör ni mig prata igen i början av januari.

För att återuppleva alla fantastiska minnen från igår kan ni surfa in på arsenalist.com eller se alla matchens höjdpunkter direkt här. Jag har som sagt ingen aning om när nästa inlägg kommer upp, men tills dess att jag är tillbaka får ni en fantastisk video att hugga tänderna i. Ha det så bra! Come on you Gunners!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=xxF_mbrAc54]

J u l a f t o n. När ni var små. Typ. Åtta år. Dagen innan hade ni gått till sängs med förhoppningar om att få exakt den där julklappen som ni skrivit högst upp på julklappslistan. Den där julklappslistan som ni sedan snällt skickade iväg till Tomten.

Dagen efter vaknade du till att det snöade som aldrig förr utomhus. Mamma hade gjort i ordning pepparkakor, bullar och gröt till morgonen. Innan du begav dig ut i snön åt du lite av den goda gröten, de fantastiska bullarna och de smakfulla pepparkakorna. Sedan gick du ut för att leka i snön. När du kom hem tog du av dig alla dina kläder och började ivrigt vänta på kvällen.

Familjen var samlad, klapparna var under julgranen och julmaten redan i magen. Klapparna öppnades upp en efter en tills det sista stora paketet var det enda som fanns kvar under den tjocka, långa och mysiga granen. Din mamma eller pappa läste duktigt upp julklapsrimmet och lät dig sedan hoppa på julklappen som Hulken himself.

Med all ivrighet, all entusiasm och alla förhoppningar slutna i ett enda stort känslopaket som gjorde uppror i magen revs pappret sönder så snabbt det bara kundes. När presentpappret var borta och du vände kartongen - som precis som alltid var bak och fram  - brast allting.

Allt sinne för realism försvann. Du var Gud. Du kunde göra allting. Du var Superman. Du kunde flyga. Du kunde göra vad fan du ville. Ja, ni vet den känslan. Den känslan. Den känslan hittade sig tillbaka till mig, till många av er, ja, i stort sett till alla när Theo Walcott sprang sig fri och pangade in 3-0.

Kameran skakade som om det vore ett derby i Sydamerika. Publiken firade som om Arsenal just vunnit en titel. Walcott visste inte var han skulle ta vägen. 3-0. Förnedring. Kaoz. Klippa Chelseas tong.

En stor del av mig ångrade sig rejält att man inte tog sig till matchen trots allt. Förkylningen kunde enkelt ha tagit det där, men kanske var jag lite för rädd för att missa bortamatcherna, kanske var jag lite för rädd för Drogba, kanske var jag lite för pessimistisk. Men oavsett var vi var. Oavsett var vi stod. Oavsett var vi satt. Oavsett hur vi mådde. Oavsett var, hur och när tror jag vi alla skrek lika högt när Song, Fabregas och därefter Walcott gjorde 1, 2 respektive 3-0.

Song sätter ettan! Foto: Bildbyrån.

Så många gånger vi åkt mot spö mot Chelsea. Så många gånger vi blivit förnedrade. Så många gånger vi känt oss nere. Så många gånger vi tappat poäng. Inte nu, inte idag. Nu var det var vår tur. Nu fick de smaka på sin egen medicin. Det här var vår kväll från start till slut.

Hela matchen gick egentligen vår väg. Vi öppnade starkt, hade mest bollinnehav, vann kamperna på mittfältet och hade målchanserna. Bortsett från ett skott av Drogba kom Chelsea inte med någonting alls. Vi som så många gånger tidigare misslyckats med att stänga ner dem, att försvara oss, att inte bli frånsprungna i kontringar lyckades idag göra exakt allting rätt.

Spelarna kämpade som om det stod mellan liv och död. Intensiteten var extrem. Viljan var stor. Kvalitén fanns där. Energin tog aldrig slut. Vi hade 11 duracell-kaniner på plan som aldrig gav upp. Samtidigt som man frågade sig själv varför Arsenal inte startade varenda match så här kunde man förstå att det här var en match vi inte ville, förlåt, inte skulle förlora.

Men visst, orosmomenten fanns där. Det stod 0-0 bra länge och blotta tanken på att det kunde vara över via en simpel Chelsea-kontring gjorde att man inte kunde slappna av en enda sekund. Men ledningsmålet skulle Chelsea aldrig vara i närheten av. De blev utspelade på varenda lilla planhalva. Och när Song äntligen satte 1-0 brast det för mig, för er, ja, för alla.

Andra halvlek skulle sedan bli något likt en orgasm. 1-0 kändes bra, men skakigt. Men när Fabregas satte 2-0 lyfte taket på Emirates. Och när 3-0 kom bara två minuter senare kände vi oss alla som den där åttaåringen som nyss fått den där julklappen man hade väntat på i flera månader. Total eufori. Total glädje. Total Arsenal.

Kramkalas! Foto: Bildbyrån.

3-1 satte lite skräcktankar i spel, men Chelsea kom aldrig närmre än så. Visst skulle vi haft 4-1 (Diaby, Nasri och Rosicky skulle alla ha satt sina lägen), men det gör inte så mycket en afton som denna. Alla som såg matchen såg ett glödhett Arsenal som fullkomligt spelade ut Chelsea efter noter. Total förnedring. Och ja, jag gillar att använda det ordet.

Fy fan, vad underbart.

Fy fan, vad underbart.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (7/10) - Kunde inte göra någonting åt målet han släppte in. I övrigt väldigt stabil. Det märks att han är vår förstemålvakt. Stort pondus, bra kommunikation och dominant i luften(!).

• Sagna (7,5/10) - Sagna fortsätter sin superba säsong. Utan tvekan en av Premier Leagues bästa högerbackar. Att kalla Sagna stabil är ett skämt. Han är en levande mur.

• Djourou (8/10)  - Djourou har gjort det bra de gånger han spelat den här säsongen, men han har inte fått förtroende framför Squillaci/Koscielny. Om Squillaci var skadad eller om det var en petning det handlade om har undertecknad ingen aning om. Men vad det än var gjorde Djourou en fantastisk match. Stabil, positionssäker, tacklingsvillig och ... fantastisk. Lite småmissar då och då, men överlag en klar åtta.

• Koscielny (7,5/10)  - Koscielny gjorde i mina ögon en mycket bättre match än väntat. Fick bilda backpar med Djourou och gjorde det över förväntan. Mycket bra match!

• Clichy (6,5/10) - Var både on och off idag. Samtidigt som han slarvade en hel del i defensiven täckte han upp det med bra anfallsspel.

• Wilshere (7/10) - Visade stor vilja och vann många närkamper. Vann den viktiga duellen på mittfältet tillsammans med Fabregas och Song.

• Song (8/10) - Medan nästan allt gick fel för Song på Old Trafford måste man nästan säga det motsatta ikväll. För om sanningen skall fram gick ju nästan allting rätt för kamerunen ikväll. Han jobbade hem, han tacklade, han startade anfall, han samspelade med Wilshere, han dök upp i anfall och han gjorde det där förlösande och ack så viktiga ledningsmålet. Alexander the Great!

• Walcott (8,5/10 - utbytt i matchminut '73) - Walcott har varit het hela säsongen och beslutet att bänka honom när han var som hetast (nåja...) är fortfarande ett av de märkligaste besluten Wenger tagit i höst. När han således valde att starta Walcott för första gången på flera veckor var det ingenting annat än ett genidrag som gick hem. Walcott sprang sönder Chelseas försvar vid flera tillfällen och låg bakom 2-0 och gjorde själv 3-0. Otroligt farlig spelare. Dags att spela honom från start, Wenger?

• Nasri (7/10) - Glänste inte individuellt (förutom den där magnifika chippen som så när letade sig in i mål), utan ihop med laget. Var mycket farlig framåt och man märkte tydligt att Chelsea-försvaret hade svårt med att hantera honom. Bra match!

• Fabregas (8/10 - utbytt i matchminut '88) - Fabregas må inte vara 100 % och han gjorde långt ifrån sin bästa match i Arsenal-tröjan, men trots det ser man skillnad på ett Arsenal med och utan Fabregas, oavsett hur bra eller dåligt det gått innan. Passningarna han kan leverera är det inte många i världen som klarar av. Idag var han inblandad i allting. Om Song inte gjort mål hade Fabregas fått straffen med sig (Clattenburg påpekade detta själv), Fabregas gjorde 2-0 efter en frispelning av Walcott och Fabregas passade sedan delikat till Walcott som kunde sätta 3-0. Mycket Fabregas, mycket Arsenal, mycket mål!

• van Persie (7/10 - utbytt i matchminut '76) - Medan van Persie inte spelade sin bästa fotboll tyckte jag vi alla såg vad en van Persie tillförde laget. Hans mentalitet, hans intensitet, hans kampvilja, hans brinnande ögon, hans ledaregenskaper och hans spelstil ger Arsenal någonting extra. Ja, till och med när van Persie inte spelar bra gör han ändå väldigt stor nytta för resten av laget (så länge resten av laget spelar bra).

• Diaby (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '73) - Helt okej inhopp, men borde satt 4-1 när han fick chansen. Kanske för mycket begärt. Nyss tillbaka från skada.

• Chamakh (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '76) - Okej.

• Rosicky (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '88) - Okej.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Walcott - Vilket språng, vilken press, vilken mentalitet, vilket avslut, vilket mål!
• Fabregas - El Capitan är tillbaka!
• Djourou - Bäst i försvaret.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Ashley Cole (hehehe)

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Inför matchen bad jag er att tippa slutresultat samt målskyttar! Tyvärr uteblir överraskningen eftersom ingen hade 100 % rätt. Däremot fick vi ett antal rätt resultatgissningar. Kudos till Arsenalna, Nexaaz, MrMock och Z som alla gissade på rätt resultat. Även Olihohoho är värd en extra omtanke som tippade 1-0 till Arsenal med Song som ende målskytt.

Glöm dessutom inte bort att vi återtog andraplatsen efter kvällens seger och att vi nu endast är två poäng bakom Manchester United igen. Ligaledarna har dock en match mindre spelad.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

God kväll! Förkylningen sitter tyvärr fortfarande i och trots att jag känner mig aningen bättre har jag tagit beslutet att inte gå på morgondagens match. Jag vill inte riskera mina resor till bortamatcherna mot Wigan respektive Birmingham, vilket jag skulle göra om jag skulle gå till Emirates imorgon. Istället blir det att se den nere i lobbyn där vi har denna fantastiska hörna.

Vi har fått in massor med trevliga tips angående slutresultatet i morgondagens match och det finns allt från pessimistska 0-2-förluster till lite väl optimistiska 12-0 till Arsenal. Förra gången jag frågade er att tippa utgången i en match slutade det dock med att ett oseriöst tipp tog hem det. Inför returmötet mot Porto (hemma på Emirates) gissade de flesta på ett eller två Arsenal-mål. En skön snubbe valde dock att tippa 5-0 till Arsenal vilket fick oss alla att skratta till lite. Dagen efter var det han som skrattade istället för oss. Jag hoppas på någonting liknande imorgon. 12-0 kanske inte låter så orealistiskt trots allt....

Dagens Premier League-matcher har nyss spelats klart och i dagens sista match vann Tottenham borta mot Aston Villa med 2-1 (hoppas ni inte missade Pires vs. Redknapp), mycket tack vare en viss Rafael van der Vaart. Innan dess hade både Manchester United och Manchester City vunnit mot Sunderland respektive Newcastle. Alla tre lag runt om oss (förutom Chelsea) vann alltså sina matcher, vilket är extremt dåligt ur en gooners synvinkel.

Manchester City och Tottenham må inte vinna Premier League, men just idag, just här och just nu utmanar de ligatoppen på fullaste allvar. Vi måste spela utifrån hur tabelläget ser ut just nu och inte hur det ser ut i slutet av maj. Just nu är Manchester City med i toppen. Just nu är Tottenham med i den absoluta toppen. Just nu är Chelsea med på fullaste allvar. Och just nu har Manchester United gjort ett ryck i tabelltoppen. Dagens resultat har tyvärr (tyvärr? kanske är det bra?) ökat pressen på Arsenal.

Vanligtvis brukar minst ett av dessa lag misslyckas med att uppnå ett önskat resultat. Manchester United brukar kryssa då och då ganska ofta, Manchester City brukar blanda och ge rett rejält, Tottenham brukar förlora bortamatcher och Chelsea - som vi möter imorgon - mer liknat en gammal Lada än den Koenigsegg de egentligen är tänkta att vara. Bortsett från Chelsea (som vi inte vet hur det går för imorgon) lyckades alla de andra lagen få till sig ett resultat samtidigt.

Missförstå mig inte. Jag hittar inte på bortförklaringar för en eventuell förlust imorgon och jag klagar inte på att de andra topplagen faktiskt vinner, men dagens resultat har resulterat i att en vinst imorgon är ännu viktigare än den var innan. En vinst är naturligtvis ett måste oavsett vilken match vi går in i, men jag tror de flesta accepterat ett kryss mot Manchester United på Old Trafford och lika väl tror jag att många accepterat ett kryss imorgon (just på grund av hur extremt svårt vi haft mot Chelsea).

Men nu kan inte ens ett kryss accepteras. Det är vinst som gäller. Det är vinst som räknas. Ett absolut måste om vi ska fortsätta pressa de andra lagen. Och vi får alla komma ihåg att det nu inte enbart handlar om Manchester United, utan även om Manchester City, Chelsea och Tottenham. Det är lite skillnad jämfört med den där dagisligan de kallar för La Liga som är lika enkel att förutspå som Arsenals försäsongsmatcher mot österrikiska lag från korpen.

Hur som helst är resultatet i morgondagens match extremt viktigt. Inte bara för tabelläget, utan även för laget. Oavsett hur dåligt Chelsea spelat på sistone skulle en seger innebära en stor boost för laget. Inte i klass med en vinst borta på Old Trafford, men fortfarande en nyttig självförtroendeboost. Med tanke på hur stort de förnedrat oss, hur många gånger de vunnit mot oss, hur kaxiga de blivit, hur förfärligt det känts efter en förlust och hur mycket supportrar, journalister och media hånat oss för våra förluster mot storlagen skulle det åtminstone kännas skönt att vinna för en gångs skull. Och precis som jag skrev igår har vi kanske den bästa chansen på flera år att gå vinnande ur en strid mot London-rivalerna.

Det finns inte så många riktiga nyheter ute, utan det mesta står Wenger för som pratar upp oss som bara den inför morgondagens toppmöte. Även Fabregas, Chamakh och Sagna har pratat om hur viktig en vinst mot Chelsea skulle vara.

Silly Season-bloggen på Aftonbladet har startat igen och jag hoppas innerligen att ingen av er ens lagt en tanke på att läsa den. Kikade in i den några dagar under sommaren (samt nyligen) och det kan vara bland det sämsta jag någonsin läst. Det roligaste är att vissa verkar tro att det som skrivs där är på allvar. Kommer ihåg att jag fick flera mail förra sommaren från personer som med CAPS LOCK intryckt frågade mig om "CLICHY ÄR PÅ VÄG TILL REAL?????" och "FABREGAS TILL INTER!!!!". Att vissa personer på olika forum och bloggar seriöst får panik när de läser att en Arsenal-spelare är på väg bort i ett inlägg på den bloggen (f.ö. en skam att kalla den för en blogg) får mig att tappa tron på mänskligheten.

När jag väl är inne på det lite muntra spåret måste jag uppmärksamma de galna priserna i dagens fotbollsmarknad. Jag tror ingen av er missat att Ibrahim Affelay värvats till Barcelona. Det förvånansvärda är inte summan han köptes dit för (hans kontrakt var på väg ut), utan för priset Barcelona satt på honom efteråt. Katalanerna måste seriöst ha rökt på en banan när de nu menar att han är värd 900 miljoner (svenska kronor) när de vägrade ge mer än 300 miljoner för Cesc Fabregas i somras. Herregud. Mitt hat för den klubben blir bara större för var dag som går.

Ryktena om att Hulk (biffen från Porto) skall kosta en miljard är ju också helt sanslöst. Vad i hela friden har hänt? Det finns ingen chans i världen att varken Affelay eller Hulk är värda över £80 miljoner. Inte ens över £50 miljoner. Inte ens över £30 miljoner. Om vi levt på den gamla goda tiden (nåja, för ett par år sedan hade räckt) hade Affelays prislapp legat på runt £20-25 miljoner medan Hulk kostat £15 miljoner som bäst.

Om vi hur som helst återgår till lite positivare tankar får vi se Arsenal spela för första gången på två veckor imorgon kväll. Det har varit en alldeles för lång tid utan vår kärlek, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. De närmsta månaderna kommer vi dock få något av en överdos av Arsenal eftersom det spelas minst två matcher i veckan en bra tid framöver.

Well, mer än så har jag inte att skriva om idag. Låt oss hoppas att Arsenal vinner imorgon. Då kommer jag må så mycket bättre, oavsett hur dåligt jag egentligen mår. Och glöm inte bort att tippa resultat och målskyttar i gårdagens kommentarspår! Tack och hej!

God morgon! Dagen efter dopparedagen är här och jag hoppas innerligt att ni alla hade en trevlig julafton med familj, presenter och god mat. Själv fick jag fira julafton ensam, men det är sådana smällar man får ta när man jobbar i London och den enda släkt man har kvar är sin mor och far. Vad som gjorde min julafton ännu värre var att jag dagen innan dopparedagen insjuknade.

Nu har jag varit kraftigt förkyld i 2-3 dagar och jag har rent ut sagt mått piss (ursäkta språket). Det är även anledningen varför inget inlägg har dykt upp de senaste dagarna. Ni får naturligtvis ursäkta mig, men jag har inte haft kraft nog att varken skriva eller göra någonting annat.

Igår eftermiddag lyckades jag dock ändå få iväg en inför-rapport och den går att läsa här. Ett blogginlägg på det hade jag dock inte klarat av. Trots att jag fortfarande är förkyld och mår förfärligt passar jag på att skriva mina tankar inför den viktiga matchen mot Chelsea.

Precis som jag skrev i inför-rapporten upplever Chelsea sin värsta formsvacka på över tio år. På de sex senaste matcherna har de bara fått med sig sju poäng, vilket är smått katastrofalt. Trots detta ligger de bara en poäng efter oss, vilket både är förvånansvärt och konstigt. Men Arsenal har inga andra att skylla på än sig själva. Hemmaförlusterna mot West Bromwich och Newcastle samt den totala kollapsen mot Sp*rs har satt sina spår.

På måndag har vi dock en alldeles förträfflig chans att för första gången på flera år springa ifrån Chelsea rejält. Vid en vinst skulle vi hamna hela fyra poäng före de blå medan formstarka Sunderland har all chans att knipa poäng på Old Trafford. En vinst på Emirates och ett likaresultat på Old Trafford skulle vara mer än välkommet. Det är dessutom inget overkligt scenario med tanke på hur lagens formkurvor ser ut för tillfället.

Lampard är tillbaka i spel. Foto: Bildbyrån.

De ständiga förlusterna mot både Manchester United och Chelsea har dock satt sina spår och med tanke på att vi inte vunnit mot varken United eller Chelsea på hela två år finns all chans i världen att vi åker på ännu en miserabel förlust. Att laget från Londons östra delar dessutom har flera spelare tillbaka från skador och sjukdomar (Terry, Lampard, Drogba m.fl.) gör inte saken bättre. Nu har för visso denna trio redan hunnit göra comeback innan, men det gör ju saken bara värre med tanke på att de inför mötet dessutom fått speltid.

Chelsea har dessutom ett perfekt läge att vända den negativa trenden och med de ständiga vinsterna mot Arsenal i minnet lär de vara fyllda med självförtroende när de äntrar Emirates på måndagkvällen. Trots sin formsvacka är det ett lag som vi måste se upp med.

Att det kommer bli enkelt att besegra Chelsea på grund av deras formsvacka är en väldigt naiv tanke. Det kommer bli minst lika tufft som det blev i höstas. Och med tanke på att Drogba fullkomligen älskar att göra mål mot Arsenal bör vi nog inte ropa hej förrän vi är över bäcken.

Trots att oddsen talar för Arsenal (när gick vi senast in i en match mot United/Chelsea med lägre odds än motståndarlaget?) talar nästan mer för ännu en förlust. Chelseas formsvacka måste vända någon gång. Drogba kommer göra mål på oss (så vi måste göra mer än ett mål för att vinna). Vermaelen är fortfarande borta. Emirates har inte precis varit den borg vi hoppats på.

Drogba lär garanterat göra mål mot Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Om jag skulle tippa på ett resultat utifrån både hjärtat och hjärnan skulle jag gå på 1-1 eller 2-2. Det känns logiskt, troligast och helt okej. En vinst känns dock fortfarande som ett måste eftersom United drar ifrån ännu mer vid ett likaresultat på Emirates. Men med tanke på vårt tunga facit mot topplagen skulle man nog ingenting annat kunna göra än att acceptera 1-1 eller 2-2.

Att slå Chelsea är dock långt ifrån omöjligt, speciellt nu när de inte riktigt är i form, men då skall det fortfarande krävas en superb laginsats, en kampvilja utöver det vanliga och det där lilla extra från i stort sett alla spelare. Kan Fabregas återfå formen? Kan Nasri fortsätta glänsa? Kan Chamakh fortsätta göra viktiga mål? Kan Fabianski hålla nollan? Kan firma Squillaci/Koscielny hålla Chelseas offensiv i styr? Det är många frågor som kräver svar på måndag.

Hur det än blir måste vi räkna med poängtapp den kommande månaden. Jag har ingen aning om ni sett det kommande schemat, men det är ett rent j-vla helvete. Vi spelar i princip tre matcher i veckan i en hel månad framåt och efter att vi mött Chelsea på måndagkvällen möter vi Wigan på bortaplan redan på onsdag - bara två dagar senare.

Vi kommer få uppleva både en och två sura miner de kommande månaderna, men låt oss hoppas att vi vinner så många matcher vi bara kan. Foto: Bildbyrån.

Att vi skall vinna alla matcher kan vi glömma direkt. Likaresultat och förluster kommer vi att åka på, frågan är bara hur, när och var. Laget skall naturligtvis gå in för vinst i varenda match. Allt annat är tjänstefel. Men det finns ingen chans i världen att vi kommer vinna varenda match. Tacka vet jag det "enkla motståndet" i både FA-cupen och Carling Cup. Där har vi chansen att vila spelare som vila behövs. Tacka även det uteblivna skadehelvetet som tillåter oss att vila spelare och ersätta dom med nästan lika bra spelare.

Hur som helst har min ork tagit slut. Nu ska jag laga middag och njuta av en stillsam vinterkväll. Innan jag säger tack och hej vill jag dock att ni tippar utgången i måndagens match. Vilka vinner? Vad blir resultatet? Vilka blir målskyttar? Om någon sätter alla tre lovar jag en överraskning! Over and out.

God afton! Nu när juletiderna närmar sig tänkte jag att det skulle passa perfekt att hålla i en mysig liten videokväll. Det var hela två månader sedan sist, så det är verkligen dags! Eftersom det gått så pass länge sedan vi senast hade en videokväll och eftersom det om två dagar är julafton har jag passat på att utöka dagens videoinlägg från femton videos till hela trettio stycken! Se det som en liten julklapp :)

Dessa videoinlägg har ju blivit något av en
succé, så jag hoppas att dagens inlägg blir minst lika bra som de andra tolv blivit. I dagens
videoinlägg kommer ni att få se allt från superba kompilationer till
intressanta händelser bak i tiden. För att blicka tillbaka och se någon
av de föregående videokvällarna jag haft kan ni trycka på någon av följande
länkar:

Videokväll 1
Videokväll
2
Videokväll
3
Videokväll
4
Videokväll
5
Videokväll
6
Videokväll
7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn att hämta därifrån. Om ni missat någon videokväll som varit tidigare är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis med superba videos att hämta därifrån!

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - The14 Legacy - Vi öppnar starkt med den bästa spelaren som någonsin spelat i Arsenal. Det finns massvis och åter massvis med hyllningar till Henry, men det här är klart en av utav de bästa. En fantastisk kompilation som garanterat ger dig gåshud! Bonusklipp: Thierry Henry -  Moments of Magic (=ännu mer gåshud).

______________________________________________________________________________

Jack Wilshere - Make The Difference - En underhållande kompilation som visar det Jack åstadkommit hittills i sin karriär. Mycket bra!

______________________________________________________________________________

Fabianski vs. Wolves - Normalt sett brukar jag inte ha med sådana här kompilationer, men den här är så pass "chill" att den passar in i dagens videokväll. Fabianski gör sin bästa match någonsin(?) i Arsenal-tröjan och allting stämmer. Insparkarna, tajmingen, luftspelet, boxningen, beslutstagandet, räddningarna, linjespelet, distributionen, positioneringen, kommunikationen - allt. Imponerande match.

______________________________________________________________________________

Emirates Stadium & Arsenal i lego - Ett sannerligen imponerande bygge där vi ser Emirates uppbyggt i enbart lego(!). Emirates, publiken, planen, spelarna, ja, allt är gjort i lego. Detta till en fantastisk julstämning. Går det att bli bättre?

______________________________________________________________________________

Alex Song spelar darts - Song är en fantastisk person både på och utanför plan. Här ser vi honom spela darts. Både en och två skratt utlovas!

______________________________________________________________________________

Jack Wilshere och Emmanuel Eboue spelar darts - Om ni tyckte det var roligt att se Song spela darts kommer ni nog skratta ihjäl er när ni ser detta. Ren och skär underhållning i Arsenal-klass!

______________________________________________________________________________

Clichy visar hur det skall gå till! - På tiden då Clichy var världsklass? Nej då, så hård skall jag inte vara mot fransmannen. I den här videon ser vi en stekhet Clichy och det här är bara ett av många exempel på vad han kan göra när han är i form. Sanslös löpning.

______________________________________________________________________________

Fabregas är lite för glad? - Några dagar efter att Spanien tagit hem VM-finalen verkar Cesc vara så lycklig att han till och med går med på att pussa en manlig reporter! Efter närmare eftertanke skulle jag nog gjort detsamma om Arsenal vunnit Champions League.

______________________________________________________________________________

Arsenal-spelarna kliver ut ur spelarbussen - Det här är varken en rolig, underhållande, cool eller intressant video. Det är helt enkelt ett kort videoklipp på Arsenal-spelarna som kliver ut ur bussen. Jag vet inte varför, men det är lite småmysig stämning över det här klippet.

______________________________________________________________________________

Clock End Introduction - Så här såg det ut när North Bank och Clock end återinfördes på arenan. Jag var där och kan ingenting annat säga än att jag hade gåshud längs hela kroppen under flera minuter.

______________________________________________________________________________

Best moments at Highbury - Ja, jag vet, jag hade med den i gårdagens inlägg, men jag kan inte låta bli att älska den ändå. Det kanske bästa är att den är gjord av BBG, en av våra läsare! Fantastisk video.

______________________________________________________________________________

Fredrik Ljungberg avgör mot Liverpool - Ett av mina favoritmål genom tiderna. Under slutspurten 2001/2002 var
varenda lilla poäng extremt viktig. När Arsenal den 23 december gästade
Liverpool på Anfield började det inte bra. Van Bronckhorst blev utvisad
i matchminut '26 och Liverpool hade chansen att kamma hem alla tre
poäng. Arsenal vägrade dock att ge upp. Precis innan halvtidspausen satte
Henry 1-0 på straff. Sedan tog det bara åtta minuter av andra halvleken
innan Ljungberg gjorde detta (se länk ovan).

______________________________________________________________________________

Fredrik Ljungberg 2001/2002 - Låt oss fortsätta på Freddie-spåret! Säsongen 2001/2002 blev Freddies stora genombrott och under det andra halvåret var han tveklöst en av världens bästa mittfältare. Det räcker med att se den här videon för att förstå varför. Legend!

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - A True Legend - Vi hade redan haft med en Henry-kompilation, men det kan väl aldrig bli för mycket av Thierry, right? Ännu en hyllning som är riktigt bra. Sevärd!

______________________________________________________________________________

Samir Nasri: Le Minot - Jag nämnde det här klippet här om dagen, men jag kan inte låta bli att utesluta den ur kvällens videoinlägg. Vi får här se en ung Nasri som blir intervjuad av en reporter angående jämförelserna med Zidane, uppväxten i Marseille och en hel del annat.

______________________________________________________________________________

Så här lever Cesc Fabregas - Om ni någonsin undrat hur Fabregas bor, var han äter eller vad han gillar att göra kan ni checka in den här videon! Den är visserligen på spanska, men man förstår rätt skapligt ändå!

______________________________________________________________________________

The Arsenal - Artist's Rendition (Teaser) - De flesta på Internet känner till vem amirvp88 är. Han har gjort fasansfullt många arsenalklipp- och kompilationer. Nu har han publicerat en trailer för hans kommande mästerverk(?). Det är nog inte bara jag som vill se mer?

______________________________________________________________________________

Kopsterktalent - En video säger mer än tusen ... bilder?

______________________________________________________________________________

Ruud van Nistelrooys straffmiss mot Arsenal - Jag kan se på det här tusen gånger om utan att tröttna. Ödet var för en gångs skull på vår sida. Och Keown, Lauren, Vieira, Parlour och alla andra ... åååh, så välförtjänt! Bonusklipp: Kändisar, forna spelare och journalister kommenterar händelsen.

______________________________________________________________________________

Dennis Bergkamp | 10 - Genius.
______________________________________________________________________________

He's got a twitch! - Oooh, the twitching will start now.

______________________________________________________________________________

Gunners Pub före Arsenal - Tottenham - Så här såg det ut på Gunners Pub en timma före avspark. Jag var naturligtvis där och det var fantastiskt. Away Boyz, öl, supportrar, fantastiska låtar, åh, om bara matchen slutat på ett annat sätt...

______________________________________________________________________________

Hetsk stämning efter NLD (fortsättningen kan finnas här) - Så här såg det ut om man gick längs Holloway Road efter förlusten mot Sp*rs. Man kan förstå ilskan och frustrationen.

______________________________________________________________________________

Arsenal Passing Display - Ett gammalt exempel på Arsenals fantastiska passningsspel.

______________________________________________________________________________

Fabianski är rädd för Wenger - talkSPORT blandar och ger, men det här har de lyckats galant med. Fantastiskt roligt.

______________________________________________________________________________

Samir Nasri - Goals, Skills, Emotions | En kompilation på Nasris briljanta säsongsstart. Sevärd!

______________________________________________________________________________

Arsenal - Darlington 6-1 | Här får ni se alla höjdpunkter från Arsenals kross av Darlington i FA Youth Cup. En glimt av Arsenals framtid?

______________________________________________________________________________

Arsenal - Everything is Everything - Vi avslutar lika starkt som vi började! En underhållande, intressant och väldigt bra Arsenal-kompilation som har med mycket av det som andra kompilationer missat.

______________________________________________________________________________

Nu återstår kanske den viktigaste frågan - vilken video gillade ni allra mest i dagens videokväll? Kommentera gärna!

God kväll! Jag är nyss hemkommen efter min tredje shoppingrunda på lika många dagar och jag kan säga er att det tar en på krafterna. Jag har sett till att handla allt från kläder och hörlurar till en iPhone 4. Förutom telefonen har jag dessutom hållt ihop kostnaderna rätt så bra. Dock skall man komma ihåg att det mesta på Oxford Street (där jag spenderat den mesta tiden) är förbannat dyrt, men det är verkligen en upplevelse!

Idag har jag även köpt biljetter till bortamatcherna mot Wigan samt Birmingham. Bli således inte förvånade om ni ser en helvild kicken i bortaklacken de närmsta veckorna. Jag ska verkligen sjunga sönder mina lungor! Kommer att bli fantastiskt. Längtar redan nu.

Vädret i London blir bara bättre och bättre, oavsett vad väderleksrapporterna säger. Det är fortfarande snö på gatorna och extremt halt i stort sett överallt, men det blir bättre. Idag fick jag dessutom erfara en underbar känsla på väg hem.

Jag hade varit i Barking (några stationer förbi Upton Park) och var på väg hem. Först fick jag sitta på tåget (tunnelbanetåget) i runt en kvart eftersom tågen inte rörde sig på grund av signalstörningar. Det hade redan hunnit bli mörkt ute, så det enda man såg var upplysta fönster i en massa bostadshus (tubstationen vid Barking ligger ovanför marken). Efter att tåget kommit igång tog det cirka 25 minuter innan jag kom fram. När jag sedan klev ut ur stationen fick jag nästan gåshud direkt.

Anledningen var att det nyss hade börjat snöa lite lätt. När jag således vandrade hem längs Londons mörka finanskvarter fick man uppleva en sagolik känsla. Det kändes som om man var med i en film när man gick längs gatorna och såg snön falla ner i den mörka tillvaron som enbart lystes upp av billysen, gatulyktor och ljuset från de öppna affärerna. Åh, den känslan går inte att beskriva i ord. Fantastiskt.

Hur som helst, nog om mitt liv i London. Ni vill ju ändå få en daglig Arsenal-rapport vah? Well, de tråkiga nyheterna är att nyhetstorkan fortsätter, men som tur är finns det åtminstone vissa intressanta saker att skriva om. Arsenal.com har gått ut med en hel del texter från det officiella matchprogrammet mot Stoke (som aldrig blev av) och man kan finna allt från uttalanden om Lansbury till hur säsongen har gått. Vi kan även läsa om vad Wenger tror om de talanger som för tillfället spelar i FA Youth Cup:

I know all these players well and individually in every position Arsenal has a very good player. Afobe has power and he has the typical game of a powerful centre forward. To tell you today who will be in the first team is a bit too early but as many as five or six have real potential. I believe the difference between Arsenal and Darlington was too big to have a frank assessment of all the players.

Jag har pratat väldigt mycket om vår talangfabrik förut och jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Det vi alla vet är att Arsenal har en fantastisk uppsättning av juniorer och reserver, men det svåra med att vara en av världens bästa klubbar är att spelarna som vill lyckas i Arsenal måste ha det där lilla extra. Det räcker inte med att bara vara en talang eller göra bra ifrån sig under en säsong. Du måste inneha supertalang.

Wilshere har gått ifrån att vara en pojkspoling till att bli en startspelare. Foto: Bildbyrån.

Exempel på spelare som kommit "through the ranks" de senaste åren är Nicklas Bendtner, Jack Wilshere, Wojciech Szczesny och Cesc Fabregas. Alla dessa har haft en sak gemensamt. De har alla en större dosa talang än de flesta andra. Därför är det lite tråkigt att sitta inne med vetskapen om att endast en-två spelare kommer lyckas kämpa in sig i a-laget de kommande åren. Frågan är bara vilka det blir.

Jay Emmanuel-Thomas är en bra spelare och en lovande talang som blixtrar till ofta, men tyvärr tror jag inte han kommer lyckas i Arsenal. Samma sak gäller bl.a. Nordtveit, Lansbury och Miquel. De är alla lovande spelare och det råder ingen tvekan om att de har talang, men tyvärr handlar det om en talang som högst kan ta dom till ett botten- eller mittenlag i Premier League, Bundesliga, La Liga eller Serie A. Inte till ett av världens bästa lag.

Sedan kan de naturligtvis utvecklas i ett annat lag och kämpa sig upp till toppen på det viset, men att gå från juniorerna till reserverna och vidare till a-laget i Arsenal är extremt svårt. Det är bara de absolut bästa som klarar av det.

Vilka tror då jag har störst chans att i framtiden slå in sig i Arsenals a-lag? Mina pengar går utan tvekan på Benik Afobe och Chuks Aneke. De två är större än vad många anar. Och det kunde jag lika gärna sagt innan de manglade Darlington i FA Youth Cup.

En av spelarna som slagit in sig i a-laget och t.o.m. startelvan är unge Jack Wilshere. I intervjun i senaste Arsenal Magazine säger han följande:

I think it’s good for me to play in that position. It helps that I can work on defensive things as well as my attacking game. This year I’ve become, if not a holding player as such because I still like to get forward, more aware of the defensive aspect. Alex and I both know how it works and it doesn’t even need that much talking. If I go upfield, Alex is clever enough to see that he needs to stay and vice versa – if he goes I can see that I need to hold. And the centre-backs help us as well, they’re always talking because they can see what is happening in front of them.

Perhaps at the start of the season I was holding back a bit, getting to know the role, but recently I’ve been getting forward more often – I got that goal against Aston Villa and I’d like to score a few more now. At the beginning of the season the boss told me he sees me playing in that position but the defensive side, my heading from goal-kicks and my tackling for example, needed to be worked on. And I think it’s improving all the time.

Certain things come naturally and tackling wasn’t one of them, I’d sometimes go a bit over the top when I was younger. Everyone’s going to get some wrong through – I certainly did against Birmingham, but it’s getting better and in the position I play it’s an important side of the game.

Vi alla har pratat väldigt mycket om Wilshere den här säsongen och det kan man förstå. Ända sedan den stora överraskningen om att han skulle starta premiärmatchen mot Liverpool har allt gått som på räls för den unge britten. Efter ett par månader in i säsäongen sade t.o.m. Wenger att han var förvånad över hur mycket Jack fått spela.

Det mesta har varit bra, men det har även funnits dåliga insatser att prata om. Idiotiska tacklingar, något naivt spel och misslyckade försök att göra någonting i anfallsväg är väl de saker man klagat över mest, men överlag har plusen varit mångt mycket fler än minusen. Jack går ju inte beskrivas på ett bättre sätt än den uttjatade beskrivningen om att han är en blandning mellan Paul Scholes och Cesc Fabregas. Kampviljan han visat upp hela säsongen har endast överglänsts av Chamakh som slitit ännu hårdare.

En typisk slitvarg. Foto: Bildbyrån.

Han ger varken upp i det första eller andra taget, Jack. Han köttar, krigar och ger sig inte förrän domaren blåser i visselpipan. Det är sådan mentalitet supportrarna uppskattar och det har även visat sig genom att han fått mycket positiv kritik av spelare, ledare, journalister och supportrar.

Det kanske mest skrämmande är att han bara är 18 år och lååångt ifrån att vara en färdig produkt. Det är faktiskt mer än skrämmande att tänka på hur bra han kan bli om han fortsätter spela som han gör just nu.

Igår länkade jag intervjun Al Jazeera gjorde med Wenger och i den intervjun sade Wenger bl.a. detta:

If we find the players who can give something more to the team, we will do it. We respect our budget. You look at clubs who lose £100 million or £150m and if we do that, then we go bust. It's as simple as that. We pay what we can afford.

Det var en läsare som reagerade på det i kommentarspåret och efter att ha tänkt på saken måste även jag väcka en tankeställare. Vad är det egentligen Wenger försöker säga? Är han för chockad av frågan? Känner han sig pressad? Tänkte han sig inte för innan han svarade? För ja, det är skrämmande att se klubbar förlora £100-200 miljoner, men att ett dyrt spelarköp på cirka £15-30 miljoner skulle fälla en hel klubb låter smått extremt orimligt. Och ja, det finns inte en enda spelare förutom Messi som kan tänka sig kosta £100 miljoner eller mer. Överdriva lite, Wenger?

Chamakh har pratat mycket om Drogba och Rooney de senaste månaderna och fortsätter han att göra även idag:

I don't feel inferior to them but they've worked really hard to get where they are. I know I have the ability and through hard work I can improve my game. I think I haven't reached their level yet but I will get there one day. This will happen if I keep focused and if I carry on working hard.

Hur roligt det än är att Chamakh har höga mål ser jag det som föga troligt att han en dag blir lika bra som Rooney eller Drogba. Med tanke på att vi värvade Chamakh som en färdig spelare (inte ofta vi gör) visste vi att vi skulle få valuta för pengarna (läs: för lönen vi kom att betala för honom). Här hade vi en 26-årig slitvarg från Bordeaux som var redo att ta nästa steg i sin karriär. Chamakh kommer fortsätta att utvecklas, men inte i Wilshere-fart. Han kommer att bli bättre, acklimatisera sig ännu mer och kanske även fortsätta sin succé, men Rooney och Drogba är tyvärr snäppet högre upp på kvalitetsskalan.

Trots detta är han fortfarande extremt viktig för Arsenal och vi har marockanen att tacka för mycket inledningsvis. Jag vill inte ens tänka på var vi hade legat i tabellen om vi inte haft Chamakh tillgänglig. Det kanske allra bästa med Chamakh är att han verkar vara immun mot skador vilket gör honom tillgänglig ofta och mycket.

CHAMACKH MY B..CH UP! Foto: Bildbyrån.

Vi alla känner väl till Unibets (som för övrigt är stolt sponsor till Arsenal Sweden!) slogan - för spelare, av spelare. En slogan lik denna skulle mycket väl kunna ha fungerat när en uppskara av Arsenal-supportrar lanserade sin bok "Arsenal 'Til I Die" på Emirates torsdagen den 16e september. Jag kommer utan tvekan att köpa den och hoppas naturligtvis på bra läsning.

Det första jag tänkte på när jag såg den nyheten var att många av er frågat mig om jag en dag i framtiden skulle kunna tänka mig bli författare och skriva en bok om Arsenal. Författare kommer jag nog aldrig att bli (inte ha som yrke i alla fall), men att skriva en bok om Arsenal har sedan en tid tillbaka legat på en lista över saker jag måste få gjort i livet. Om det sker om 5, 10 eller 20 år har jag dock ingen aning om.

Dagens humorbidrag får den humoristiske M a r i o Balotelli stå för. Idag blev det nämligen klart att han vann Golden Boy som kan ses som en Ballon D'Or, fast för spelare under 21 år. Tvåa bakom Balotelli blev ingen annan än vår egna Wilshere, men den italienska fotbollspelaren verkar aldrig ha hört talas om honom:

What's his name? Wil...? No, I just don’t know him, but the next time I play against Arsenal I'll try to be careful. Maybe I could show him the Golden Boy trophy and remind him that I won.

Vidare säger han att det bara finns en enda spelare i världen som är bättre än honom själv:

There's only one that is a little stronger than me: Messi. All the others behind me. I am delighted to receive the award, but who else would have won if not me? Two years ago I finished sixth and then fourth in 2009. Now it's my turn, no? My goal is, in the near future, to turn this award into the Ballon d'Or, without any age limits. Winning the Golden Boy is certainly a good omen.

Och vi klagar på att Bendtner är för kaxig..........

Läget kring Arsenals aktieägare har varit stilla ett bra tag, men nu verkar det som om saker och ting är på väg att hettas upp. Det är nämligen ingen annan än Alisher Usmanov som väntas öka sin aktieandel från 27 % till 29,9 % vilket skulle resultera i att han är 0,1 % ifrån att vara tvungen till att lägga ett övertagningsbud på de resterande aktierna (70 %).

Stan Kroenke är fortfarande den störste aktieägaren med 29,8 % av andelarna, men kan se sig förbipasserad med 0,1 % om Usmanov väljer att slå till. Enligt rapporter skall Usmanov nyligen ha sagt följande i rysk tv:

Today, we have 27 per cent. Our objective is to bring that up to a blocking stake of 29.9 per cent. And from there, we will just keep looking. You can never tell about what happens in life.

Lite enkel information för de som inte förstår aktier, ekonomi och procentantal:

Stan Kroenke äger flest andelar i Arsenal Holdings Plc ("aktiebolaget") som är "företaget" som "är Arsenal". Det är ganska svårt att förklara det med ord, men jag hoppas att ni förstår.

Just nu finns det inte en enskild ägare eftersom ingen enskild person äger alla aktieandelar. Stan Kroenke har flest (29,8%), Alisher Usmanov näst mest (27%) medan Danny Fiszman har cirka 16, 1 % och Nina Bracewell-Smith 15,9 %. Den sistnämndes aktier har dock sedan 2009 varit till salu. Utöver "the big four" finns det mindre aktieägare som bl.a. utgörs av forna spelare, supportrar, småföretag och Peter Hill-Wood.

Ingen enskild ägare kan ha mer än 30 % utan att äga alla aktier. Om någon således når 29,9 % måste nästa bud på aktierna vara ett övertagningsförsök på exakt alla resterande aktier. Om exempelvis Kroenke bestämmer sig för att göra det måste han alltså lägga ett bud på alla kvarvarande aktier han inte äger (vilket är 70,1 %) och sedan få det accepterat. Ifall det skulle lyckas blir han ensam ägare i Arsenal Holdings Plc.

Kroenke - etta just nu.

Nu har ekonomi aldrig varit mitt absolut bästa område, så om någon känner sig för att lägga till, ta bort eller redigera min förklaring är ni mer än välkomna att göra det i kommentarspåret.

Smånyheter då! Lazio sägs vara intresserade av Nicklas Bendtner, Feyenoord blir nästa klubb att öppet kritisera Chelseas tillvägagångssätt vid värvningar av ungdomar och Arsenal-bekantingen David Dein kan komma att bli nästa ordförande för FA.

Sist men inte minst kan ni alla checka in den här videon som avger en väldigt mysig känsla. Vi får se Arsenal-spelare, deras så kallade "wags" (läs: spelarfruar) samt det fantastiska arbete de gör för välgörenhet.

Det här var dock allt för idag! En ljudblogg, ett specialinlägg, en videokväll och en årskrönika är inplanerat i schemat före nyår och ni kommer således få massvis att bita in i före vi kickstartar det nya året! Se det lite som en julklapp :)

Innan vi avslutar tänkte jag avsluta även dagens inlägg med en fin liten video. Och glöm naturligtvis inte att kommentera innan ni beger er bort från sidan! Ha det bra! Over and out.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=F5hEYxetsik]

God afton! Julafton närmar sig med stora steg och det märks på internet, i tidningarna, på gatorna, i affärerna, ja, i princip överallt. Själv har jag nyss avverkat en lång shoppingrunda på Oxford Street och efter att ha fått i mig en snabb middag gäller det nu att vila upp sig själv genom att skriva ett trevligt blogginlägg.

När jag igår kväll satte mig ner för att skriva ett inlägg kunde jag dock inte ens skriva en bra inledning. Det var så himla tomt på nyheter, rykten och saker att skriva om att jag blev smått chockad. Här hade jag gått runt hela dagen och funderat på vad jag skulle skriva om, men när det väl kom till kritan kunde jag inte ens skriva en inledning. Jag kunde naturligtvis dragit iväg ett specialinlägg, men då hade redan musten gått ur en. Istället valde jag att vänta tills idag och skriva ett riktigt inlägg istället för att dra iväg någonting oseriöst.

Trots detta finner vi inte mycket till nyheter idag heller. Det är bättre idag än igår, men på grund av inställda matcher, juletid och uppehåll är det så det ser ut i dagsläget. Hur som helst kan vi börja dagens inlägg med att höra vad El Capitan har att säga:

The difference on the night (against United) was that we were scared of losing but they were not scared of winning. That was the big difference that played in our heads. Sometimes we seem scared of losing these big games. We don't really go for it and we're tempted to drop back and see what the opposition will do. We look to see if we are capable of beating them by what they are doing and how good they are on the day instead of us going forward causing them problems and dominating the game ourselves. They have a belief that comes from not losing at all this season. That gives you a lot of help mentally.

I am realising more and more that football is about confidence and mentality. Sometimes you do the right thing, but if people tell you it is not right, you start believing it, even though you were right at first.

To be honest ligger det mycket sanning i det han säger. Arsenal har haft många problem under sina år, men alla dessa problem håller på att lösa sig. Vi har en allt bredare trupp, allt fler erfarna spelare, allt fler talanger som lyckas och en allt bättre ekonomi. Men om det är en sak som verkligen saknas är det vinnarmentaliteten, självförtroendet och allt det som titlar ger en.

Manchester United vann mot Arsenal eftersom de spelade bättre, men en stor del av anledningen varför de spelade bättre stavas vinnarmentalitet. De vet hur det är att vinna. De vet vad som krävs för att vinna. Och de vet hur man vinner. De senaste åren har de radat upp titlar genom vinster mot såväl små som stora lag i både cuper och turneringar. De vet vad som krävs för att vinna en titel. Och de vet hur man skall gå till väga för att göra det.

Wayne Rooney och kompani vet hur det känns att vinna, till och med om det bara handlar om Carling Cup. Foto: Bildbyrån.

Hur mycket glädje, självförtroende och känsla Arsenal än har saknas den kanske viktigaste kryddan av dem alla. Vinnarmentalitet. Medan vissa anser att det inte krävs titelvinster för att skapa en vinnarmantalitet menar andra att det är enbart titlar som skapar en sådan mentalitet. Personligen anser jag att det sistnämnda är det korrekta.

Arsenal har ett fasansfullt facit mot storlagen och mycket av det kan som Fabregas säger bero på rädsla och brist på vinnarmentalitet. Man vet att man har förlorat så många gånger tidigare mot lag som Chelsea och Manchester United att man går in i dessa möten med förlusterna i bakhuvudet. Man tror sig kunna rå på dem, men när det väl kommer till kritan blir det bara en stor smörja av det hela. Man vågar inte, man är inte stark nog och man kan inte skaka av sig rädslan av ännu en förlust.

Trots att Arsenal stundtals satte emot Manchester United förra veckan saknades det där lilla extra. Den där löpningen. Det där insticket. Det där modiga språnget. Man vågade inte riktigt ta det sista steget. Det gjorde United. De matade på med inlägg, skott, hörnor, frisparkar och passningar. Och när man bombarderar ett lag med inlägg och skott vet man att bollen förr eller senare kan få sig en liten touch på en med- eller motspelare som ställer målvakten och sedan rullar in i mål. Det var exakt det som hände på Old Trafford. Medan vissa menar att Manchester United vann orättvist menar jag att det var spelet de förde som resulterade i en vinst.

Well, well, det är så fotbollen fungerar. Det är bara att ta Arsenals FA-cup vinst 04/05 som ett perfekt exempel. Manchester United ägde finalen och hade flest skott, mest bollinnehav och störst chans att vinna. Men bortsett från Giggs och Scholes saknade de där spelarna med en brinnande vinnarmentalitet. Och trots vårt något reducerade lag (Henry var bl.a. skadad) ställde vi upp med spelare som Lehmann, Vieira, Ljungberg och Lauren. Spelare som visste vad som krävdes för att vinna. Spelare som hade vunnit mångt och mycket tidigare.

Vieira var kapten i ett lag som hade vinst i blodet. Foto: Bildbyrån.

Titta på vårt lag fem år senare och man märker att vi inte har en enda spelare som vet hur det känns att vinna något stort. På ett sätt är det tragiskt, men på ett annat sätt hoppas man att det här är början på något stort. Och det Wilshere sade idag säger väl det mesta om vad jag tänker och tycker just nu:

If we win the Carling Cup, it would be so massive for the confidence, we could probably go on and do anything.

Just nu saknar laget den där känslan. Men en enda ynka liten titel - även om det så vore Carling Cup - skulle kunna förändra ett helt lag, en hel tro, ja, till och med en hel klubb. Wilshere pratar för övrigt även om en hel del annat, bl.a. tacklingar och Arsenals ungdomar:

Cesc is great to me. He's always been a hero and is a great leader - I want to be like that when I'm older.

Tackling is something a lot of well-decorated veterans haven't mastered, let alone a youngster. It seems its an art that's dying. I got kicked a lot and I would get many red cards. Brady would rightly have a go at me but at 16 I changed. I had to curb it.

There's a lot of English talent coming through. Look at Kieran Gibbs; it's scary to see how he's doing despite injuries.

Unge Jack är en av de som visar helt rätt inställning både på och utanför plan. Han är snäll, ödmjuksam och vänlig utanför plan och han är en krigare utav stora mått på plan. Trots sina något dumma röda kort känns det som om fler spelare borde ta efter av honom, bl.a. en viss Arshavin.

Låt oss byta ämne. Al Jazeera - tv-kanalen - gjorde nyligen en intervju med Arsène Wenger och ställde sylvassa frågor till honom om ekonomi, titlar och oviljan att köpa världsklasspelare. Först trodde jag att de skämtade med mig, men det här är en seriös intervju och trots att man ser att Wenger blir lite irriterad håller han sig lugn, sansad och svarar vänligt på frågorna. Det handlar utan tvekan om frågor som varje Arsenal-supporter skulle tänka sig vilja ha svar på och om ni har fyra minuter över är det ett hett tips att se intervjun.

The twitch a.k.a. Harry Redknapp har smått oväntat gått ut i media och hyllat en viss Arsenal-spelare. Jag tror ni alla vet vem det rör sig om:

If Gareth Bale has been the player of the season, dazzling Nasri is not far behind him. The new Robert Pires for Arsenal has added goals to his creativity and the balance he showed in his two goals against Fulham showed him at his best. He is another player who is pleasing on the eye and was also the star man when France won against England at Wembley.

His confidence is high and his form has followed.“With Cesc Fabregas not yet back to his best, Nasri has been Arsenal's inspiration. He must be excited at the prospect of facing Barcelona. He will get the space to play, so can he do it against the most exciting team in the world?

Samir Nasri fick nyligen lite plåster på såren efter förlusten mot Manchester United då han hemma i Frankrike valdes till årets spelare och fick ta emot Frankrikres motsvarighet till guldbollen. Han fick även ta emot hyllningar från tränare och ledare i Marseille, sina lagkamrater i Arsenal och Arsène Wenger. Personligen har jag inte sett detta, men det sägs att han blev väldigt tårögd under hyllningarna, vilket man med all rätt kan förstå.

Och hur mycket man än ogillar att Erik Niva håller på fel lag kan man ingenting annat göra än att tycka om hans journalistik. Jag hoppas att ingen glömde läsa hans krönika om Samir Nasri inför United-drabbningen. I artikeln länkar han bl.a. till ett klipp som på den sista tiden blivit väldigt populärt. Jag upptäckte det bara någon dag efter att det hade lagts upp på tuben och kollade på det säkert tjugo gånger om.

Klippet jag talar om är detta och handlar om en tolvårig Samir Nasri som redan vid sin unga ålder ses som den nye Zinedine Zidane. Men den unge och skygge Nasri hatar att prata om den jämförelsen och ja, titta bara på klippet så förstår ni. Fantastiskt.

Nasri - hetare än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Arsenal gjorde i dagarna klart med den japanska supertalangen Ryo Miyaichi och om ni vill läsa lite mer om honom hänvisar jag er till Young Guns.

För er som hållt koll på Szczesnys karriär i Arsenal - och inte bara börjat följa honom efter succén i Brentford - vet även att han för ett par år sedan var med om en bisarr olycka som såg honom vara borta från spel i mer än ett halvår. Szczesny berättar själv:

I was in the gym doing squats when I lost my balance and the weight fell on my hands and broke both of them. It was a little bit bizarre. There was actually a few people in the gym at the same time and they said they were about to laugh before they realised my arms were not quite straight. It was very tough, probably the toughest it has ever been for me. For four months I was not able to play football and it affected my whole life. I couldn't do all the things that normal people do. I was very down at some points but I never had any doubts that I was going to recover from it. The belief that I was going to recover and be a good goalkeeper kept me going.

Det var bara ett år efter att han anlänt till Arsenal som han under ett gympass fick för sig att imponera sig själv och lyfta lite mer än han egentligen var kapabel till. Det slutade med att bägge vikterna ramlade på honom varpå han bröt bägge armarna - samtidigt.

Polacken gjorde dock det rätta och kämpade sig tillbaka. Ända sedan tiden i Legia Warszawa har han setts som supertalang och benbrotten resulterade som tur var inte i ett break i karriären. Sedan har det bara gått uppåt. Han har skaffat sig en flickvän, en lägenhet, gjort succé i Brentford, skrivit på ett nytt kontrakt, fått enormt många hyllningar och sedan debuterat i Premier League i en match mot Manchester United på Old Trafford. Större än så kan det nästan inte bli.

Szczesny - på väg att bli någonting stort? Foto: Bildbyrån.

Medan David Seaman på senaste tiden vart smått kritisk om allt och alla valde även han att stämma in i hyllningskören kring både Fabianski och Szczesny:

Wojciech Szczesny and Lukasz Fabianski are two fantastically talented young goalkeepers that will be competing against each other for the Number 1 spot.

But they are both really young. With a young goalkeeper, as you do with any young player, you don’t always get consistent performances. It is always the same. Because they are young they don’t have the experience to fall back on, but with Fabianski he is getting a lot more experience and he is improving in his performances as we have seen.

Wojciech is a big guy and he is loving learning his trade and he is handling it well as we all saw at Old Trafford. To go out and make your Premier League debut against that lot is a really big test, and he coped.

Det känns lite absurt att vi gick in i den här säsongen med en usel Fabianski, en ännu sämre Almunia, en osynlig Mannone och en Szczesny som fjärde/tredjemålvakt. Nu har vi kommit ut med en fantastisk Fabianski, en Almunia på väg bort, en Mannone som gör fullartad succé i Hull (höll fjärde nollan på fem matcher) och en Szczesny som andremålvakt. Saker och ting går snabbt i fotboll....

...vilket kanske borde motivera Bendtner att inte flytta iväg och skaffa sig en ny klubb:

I want to get back to 100 per cent, get back into the squad and take my chances when I get them to prove I should be there. At the end of the season we can see where I am, see where the team is and how well we have done. I hope we will win something this season. We have a great chance in the Carling Cup which I hope we will take full advantage of. The FA Cup is coming up and we are still in the Champions League. I think it looks positive.

Vilket låter helt resonabelt. Nu tror jag att han fortfarande är aningen missnöjd eftersom det här var i princip exakt samma sak han sade veckan innan han gick ut i media och lackade, men vi får väl hoppas på det bästa.

Innan vi går till smånyheter och rykten vill jag bara flika in med ett inlägg från Nasri:

I think the title is definitely within our reach. For a start, United were supposed to play against Chelsea and I couldn't see them winning that. I also think their game in hand isn't a foregone conclusion because winning at Blackpool is not easy. I really think we have quality and we've got the maturity now that we were lacking before. We'll see how we cope with all the matches over Christmas and we will get a clearer idea after that - but I'm full of confidence.

I'm just trying to give back all my coach and my team-mates have given me. I had a proper pre-season so I can keep going and I've been spared injuries, so that means I can keep getting better every game. Especially after everything that went on [at the World Cup], when you see the end result, it's a mal pour un bien - evil for good. It meant I could take a look at myself and I got it in my head that I had to come back even stronger and show I was good enough for the French team.

Nasri säger en väldigt intressant sak här. Alla verkar i dagsläget förmoda att Manchester United är fem poäng före Arsenal (trots att de i nuläget bara är två poäng före), men alla verkar ha räknat med att United kommer gå vinnande ur striden borta mot Blackpool. Det tycker jag personligen är väldigt konstigt.

Blackpool har efter halva säsongen visat sig vara mycket bättre än vad många trott och att åka dit och ta tre poäng är inte hur enkelt som helst. Vi pratar ändå om ett Manchester United som kryssat hela sju gånger den här säsongen. Visst lär de gå in som favoriter, men att vara säker på att de kommer ta tre poäng innan matchen är spelad är väl aningen naivt. Ett likaresultat är en mycket rimlig utgång i den matchen, trots att United är favoriter. I sådana fall skulle de bara ligga tre poäng före oss.

Hur som helst pratar vi om nuet, och i nuet är United bara två poäng före oss. Om vi bara ser till att klämma åt Chelsea om exakt en vecka (vilket kommer bli extremt svårt) kommer vi ännu en gång pressa United, oavsett vad för resultatet de får till mot Sunderland dagen innan.

Vi kommer att prata mycket mer om Chelsea, men det först när den matchen kommer närmare.

Smånyheter sade ni? Well, idag kan vi läsa om allt från att Arsenal-supportrar avbröt en konsert till att Kyle Bartley hyllar Sheffield Uniteds försvar. Vi kan även läsa om att Denilson är på väg både till Wolfsburg och Barcelona (kanske delar de på honom och skickar iväg benen till Barcelona och huvudet till Wolfsburg?) samt att Joleon Lescott kan vara ett alternativ för Wenger i januarifönstret.

Denilson själv säger dock (på Twitter) att han inte har några planer alls på att lämna.

Det här var dock allt för idag. Nu får ni ha en bra måndag. Och ja, ljudbloggen är på g för er som undrar! Nu skall jag dock krypa ner i sängen och ta mig en liten tupplur. God natt!

**

Sist men inte minst passar det väl bra att så här i juletider få ett par mycket trevliga "God Jul"-meddelanden från Arsenal-spelarna themself. Kom ihåg att notera den fullständigt briljante Chamakh ;)

[video:http://www.youtube.com/watch?v=DFtNZfnN6Ks]

God kväll! Well, vad ska man säga om en dag som denna? Medan hela Storbritannien under de senaste veckorna pratat om osynlig snö, en kyla som inte funnits och stormer som kan jämföras med en fläktvind verkade det som ännu en överreaktion när dagens match mellan Arsenal och Stoke blev uppskjuten. Men sanna mina ord när jag säger att dagens väderproblem faktiskt var på allvar.

Trots att jag var helt utsliten igår kväll gick jag och la mig först efter midnattssträcket. När jag således vaknade upp vid tiotiden var jag fortfarande väldigt trött. Ja, jag skulle aldrig gått och lagt mig så sent, men jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv. Efter den varma duschen och den mättande frukosten valde jag således att dra upp den stora persiennen. Efter att ha dragit upp den halvvägs fick jag en smärre chock. Det enda man kunde se utanför fönstret var snö, snö, snö, snö, snö och ännu mer snö. Det hade redan hunnits bilda ett decimetertjockt täcke på marken och det var ren Norrlands-klass på skyfallet.

När klockan närmade sig tolvslaget var det i stort sett klart i mina tankar. Här skulle det inte spelas någonting. Britterna överreagerar väldigt ofta med sina väderleksrapporter, men idag var det verkligen så hemskt som det lät och såg ut. Nu har det lugnat ner sig för ett bra tag sedan, men man kan förstå varför matchen blev uppskjuten. Speciellt efter att man sett den här videon och dessa bilder (missa inte bild nummer tio!).

Beslutet att skjuta upp mötet togs dock inte enbart på grund av planens (planets?) skick. Jag är ganska säker på att man kunnat rensa bort all snö (speciellt tack vare värmeslingorna) innan matchstart. Problemet låg nog i att man inte vill ta några risker. När sådana förhållanden som gällde idag dyker upp måste man ta med alla faktorer i sitt besluttagande. Stånden, supportrarna, transporten, skicket på vägarna (rapporter från Islington sade att det var väldigt halt på både bil- och gångvägar), arenan, kylan och mycket mycket annat. Därför var det inget annat än logiskt att dagens match blev uppskjuten. Det som var lite konstigare var däremot att morgondagens möte mellan Chelsea och Manchester United blev uppskjuten - redan idag.

Emirates - täckt i snö. Foto: Bildbyrån.

Trots den inställda matchen har det hänt både en och två saker idag. Arsenal har officiellt gjort klart med den japanske supertalangen Ryo Miyaichi. Någonting jag redan rapporterade om för flera månader sedan. Då skrev jag så här om den talangfulle japanen:

Den största affären som Arsenal rodde i hamn var den av den japanska talangen Ryu Miyaichi. Miyaichi har tidigare provspelat med Arsenal och hade under sin korta tid hos oss imponerat på både Steve Bould (tränare för U18-laget) och Arséne Wenger. Miyaichi har fått kontraktserbjudanden av Ajax, Urawa, Kashima och Nagoya, men tackat nej till dem alla. Japansk media bekräftade idag att Miyaichi kommer att skriva på ett 5-årskontrakt när han fyller 18 år i december månad.Ryu Miyaichi är 183 centimeter lång och 70 kilo tung, ifall ni ville veta det vill säga.

Mycket talar alltså för att Ryo Miyaichi fick arbetstillstånd i England på grund av sin "supertalang" medan den nya älsklingen Wellington Silva får bege sig ut på lån i upp till två år innan han kan komma tillbaka till Arsenal. Värt att nämna är att Silva blev förnekat arbetstillstånd i England för bara en vecka sedan. Arsenal överklagade, men det hjälpte inte nämnvärt.

Nu kommer istället de flesta blickar dras mot Ryo som kommer att börja sin karriär i junior- och reservlaget. Det handlar alltså inte om en värvning av en spelare som går rakt in i a-laget.

Ryo har sedan flera år tillbaka jämförts med spelare som Thierry Henry och Cristiano Ronaldo och japanska journalister har skrivit att han är den största talang de skapat på flera årtionden. Hur det kommer att gå i Arsenal återstår att se, men vi kan i alla fall fastställa att det inte gick så bra sist Arsenal värvade en japan.

Inamoto blev ingen hit på Highbury. Foto: Bildbyrån.

I övrigt handlar mycket fortfarande om Champions League-lottningen. Pep Guardiola har gått ut och sagt att Arsenal kommer bli extremt svårslaget, men som vi alla vet skrattar han nog inombords åt sina egna citat. Han vet mycket väl att de är storfavoriter och att det ska mycket till om Arsenal skall slå ut dem, men om tro och hopp finns kan allt hända. Det har vi sett så himla många gånger förr. Sedan kanske han inte vill uppleva samma negativa överraskning som han gjorde i fjol när Inter sopade banan på Camp Nou. Guardiola har hur som helst sagt följande:

Arsenal frightens me, but that is true of all clubs in the draw. I will be a little calmer when  I start to watch their games if I can see any weaknesses. Arsenal are classic of English football. They have been playing good football for years now. I think they will be stronger than they were last season with [Samir] Nasri now fully established in the team, plus the signing of [Marouane] Chamakh.

Also there's a difference this time: Cesc [Fabregas] will be on the pitch. Fabregas missed the second-leg at the Nou Camp last year through injury. If you're not at your best, Arsenal overruns you. It should be a fantastic game because we are two very similar sides. They are very bold, daring team, a side that forces you to defend well. They play and defend with the ball - they are a very good team who play nice football.

Roligt med respektingivande uttalanden, naturligtvis (inte ofta det händer), men vi alla vet vad för lag Barcelona egentligen är. Xavi, Puyol, Pique, Villa, Messi, Pedro, Busquets och allt vad de heter kommer antagligen skita på sig när de får möta Fabregas ännu en gång. Räkna med att få höra om en jävla massa DNA hit och dit.

Cesc själv visar dock rätta takter som den kapten han är och säger egentligen ingenting fel:

This is not some mission impossible. We can win this. Barcelona are not unbeatable. If they were invincible, they would win the Champions League every year. Manchester United, Chelsea and Liverpool have knocked them out in recent years. Maybe it's our turn now - and why not?

Don't underestimate us. We are a very good team and if we play well we will have a very good chance. If we want to be champions of Europe, we have to be able to beat anyone and everyone - and that includes Barca.

Last year it was José Mourinho and Inter Milan who put them out. How many people expected that? That game was supposed to be a formality too. Except it wasn't. And it was Inter not Barca who were crowned champions in Madrid. Why should we be afraid? You must acknowledge their quality, respect for them, prepare for them.

But there is no room for fear. We must face them with the positive attitude and mentality that we can go out against them and win. At this knockout stage of the competition there's little room for mistakes. Get it wrong now in the Champions League and you are in trouble - and that goes for Barcelona just as much as it does for Arsenal.

Visst, vi skall inte överskatta oss själva, men av det jag sett gör vi det inte heller. Vi alla förstår att Barcelona är ett bättre lag med bättre spelare, facit och rekord. Vad vi däremot inte ska göra är att ge upp hoppet, precis som jag skrev igår. Barcelona är inte oslagbart, oavsett hur mycket vissa än tror det. Medan de fortfarande är ett extremt svårt lag att möta och besegra är de långt ifrån omöjligt att vinna över dem. Fråga bara Hercules.

Nu är det naturligtvis lite skillnad på omständigheterna, men om vi ska ha en enda chans att slå ut Barcelona är det i åttondelsfinalen. De väntar
säkerligen svagt motstånd från oss (=underskattning), har inte kommit in i form
(=svårare att möta ett Barca i kvartsfinal/semifinal när de är
hungrigare) och har inte imponerat lika stort som förra säsongen (=gått
lite upp och ner i form). Ett Arsenal som förhoppningsvis är i form,
revanschsuget och friskare än någonsin tidigare har således mycket hopp att införskaffa.

Om Hercules kan, ja, då kan även Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Övriga nyheter berättar oss att Samuel Galindo (ni vet den där bolivianen som av många i hemlandet tros ha fejkat sin ålder) brutit sin fotled och nu blir borta fram till april. Ni som håller koll på Nottingham Forest - klubben Aaron Ramsey är utlånad till - vet också att supportrarna stod upp, klappade och sjöng Ramseys namn när han äntrade planen. Det är sådana saker inom brittisk fotboll som får en att ha ett fortsatt hopp på mänskligheten.

Ni som hängt med i svängarna vet även att Eden Hazard - Lille-killen - sagt följande:

If at the end of the season lille let me go, I want to go somewhere where I will not be on the bench. I am young and it will be difficult to develop in a team like Real Madrid where competition is named Cristiano Ronaldo and Kaka. But there are teams like Arsenal, where young people can grow more easily in the first team.

För er som aldrig sett Hazard in action finns alltid smått spännande youtube-klipp att se med killen. Ni som följt honom i Lille vet även att han är en talangfull liten spelare som utan tvekan kommer att spela för en storklubb förr eller senare. Om det blir i Arsenal eller ej återstår att se.

I övriga transfernyheter ryktas Nicklas Bendtner vara på väg till Everton medan Arsenal i sådana fall skulle ersätta dansken med Freiburgs imponernade Papiss Demba Cisse. Dessutom har Bendtner fått nobben av det danska landslaget eftersom han inte fått speltid på sistone. Dessutom berättar Chamakh om det nuvarande lyxproblemet i anfallet:

I think that whether I play with Robin van Persie or Nicklas Bendtner or whenever there is some kind of turnover and only one of us is to play because of a tactical choice, I still think that everything will be fine.The competition between us should not be something negative but it should push us to be at the top of our game.So if the three of us are always giving 100% and and ready to play, it will always be something positive not only for us but also for the team.It’s a win-win situation for all of us.

Mycket saker verkar ha gå dåligt för dansken i nuläget, men vi kan åtminstone glädja oss åt att han för bara några veckor sedan blev nybliven pappa. Sådant gillar vi här på bloggen!

Bendtner har inte spelat mycket, men oftast imponerat när han väl fått spela. Foto: Bildbyrån.

Är det för övrigt bara jag som var förvånad över att Sunderland såg ut att spela i Rio de Janeiro medan vi i London fick uppleva antarktisväder? Osannolikt.

David Seaman har varit väldigt aktiv på sistone och bl.a. pratat om lagets kommunikationsproblem och Wengers position i klubben.

Sist men inte minst måste alla ta en titt på den här fantastiska bilden.

Sist men inte minst hoppas jag ni alla uppmärksammat Arsenals 6-1-vinst mot Darlington i FA Youth Cup. Chuks Aneke och Benik Afobe (två superstora supertalanger) var dödliga och stod i stort sett bakom alla sex målen. Jag skulle egentligen gå på matchen, men blev stoppad pga jobb. En mindre lycklig nyhet är att Nordtveit är på väg bort från Arsenal.

Sist men inte minst skall jag säga hejdå för idag. Ha det bra och njut av en underbar ute- eller hemmakväll! Over and out.