God eftermiddag! För en man som uppdaterat nära inpå varenda dag ända sedan 2008 är det ovanligt att inte ha skrivit något på flera veckor. Semestern tog ut sin rätt och när jag på onsdag återvände till London väntade mig något av ett jobbkaos med nytt schema, nya upplägg och nya system.

Jag är än idag väldigt upptagen med privatlivet, men kommer inom de närmsta dagarna bli av med det värsta besväret och således kunna lägga ner allt mer tid på skrivandet. Dock har jag flera nyheter att tillkännage, vilket av många kan tas både positivt och negativt.

Mot senare tid har bloggen allt mer blivit en självständig del av supporterföreningen, vilket naturligtvis aldrig varit meningen, men det är åt det hållet det börjat luta. Både jag och många andra har känt att jag borde lägga mer kraft på annat än bloggen, vilket har lett till att jag fr.o.m. augusti kommer att bli mycket aktiv på flera fronter istället för bara en.

Jag kommer inte försvinna, men blogguppdateringarna kommer bli färre och det kommer "bara" komma upp runt 2-4 bloggar per vecka. Däremot kommer jag satsa mer på nyhetsskrivande (vilket även omfattar inför-rapporter och matchrapporter) samt en hel del annat. En nystart av podcasten med intressanta och aktuella gäster är planerad samtidigt som ni kommer att få läsa allt mer krönikor på hemsidan.

Bloggen kommer självklart finnas kvar, men inte i lika stor utsträckning som innan. Medan vissa kommer ogilla det här formatet kommer andra att tycka att det är ett bra val. Jag vill ännu en gång understryka att bloggen inte kommer läggas ner, utan bara limiteras.

***

Hur som helst, vilket är ett av mina favorituttryck att inleda ett nytt stycke med. Idag är inte vilken dag som helst, utan det är starten på Emirates Cup, den enda tävlingen där vi faktiskt har en chans att vinna en titel. Skämt åsido är två matcher inplanerade i helgen och den första går av stapeln redan idag när Arsenal möter Boca Juniors.

De flesta av er har kunnat läsa Riquelmes (det är omöjligt att någonsin kunna glömma honom) megahyllning av Arsenal, då han numer representerar Boca Juniors. Det var länge sedan vi mötte ett argentinskt lag, så pass länge sedan att jag själv inte minns när det hände senast. Just därför kommer det bli väldans intressant att se hur vi hanterar ett lag som har en helt annan organisation än de europeiska storlagen. Dessutom skall det bli intressant att se om Szczesny talar sanning.

Kan vi organisera oss bättre i defensiven? Foto: Bildbyrån.

Försäsongen har gått lite upp och ner för Arsenal, men ni kan själv tänka er hur det skulle se ut i media om vi först förlorade med 3-0 mot Hull och sedan gjorde detsamma mot Galatasaray, vilket är exakt det Liverpool gjort. Då hade det varit lynchstämning både bland supportrar och journalister. Så dålig har inte försäsongen våran inte varit, men visst hade man förväntat sig att vi skulle se bättre ut i defensiven, trots att en sådan förbättring inte sker över en natt.

Trots det är Emirates Cup något av starten inför slutspurten av försäsongen. Spelarna möter för första gången sin hemmapublik sedan förra säsongens miserabla avslutning och de flesta supportrarna kräver nog en vinst mot både Boca Juniors och NY Red Bulls, trots att det egentligen kvittar.

Igår eftermiddag hade Arsène Wenger en presskonferens inför helgen och det kom flera intressanta saker. Allt från att "Juan Mata är en intressant spelare, men det betyder inte att jag behöver köpa honom" till att "Phil Jagielka är just nu under kontrakt av Everton". Det kanske mest intressanta uttalandet kom gällande Cesc Fabregas:

He is coming back from an injury and is not settled with us. You know all the speculation which is around his position, that has to be sorted out soon. I'm just worried that the player has to be completely focused and committed to our club.

We have to sort out that situation. He is the captain of our club and we have to make sure he is really focused on being with us. I don't master completely the situation - it depends on Cesc. I think he's in a moment when he thinks about it and it is a big concern.

I always say he is torn between two loves - the club where he has been educated as a very young boy and the club where he has been educated from 16 onwards and he has been given a chance. I personally can understand it, but of course we want to be certain about his complete commitment.

För första gången någonsin(?) får vi det alltså det här svart på vitt av vår egen tränare. Situationen är enkel att förstå och det här har naturligtvis ännu en gång fått supportrar att delas upp i två läger - de som vill sälja Cesc och de som vill behålla honom.

Jag har gått över det här tusentals gånger tidigare och ett Arsenal med Cesc är bättre än ett Arsenal utan Cesc, oavsett vad folk säger. Trots det kan man inte ha en spelare i laget om han inte är 110 % fokuserad på att lägga all sin kraft för den klubb han spelar för.

Problemet förvärras bara av Barcelonas inkompetens då de inte är villiga att tillmötagå Arsenals efterfrågade summa, som borde ligga mellan £35 och  £40 miljoner. Någonting som av många supportrar faktiskt klassas som lågt.

För den katalanska klubben är Cesc enbart en lyxvärvning som skulle höja supportrarnas och lagets moral, ingenting annat. Med den succé Thiago gjort behöver de inte Cesc och om sanningen ska fram vill du ligga med mig då så behöver inte Barcelona Cesc förrän Xavi är nära att gå i pension.

Fabregas - vara eller inte vara? Foto: Bildbyrån.

Det gäller att göra det bästa av situationen, men Arsenal kan inte sia fram och tillbaka då det inte är ett dagis, utan en professionell fotbollsklubb. Det är även därför Peter Hill-Wood gått ut och ställt ett ultimatum.

I Nasri-gate känner sig Wenger extremt självsäker, vilket är väldigt konstigt då man inte borde göra det när man har en spelare inne på det sista året av sitt kontrakt. Nasri kommer definitivt att stanna, medan det fortfarande råder oklarheter i Cesc-gate. Så enkelt är det.

Gällande skador skall Theo Walcott vara redo inför säsongsstarten medan Diaby inte är tillbaka förrän början av september månad. Räkna då även med att det kommer ta sin tid då han måste genomföra sin egen försäsong på egen hand. Conor Henderson blir borta året ut, vilket är extremt oturligt för honom personligen, men han är som tur är ingen a-lagsspelare, ännu.

Phil Jagielka - någonting för Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Arsène Wenger och Peter Hill-Wood har mer eller mindre bekräftat att man åtminstone kommer värva en till spelare och den sistnämnde bekräftade att man faktiskt lagt ett bud på Phil Jagielka. Everton vill ha närmare £18 miljoner för honom, men på grund av deras strama ekonomi kan de mycket väl vara villiga att släppa honom lite billigare. Lägg där till ryktena om Juan Mata som är väldigt intressanta.

Nu gäller det att ladda upp inför Emirates Cup och Thierry Henrys återkomst! Som tur är har jag tid över att ta mig ett par järn på Gunners Pub och sedan se matchen på söndagen. Det har varit en lång väntan, men det kommer bli underbart att se Emirates Stadium igen. Om ni befinner er i London under söndagen kan ni mer än gärna höra av er! Vi hörs snart igen - ha det!

God afton! Jag vill börja dagens blogg med att rikta mina tankar mot vårt grannland Norge där i skrivande stund 86 ungdomar och 7 vuxna avlidit. Mer än fyrtio personer ligger fortfarande inne på sjukhus med livshotande skador och hela Norden är i chock efter fredagens tragedi.

Personligen är jag väldigt fascinerad över terroristdåd och har själv studerat ämnet i fråga. Det är en grym värld vi lever i och oavsett var i världen det sker är det oskyldiga som mister livet på grund av olika typer av extremism. Att mer än åttio ungdomar blivit avrättade en efter en på bara ett par meters håll går inte att beskriva i ord. Det är hela familjer som förstörts och hela Norden befinner sig än idag i chocktillstånd. Må de avlidna vila i frid och må vi alla lära oss av det inträffade.

**

Det här är hur som helst en Arsenal-blogg och det finns saker som man kan glädja sig åt å Arsenal-vägnar, t.ex. att den nya säsongen bara befinner sig tjugo dagar bort. Då kommer Arsenal att ställa sig på St James' Park för att försöka besegra Newcastle, samma lag som man förra säsongen tappade 4-0 emot.

Vi har revansch att uthämta och jag är säker på att laget kommer vara taggat till tusen på lördagkvällen den trettonde augusti. Fram tills dess har vi dock en hel del att uträtta. När vi under gårdagen spelade match mot FC Köln märkte man tydligt, väldigt tydligt, att vårt försvar fortfarande håller korpenklass.

Man skall dock inte vara för kritisk. Mycket på grund av att man bytte ut hela laget i halvtid, att det var en träningsmatch, att man aldrig hade sina bästa spelare på plan samtidigt och att man fortfarande inte är fullt redo både psykiskt och fysiskt. Vad som däremot står klart är att tiden börjar bli knapp.

Negativt:

Trots att det var vi som gjorde alla tre målen (vilket fantastiskt självmål av Carl Jenkinson!) kan man inte låta bli att kritisera försvaret som stundtals var katastrofalt uselt. Om vi hade mött Manchester United och inte FC Köln hade vi med största sannolikhet blivit utklassade, både spel- och resultatmässigt.

Samtidigt är det enkelt för mig att sitta här bakom datorn och kritisera tränaren, laget, spelarna och allt mellan himmel och jord. Jag har inte den blekaste aning om vad som pågår bakom stängda dörrar. Det var som under försäsongen 09/10 då vi inte imponerade något vidare, bara för att i premiärmatchen vinna med 6-1 borta mot Everton.

Däremot är det vi supportrar får se begränsat och vi kan inte döma det som pågår under träningar, i styrelserum eller någon annanstans. Det är nästan enbart under matcher vi får chans att se om vårt älskade lag förbättrat sig eller ej. Om vi utgår efter de tre första matcherna tyder det mesta på att vi inte kommer få några större svårigheter i offensiven, trots att vi fortfarande saknar ett mer direkt spel. Vad som däremot oroar alla supportrar är defensiven.

Arsène Wenger har redan gått ut och erkänt att han kommer att köpa en mittback, men att tro att ett köp av en mittback löser alla våra försvarssproblem är ignorant. Det här är någonting som tar tid, någonting som jag understrukit flera gånger tidigare. Däremot är tid någonting vi har sparsamt av, och de troliga löpsedlarna efter premiären kan mycket väl komma att highlighta hur vi förlorade matchen på grund av ett defensivt kaos.

Thomas Vermaelen är inte övermänsklig. Foto: Bildbyrån.

Problemet är att försvararna spelar någorlunda bra rent individuellt, men det är defensiven som enhet som ständigt misslyckas med vanliga uppgifter som markering, höjdbollar och brytningar. Det är tre veckor kvar tills Premier League kickar igång och om vi inte fått någon ordning och reda i vårt försvar bådar det illa, väldigt illa.

En annan sak som oroar mig enormt är vår marockan Chamakh. Under hela våren såg han enormt uddlös ut, men den enkla förklaringen som folk ofta tog upp var att Robin van Persie helt enkelt tog hans plats i anfallet. Problemet är att Chamakh sett nästan ännu sämre ut under försäsongen.

Om van Persie skadar sig - vilket känns väldigt troligt - är Chamakh den vi kommer att bli tvungna att förlita oss på. Så som det sett ut under det senaste halvåret - inklusive försäsongen - känns det inte tryggt för fem öre. Jag är rädd för att vi kan vakna upp i en likadan situation som utspelade sig under vintern 2009 då alla våra centerforwards var skadade och vi fick ställa upp med Andrey Arshavin som "centertank".

Nu är jag dock inte rädd för skador, utan för hur kompetent Chamakh egentligen är. Att han kan leverera vet vi alla efter den magnifika hösten förra året, men han har inte ens blixtrat till en enda gång sedan dess. Visst, något mål mot Leyton Orient och i det marockanska landslaget gjorde han under våren, men för att vara andraval i ett av världens bästa lag känns det inte som bra nog.

Vi kan naturligtvis trösta oss med att Fernando Torres med den fina prislappen £50 miljoner inte ser så mycket bättre ut än Chamakh, men det är en allvarlig fråga som Wenger måste ställa sig, för en bra bänk kan vara skillnaden mellan guld och silver. Det räcker trots allt med att se på våra konkurrenter (Manchester United, Chelsea, Manchester City, Liverpool och Tottenham) för att förstå att ett brett anfall är ett måste. Är vårt brett nog?

I övrigt ser spelet väldigt bra ut, men jag saknar fortfarande
en direkthet i vårt spel ifall det skulle låsa sig. Många lag kommer
till Emirates, ställer bussen - och lyckas (läs: Manchester City,
Sunderland m.fl.). Det skulle de aldrig göra ifall vi lyckades penetrera
försvar på ett sätt vi inte haft tillgång till tidigare. Köpet av
Gervinho är smartare än folk tror och han kommer bidra med mer direkt
spel, men det räcker inte för att hela vårt anfallsspel skall
förbättras.

Manchester City kom, såg och ... spelade 0-0. Foto: Bildbyrån.

Att ha en plan A, B och C har jag efterfrågat många tidigare
då vi ofta ser ut att låsa oss själva när vår plan a inte går i verket.
Det handlar naturligtvis om en personlig åsikt, men av någon anledning
verkar det som om vi aldrig lyckas ställa om vårt spelsystem,
uppställning och passningsspel mitt i en match.

Vår bänk är
godkänd och vi kunde under våren slänga in flera klasspelare från
bänken. Trots detta är det väldigt sällan vi sett enskilda spelare
förändra matchbilden, som trots allt skall vara en bänkspelares roll.

Positivt:

Allt är dock inte kaos, tragiskt och negativt! Det finns många saker att vara glad över. Bara att Denilson lånats ut, att Almunia är på väg bort och att Gervinho gjorde två mål under sin första kvart(!) som Arsenal-spelare är sånt som höjer hoppet inför nästa säsong.

Gervinho må bara ha spelat dryga halvtimman (togs av som en säkerhetsåtgärd) men han visade att han kommer passa in alldeles perfekt i Arsenal. Hans spelförståelse, hans rörelsemönster både med och utan boll samt hans kliniska avslut bådar gott inför kommande säsong.

Lägg där till att Jack Wilshere bara ser ut att bli bättre och bättre medan Aaron Ramsey fått allt mer chanser från start och stundtals blixtrat till. Just mittfältstrion Wilshere-Song-Ramsey har varit väldigt intressant att följa eftersom Wenger uppenbarligen försöker cementera denna trio utifall Cesc Fabregas skulle flytta till Barcelona.

De har skött sig godkänt under försäsongen, men att bygga upp ett samarbete tar tid och lär göra så även i det här fallet. Det jag oroar mig mest för är hur bra Aaron Ramsey kan återhämta sig från sin skada. Nu kommer han att få en hel försäsong i benen och på det lär han även få en hel del matcher under säsongens gång. Men kan han verkligen hitta tillbaka till den fantastiska form han hade innan skadan då han lekte på det här viset - eller så här? Eller varför inte det här sjuka drömmålet? Det är en fråga som fortfarande saknar svar.

I övrigt ser mycket lovande ut. Med Gervinho i truppen har vi en större bredd i anfallet och just nu ser fortfarande både Samir Nasri och Cesc Fabregas ut att stanna. Man får inte glömma bort att vi under förra säsongen låg tvåa under 75 % av säsongen och om vi bara ser till att behålla kärnan i nuvarande truppen kan det inte gå sämre.

Många har inför sommaren önskat om att göra sig av med dött kött, värva ett par bra spelare och förbättra försvaret. Så som det ser ut nu har vi sålt Clichy, lånat ut Denilson och låtit Almunia, Bendtner och Eboue tala med andra klubbar. Samtidigt har vi värvat Gervinho, Jenkinson och kommer inom de närmsta veckorna inhandla en försvarare.

Ingen Denilson i Arsenal under nästa säsong. Foto: Bildbyrån.

Visst, vi har inte gjort det bästa av situationen, men det är ändå inte illa pinkat. Mycket av det vi önskat har redan genomförts och det är ändå mer än en månad kvar av transferfönstret. Det största orosmolnet är dock försvaret, som jag talade om i början av inlägget.

Nu väntar Emirates Cup där vi kommer få se Arsenal spela match två dagar i rad. Om vi klarar oss undan skador, fortsätter att finslipa detaljerna och fortfarande inte släppt Nasri eller Fabregas bådar det gott inför starten av nästa säsong. Men precis som vi alla vet kan saker och ting gå snabbt i fotboll. Det räcker med ett par dagar för att hela vår uppstart kan få sig en stor törn (en allvarlig skada, säljandet av en klasspelare, olyckliga spelare och m.m.). Vi hoppas naturligtvis att det inte sker, men ingenting är skrivet i sten.

Det här var allt för idag för den här gången! Om två dagar åker jag tillbaka till London och börjar jobba. Semestern är snart slut, men Arsenal kommer allt närmare, vilket är underbart. Ha det!

God eftermiddag! Det är bara tre dagar kvar av min semester och ni som längtat efter fler blogginlägg behöver inte vänta så mycket längre. Efter vinsten mot Köln står nu Emirates Cup framför dörren, redo att kliva in. Jag tänker publicera ett blogginlägg imorgon eftermiddag där jag bl.a. tar upp det som hänt sedan sist jag skrev ett inlägg, precis efter Asien-turnén.

Idag skall vi dock få läsa månadens sista gästblogg som är skriven av GZ som precis som vi alla andra är (eller borde vara!) medlem på Arsenal Sweden.

P.S. Glöm heller inte att köpa biljett till tioårsfesten i Stockholm den 13 augusti! Away Boyz uppträder, gamla legender talar, buffé finns tillgänglig och massor av annat helskoj. Matchen visas självklart på storbildsskärm. D.S.

Nu över till GZ!

______________________________________________________________________________

Kära läsare,

Allt sedan början på 2011 hade jag gått och funderat på vem Arsenal skulle kunna förstärka truppen med på det defensiva mittfältet. Denilson, det enda egentliga alternativet till Song, hade sedan länge bevisat att han inte höll måttet och i ganska långa kommentarer till Kickens blogg ventilerade jag namn som Jack Rodwell, Sven Bender, Fabrice Muamba och Moussa Sisokho. I slutet av juni månad, efter att nästan ha blivit övertygad om att ett återtagande av Patrick Vieira nog var det bästa alternativet, kom jag så på det. Det rörde sig om en stor, stark, rutinerad och renodlat defensiv mittfältare som på senaste tiden omnämnts av Laurent Blanc som möjlig kapten i franska landslaget. Några dagar senare, den 5 juli, presenterades Alou Diarra officiellt i sin nya klubb Marseille. Det borde varit Arsenal.

Jag är en expatrierad smålänning som sedan ett drygt år tillbaka följer och ibland kommenterar Kickens blogg på arsenal.se. För mig fungerar Arsenal på många sätt som en mental tillflyktsort, ett sätt att komma bort från den grå vardagen långt från nära och kära hemma i Sverige. Samtidigt är det naturligtvis även på mer fotbollsmässiga grunder som Arsenal tar upp så mycket av min tid. Mitt intresse för klubben föddes mer eller mindre då Arsène Wenger tog över rodret 1996 och direkt visade att han skulle stå för ett i allra högsta grad alternativt sätt att bedriva elitfotboll av världsklass på. I mitt tycke är Arsenal en näst intill perfekt skött fotbollsklubb, även om jag naturligtvis inte alltid håller med managern och styrelsen.

I min gästblogg kommer jag primärt att tala om Arsenals agerande på en transfermarknad som blir en allt mer integrerad del av den moderna elitfotbollen. Som utomstående kan det dock vara svårt att ta del av alla de fakta som ligger till grund för om en spelare köps in eller inte. Icke desto mindre är ämnet ytterst intressant att diskutera. Innan jag går in på vilka konkreta positioner som skulle behöva förstärkas och försöker bedöma sannolikheten för att så sker kommer jag att diskutera de mer allmänna premisserna för klubbens handlingsutrymme. Arsenal är i grunden en säljande klubb som måste förlita sig på smarta ekonomiska lösningar för att kunna hävda sig. Såväl ett taktiskt agerande vid spelarköp som en väl avvägd lönestruktur blir här nyckelingredienser. Det är även nödvändigt att reflektera över på vilket sätt spelare släpps när de väl lämnar.

Förutsättningar: Hur handskas med begränsade ekonomiska resurser?

Arsenal måste av ekonomiska skäl vara en säljande klubb. Försäljningarna behöver dock ske vid rätt tillfällen och för rätt pris. Under senare år har försäljningarna av Adebayor och Clichy varit goda exempel på detta. Även om det känns tämligen självskrivet att framför allt Fabregas, men också Nasri någon gång kommer att lämna klubben är det inte den här sommaren det bör ske. Det gäller den här sommaren att visa både externt och internt att klubben på allvar vill utmana för att inte de befintliga spelarna skall vilja lämna och nya spelare avskräckas från att ansluta sig. Samtidigt är jag övertygad om att både Fabregas och Nasri kommer att göra bättre ifrån sig under den kommande säsongen än under den förra. Jag väntar mig att en utvilad Fabregas, som mycket på grund av förra sommarens VM har en ytterst skadedrabbad säsong bakom sig, kommer att nå ungefär samma nivå som 09/10 då han stod för 19 mål och jag vet inte hur många målpass. Endast hemlängtan till Katalonien, vars intensitet förvisso är omöjlig att bedöma för en utomstående, kan sätta stopp för detta. Nasri torde ha lätt att bygga vidare på det strålande spel han visade upp under delar av förra säsongen och bli mer jämn under den kommande. Skillnaden mellan Clichy å ena sidan och Nasri samt Fabregas å den andra är att de båda förstnämnda ännu inte nått sina fulla potentialer. Därför är det motiverat att försöka behålla dem ytterligare lite till för att sedan sälja dem för en dyrare penning. Samtidigt bygger detta resonemang på att spelarna i fråga står under kontrakt. Om Wenger behåller Nasri, vilket tydligen inte är helt säkert nu längre, utan att något nytt kontrakt är påskrivet spelar han därför ett mycket högt spel. Förmodligen tänker managern att kommande investeringar i truppen, tillsammans med de framgångar som laget kan skörda under hösten, ska få Nasri att skriva på i början på 2012 istället. En intressant iakttagelse görs även på arseblog den 21 juli. Tim Stillman menar här att Man city inte kommer att kunna locka med lika mycket lön nästa sommar som inför den här säsongen på grund av införandet av financial fair play. Han menar också att United vid det laget kommer att ha köpt in en annan spelare av Nasris snitt, vilket kommer att minska även deras attraktivitet.

Inte större än laget, men bäst att behålla i en säsong till? Foto: Bildbyrån.

Grunden för att i längden kunna ha en chans att behålla spelare är emellertid att de bästa spelarnas löner kan höjas. Detta torde redan vara på gång om man får tro rykten om att Nasri erbjudits en lön i höjd med Fabregas nuvarande medan Fabregas erbjuds ännu mer. Denna förmåga till att potentiellt höja lönerna kan troligen härledas till det minskade skuldtrycket, men kanske också till det nya PR-team som introducerar nya möjligheter att slå mynt av varumärket Arsenal. Ytterligare ett sätt att skaka fram mer pengar är att skära ned på den bredd som idag finns i vissa av lagdelarna. Främst tänker jag här på det offensiva mittfältet och Arshavin, som förvisso är underskattad, men enligt mina uppgifter är en av klubbens bäst betalda spelare. Thomas Rosicky är det andra självklara exemplet.

Istället bör relativt sett lågavlönade ungdomar från de egna leden ges chansen i större utsträckning. Detta kan tyckas vara en konstig kommentar då främjandet av unga spelare hör till ett av Arsenals adelsmärken. Samtidigt kvarstår det faktum att både Arshavin och Rosicky blockerar yngre förmågors framfart samtidigt som de tär på lönekassan. Jag vill dock understryka att det finns en klar skillnad mellan defensiven och offensiven när det gäller hur unga spelare kan användas. En ung spelare tenderar att ha ganska stor skillnad mellan sin högsta och sin lägsta nivå. Detta gör dem mindre lämpade för defensiva uppdrag som kräver ständig koncentration tillsammans med ett rationellt och tryggt arbetssätt. I offensiven däremot, där ett felpass kan accepteras i utbyte mot en matchavgörande dribbling, går det betydligt bättre att kasta in det yngre gardet. Visst behöver även ungdomar med defensiva uppgifter få chansen, men här krävs ett mer försiktigt angreppssätt. Ofta slår ju även dessa spelare igenom något år efter sina offensiva kollegor. Detta talar alltså för att investera i mer rutinerade defensiva spelare utifrån om man inte redan har dem i laget. Agerar man dessutom rätt på marknaden kan kvalitet köpas in för en relativt billig penning. Alou Diarra, som jag nämnde inledningsvis, kostade exempelvis endast 40 miljoner kronor när han gick från Bordeaux till Marseille tidigare i sommar.

Wenger har sagt att affärerna antingen skall göras antingen precis i början eller precis i slutet av transferfönstret då priserna är mindre upptrissade. Detta förefaller vara en mycket rimlig taktik för ett ekonomiskt svagare lag som Arsenal. Samtidigt innebär det ett orosmoment att vissa delar av nästa säsongs lagdelar inte kommer att värvas förrän precis innan säsongen börjar. Att vänta till slutet av sommaren innebär nämligen en risk då Arsenal blir beroende av hur övriga klubbar agerar. Om Real Madrid exempelvis köper in Neymaar leder detta till att någon av Benzema eller Higuain behöver lämna. Ett lag som Arsenal kan då ha chansen att för ett rimligt pris lägga vantarna på en högklassig anfallare. Om Madrid däremot inte tar in någon ny blir Arsenals chanser minimala. Jag tror att förra säsongens relativt sena värvning av Squillachi kan ses i ljuset av detta. Squillachi, som knappast kan ha stått längst upp på önskelistan, blev tillslut det enda återstående alternativet på mittbackspositionen där en betydligt mer kvalitativ spelare hade behövts. Exempelvis skulle en större och starkare spelare bättre ha motsvarat de behov som redan då fanns i laget.

Behovet av nyförvärv: Tillbaka till fysiken ett måste, men hur tänker Wenger?

Att större, starkare, tuffare och därigenom också Premier League-anpassade spelare behövs i laget har tidigare under sommaren (äntligen) erkänts av Wenger. Den senaste i raden att påtala det uppenbara är dock Vieira som på sin tid hade antingen Petit eller Gilberto bredvid sig på innermittfältet. Jämför detta med Song och Wilshere som ockuperar motsvarande positioner idag och finn en sammanlagd längdskillnad på omkring 20 cm. Över huvud taget är Arsenal som lag dvärgar i jämförelse med övriga topplag i England. Detta är i min mening den främsta orsaken till den bedrövliga statistiken på fasta situationer. De som menar att det endast handlar om taktik, och inte om bristande förmåga hos spelarna, ber jag leta upp motsvarande statistik från invincibles dagar eller från tiden med Adams och Keown. Laget hade då samma tränare som idag, och därför med största sannolikhet samma taktik vid fasta situationer, samtidigt som betydligt färre mål släpptes in. För att avhjälpa de defensiva problemen förordade jag därför i en kommentar till Kickens blogg från den 6 maj(”bortastället avslöjat”) i första hand en ny defensiv mittfältare, i andra hand att Clichy byttes ut mot en längre ytterback med mittbacksegenskaper (tänk Thuram i VM 98) och i tredje hand en fysisk mittback. Offensiva spelare kunde köpas in först då dessa positioner var säkrade. Detta är åsikter jag fortfarande står fast vid, även om de inte till fullo verkar sammanfalla med Wengers filosofi. Detta har man kunnat skönja när det gäller både hans uttalande och beträffande de spelare som klubben kopplats ihop med.

På positionen som defensiv mittfältare i Arsenal är Song idag lagets enda riktiga alternativ då Diaby i grunden är för offensivt lagd och visat sig för skadebenägen samtidigt som Denilson av uppenbara skäl har lämnat klubben. Därtill kommer att Song fortfarande löper en risk att inkluderas i den kamerunska spelartrupp som deltar i Afrikanska mästerskapen fram på vårkanten. Trots detta verkar det, av rykten att döma, som att den defensiva mittfältspositionen knappast är prioriterad för Wenger. I nuläget förefaller det mig som att Wenger främst ser Frimpong som alternativ till Song. Självklart har den ghanesiske ynglingen imponerat även på mig. Då Frimpong getts chansen mot Malaysia och Hangzhou har han, precis som under förra sommaren visat god förmåga till både bollvinnande och passningsspel. Vi ska dock inte förglömma att spelaren varit oerhört skadedrabbad de senaste säsongerna samtidigt som det defensiva mittfältet är en av de positioner på fotbollsplanen som kräver mest rutin. Hade vi inte haft Frimpong och strax bakom honom även Kyle Ebecilio skulle det varit ytterst motiverat att satsa en hel del pengar på en yngre defensiv mittfältare såsom Moussa Sisokho eller Jack Rodwell. Med tanke på de lovande yngre defensiva mittfältarna i laget torde det ändå vara bättre att satsa på en äldre spelare som med sin rutin kan säkra upp det defensiva mittfältet samtidigt som de yngre får mer tid på sig att skolas in. Därför återkommer jag igen till Alou Diarra. När matcherna börjar bli betydelsefulla fram på vårkanten behövs en spelare som han för att slippa spela med juniorer mot de stora lagen i Champions Leage, för att ha tillräckligt med pigga ben för ett spelschema som vi vet sliter på spelarna, för att nicka bort bollarna mot Stoke och för att bidra med rutin när det blåser snålt. Jag sitter inte inne med alla fakta, men att helt lita på Frimpong tycks mig förenat med en alldeles för stor risk. På senaste tid har Felipe Melo återigen kopplats ihop med Arsenal, men nu verkar han klar för Galatasaray. Kanske lika bra det. Även en av de i mitt tycke bästa defensiva mittfältarna på planeten, Daniele de Rossi verkar vara till salu. Dessvärre har Arsenal här ingen chans, även om media i vissa fall spekulerat i motsatsen. På det hela taget ser det alltså ut som att vi får sätta vårt hopp till en skadebenägen nittonåring som dessutom bidrar med ytterst lite beträffande huvudspelet.

Spelare med liknande fysiska egenskaper eftersökes. Foto: Bildbyrån.

När det gäller vänsterbacksplatsen är det kanske ännu tydligare att Wenger vill satsa på en yngre förmåga. Precis som i Frimpongs fall handlar det tyvärr om en tämligen skadebenägen sådan. Då Clichy, med rätta, såldes av underströk managern tydligt att huvudorsaken var att ge Gibbs ytterligare speltid. Om ingen ny vänsterback köps kommer dessutom Armand Traore att agera backup, vilket många inte varit så förtjusta i. Till Traores försvar kan dock sägas att han, trots sina många år i klubben, ännu bara är 21 år gammal och mycket väl kan komma att utvecklas ytterligare. Min ursprungliga tanke för vänsterbacksplatsen, innebar att köpa in Jan Vertonghen från Ajax och använda denne som vänsterback. På så sätt skulle mer längd och kraft komma in i laget samtidigt som Vertonghens offensiva kvaliteter var dokumenterade. Med tanke på de många matcherna torde detta inte helt ha blockerat vägen för Gibbs. Vertonghen hade varit mitt val på vänsterbacken, men skulle aldrig bli Wengers. Samtidigt har faktiskt ett fysiskt kraftexemplar till ytterback köpts in, om än på fel kant, i och med Carl Jenkinson. Jag har en viss förståelse för att Wenger vill satsa på Gibbs som är i stort behov av matcher för att hans uttagning i engelska landslaget inte skall bli en engångsföreteelse. Å andra sidan krävs det i princip två riktigt bra spelare på varje position för att vinna Premier League, vilket vi i nuläget inte har på vänsterbacken. Som nämndes på arsenalreport.com är vänsterbacken dessutom extra exponerad då yttern på den kanten ofta vandrar in i banan. Jag har tidigare reflekterat över att Vermaelen kan användas som vänsterback, vilket även Wenger nämnt. Samtidigt förutsätter detta att minst en ny högklassig mittback köps in samt att Vermaelen ges möjlighet att spela in sig på sin nya position under försäsongen. Det positiva med Vermaelen på vänstern skulle dock vara att ytterligare en spelare skulle kunna bidra på fasta situationer samtidigt som defensiven på vänsterkanten troligen skulle säkras upp.

Det är desto tydligare att en ny mittback står högt upp på Wengers önskelista. Ett sådant förvärv kan emellertid diskuteras då Djourou och Koscielny spelade mycket bra tillsammans under perioder av förra säsongen samtidigt som Vermaelen är tillbaka från skada. Därtill har Kyle Bartley visat fina takter i Glasgow och lämnades endast utanför Asientruppen på grund av skada. Å andra sidan kan en såkallad ”no nonsense-mittback” med erfarenheter från Premier League komma väl tillpass när det gäller att avhjälpa det alltför uppenbara problemen med fasta situationer. Om man dessutom ser till säsongens två första träningsmatcher har mittförsvaret knappast varit lysande. Frågan är också hur Vermaelen egentligen kommer att stå sig den kommande säsongen. En så lång skadefrånvaro som den spelaren genomlidigt leder ofta till både ringrostighet och en ökad skadebenägenhet under den nästkommande säsongen. Om en ny mittback kommer in är det självklart att Squillaci försvinner, vilket jag hoppas att även Wenger förstår. De mittbackar som senast återfunnits i ryktesfloran är Phil Jagielka, Scott Dann, Mathias Jorgensen, Brino Uvini, Cedric Mongongu. Om det blir någon av dessa eller kanske både Samba och Cahill återstår att se. Den här sommaren kommer vi dock inte att få se en nödlösning à la Squillaci då backlinjen snarare behöver topp än bredd den här gången.

I anfallet har Arsenal nu fått in Gervinho som är ett smart nyförvärv. För en relativt billig penning har laget fått en spelare som, till skillnad från många i förra årets trupp, gör sig bra på någon av kanterna. Inte minst då Walcotts fysionomiska förutsättningar gör det omöjligt för honom att spela lika många matcher som andra, kommer Gervinho att bli en flitigt använd rotationsspelare. I övrigt är offensiven i dess nuvarande skick inte i något akut behov av förstärkning utan snarare en viss utgallring. När det gäller den centrala anfallspositionen finns det dock anledning att vara alert. Skulle det öppna sig en möjlighet att köpa en världsspelare av Benzemas kaliber gäller det att inte tveka, även om priset skulle ligga på runt 250 miljoner. Det är även helt rätt att i alla fall försöka med Romelu Lukaku. Övriga rykten, med varierande tillförlitlighet, från de senaste dagarna beträffande offensiva spelare är annars Franck Ribéry, Juan Mata och Samed Yesil. Joel Campbell såg verkligen ut att ha blivit klar, men drog sig märkligt ur i sista stund. Att någon form av anfallare, antingen ytter eller center, torde dock vara ganska hög.

Summering: De blandade känslorna inför nästa säsong

Sammanfattningsvis ser det just nu relativt mörkt ut inför den kommande säsongen. För att få ihop det försvarsspel som är nödvändigt för att vinna någonting i England tror i alla fall jag att fler nyförvärv behöver göras, inte bara på en av mittbacksplatserna. Rutinen, längden och styrkan hos en defensiv mittfältare som Alou Diarra tror jag hade varit guld värda, liksom en vänsterback med mittbacksegenskaper. Och går det inte den här säsongen kommer det bli omöjligt att behålla både Nasri och Fabregas, men säkerligen även Van Persie, Sagna och andra tongivande spelare nästa sommar. På lång sikt torde klubbens ekonomiska stabilitet  innebära en stor fördel, speciellt om financial fair play blir en realitet. Framgång föder dock framgång och den här säsongen är därför så otroligt avgörande. Men det kan ju gå med lite flyt! Se på Dortmund. Idag möter (läs: igår mötte) vi Köln i sommarens tredje träningsmatch och mycket kan ännu hända.

God afton! Tiden rusar iväg och augusti närmar sig med stora steg. Arsenal tränar på för fullt och allting annat rullar på som vanligt. Under försäsongen händer det ofta att man får uppleva mycket dötid, men mycket av den dötiden brukar man istället spendera på andra saker, t.ex. som att se igenom Invincibles-säsongen på DVD eller läsa om klubbens alla legendarer.

Idag har vi förmånen att just få göra det! Ni kommer nämligen att få läsa ett fantastiskt inlägg om den minst lika fantastiska Jens Lehmann! Joakim Petersson, mer känd som Shacko här på Arsenal Sweden, har älskat "den galna tysken" ända sedan barnsben och ni som brukar vara aktiva på vårt forum vet om hur galen han är i både Arsenal och Lehmann!

Jag har egentligen ingenting mer att tillägga i inledningen, utan ordet går över till Shacko!

______________________________________________________________________________

Innan vi går på den riktiga texten, som är en lång och kärleksfull hyllningstext om Jens Lehmann och hans karriär, så skulle jag vilja tacka Kicken för chansen att få skriva några rader på Sveriges finaste sida. Jag är en kille på 19 år som befinner mig i Sveriges trädgård Blekinge, och i hjärtat av Blekinge – Ronneby. På forumet kallas jag Shacko och jag skriver dagligen på Football For The Win om fotboll och dess konstigheter på och utanför plan. För frågor, debatt eller vad tusan som helst – skriv en kommentar eller kontakta mig på joakim__petersson@hotmail.com eller Facebook. Nu kör vi igång.

Följande text är inte alls partisk och är skriven av en kille som inte alls har några extrema känslor för personen i fråga. Ni behöver därför inte klaga i kommentarsfältet över hur överdrivet bra Lehmann framstås vara.

Sagan om Jens Lehmann

Det var en gång en tysk pojke vid namn Jens Lehmann. Han föddes den tionde november 1969 i ett litet område vid namn Helsingen, söder om Essen. Som liten bebis kravlade Jens runt på golvet i huset kvidandes ”Kaaaahn, Kaaaahn!” och när han inte fick sin välling i tid skrek han ”Aaaaalmuuuniaaaa!”. När han hade utvecklat sin vokabulär började han spela fotboll i DJK Heisingen med drömmen om att bli en Bundesligaspelare. Han skulle bli mer än det.

Nio år gammal spelade han med Schwarz-Weiss Essen och efter det, mer exakt 1987, gick Lehmann till storklubben Schalke 04 som just då var på dekis. Debuten kom två år senare när Schalke var i 2. Bundesliga och två år efter det var de uppe i den högsta divisionen igen. Lehmann blev tidigt U21-landslagsman och samtidigt som Lehmann utvecklades, förbättrades Schalke. 1996 nådde de en tredjeplats i Bundesliga och 1997 vann de överraskande UEFA-cupen då Lehmann blev matchhjälte i finalen efter att ha tagit Inter-stjärnornas straffar. Tysken utmärkte sig även offensivt i ligan när han gjorde två spelmål under en säsong, vilket också blev karriärens enda.

I VM 1998 landslagsdebuterade han som tredjemålvakt och efter mästerskapet blev han andremålvakt bakom Kahn. Han och Kahns samarbete fungerade till en början perfekt, men 2003 började deras relation frosta. Lehmann gick efter UEFA-cupsegern med Schalke 1997 till Milan, men Lehmann klarade inte av pastakulturen och de snofsiga italienarna och tog ingen riktig plats i laget. Det blev endast fem matcher i Serie A. Han började faktiskt som förstemålvakt, men efter först en dålig match och sedan en efterföljande match då han släppte in ett mål, orsakade en straff och blev utbytt i den 27:e matchminuten blev det inte mycket mer spel. Bratwurst och speltid kallade och Lehmann återvände hem till Ruhr, dock inte till Schalke utan till Borussia Dortmund som behövde en ersättare för Stefan Klos.

Efter att storlaget till en början varit under isen vände formen vilket slutade i en ligatitel 2002, ledda av den stora pådrivaren och gaphalsen Lehmann. Hans hetsiga humör kunde dock lätt överstiga den normala nivån vilket gav flera röda kort. Hans första röda kort i Tyskland fick han när han i matchens sista minut drog i Timo Langes hår. Det blev sedan tre röda kort till i Tyskland, vilket gjorde honom till den första Bundesliga-målvakten som visats ut fyra gånger, sista kortet fick han efter att ha knuffat sin egen lagkamrat Marcio Amoroso. Arsenal trotsade det hetsiga humöret och såg istället hans kvalitéer i att leda laget, organisera försvarsspelet och briljera i målet när de lade ett bud på den vältränade tysken. Lehmann utropade ett ”Scheisse!” när han såg den engelska klubbens intresse och under sommaren 2003 blev det klart att Jens Lehmann skulle försöka fylla den stora luckan efter David Seaman.

David Seamans ersättare. Foto: Bildbyrån.

I Arsenal levererade Jens direkt och blev säsongen 2003/2004 en stor del i The Invincibles – laget som gick obesegrade i mer än en hel säsong, totalt 49 matcher. Han spelade samtliga ligamatcher och fick efter säsongen Premier Leagues Golden Glove-pris. Lehmann och Arsenal tog storartat hem ligatiteln och Lehmann var lycklig över att få vara den första tysken att vinna Premier League. Han älskade fotboll och hatade insläppta mål, vilket man kunde se på det stora fotbollshjärta han visade upp på planen. Han vann många fans hjärtan med sitt målvaktsspel och sina galenskaper och fick epiteten "Crazy Jens", ”Mad Jens”, ”Kahn-lover” och så vidare – kärt barn har många namn.

Ja, det var det där med Oliver Kahn. Lehmann hade länge fått stå i skuggan av Oliver Kahn i landslaget men efter sin starka säsong i England och Kahns mindre bra i Tyskland förändrades det. Efter EM 2004 meddelade Klinsmann att han skulle rotera målvakter i landslagets vänskapsmatcher och det var ungefär här, när konkurrensen intensifierades, som det blev en våldsam tävling om målvaktsposten. I Champions Leagues åttondelsfinal 2005 knäckte Kahn sin rival Lehmann då Bayern München vann mot Arsenal. Till slut, 7 april 2006, valde Klinsmann att uttala Jens Lehmann som förstemålvakt framför Kahn, hans svåraste beslut som landslagstränare.

Följande säsong blev också en fin sådan med en magnifik avslutning när Arsenal slog Man United i FA-cupfinalen. Lehmann blev matchhjälte när han tog Paul Scholes straff under straffläggningen och firade segern efter att Vieira slagit sitt sista tillslag för klubben i mål. Galenskaperna fortsatte som vanligt och han kastade till exempel vatten på domarna i en Champions League-match mot Bayern München – två gånger om.

Ett lag fyllda av vinnare. Foto: Bildbyrån.

Säsongen 2005-2006 skulle bli titellös, liksom alla andra säsonger hittills därefter, men det skulle komma att bli en fantastisk Champions League-resa. Innan utslagsmatcherna började var han som vanligt stabil i Premier League och hann också med att filma, knuffa och överraska – precis som vanligt. Lehmann och Arsenal överraskade de flesta när de nådde ända fram till finalen i Champions League. Jens Lehmann storspelade i mål och höll nollan rekordlänge - Edwin van der Sars tio år gamla rekord försvann när Lehmann höll nollan i semifinalen mot Villareal. Innan matchen mot Villareal hade Arsenal slagit ut Europas giganter Juventus och Real Madrid i dubbelmötena. Lehmann, med god hjälp av sina försvarare, höll heroiskt nollan i mötena trots enorma skadeproblem i försvaret, vilket bland annat gjorde att de båda okända Sebastian Larsson och Mathieu Flamini fick spela ovana ytterbackar och blekhuvudet Philippe Senderos fick ta plats i mittförsvaret när Sol Campbell och Kolo Toure inte var hela.

Räddningen av Lehmann på Rauls retur mot Real Madrid är helt otrolig, skottet är faktiskt på väg in i mål innan Jens snuddar den. Innan finalen återstod det ett tufft dubbelmöte mot Villareal och efter vinsten med 1-0 på Highbury skulle Arsenal gå vidare på ett 0-0-resultat. Med en mållös ställning och två minuter kvar innan fulltid på arenan El Madrigal fick Villareal en billig straff. Juan Román Riquelme slog straffen, Lehmann räddade, nollan stod kvar och Arsenal tog sig vidare. Det var enligt mig Jens Lehmanns största enskilda höjdpunkt i hela karriären och straffräddningen ger mig gåshud – varje gång.

Hjälten. Foto: Bildbyrån.

Finalen vet alla hur den gick. Arsenal förlorade och Lehmann blev syndabock sedan han blivit utvisad efter knappt 20 minuter – den enda målvakten i Champions Leagues historia som fått rött kort. Lehmann drog ner Samuel Eto'o när afrikanen kom i ett friläge och domaren visade det röda. Sol Campbell gav trots detta Arsenal ledningen med sitt gigantiska huvud och de var bara ett otroligt Henrik Larsson-inhopp ifrån att klara av bragden. Rekordnollan slutade på fantastiska 853 minuter.

Efter ett lyckat VM som slutade i brons där han återigen blivit matchhjälte under en straffläggning, denna gången mot Argentina, startade säsongen 2006/2007 - säsongen som skulle bli hans sista som förstemålvakt i Arsenal. Totalt lyckades han skrapa ihop åtta gula kort i ligan – rekord för en målvakt i Premier League. Ett av de gula korten fick jag uppleva live, vilket jag är evigt tacksam över. Sittandes perfekt bakom Jens fick jag se honom plocka upp vad som såg ut som en kylklamp bakom målet för att kyla av huvudet när han skulle ta en inspark, vilket domaren inte uppskattade när Arsenal hade ledningen. Ett mer känt gult kort under säsongen är det han fick när han brutalt puttade omkull Didier Drogba, en knuff han skulle ångra när ivorianen köttade ner tysken totalt. Säsongens räddning tog han mot Man United när Ole Gunnar Solskjaer nekades ett mål i matchens sista stund. Reaktionen från Solskjaer och Christiano Ronaldo säger allt.

Super-tysken! Foto: Bildbyrån.

Efter två tabbar i de första två ligamatcherna mot Fulham och Blackburn säsongen efter fick Jens lämna plats till den älskade spanjoren Manuel Almunia. Det blev endast sju ligamatcher den säsongen och Lehmann var inte nöjd av att bli petad, speciellt inte av Almunia:

To be sitting on the bench behind somebody who only started to play when he was 30 is not funny. When I see his performances on the field, I get angry and I have to clench my fist in my pocket.

Almunia avslöjade senare under säsongen Lehmanns hat:

To have someone here who hates me is just amazing. I know he hates me. Every morning I wake up I know it is going to be the same. I've had to put up with it every day since he was out of the team and even before then.

I säsongens sista hemmamatch mot Everton fick Lehmann byta av Lukasz Fabianski i den 70:e matchminuten och gjorde då sin 199:e match för Arsenal. En vacker gest av Wenger som uppskattades av publiken på Emirates. Lehmann tog sedan efter slutsignalen en runda runt arenan för att tacka publiken för de fina åren – och framför allt för att bli avtackad av publiken.

Ett tråkigt avsked.

Stuttgart blev den nya klubbadressen men innan klubbsäsongen skulle börja så väntade hans sista mästerskap med landslaget. Lehmann var förstemålvakt under EM i Schweiz-Österrike. Tyskland tog sig, genom en ny diet, till final mot Spanien där Fernando Torres slog in segermålet för Spanien. Finaste ögonblicket var när Kahn och Lehmann såg ut att vara vänner igen. 8 augusti 2008 annonserade han att han skulle satsa helt på klubbkarriären för att ge de nya unga målvakterna chansen i landslaget. 61 matcher blev det i den tyska målvaktsdräkten och han var med i VM 1998, 2002 och 2006 och EM 2000, 2004 och 2008.

Var det ärligt talat någon som trodde att Lehmann på riktigt skulle varva ner i Schalke? Är det någon som tror att det är fysiskt möjligt för honom att varva ner, tagga av och bara ta det lite lugnt? Nej, galenskaperna fortsatte – både på och utanför planen. Mot FC Barcelona bjöd han på ett patenterat karatehopp mot Puyol och i en match mot Hoffenheim valde han att slänga iväg Sejad Salihovics tappade sko över sitt egna mål. I september 2009 blev han petad ur laget efter att han hade deltagit, utan tillåtelse, i en klassisk Oktoberfest för att dränka sorgerna och käka bratwurst efter lagets förlust mot Cologne tidigare på dagen. Kanske var det också tack vare en lika blöt fest som Lehmann valde att hoppa över reklamskyltarna för att slå en sjua, mitt under Champions League-matchen mot Unirea Urziceni. Efter matchen när alla frågade varför han gjorde som han gjorde svarade han att han aldrig varit så nervös under hela sin fotbollskarriär som under matchen – något man kan ifrågasätta med tanke på vilka matcher han tidigare spelat.

Bara dagar senare när laget mötte Mainz blev han utvisad i slutet av matchen och var därför inte på gott humör efter matchen. När han inte orkade prata med ett fan utanför arenan tog han supporterns glasögon och gick iväg. Till slut gav Jens tillbaka glasögonen – till en annan person. Han reste också med sin högljudda helikopter till sina träningar efter att han flyttat till den lugna byn Lake Starnberg, något grannarna, borgmästaren och i princip hela byn avskydde.

Lehmanns tid i Stuttgart var tämligen framgångsrik med tanke på att laget spelade Champions League-fotboll. Efter två säsonger var karriären på väg mot sitt slut. Den åttonde maj spelade han sin sista match för VfB Stuttgart och vad som då sågs som hans sista match i karriären när de mötte TSG Hoffenheim på bortaplan – match nummer 394 i Bundesliga. Min absoluta favoritspelare någonsin slutade spela fotboll, min trygghet i vardagen, och jag tror att många med mig (inte bara gooners) tyckte det var tråkigt att han tog farväl till fotbollen. Han var en karaktär, en profil, och sådana är alltid roliga att ha med på en fotbollsplan. Nu var det alltså över – trodde vi.

Sista matchen med Stuttgart. Foto: Bildbyrån.

Vi vrider fram tiden tio månader. Arsenal har en målvaktskris. Fabianski var skadad, Szczesny var skadad, Mannone var skadad och utlånad och Almunia var sig själv. Wenger väljer då att vända sig till Lehmann som själv sade att han hoppade upp av glädje över att få rädda sitt kära Gunners från målvaktskrisen. Lehmann, som var mitt uppe i tränarexamensplugget efter att tidigare under fotbollssemestern använt sina skådespelartalanger, blev den 17:e mars klar för Arsenal!

Efter två reservlagsmatcher tog han plats i spelarbussen som skulle fara upp till Blackpool. En kvart innan matchstart annonserades startelvan och jag, och flera med mig, gick in i en slags trans – Jens Lehmann från start! Almunia skadade sig på uppvärmningen och in slängdes Lehmann som fick reda på att han skulle vakta buren under uppvärmningen - oförberedd och nästan ett år utan ordentliga matcher bakom sig. Med Emmanuel Eboué på högerbacksplatsen, ett stycke Sebastien Squillaci i mittförsvaret och en defensiv mittfältare vid namn Abou Diaby istället för Alex Song kändes inte matchen, och defensiven, lika säker som den på förhand skulle ha gjort i normala förhållanden. Oddsen var emot Lehmann som ingen riktigt visste var man hade. Rapporterna från reservlagsmatcherna blandade och gav. Men det gick alldeles strålande! Vinst, flertalet räddningar och han hann till och med efter bara några minuter in i matchen att stanna hela spelet i en minut för att knyta skorna – klassisk Lehmann-stil.

Ett sista tack och farväl. Foto: Bildbyrån.

Efter matchen var flera spelare positivt överraskade av tysken och många berömde hans sätt att leda laget. Jack Wilshere var imponerad:

He was a bit like an assistant manager on the pitch. He was brilliant. He was only called in 10 minutes before kick-off but it was great to have him around. He was telling us what it is like and was giving a team-talk at half-time. He is so passionate, you could see that, he was screaming and shouting at everyone.

I remember him being a bit crazy and a bit of a character before. But he looks after himself and is great to learn from. He’s 41 and he’s got a better body than me!

Det blev inga fler matcher. Szczesny blev frisk och spelade de sista matcherna. Lehmann hade gjort sitt jobb – räddat Arsenal, som så många gånger förr. Jens Lehmann har nu definitivt gjort sin sista match, tror vi.

Jens Lehmann. Foto: Bildbyrån.

Ungefär här skulle en vanlig saga avslutas med ”Snipp snapp slut, så var sagan slut”. Men detta gäller inte för Jens Lehmann. Han kommer att komma tillbaka på något sätt och alla vet det, frågan är bara när. Jens Lehmann är inte färdig med oss. Som han själv sade när han var petad i Arsenal: ”I am an Arsenal player and I won't just fade away quietly.”

God eftermiddag! Spelarna tränar, transferryktena fortsätter att dominera löpsedlarna och supportrarna väntar ihärdigt på säsongsstarten. Allt är med andra ord precis som vanligt. Här på bloggen tänker vi idag köra ännu en gästblogg skrivna av medlemmar på Arsenal Sweden.

Den här gången har turen kommit till Kim som vanligtvis brukar blogga på United Gunners. Han är en väldigt inbiten supporter och kan verkligen sitt Arsenal. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga här i inledningen, utan ordet går direkt över till Kim!

______________________________________________________________________________

När jag var 12 år gammal så drabbades jag av en sjukdom. Sjukdomen i sig räknas inte som livshotande men har gett mig en del, både fysiska och mentala, problem.  Till de mentala problemen hör bland annat koncentrationssvårigheter, paranoia och tvångsbeteenden. Dessutom har den ibland gjort mig asocial och jag har också väldiga humörsvängningar. Till de fysiska problem som är sammankopplade med sjukdomen hör rusande puls, svettningar och ofrivilliga muskelrörelser. Jag håller fortfarande på att lära mig att leva med denna sjukdom och för var dag som går så känner jag mig lite starkare. Visst har jag, precis som andra bättre och sämre dagar med min sjukdom, men oavsett vilket så har jag lärt mig hur jag någorlunda ska kunna kontrollera de mentala och fysiska problem som uppstår i samband med den. Namnet på sjukdomen? Arsenal Football Club.

Arsenal har de 16 senaste åren varit en del av mig. Det började med Dennis Bergkamps underskrift 1995 och sedan dess har jag inte kunnat ta mig loss. Arsenal har blivit ett beroende för mig och på samma vis som med mitt snusande, så skulle jag vilja sluta, men samtidigt inte. Jag menar; finns det något bättre än att få baka en Grov efter morgonkaffet och bara sitta och suga på den*? Problemet är att det finns det… Att se Bergkamp skruva in en boll i bortre krysset, att se Pires lämna traktorspår efter sig eller att se Jack Wilshere tackla skiten ur Lampard är ta mig fan ännu bättre!

Den njutning som man får av att se Arsenal spela, att sitta med alla förväntningar inför en ny säsong eller att få se Wenger sparka vattenflaskor är det vi lever för. Vi har alla våra down-perioder, när inget går som vi vill. Vi värvar en 21-årig Finne när United värvar Young, vi spelar oavgjort mot Leyton Orient fyra dagar efter att ha slagit Barcelona och vi får se Almunia ställa sig mellan våra stolpar – i en riktig fotbollsmatch!

Vi har dessa perioder då vi ber våra flickvänner att behålla samma trosor på sig under en hel vecka eftersom vi möter Chelsea borta. Vi sitter och tuggar på vänster ringfinger eftersom Bendtner gjorde mål senast när vi gjorde så. Vi stänger av mobilen, vägrar gå in på nätet och slutar titta folk i ögonen eftersom vi ska se en match i eftersändning dagen efter – bara för att träffa på någon halvbekant som säger: ”Snygga mål av Van Persie” när vi stiger ur bilen… Dessa scenarion hör till vår vardag eftersom vi älskar Arsenal och när man älskar något eller någon så hör det på något sätt till att det ska finnas både med- och motgång. Kalla det karma, livets cirkel eller rena helvetet, men så är det.

Det viktigaste för oss är ändå att ha perspektiv. Vi alla älskar Arsenal, men oavsett om de vinner eller förlorar sin nästa match så kommer det fler… Det jag nyss skrev är bland det värsta man kan få höra i motgång, men oavsett så är det sant.

Vi som håller på Arsenal nu är bortskämda. Vi har fått uppleva Adams&Bould, vi har fått se Vieira&Petit, vi har haft förmånen att se spelare som Bergkamp och Henry och vi har även fått se ”The Invincibles”. Precis som spelarna och ledarna sa efter säsongen 03/04 så kommer det att dröja länge innan vi verkligen förstår hur stor den bedriften var. Att jämföra dagens spelare med ”Invincibles” är fruktansvärt orättvist – men ändå gör vi det.

Perspektiv är en oerhört viktig del av att följa en klubb under en längre period. Tänk er själva hur mycket vi egentligen vet om Arsenal? Visst, vi vet att Chapman var en betydelsefull person för klubben och att Michael Thomas gjorde ett enormt viktigt mål på Anfield, men egentligen bryr vi oss inte så mycket. Det är här vi måste bli bättre. Visst, det har väl ingen större betydelse för mig hur bra Charlie George var när Ernst Kirchsteiger inte ännu var metro-sexuell, men tänk framåt nu: Hur kommer ni att känna er när era barn (som ni hjärntvättat till Arsenal-fans) vuxit upp och sitter och spekulerar i att Thierry Henry knappast skulle ha platsat i ett Championship-lag år 2025? Kommer ni att dra ungjäveln på käften** eller kommer ni att försöka förklara hur otroligt betydelsefull han var för Arsenal och för er när det begav sig?

Den dag Thierry Henry lämnade klubben var den enskilt största emotionella upplevelse jag har haft framför en dator. Jag såg detta klipp och trots att min mamma befann sig i samma rum så grät jag. Det finns endast sak som är lika gripande och det är denna scen ur ”The Green Mile”. John Coffee – mannen som slår Arne Weise i ”mysighet”. Den sorgsenhet jag upplevde då var äkta och trots att det dröjde länge innan såret läkte så har jag idag lärt mig något av det. Jag har lärt mig att oavsett om Fabregas lämnar eller om Nasri gifter sig med Lescott så kommer jag alltid att älska Arsenal.

Arsenal Football Club är så mycket mer än de spelare som för tillfället har på sig vår tröja. Spelarna är inte Arsenal, inte heller troféerna. Arsenal är stor massa av sina supportrar och oavsett vad som händer med klubben, dess spelare eller ledare så finns Arsenal kvar. Varför?

För att det är vi som andas, lever och känner Arsenal. Det är vi som är Arsenal.

*Snus kan skada din hälsa och är beroendeframkallande (no shit, Sherlock… Varför skulle man annars börja någon gång i tonåren?).

**Våld mot barn är alltid fel (om de inte skriker i affären… eller byter TV-kanal mitt i en Arsenal-match… eller är riktigt jävla irriterande…).

______________________________________________________________________________

Det var allt för mig, hoppas att ni gillade dagens blogg och om ni vill läsa mer av mig så kan ni göra det här eller så följer ni mig på Twitter. Bekräftelsesökande som jag är, så uppskattar jag naturligtvis kommentarer!

Piss out.

/Kim (Kiminho här på .se)

God morgon! Jag har inte haft möjlighet att skriva ett inlägg på ett bra tag, men nu när det gått exakt en vecka sedan försäsongen tog vid känns det rätt att göra en liten krönika av veckan som gått.

Personligen befinner jag mig fortfarande på semester och åker först tillbaka till London om lite mer än en vecka. Trots detta har jag försökt hålla hyffsad koll på vad som händer i Arsenal-världen, men visst blir det lite svårare än när man bloggar dagligen.

Istället för att svamla om allt som hänt tänker jag dela upp allt i underrubriker så det blir enklare för både mig som skriver och er som läser!

______________________________________________________________________________

En ny start

Alla spelare var samlade på London Colney för exakt en vecka sedan. Cesc Fabregas hade inte flyttat till Barcelona. Samir Nasri hade inte tvingat sig bort från Arsenal. Robin van Persie var lika glad som vanligt. Denilson, Almunia och Bendtner hade ingen hittat en ny klubb. Allt var, mer eller mindre, precis som vanligt.

Trots att vi inte hade värvat en enda spelare samtidigt som vi vid dåvarande tillfälle inte hade sålt en av våra egna kändes det skönt att Arsenal var tillbaka. Frustrationen och irritationen från förra säsongens avslutning må ha suttit i - vilket det gör fortfarande - men nu var det äntligen dags att se fram emot nya äventyr.

Asien-turnén

Asien-turnén har i kassaväg blivit en succé. Det handlar inte om några monstersummor, men för att vara första gången på över tio år man hittar en annan del av världen än Österrike var de £3-4 miljoner man enligt olika rapporter fått väluppskattat.

Samtidigt har de flesta av spelarna uppskattat veckan i Malaysia och Kina. Jack Wilshere, Aaron Ramsey och Emmanuel Frimpong har twittrat som galningar medan spelare som Andrey Arshavin och Robin van Persie gått ut och sagt att det varit fantastiskt.

Den största frågan blir om laget kan återhämta sig från en så händelsespäckad vecka som säkerligen tröttat ut de flesta. Men om resten av topplagen kan åka till andra kontinenter och utmana om titlar bör Arsenal kunna göra detsamma.

Malaysia XI - Arsenal

När Manchester United mötte Malaysia för ett år sedan skrevs slutresultatet till 3-2. När Liverpool gjorde detsamma för bara ett par dagar sedan skrevs slutresultatet till 6-3. Arsenal var dock bättre än bägge lagen och lyckades vinna med komfortabla 4-0 efter en vacker uppvisning och flera klassmål.

Aaron Ramsey satte en straff. Samma man stod sedan för en Cesc-passning till Theo Walcott som elegant lobbade in 2-0. Senare satte Vela 3-0 genom en retfullt enkel chip och Tomas Rosicky avslutade matchen med att nicka in 4-0 efter fint förarbete av Arshavin.

Det var en bra match för att ha varit försäsongens första framträdande och flera spelare överraskade positivt. Trots det var det inte resultatet som var det viktiga, utan att se hur Arsène Wenger tänker forma laget under nästa säsong.

Om vi ska utgå efter de två första matcherna mot Malaysia XI respektive Hangzhou Greentown kommer vi att behålla vår formation samtidigt som Theo Walcott ser ut att bli kvar på kanten. Mittfältet ser dock helt annorlunda ut när Aaron Ramsey spelar istället för Cesc Fabregas och om ni vill läsa mer om taktiker, formationer och planer inför nästa säsong kan ni göra det här.

Hangzhou Greentown - Arsenal

Ligamästarna Manchester United har även mött det här kinesiska ligalaget och då skrevs slutresultatet till 8-2. Efter Arsenals uppvisning mot Malaysia XI var de flesta säkra på en storseger, men verkligheten blev en helt annan.

Matchen var tempofattig, chanslös, tråkig och värdelös. Visst var vi det dominerande laget, men mycket av problemen kände man igen från förra säsongen. Vi dominerar, passar runt bollen, men misslyckas med att skapa någonting som skulle leda till ett mål. När vi sedan släpper in 1-0 på en fast situation var det deja vu all over again.

Carlos Vela lyckades visserligen kvittera - han chippade inte!!! - men slutresultatet kom att skrivas till 1-1, vilket är ett enormt underbetyg. Trots det gäller det att komma ihåg två viktiga saker. Resultaten är inte det viktigaste under försäsongen, utan det är att experimentera med uppställningar, taktik och funktioner och komma fram till vad som fungerar bäst. Det har man varken tid eller rum för när säsongen väl är igång.

Vad man även bör komma ihåg är att man inte löser problem över en natt. Det tar tid och att förvänta sig att vi skulle ha löst alla våra problem på mindre än en vecka är inte realistiskt för fem öre. Det kommer minst att ta flera veckor att öva in nya metoder, nya upplägg och nya taktiker. Sedan kommer det att ta ännu längre tid tills det kommer att fungera någorlunda problemfritt.

Trots det var 1-1 lite av en besvikelse, men många supportrar gick i mina ögon överstyr i sina utsagor efter matchen. Med det sagt finns det massor av saker att förbättra, men det är exakt det vi har försäsongen till. Nästa match spelas mot FC Köln den 23 juli och då lär spelarna vara ännu mer fit och förberedda.

Transferrykten

Det har någorlunda överraskande varit väldigt tyst på den här fronten, trots att man känner igen sig i det mesta. Fabregas ryktas fortfarande vara på väg till Barcelona (vilken överraskning!) medan Samir Nasri uppenbarligen vill bort, men inte kan göra så mycket åt saken då både Wenger och Gazidis varit väldigt bestämda när det kommit till fransmannens öde.

Om det nu ligger någonting i att Manchester City lagt nära £20 miljoner för Nasri känns det i mina ögon som om man borde ha tagit det. Vi må få ut ett sista år av Nasri, men oavsett vad som händer måste vi ersätta honom, antingen nu eller då. Att göra det nu är ett bättre alternativ då vi faktiskt får en stor summa pengar att ersätta honom med en likvärdig spelare.

Om vi väntar ett år är han fri att gå vart han vill samtidigt som vi inte får ett öre för honom. Det blir två minus istället för ett plus. Låt oss säga att vi skulle sälja Nasri för £20m och ersätta honom med t.ex. Juan Mata (det säger jag endast för att det har varit namnet på allas läppar den senaste vekcan). Då kulle vi visserligen ha försvagat laget lite, men det skulle fortfarande utbringa ett eko att man minsann tänker rusta upp, till och med om man tappar viktiga spelare.

Nu pekar dock allting på att Nasri stannar, men till och med om han stannar måste han prestera på den högsta möjliga nivån. Om han gör en stor floppsäsong kommer intresset svalna rejält och då kanske Arsenal blir den enda toppklubben som kan tänka sig att skriva ett kontrakt med honom.

Gervinho är fortfarande inte 100 % klar medan Denilson sägs vara på väg till Sao Paolo på lån. Dessutom skall vi ha gjort klart med Joel Campbell, landslagsman för Costa Rica. Sedan pratas det naturligtvis om både Gary Cahill och Christopher Samba. Det behöver inte bli någon av dem, men det ser fortfarande ut som vi vill förstärka försvaret inför nästa säsong, trots att Thomas Vermaelen "är som ett nyförvärv" (...).

Framtiden

Utsikterna ser bra ut inför nästa säsong, trots att det kunde ha sett bättre ut. Flera spelare som varit på väg bort ser ut att stanna medan vi äntligen ser ut att kunna göra oss av med både Denilson och Almunia. Bendtner är fortfarande kvar i klubben, men frågan är om inte även han kommer att lämna innan juli månad är förbi. Naturligtvis skall de sålda spelarna ersätta på ett eller annat vis, annars kan man inte se det som en tillfredsställande sommar.

Asien-turnén är över för den här gången och efter helgens match mot FC Köln är det fullt fokus på Emirates Cup. När Emirates Cup väl är över är det bara två veckor kvar tills Premier League drar igång! Under gårdagens VM-final i damfotboll (som för övrigt var fascinerande bra) märkte jag flera gånger suget efter Premier League och en ny säsong. Snart behöver man faktiskt inte vänta längre!

Vi har fortfarande en hel del saker att lösa innan det är dags att kliva in i hetluften, men jag är mer än övertygad att vi under de kommande veckorna kommer att se ett allt bättre Arsenal, både lag- och taktikmässigt.

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för den här gången! Imorgon kommer ni att få läsa en gästblogg skriven av Kim som annars bloggar på United Gunners. Ni har verkligen någonting att se fram emot! Annars får ni ha det så bra, precis som alltid! Hej!

God eftermiddag! Idag är det matchdag för första gången på nästan två månader och det känns helt underbart! Vad man har längtat! Jag kommer definitivt att skriva om matchen, men det först efter den är spelad. Som uppladdning kommer ni däremot att få läsa ett mycket bra blogginlägg av den nyblivne medlemmen Edwin Karolczak!

Jag tänker inte lägga till någonting mer i inledningen, utan ordet går över till Edwin direkt! Det här är månadens andra gästinlägg av medlemmar här på Arsenal Sweden!

______________________________________________________________________________

Hej jag heter Edwin Karolczak och är en hysfat ung gooner, har heller inte varit gooner särskilt länge, men har bloggat större delen av min tid som Arsenal-supporter, vill ni läsa mer av min blogg kan ni hitta den här! Jag vill tacka en av sveriges bästa bloggare (imo) Kicken för att jag har fått äran skriva på en så stor supportersida som Arsenal Sweden. Häng med!

Ännu en säsong ska spelas, ännu en chans att ta en titel för första gången på 6-7 år. Kommer vi få se en stor förändring som ser till att maskinen går i gång och vi äntligen får se Fabregas lyfta en buckla i slutet av säsongen eller kommer vi få se vårt Arsenal spela bra under hösten och vintern och ha oddsen på sin sida för att bara tappa poäng i matcher mot Wigan, Stoke och Blackburn och sedan se United eller Chelsea vinna hela skiten.

Det är dags för försäsong och Wenger har precis presenterat en 23-mannatrupp som ska få resa till Asien och spela mot Malaysia XI. Många kanske menar att det är bara en lattjo grej men det är under försäsongen Wenger kommer att utse sin starkaste elva som kommer få starta flest matcher när säsongen drar igång på allvar. Under försäsongsmatcherna är det vanligt att man har två elvor, en till första halvlek, en till andra. Ni kommer med all säkerhet inte få se att Wenger går ut med bästa elvan från start och reservelvan till andra utan det blir någon slags blandning. Så här ser truppen ut!

Bendtner och Almunia saknas vilket är glädjande! Båda var med på säsongens första träningspass (ni har säkert sett bildspelen på Arsenal.com) så det är inga skador vi snackar om utan förhoppningsvis inser Wenger att de inte har någon framtid i kluben. Tyvärr har värvningen av Gervinho inte hunnit slutföras så han kommer inte kunna följa med truppen.

Något oroväckande är dock att Fabregas "inte har återhämtat sig ordentligt från förra säsongens hamstring-skada" och stannar i London för att rehabilitera. Vi vet att Fabregas är en skadebenägen spelare men den 6 Maj sa Wenger att han hade en liten chans att spela sista matchen mot Fulham. Nu sitter vi här 2 månader senare och Fabregas har inte återhämtat sig än. Hur allvarlig är skadan egentligen? Det är ju trots allt bara en träningsmatch och det handlar mycket om att få upp matchtempot och jag förstår inte varför han inte skulle kunna flyga med och få ytterst lite speltid.

Nasri är med däremot men jag vet inte riktigt hur jag ska se på det här, det kan innebära tre olika saker:

1. Han har skrivit på nytt kontrakt och stannar många år till.

2. Han har inte skrivit på nytt kontrakt men förväntas stanna den här säsongen för att sedan lämna på fri transfer.

3. Han baraförsöker komma i matchtempo för att sedan kunna ansluta sig till en annan klubb ganska snart.

Om det är så att han har skrivit på ett nytt kontrakt så är det helt okej men även det har en baksida. Arsenal kan ha gått med på hans lönekrav vilket jag inte hoppas. Det innebär att han tror att han är större än klubben och det ger också en signal till honom att han bestämmer, att vi kan gå med på hans lönekrav, vi kan inte riskera att klubben Arsenal blir slav under Nasri som utnyttjar oss. Om han tror att han är större än klubben betyder det att han ofta kommer att fokusera mer på att göra en bra individuell prestation snarare än att göra det som är bäst för laget. Med andra ord: är han en diva utanför plan kan han nog visa sig vara det på planen också! Men det funkade ju för Rooney och Manchester United så det kanske funkar för Nasri.Det skulle kunna vara så att han har nöjt sig med det han får och plötsligt inser att Arsenal matchar hans ambitioner, nu när vi dessutom inhandlat Gervinho.

Det skulle också kunna vara så att vi inte får tillräckligt bra bud från andra klubbar utan har bestämt oss för att behålla honom den här säsongen för att sedan släppa honom på fri transfer. Det bästa skulle vara att behålla honom en säsong till utan att han skriver på ett nytt kontrakt för att sedan eventuellt kunna uppfylla hans lönekrav beroende på hans prestationer under säsongen. Lever han inte upp till våra förväntningar så släpper vi honom gratis. Det är en risk vi kan ta med tanke på vår redan ganska höga transferbudget.

Han skulle i och för sig också kunna lämna oss för United eller City om någon vecka och då hoppas jag att han har en usel säsong, blir skadebenägen, sitter på bänken för att säsongen därpå bli såld till Club Brügge för en flaska hallonsaft med digestivekex.

Vi får en chans att se Ryo Miyaichi som gärna kämpar för att få en plats i A-laget nästa säsong om han får arbetstillstånd, ta också en titt på Carl Jenkinson och Emmanuel Frimpong som båda är stora talanger.

Enligt The Sun ska vi försöka värva Nenad Lukic och Stewart Downing, som båda är intressanta namn. Andra nyheter är att Wellington Silva blir utlånad till La Liga ännu en säsong vilket kanske resulterar i att han blommar ut i framtiden.

Tack! - Edwin Karolczak

God morgon! Det är skönt att se Ahldén hålla upp bloggosfären här på Arsenal Sweden! Semestern fortlider och det räckte med att läsa runt bland nyheter och rykten imorse för att få mig att förstå hur skönt det är att faktiskt slippa läsa allt trams i timtal varje morgon och kväll.

Min bloggkollega skrev för bara ett par dagar sedan att Arsenal satt sig i en situationen där Cesc-gate och Nasri-gate nu gått så långt att sommaren vore en vinst i andras ögon bara genom att behålla dessa två spelare. Så verkar fallet även vara, vilket i de flesta supportrars ögon är mer eller mindre förfärligt.

Mr. Wenger har under de senaste dagarna bl.a. berättat att han bara är ute efter "en eller två spelare", att "Kieran Gibbs, Armand Traoré och Thomas Vermaelen" kommer få husera på vb-positionen och att "det här laget blir bättre för varje säsong".

Det positiva, det som många hellre väljer att fokusera på, är att både Fabregas och Nasri ser ut att stanna, vilket naturligtvis är fantastiskt. Det är och har alltid varit prio ett, och att lyckas behålla två av ligans bästa spelare är ett positivt styrkebesked. Det är bara bra, men det är samtidigt inte det som stör mig.

Jag är vid det här laget trött på allt gnäll, allt tjat och alla glåpord (vilket i stor grad inkluderar mina utsagor), men hur mycket jag än försöker är det omöjligt att låta bli att bli irriterad. Vad förväntar sig Wenger att göra när (det är en tidsfråga, ja) Gibbs går sönder? Skall Traoré - som även han varit extremt skadedrabbad under sin lånetid i Juventus - förvänta sig ersätta honom? Och det finns ingen chans i världen att vi förstärkt laget genom att låta Clichy lämna, bara för att ersätta honom med Gibbs.

Och vad gör vi ifall både Gibbs och Traoré är skadade (vilket inte är det minsta orealistiskt)? Då får naturligtvis Vermaelen kliva ut till vänster, men då finns all chans i världen att vi får genomlida samma mittbackskaos som vi fick genomlida under säsongens sista månader.

Jag har, som många av er kanske kan tro, ingenting mot Kieran Gibbs. Jag gillar honom och vi har tidigare sett vilken fantastisk spelare han kan vara när han slipper sina skadeproblem och formsvackor. Men det gäller att tänka på hela laget och inte en enda spelare. Om Gibbs får spela vecka in och vecka ut samtidigt som han har turen att slippa sina skadebekymmer är jag mer än säker på att han kan göra succé,. Problemet när man pratar om skadedrabbade spelare á la Peter Forsberg, Robin van Persie eller Christian Olsson är att man alltid måste ta med skaderisken i sina uträkningar. Kieran Gibbs har all chans i världen att bli bättre än Clichy, men det är en riskabel chans att ta, speciellt i det läge vi befinner oss i just nu.

Att Arsenal blir bättre för var säsong som går är rent skitsnack som bara gör mig förbannad. Det räcker med att titta på tabellen för att inse att så inte är fallet. 05/06 - 67p. 06/07 - 68p. 07/08 - 83p. 08/09 - 72p. 09/10 - 75p. 10/11 - 68p. Hur man i det långa loppet kan tolka det som att man blir bättre år efter år är smått absurt. Naturligtvis har vi i större grad visat vad vi kan gå för (vinster över många storlag), men det räcker inte för att styrka argumentet "vi har blivit bättre år efter år".

Helst av allt vill jag glömma allt som pågått och fortfarande pågår under sommaren, men det finns trots allt positiva saker att skriva om också. Arsenal har påbörjat sin Asien-turné och Wenger skall själv ha bekräftat att Gervinho är 99,99 % klar för klubben. Samtidigt har vårt svenska löfte Kristoffer Olsson lämnat Norrköping (han har varit klar för klubben i flera månader) och siktar nu in sig på spel i U18-laget med spelare som Hector Bellerin, Jon Toral Harper och Liander Siemann. Inga dåliga ynglingar det!

Att Cesc Fabregas och Samir Nasri med största sannolikhet lär stanna är naturligtvis det man bör vara mest glad över. Ingenting är ännu klart, men med tanke på alla ihärdiga rykten, domedagskrönikor och löpsedlar är det ett styrkebesked om man lyckas behålla dem. Naturligtvis kommer det uppstå problem under nästa sommar, speciellt om vi ännu en gång går miste om en titel, men det viktigaste just nu är att fokusera på nästa säsong och inte nästa sommar.

Att hålla ihop laget är på många sätt och vis viktigare än att köpa massvis med nya spelare. Som vi sett i fallen Real Madrid och Manchester City räcker det inte att köpa ett gäng stjärnor och förvänta sig att de skall besegra alla lag. Det bästa som man kan uppnå truppmässigt är att ha ett bra l a g. Det räcker med att titta på Manchester United för att förstå det. De har inte ett lika stjärnspäckat lag som många andra topplag ute i Europa, men ändå tog de hem Premier League och gick till Champions League-final.

Samtidigt räcker det inte med att sitta stilla och inte göra någonting om man den gångna säsongen slutade fyra med endast 68 vunna poäng. Då måste man förstärka laget, oavsett om man vill det eller ej. Gervinho är ett första steg, men med tanke på att Bendtner och Denilson är på väg att lämna och Clichy redan gjort det gäller det att ligga i och inte slappa.

Det finns just nu både mycket gott och ont att tala om, men vad vi kan ställa fast är att vi fortfarande har en hel försäsong framför oss. Det är många veckor kvar av sommaren och jag är säker på att vi har många överraskningar framför oss. Vi får helt enkelt hoppas att det är behagliga sådana.

Nu skall jag dock ut i solen och njuta av den svenska sommaren. En gästblogg lär dyka upp imorgon eller övermorgon, så ni behöver inte deppa allt för mycket! Ha det!

God eftermiddag! Sommaren rullar på och i Arsenal-land är det mesta sig likt. Gervinho har gjort sitt hundrande besök på Colney för att genomgå läkarundersökning, Samir Nasri vill ha mer pengar, Cesc Fabregas har fullt fokus på Arsenal och Juan Mata ligger högt upp på vår önskelista.

Lägg där till allt annat galet som händer just nu. Manchester City har just döpt sin arena till "United Stadium", eller ja, "Etihad Stadium", men det betyder "United" på arabiska. Barcelona har blivit tilldelade en "Fair Play"-utmärkelse av det spanska fotbollsförbundet (....), Usmanov spenderar allt mer pengar på aktier och Chelsea, City och United skall alla vara intresserade av Nasris namnteckning.

Alla spelare är vid det här laget tillbaka på Colney för att träna sig i form inför nästa säsong, vilket även inkluderar the likes of Denilson, Bendtner och Almunia. Det är lite oroande, men ingenting kan göras åt saken då de faktiskt har kontrakt med klubben och måste träna, oavsett om de vill eller ej.

Vi kan dock glädja oss åt att det här blir den sista helgen där vi inte får se Arsenal spela. Från och med nästa vecka kommer vi få se vårt älskade Arsenal vecka in och vecka ut, fram tills september månad då ett två veckor långt landslagsuppehåll äger rum.

Efter alla veckor då vi kopplats ihop med spelare som Barton, Doyle, O'Shea och Woodgate ryktas det nu äntligen om lite bättre spelare, nämligen Benzema och Mata. Det fanns ett enormt snack kring den franska anfallaren i början av sommaruppehållet, men det avtog ganska snabbt.

Nu snackas det ännu en gång om fransosen och rapporterna skiljer sig åt helt och hållet. Vissa menar att Real Madrid redan fått ett bud medan andra skriver att man tänker lägga all sin kraft på att värva honom först när Bendtner hittat en ny klubb. För att vara ärlig känns det bara som om man återproducerar de rykten man skrev om för en och en halv månad sedan.

Om det däremot skulle ligga den minsta lilla sanning i det skulle jag dock inte ha någonting emot att se en kraftansträngning för att försöka värva honom, men det känns inte realistiskt i detta skede. Vi har ju sett hur långdragen Gervinho-värvningen blivit. Han var i princip klar för oss för en hel månad sedan, men sedan dess har det varit uppstått en massa problem i förhandlingarna.

Juan Mata vore även ett fräckt namn att värva, speciellt om Nasri eller Fabregas väljer att lämna Arsenal, men jag vågar inte tro någonting då både Mata och Benzema är spelare som bägge skulle kosta mer än £15 miljoner kronor. Det skulle innebära att någon av dem med största sannolikhet blir klubbens dyraste värvning genom tiderna. Det vore kul, men som jag sade känns det i detta nuet att vi drömmer oss lite för långt bort.

Prio ett är att behålla våra bästa spelare. Prio två att ersätta de spelare som beslutar sig för att lämna. Prio tre att förstärka laget med ett par klasspelare. Prio fyra att lägga allt fokus på försäsongen medan man lägger resten åt sidan.

Jag är väldigt taggad inför vår Asien-turné, trots att den bara håller på i ungefär en vecka. Det kommer bli underbart att se Arsenal spela igen och förhoppningvis får man se våra nya ställ samt ett par framtida talanger få speltid. I slutet av juli väntar Emirates Cup och då kommer jag vara tillbaka i London för att rapportera allt det senaste. Men nu är det Karlskoga, Putte i Parken och semester som gäller. Se nu till att njuta av solen! Ha det underbart!

God morgon! Jag är äntligen framme i staden som fostrade mig under mina femton första år på jorden - Karlskoga. Förutom att träffa barndomsvänner, ha kul och festa sätter Putte I Parken igång idag och ni kan räkna med att jag står längst fram när både Paramore och Pendulum spelar ikväll!

Trots att jag "officiellt" befinner mig på semester är det omöjligt att lägga ifrån sig Arsenal. Det är inget objekt som man bara kan lämna någonstans. Det är ingenting man bara kan glömma bort. Det finns med i ens tankar, vart man än befinner sig i världen.

I Arsenal-världen är dock allt sig likt. Trots att spelarna är tillbaka på London Colney är det transferrykten som dominerar löpsedlarna. Det är mindre än en vecka kvar innan flygplanet lyfter mot Asien och jag räknar iskallt med att de spelare som har hjärtat någon annanstans har gjort klart med andra klubbar innan dess.

När det är dags för försäsongsträning gäller det att man ger 110 % i varje träningspass, ger 120 % för klubben man spelar i och att man håller 130%-igt fokus inför nästa säsong. Cesc Fabregas ser ut att stanna (vad än tabloiderna säger) medan Samir Nasri fortfarande verkar vara väldigt osäker på sin framtid.

Juan Ferrando som är spanjorens personliga tränare sade för ett par dagar sedan detta till en spansk radiokanal:

Cesc is training very well and is working professionally. There’s no way he would rebel against the club.

Barcelonas ekonomiska bekymmer har tidigare satt stopp för en affär och så länge Carlos Slim Helu inte går in med hela sin förmögenhet finner jag det allt svårare att se hur en affär skall gå i hamn. Jag menar, klubben har t.o.m. slutat med att printa färgpapper(!) eftersom det är för dyrt. Nu kör man bara svart och vitt. Bara en sådan sak!

Sandro Rosell har nu kommit upp med ännu en ny idé hur man skall ta sig ur sina ekonomiska problem. I framtiden kommer det bli möjligt att gifta sig på Camp Nou för en summa av €60,000 som går direkt in i katalanernas just nu tomma skattkista.

Medan Fabregas fortfarande är röd har Gaêl Clichy bytt ut rött mot blått:

Leaving Arsenal was a really big thing for me. Arsene Wenger helped me grow up as a person and player. He taught me everything - how to be a footballer and a man. Saying goodbye was very emotional, very difficult because I have been there so long.

I was 17 when I joined Arsenal and had eight happy years there. I had a lot of friends there and in London but sometimes you have to do what you have to do. And I felt the need to make a change and in the end that was it, that was the key.

But it was still a very weird situation walking in here at City. Walking into the stadium and seeing all those blue seats around me when I'm so used to the red. That was very weird. But in life I believe it's all about timing and this is the perfect timing for me to make the change.

Jag diskuterade Clichys övergång och jakten efter en ersättare i mitt förra blogginlägg där de flesta i kommentarspåret verkar hålla med mig om att Kieran Gibbs inte är redo att ta över. Mycket verkar dock fortfarande tyda på att det blir Gibbs som får chansen att spela in sig som förstaval.

Den unge britten har tidigare begärt fler chanser i startelvan och om vi köper in en ersättare à la Baines, Enrique eller Izaguirre kommer vi definitivt att få säga hejdå till Gibbs förr eller senare. Vare sig det är rätt val eller ej återstår att se, men jag håller fast vid min åsikt om att vi inte befinner oss i ett läge där vi har råd att chansa på en skadedrabbad yngling som skall spela 30+ matcher nästa säsong.

Clichy använder dock väl valda ord för att beskriva sin förra klubb och visst känns det lite roligt att det gått ganska dåligt för de som lämnat klubben för att de påstått sig bli dåligt behandlade. Hur som helst, all lycka till för Gaël Clichy i Manchester City!

Ricky Alvarez har varit på tapeten ett långt tag, men han kommer inom de närmsta dagarna att skriva på för Inter, trots att Arsenal haft ögonen på honom i flera år och redan började diskutera med Velez om en possibel övergång för flera månader sedan!

Alvarez har idag sagt detta:

How could I turn down club where Zanetti plays? He is a legend of Argentinian football, an example for every kid with a ball.

Det tog inte lång tid innan den välkände twittraren JamieDalton82 kom med ett briljant förslag. Inter har Zanetti. Real Madrid har Zidane. Barcelona har ... många. Legender som kan dra till sig spelare till en klubb. Och vem skulle passa bättre än Thierry Henry i Arsenal? Inte som spelare, utan i en liknande roll som Zidane har i Real Madrid.

Hur som helst, tillbaka till argentinaren! Vad som stör mig enormt är inte att han är på väg till Inter, utan att vi verkar ge upp våra transfermål alldeles för enkelt. Hur kan en annan toppklubb i Europa (som inte heter Real Madrid eller Barcelona) bara komma in, lägga ett bud och ha affären i hamn när Arsenal diskuterat med Velez i flera veckor, ja, månader.

Jag bryr mig inte nämnvärt om Alvarez, eftersom han är en stor chansning som antingen går hem eller floppar rejält, utan att vi är alldeles för svaga i våra förhandlingar, som vi inte minst märkt till i fallet med Gervinho. Nu har jag naturligtvis inte den blekaste aning om vad som utspelar sig bakom skynket, men det man snappat upp både här och där pekar tydligt på att vi verkar smått förhandlingsförlamade.

Vi verkar sakna både kraft, karma och ett ess i rockärmen när det kommer till förhandlingar. Vi verkar vilja spara på varenda lilla penny. Vi verkar inte vilja gå över någon gräns alls för att säkra ett nyförvärv. Ännu en gång vill jag understryka att ingen av oss egentligen har någon aning om vad som händer, men det är knappast första gången vi befunnit oss i ett läge där vi vill hålla ner priset så mycket som möjligt.

Just nu gäller det dock att acceptera faktum. Vi har inte samma ekonomiska överlägsenhet som många andra klubbar, utan vi måste se till att ha andra knep för att säkra värvningar. Vad det än kan vara hoppas jag att det fungerar, annars lär inte jag bli den enda som går hem besviken.

Samir Nasri - vara eller inte vara? Allt mer verkar tyda på att han är på väg bort och de engelska löpsedlarna slår på stort idag när de påstår att City lagt £20 miljoner på fransosen. Andra medier uppger dock att Arsenal vill ha hela £25 miljoner, trots att han bara har ett år kvar på kontraktet.

För att vara ärlig är £20 miljoner för Nasri en väldigt bra summa för att bara ha ett år kvar på kontraktet. Om det skulle vara sant skulle jag verkligen överväga en försäljning, trots att jag verkligen vill behålla honom. Vi har nämligen kopplats ihop allt mer och mer med Juan Mata (£20 miljoner) de senaste dagarna. Medan Mata inte är hemmastadd i Premier League vore det i mina ögon en fullgod ersättare som jag inte skulle tacka nej till.

Gervinho skall befinna sig i London för den sjuhundratolfte gången den här sommaren och vi kan bara hoppas att det är sant i det här fallet. Tydligen skall han genomgå läkarundersökningen idag, men det skulle han även ha gjort i söndags, i fredags och i tisdags förra veckan. Det verkar dock vara 99,9999 % klart att blir klar för Arsenal. Frågan är bara när.

Tim Payton som styr AST (Arsenal Supporters' Trust) har skrivit en lång artikel i The Independent om problemen som sätter stopp för Arsenals framgångar. Payton är en respekterad man inom Arsenal-kretsarna, men man måste trots det ställa frågetecken över pålitligheten. Medan vi var på helt rätt spår förra sommaren med självbärande ekonomi är så inte fallet i år? Trots det en väldigt bra artikel.

Vi avslutar dagens inlägg med att se Arsène Wenger njuta vid den franska rivieran (egentligen inte, men det lät bra) där han plaskar och har det! Imorgon eftermidddag är det dags för den första gästbloggen som är skriven av Peter Hardo. Missa inte den! Ha det!