God eftermiddag! En ny vecka har inletts och den kommer att inledas med en Carling Cup-match mot Wigan. Imorgon kväll smäller det och eftersom ingen tv-kanal har valt att köpa rättigheterna till matchen kommer ni få det svårt att se matchen så länge ni inte befinner er på Emirates. Det bästa tipset jag har till er är att logga in på ATVO (Arsenal TV Online) precis efter matchen och "se den som live".

Stämningen inför matchen är för övrigt väldigt sval och Wenger har likt många andra tränare valt att inte anordna en sedvanlig presskonferens. Det känns nästan som en match alla inblandade vill dölja. Hur som helst är det väldigt vanligt eftersom intresset för matchen är ljummet i allmänhetens ögon. Det är först när det nalkas semifinal och final som även neutrala fotbollssupportrar börjar få lust att titta. Mer om Wigan-mötet kommer dock upp i den kommande inför-rapporten.

Igår lottades FA-cupens tredje omgång ("första omgången" för alla i Premier League) och Arsenal kommer i år att ställas mot inget annat lag än Leeds. Matchen äger rum hemma på Emirates i början av januari. Hela lottningen kan hittas här.

Leeds har haft en enorm otur/tur (beroende på vilket sätt man ser det på) vid cuplottningarna de senaste åren. De har nämligen lottats mot Liverpool, Manchester United, Tottenham och nu Arsenal. Leeds tränare Simon Grayson kommenterar lottningen som "en fantastisk lottning":

It's a fantastic draw. Arsenal are one of the best teams in the country and are one of the top footballing teams in Europe. I'm sure our supporters will look forward to the game and will sell the full allocation once again. It's amazing when you look at the draws we've had and the performances and the support we've had. In an 18-month period we've played Liverpool, Man United, Tottenham and now Arsenal in the cups, which is fantastic for the club and the fans.

De flesta Leeds-supportrar anser att det var en perfekt lottning och vissa verkar t.o.m. tycka att det var en "enkel lottning" eftersom de anser att de har en stor chans att gå vidare. I alla fall om man läser inläggen på nätets största Leeds-forum.

För Leeds är det säkert en fantastisk lottning eftersom de får möta ett storlag, de får en chans att mäta sig mot de allra bästa (spelarna) och de tjänar en stor hacka pengar (bl.a. på tv-intäkter) eftersom de möter ett stort PL-lag istället för något bottenlag från League 2.

För Arsenal är det en helt okej lottning eftersom det är ett helt okej lag vi kommer möta. Leeds är varken bra eller dåligt, men man får komma ihåg att de är långt ifrån det Leeds som vi brukade spela mot för ett årtionde sedan. Och trots deras imponerande vinst över Manchester United i förra årets FA-cup skall det mycket till för att samma skräll ska återupprepa sig. Hur som helst kommer vi prata mycket mer om Leeds när omgången närmar sig. För tillfället räcker det med att säga att det var en bra lottning.

M a r o u a n e Chamakh är en typisk slitvarg och hans hårda arbete har nog inte gått obemärkt förbi hos Arsenal-supportrarna. Chamakh själv vet att han arbetar hårt, men han hade nog aldrig insett att Premier League skulle vara en så pass stor utmaning som det trots allt blivit:

I was never been in such a state at Bordeaux. Things take on a new dimension here. Against West Ham I was in incredible pain with my neck. It was impossible to turn my head. Every ball that’s contested here I get ploughed into - and the referee doesn’t blow for it.

When people pushed me in France, I fell down and got a free kick. When there’s a hard tackle here, I have to get up and play. After a Premier League match, I walk off with my body aching, with scratch marks, stiff muscles. Three days later, we go again.

Jag gillar avslutningslinen "three days later, we go again" som om det inte vore några problem alls. M a r o c k a n e n har dock haft det riktigt tufft. Eftersom han är en spelare som tar skitjobbet och springer "in i skiten" har han fått räkna med att få mycket stryk. Han har fått tåla väldigt många smällar hit och dit. Tacklingar, armbågar i ansiktet, tröjdragningar, huvudkollisioner - you name it.

Trots sin position, sin spelstil och alla de smällar han fått ta står han upp i varenda match som om det inte vore någonting. Han har aldrig haft ett dystert skadefacit och för att vara ärlig är det nästan en stålman vi pratar om. När han spelade i Bordeaux var han nästan aldrig skadad och slutförde alltid 30+ matcher varenda säsong. Ingenting pekar på att det tar stopp i Arsenal, i alla fall om han får fortsatt förtroende längst fram i anfallet.

Chamakh fortsätter:

Drogba, Torres, Rooney? I don’t feel as good as those guys. I would be so happy to reach such a level one day. I know I can reach it, at least I am working for it. I can feel the coach has planned me that way. But I am still far away.

My first match in the Premier League against Liverpool? My memory is my chest burning after 13 minutes. I am looking at the clock and I could not believe it. It went so quick, I was looking for fresh air. I did not believe I would be able to hold on for 90 minutes. It is so difficult here that you must force yourself to be a killer. I have been building myself into that state of mind for the last four months, and you can see the result with the statistics.

It is not Chamakh just with his headers anymore. I can also show I am at ease in a quick-passing game. With boys like (Cesc) Fabregas and (Samir) Nasri, you have to.

Han har mycket intressant att säga, marockanen. Trots att han alltid haft en bra konditon och styrka (samt en hel försäsong i benen) var han alltså helt slutkörd efter bara tretton minuter i premiärmatchen mot Liverpool. Det talar egentligen sitt eget språk. Ligue 1 må vara en bra liga, men intensiteten, hastigheten och spelet i Premier League gör det till världens bästa liga, utan tvekan.

Ikväll spelas El Clasico och vid ena tränarbänken hittar vi en man vid namn Jose Mourinho. Allt den portugisiske tränaren tar i verkar förvandlas till guld. I alla fall om man ser vad han uppnåt med de lag han tränat sedan början av 00-talet. Mourinho brukar då och då fälla en kommentar om Arsenal och efter att i veckan ha fått en fråga om just Arsenal sade han följande:

He should especially explain to Arsenal supporters how he can’t win one single little trophy since 2005. Instead of speaking about Real Madrid, Mr Wenger should speak about Arsenal and explain how he lost 2-0 against a team in the Champions League for the first time. The history about the young kids is getting old now.[Bacary] Sagna, [Gael] Clichy, [Theo] Walcott, [Cesc] Fabregas, [Alex] Song, [Samir] Nasri, [Robin] Van Persie, [Andrey] Arshavin are not kids. They are all top players.

När en tränare av Mourinhos klass går ut och säger att spelare som Sagna, Clichy, Walcott, Nasri osv osv är "top players" mår man lite bättre, bara för att sekunden senare förstå att det inte är så anmärkningsvärt eftersom de faktiskt är "top top players". Annat skall man inte vara om man spelar i Arsenal.

Hur som helst har Mourinho en poäng i det han säger. Trots att det finns anledningar till varför det gått åt helvete vissa säsonger (allt från arenabygge till ekonomiska restriktioner) borde man faktiskt ha vunnit åtminstone någonting sen den där eftermiddagen i Cardiff. Till och med en "Kalle Anka-titel" á la Carling Cup skulle gjort de flesta glada. Åtminstone tillfälligt. Men nej, inte ens det.

Men ja, José har alltid varit en säregen man och egentligen skall man inte behöva lyssna på vad han säger. Han har sitt eget lag att sköta om, precis som Wenger. Men visst är det intressant att höra vad andra tränare har för åsikter. Bara för att få in en frisk fläkt (läs: en annan åsikt än Wengers) lite då och då.

Wenger har å andra sidan förklarat varför han slängde en PET-flaska i backen samt varför Arsenal är viktigare än han själv:

I was angry (after the Tottenham game) and the day I don't care any more I will stop. But I care, I want this team to win because I believe in this team. I feel that they want to win, that they are hungry to win, and I want to help them as much as I can. What matters to me is Arsenal FC more than my reputation. I want people who love Arsenal to be happy and I try to give them that happiness.'

Of course I have my pride, I want to achieve as much as I can and give my best, and I don't think I will ever change on that front. I personally feel, since the start of the season, that we are stronger and stronger in every game, spirit wise, collectively. There is no reason why we should not improve. The target in our job is to be better tomorrow than yesterday and that is what we try to achieve.

Jag har även för mig att han nyligen sade någonting om att han dedikerar varenda bloddroppe han har i sig åt att Arsenal skall bli framgångsrikt igen. Problemet ligger nog inte i hans vilja, önskningar och hårda slit, utan i självaste genomförandet. Vi har pratat om det här om och om igen de senaste veckorna, så jag har ingen större lust att sätta igång igen. Hur som helst lär vi få se ännu fler flaskor bli nerkörda i backen om vi fortsätter att tappa fokus i matcherna.

Lite smånyheter har vi också! Arshavin levererar klockrena citat i sin efter-matchen intervju på sin personliga hemsida. Tribalfootball skämmer ut sig själva med detta rykte. Ljungberg kan vara på väg tillbaka till Premier League. Ni som gillar American Apparel, Arsenal och snygga motiv lär älska detta. I transferväg kopplas vi samman med "den nye Drogba" Romelu Lukaka samt Gary Cahill och Gokhan Inler.

De sista dagarna har jag haft väldigt mycket att göra och således kom det heller inte upp ett inlägg igår. Jag kommer tyvärr vara väldigt upptagen även imorgon, så nästa inlägg kommer tyvärr inte komma upp förrän på onsdag. Ni får verkligen ursäkta, men tyvärr måste jobbet och privatlivet gå före bloggen då och då. Dagens inlägg innehåller inga bilder och kan innehålla fler stav- och slarvfel än vanligt, men jag hoppas ni klarar er bra ändå. Ha en bra måndagkväll! Och självklart skall det bli vinst mot Wigan - Come on you Gunners!

FY F-N VAD SKÖNT! Den segern satt långt inne, väldigt långt inne. Arsenal hade både 1-0 och 2-0, men lyckades slarva bort det till 2-1. Arsenal hade 3-1, men lyckades slarva bort det till 3-2. Arsenal hade 3-2 och lyckades så när slarva bort det till 3-3, men som tur var lyckades vi för första gången sedan Jesus föddes hålla undan vår ledning och vinna en match. Det var åtminstone så det kändes.

Slutresultatet skrevs till 4-2 efter att Wilshere avgjort mötet i sista minuten. Han kysste klubbmärket samtidigt som flera supportrar från bortaklacken beslutade sig för att ansluta sig till Arsenal-spelarnas TV-puck hög på klassiskt AIK-maner.

Det var skönt, så jävla skönt. Efter en miserabel förlust mot ärkerivalerna, två tidigare hemmaförluster mot Newcastle och West Bromwich samt två floppförluster i Champions League var det här exakt vad vi behövde. Men låt oss ta det hela från början igen.

The Gunners klev in på Villa Park med sikte på att utöka sin bortastreak till fyra raka segrar. Inte sedan Invincibles-året 2004 hade vi haft en så lång bortastreak, men fotbollsgudarna bestämde sig att det nu var dags att utmana ödet - och besegra det.

Efter två pinsamt smärtsamma förluster visade Arsenal en helt annan inställning, ett helt annat fokus och en helt annan vilja än man någonsin tidigare visat. Det brann i ögonen hos samtliga och varenda en offrade sig för lagets skull. Anfall efter anfall skapades och Aston Villa såg ut att vara ett amatörlag från korpen. Villa pressades så långt tillbaka i banan att man verkligen undrade vad f-n som hade hänt med vårt kära Arsenal. Det här var utan tvekan den bästa starten vi haft på en match på hela säsongen.

Men trots den fantastiska starten (trodde knappt mina ögon) lyckades vi inte få till en enda farlig målchans. Friedel i Aston Villa-målet var bara tvungen att göra en enda räddning. Alla andra skott täcktes antingen av Villa-försvarare eller sköts långt utanför målet.

Aston Villa hade verkligen ingenting framåt och inte ens den forne Arsenal-legenden Robert Pires kunde göra någonting för att lyfta Birmingham-laget. Trots detta fick Ashley Young matchens bästa läge efter en halvtimme då ett inlägg från högerkanten smet förbi alla våra försvarare i boxen, rakt till en friståendes Young vid bortre stolpen. Aston Villa-mittfältaren (kan även spela som anfallare) fick dock inte till avslutet på volley och bollen flög långt över mål.

Arsenal var dock det dominerande laget i hela halvleken och med den press vi hade framåt fanns det ingen chans i världen att matchen skulle sluta mållöst. Sex minuter före paus skulle äntligen det förlösande ledningsmålet komma. Andrey Arshavin (superb match!) kom löpandes längs vänsterkanten och accelerade ända fram till straffområdet. Där drog han bollen två snäpp åt höger och avlossade sin högerkanon. Bollen smet förbi Villa-försvararna och trots att Friedel fick fingrarna på bollen smet den in i hans vänstra hörn. 1-0 till Arsenal och Arshavins måltorka äntligen bruten!

Direkt efter målet skulle dock ännu en fantastisk målchans infinna sig. Nasri kom helt fri mot Friedel, rundade honom och sköt .... utanför! Kommentatorerna skrek att den var inne för att sekunden senare inse att bollen faktiskt studsade på utsidan av nätet. Om bollen faktiskt gått in skulle det varit en direkt kopia på förra säsongens North London-derby där Fabregas gjorde 2-0 direkt efter Robin van Persies ledningsmål.

Nasri skulle dock få göra sitt mål. Bara minuten innan halvtid fick The Gunners en hörna med sig. Arshavin såg från första början ut att ha missat sin hörna helt, men bollen letade sig ut till Nasri som drog till direkt på volley! Bollen studsade visserligen i marken och fick en liten böjning, men trots detta gick den in i mål. Ett fantastiskt fotbollsmål! 2-0!

I pausvilan började samma känsla infinna sig som i pausvilan mot Sp*rs. 2-0, det här skulle inte kunna gå att tappa. Inte med det spel laget visat upp i första halvleken. Men med tanke på det som hade hänt på sistone kunde man inte gå säker. Ett tidigt mål för Villa skulle innebära att vi skulle vara tillbaka i skiten.

Sagt som gjort blev det även ett tidigt mål för Aston Villa. Arsenal gjorde sitt klassiska misstag att komma ut med ett leende på läpparna, ha tappat fokus och trott att det här skulle bli en enkel seger. Det skulle dock bli allting annat än enkelt. Efter en fin hörna snappade Clark upp bollen precis vid straffområdet där han drog till med en volley och satte den nästan rakt i krysset.

Det pågick en hetsk diskussion om Carew påverkade spelet eller inte (från en offside-position), men målet godkändes ändå. Carew hade fått sig en smäll och böjde sig ner precis framför Fabianski som fick se Clarks avslut alldeles för sent. Vare sig Carew påverkade spelet i en offside-position eller ej kan diskuteras länge, men faktum var att resultatet var 2-1.

Arsenal insåg som tur var allvaret och tog tillbaka taktpinnen nästan direkt. Rosicky snappade upp en boll på Villas planhalva och smekte fram en perfekt bredsida mot Chamakh som kom löpandes i djupled. Allt marockanen behövde var en liten tå på bollen för att peta in den och sätta 3-1 till Arsenal. Otroligt skönt!

Med två mål upp och nästan en halvtimma kvar kändes det ännu en gång säkert. Men den där känslan har man som Arsenal-supporter lärt sig att undvika. Om man hejjar på Arsenal är ingen ledning säker. Och precis som vanligt skulle det bli värre, mycket värre.

Aston Villa började ta över allt mer och mer och i den sjuttionde minuten skulle reduceringsmålet komma. Richard Dunne nådde högst upp på ett inlägg. Dunne skarvade vidare bollen till Villa-målskytten Clarke som enkelt (nåja...) kunde skarva vidare bollen in i mål. Ribba in. 3-2.

Med hela tjugo minuter kvar började nerverna sättas i spel. Det märkte inte minst jag som nästan var tvungen att gå och spy efter att ha gjort misstaget att äta samtidigt som Arsenal spelade match. Som tur var lyckades jag undvika ett sådant öde.

The Gunners verkade dock ha lärt sig sin läxa och insåg ännu en gång allvaret med att bara leda med ett mål. Fokus var återställt. Ögonen brann lika ihärdigt som i början av matchen och allt fler spelare började offra sig för laget. En som utmärkte sig speciellt mycket var Chamakh som aldrig slutade kämpa. Han sprang, slet och kämpade för kung och fosterland längst upp i anfallet. När det hade gått nittio minuter tog han ändå idiotlöpningar för att pressa Friedel och Villa-försvararna. Otroligt stort.

Som tur var lyckades aldrig Aston Villa komma tillbaka för tredje gången i rad. Istället red Arsenal ut stormen och fick dessutom ett mål på köpet. Med bara en minut kvar satte Arsenal igång en kontring som slutade med att Denilson lossade ett skott i straffområdet. Skottet gick dock på en täckande Villa-försvarare och letade sig istället fram till Chamakh. M a r o c k a n e n chippade sedan bollen retfullt enkelt över både målvakt och försvar fram till en helt fri Wilshere som bara behövde sätta pannan mot bollen.

Wilshere firade med att kyssa klubbmärket, glida ner på knä, bli överfallen av sina lagkamrater och få både en och två supportrar över sig. 4-2! Vinst! Tre poäng! Ännu en bortaseger!

***

Naturligtvis var jag fullständigt urlycklig efter slutsignalen, men jag kunde ändå inte låta bli att bli smått ursinnig efter att ha lugnat ner mig. Arsenal har ligans bästa bortafacit som skapats av en helt annan mentalitet, styrka och vilja än man har haft på hemmaplan. Visst är det att gå lite till överdrift att säga att bortaplan är vår nya hemmaplan, men de senaste månaderna har det verkligen sett ut så.

Vad som även gör mig förbannad är att det är först efter två raka förluster som spelarna visar upp en brinnande kämparvilja. Det är först nu man visar upp att man bryr sig, att man verkligen vill vinna och att man minst sagt inte ska låta motståndarlaget komma ikapp. Första halvleken var helt enkel briljant och frågan är varför man aldrig startat andra matcher på samma vis? Krävs det verkligen någon/några förluster för att laget ska behöva spela så som de gjorde idag? Vissa är förvånade över hur bra vi spelade i första (bortsett från avsluten), men om sanningen ska fram skall vi inte behöva vara förvånade. Det är så bra Arsenal skall spela, vecka in och vecka ut.

Och trots att vi ledde med både 2-0 och 3-1 lät vi Aston Villa få ett reduceringsmål. Laget tappade ännu en gång fokus, trodde att matchen var avklarad och att tre poäng var säkrade. Fotboll ska naturligtvis vara roligt att spela, men när Nasri kom ut till andra halvlek med ett stort leende på läpparna och med ett uttryck som sade "det här kommer bli en utklassning" började jag ana oroligheter.

Vad hade t.ex. hänt om Nasri aldrig fått den där fantastiska träffen i slutet av första halvleken? Då hade det stått 1-1 i början av andra. Vad hade hänt om Chamakh aldrig fått den där tån på bollen? Då hade Villa haft all chans i världen att komma ikapp och kvittera. Nu vet jag att det är enkelt att säga "vad hade hänt och vad hade hänt", men sanningen är att det med lite mer oflyt, lite mindre fokus och lite mer nonchalans hade kunnat gå käpprakt åt helvete, igen.

Jag är hur glad som helst för segern, men defensiven (individuella misstag och allmänt skakigt spel) skall ännu en gång sättas under all sorts kritik. Vermaelen saknas som få och allt tyder på att vi måste gå in i januarifönstret och köpa en mittback á la Adams, oavsett hur bra eller dåligt det går i december. För det finns ingen chans i världen att vi har möjlighet att vinna ligan med den defensiven vi har just nu.

Vad som även bör påpekas är att det är ett lagarbete. När indivduella misstag görs av enskilda spelare skall andra spelare finnas där för att täcka upp för andras misstag. När motståndarlaget kontrar skall alla spelare ta jobbet hem, oavsett var man befinner sig på plan. När motståndarlaget har en hörna/frispark ska alla spelare ta lika stort ansvar. Oftast är det inte bara defensiven (mittbackarna/ytterbackarna) som är skyldiga för alla insläppta mål, utan hela laget kan ibland stå till svars för ett insläppt mål. Eller mittfältarna. Eller anfallarna.

I slutändan är fotboll ett lagspel. Försvaret må ha större ansvar för att försvarsspelet skall fungera än andra lagdelar, men de andra lagdelarna måste ändå hjälpa till i försvaret för att laget skall gå vinnande ur striden. Det kallas understöd. Så enkelt är det.

***

Hur som helst är segern och de tre poängen viktigast idag. Berbatov må ha gjort fem mål och United må ha utklassat Blackburn, men för Arsenals del var segern viktigast. Nu gäller det att fortsätta på det vinnande spåret. Då kanske vi kan ta ur oss den hemska svackan.
______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (6/10) - Gjorde väldigt få ingripanden och var chanslös vid målen. Råder ingen tvekan om att han tagit Clarkes reduceringsmål om Carew inte stått i vägen.

• Sagna (7/10) - Gör sin bästa säsong sedan 07/08 och har varit fullständigt lysande på sin högerkant. Idag var inget undantag (trots en liten miss i andra halvlek).

• Squillaci (6,5/10) - Har aldrig gjort en urusel match, men har aldrig heller varit fullständigt lysande. Har hållt en jämn nivå ända sedan han togs hit och kanske är det bäst så. Idag gjorde han helt okej ifrån sig.

• Koscielny (6/10) - Koscielny är i mina ögon fortsatt skakig i försvaret. Efter en mycket bra (eller åtminstone helt godkänd) säsongsinledning verkar det som om hans form tagit sig en törn åt det andra hållet. Är trots svackan godkänd idag.

• Clichy (6/10) - Gör ett vitalt misstag vid 2-1 och var lite si sådär idag. Klarar sig dock undan med godkänt.

• Wilshere (6/10) - Ganska osynlig i dagens match. Gjorde inte mycket väsen av sig i varken första eller andra halvlek. Fanns dock där när han behövdes som mest.

• Song (6,5/10) - En bra genomförd match av Song. Inga gula kort. Inga röda heller. Kanske på väg att återfå sin storform?

• Rosicky (7/10 - utbytt i matchminut '90) - Dagen till ära var han kapten. Den tjeckiske landslagsmannen gjorde även mycket bra ifrån sig. Ständig pådrivare i anfallet och en av de med störst kampvilja. Bra match!

• Nasri (7,5/10 - utbytt i matchminut '84) - Fortsatt glödhet. Målet han gör idag är ett världsklassmål och i övrigt är han ytterst bra. Nye Zidane? Nye Pires? Nye Brady? Välj själva.

• Chamakh (9/10) - Nio?!?!, tänker nog ni. Låt mig förklara. Han gjorde ett extremt viktigt mål. Han löpte ständigt i djupled. Han gjorde sig ständigt spelbar. Han öppnade upp yta för sina lagkamrater. Han tacklade. Han sprang. Han slet. Han kämpade. Efter nittio minuter var han tröttare än tröttast, men valde ändå att ta idiotlöpningar för att stressa både Friedel och Villa-försvarare. En osannolik fighting-spirit. Otroligt bra idag.

• Arshavin (8/10 - utbytt i matchminut '85) - Det enda ryssen behövde var alltså en match vila. Sedan såg han ut som den Arshavin som dominerade i EM för två år sedan. Gjorde sin bästa match på år och dar. Ständigt löpvillig, ständigt med i anfallsväg och ständigt farlig framåt. Löpningen, det lilla draget och avslutet som resulterade i 1-0 var fullständigt briljant.

• Gibbs (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '84) - Piggt inhopp i en offensivt intressant roll.

• Denilson (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '85) - Okej inhopp.

• Djourou (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '90).

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Arshavin - Rapp, snabb, kvick, farlig. Bra passningar. Bra skott. Bra mål. Bra match. Môcke bra!
• Nasri - Fortsatt glödhet. Alla toppklubbar som inte valde att värva honom för två år sedan ångrar sig nog idag.
• Chamakh - Spelade som om hans liv hängde på resultatet. Krigade och slet fullkomligt fenomalt.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare (spelare som behöver putsa sina kanoner):

• Clichy - Visst har han fått lite för mycket oförtjänt kritik på sistone, men det är inte första gången han tagit ett felbeslut som kostat oss ett baklängesmål den här säsongen.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort vår fantastiska bortaklack! Sjöng, dansade och gjorde ljud non-stop. När Wilshere gjorde det absolut avgörande 4-2-målet var de så pass lyckliga att de kastade sig in på plan och firade tillsammans med spelarna. Vilken passion!
______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

God kväll! Well, livet går vidare, så gör även Arsenal. Efter den senaste veckans skandalförluster gäller det nu att blicka framåt mot nya matcher, nya segrar och nya poäng. Jag är en av de som vill att Arsenal-spelarna inte skall glömma dessa förluster. Förlusterna på hemmaplan (i ligan) och bortaplan (i CL) skall finnas där i varenda match man spelar från och med nu. Man har inte vunnit matchen för att man dominerar bollinnehavet med nästan 80 % och man har inte vunnit matchen för att man leder med 2-0 i halvtid. Där har ni de två viktigaste lektionerna spelarna fått den senaste veckan. Låt oss nu hoppas att de den här gången tar tillvara på sina nya lärdomar.

Som ni alla vet är en av de få positiva nyheter vi fått på sistone den att Aaron Ramsey gjort comeback. Comebacken kom i reservlagsmatchen mot Wolves för bara några dagar sedan. Arsenal vann matchen med 2-1 och både Ramsey och Almunia spelade en halvlek. Efteråt var Neil Banfield (reservlagstränaren) väldigt glad över Ramseys comeback:

He’s been first class. His application and attitude in getting back to training and getting fit has been outstanding. It’s always extremely pleasing when someone comes back after such a horrific injury. Breaking your leg is obviously one of the worst ones you can get. To see him running around freely is a testament to the medical staff at the Club and his attitude to getting fit. It’s fantastic to see him playing again.

I think he had a good run out [against Wolves]. He was obviously puffing a little bit but we used the game for what we wanted him to do and hopefully the next game will be 60 minutes and we will go from there. I think obviously there were going to be a few nerves for his first game and his first tackle, he wants to get through and he’s going to be a bit wary of things. But he’s got through fine and we can go from there.

When he first received the injury a lot of people spoke to him but it’s always in the back of your mind until you play. You think 'it’s my injury and how am I going to be when I put the boots on and go through that first tackle and first challenge?’ But he came through very well.

Arsenal.com har som vanligt lagt ut en gratis video där man ser Ramsey springa, passa och skjuta till otroligt psykadelisk musik (vem är egentligen mannen/kvinnan bakom låtarna?).

Det är naturligtvis extremt kul att walesaren är tillbaka, men det kommer att ta tid innan han på allvar kan börja utmana om en plats i startelvan igen. Som vi alla vet kom skadan till vid en tidpunkt där han var på gränsen till att spela in sig själv i startelvan. Om de inte varit för Ryan Shawcross a.k.a. "not that kind of a player" skulle vi kanske sett Ramsey starta vecka in och vecka ut just nu.

Under tiden Ramsey varit borta har en annan ungtupp klivit fram istället. Det är naturligtvis Jack Wilshere jag pratar om. När Ramsey väl är tillbaka (på allvar) kommer dessa två vänner skapa en extrem konkurrens på mittfältet. Ramseys comeback i a-laget lär dock vänta på sig i upp till en månad. Vi alla väntar dock med spänning.

Det var ett tag sedan vi såg Ramsey. Foto: Bildbyrån.

Efter förlusten mot SC Braga har M a r t in Keown analyserat vad som gått fel och varenda ord den mannen vräkt ur sig på sistone har jag älskat. Han är kritisk, han är spot on och han har mycket bra analyser. Det är nog inte bara jag som vill ha tillbaka Keown i Arsenal. Vi gick trots allt till Champions League-final det året han tränade vårt oerfarna försvar. Det försvar som sedan skulle visa sig bli obräckligt i CL och sätta massor av rekord. Detta har han hur som helst att säga efter förlusten nere i Braga:

It doesn't matter how much skill you have - success is built on hard work, attitude and a willingness to work for your team-mates. There were not enough of those qualities on show for Arsenal on Tuesday night. After the demoralising manner of the defeat by Tottenham, the players should have been coming out fighting and working hard for each other. Instead, they played like they were feeling sorry for themselves.

Despite the fact there were seven changes from Saturday, the players coming in should share that hurt and have pride in the club and the performance. I watched some of Real Madrid against Ajax and they were all working their socks off. There was laziness all over the pitch for Arsenal.

Now Arsenal's players have to take collective responsibility. It is all very well taking the plaudits when you do well but you have to take the criticism together, too. It hurts having to listen to criticism but the mark of top players is how they react. You need ruthlessness.

This Arsenal team need more leaders and it is no good saying, 'I'm not one'. You have to become one because it is an ingredient of being a top player. It is an opportunity for someone to show those credentials and lead the team on to success. With the title race so open, there are trophies there for the taking this season. Real winners rebalance, refocus and don't stop until they achieve what they set out to win. This is what Arsenal need now.

Jag har inte mycket över för Pat Rice. Hur kom han in i bilden undrar ni? Jo, det ska jag straxt berätta. Pat är en väldigt god man och han har gjort sitt jobb bredvid Wenger ypperligt bra. Dock är jag fortfarande inne på spåret att en ny röst skulle göra mycket nytta i klubben. Inte bara i omklädningsrummet, utan överallt. Alla toppklubbar har under 00-talet bytt assisterande tränare med några års mellanrum och det är endast ett fåtal som hållt fast vid en och samma assisterande tränare i lika många år som Arsenal. Jag har ingenting emot Pat Rice, men jag är en av de som mer än gärna skulle vilja se lite förändring inom ledet. Och vem skulle då passa bättre än en vinnarskalle, en ikon och en ledare som Keown? Jag har tjatat om detta sedan jag startade min blogg för ett par år sedan och jag håller fortfarande fast vid en och samma åsikt. En ny röst, en ny ledare och en ny ass. tränare skulle gynna laget enormt, i alla fall i mina ögon.

Saknad. Foto: Bildbyrån.

Keown har även valt att kasta en känga på Bendtner. Han säger följande:

Nicklas Bendtner has been talking himself up a lot in the papers, but his work rate is not good enough. There were times against Braga when Theo Walcott put in decent crosses and Bendtner was not willing to try to get on the end of them - he wasn't busting a gut like he should have been.

Bendtner är en bra spelare och vi alla såg hur han levererade direkt efter skadan (supersnygga mål mot både Manchester City och Newcastle). Efter det började dock problemen. Han blev bänkad, fick ingen matchtid och började grina ut i media. Självklart spelade han uselt sist mot Braga (och förtjänar även kritik för insatsen), men ge grabben lite mer matchtid och jag är säker på att han skulle börja prestera. Se bara vad som hände när han fick spela vecka in och vecka ut förra våren. Jo, han räddade oss tusen gånger om. Det finns ingenting som talar emot att samma sak kan hända igen om han får ett par matcher i bena'.

Det är även anledningen varför jag tycker vissa fans varit patetiska när hans namn kommit upp på sistone. Han gjorde en dålig match och plötsligt skall han säljas. Då kan vi lika väl sälja hela jävla laget efter det som hände mot Sp*rs. Nasri tillbaka till Marseille. Denilson till Arsenal de Sarandi. Squillaci till Club Brugge. Clichy till Saudiarabien. Koscielny till divison två i Sverige. Fabregas till AIK. Eller hur? Det låter ju rimligt. Sedan tycker jag själv att Bendtner bör sluta grina och istället börja kämpa för sin plats, precis som han gjorde i våras. Om han inte gör det och om han fortsätter prestera uselt (även efter mycket matchtid), ja, först då är jag öppen för en försäljning.

En hel del spelare har gått ut på Twitter, Facebook och media och bett om fansens förlåtelse. Wilshere sade följande på sin officiella Twitter:

I would like to apologise to all the supporters, especially the ones that travelled, for the result. I still can’t get my head around how we can lose this game after dominating for so long.

Denilson sade följande:

It's very disappointing and I feel very bad and very sad about this. For the fans I should say sorry and for the last match [against Spurs] as well. We have to win trophies this season because this is very important for us.

Djourou sade följande:

If we didn’t qualify it would be a disaster. But we shouldn’t think we are not going to qualify. We have to think positively. This defeat was a shock for everyone and we need to bounce back. We have the players to do it, it is just how much we want it – and we do want to win a trophy.

Well, Wilsheres och Denilsons ursäkter är svåra att acceptera. Däremot är dom förståeliga. Och Djourou verkar leka Captain Obvious. Bortsett från det handlar det väl om vanliga reaktioner från spelarna. Att åka ur Champions League så här tidigt är dock ingenting de skall ha i tankarna, trots att det finns en realistisk chans att det händer. Nu är dock pressen väldigt stor på spelarna i den sista CL-omgången. Medan alla andra topplag kan vila sina spelare måste Arsenal starta med bästa möjliga lag, oavsett om vi vill det eller ej. Att åka ur CL redan efter gruppspelet skulle få mig att må dåligt i flera månader.

Vad har vi då mer att bjuda på en dag som denna? Skadedomarna (kan man säga så) är här efter den senaste matchen och vi har fått veta att Fabregas blir borta i två veckor medan Eboue blir borta det dubbla, i fyra veckor. Wenger har även sagt att Fabregas lär vilas extra mycket under december och januari månad eftersom han spelat över 40 matcher i nästan varenda säsong sedan 2005. Resultatet av det har vi inte minst sett under sensommaren och hösten då han plågats av miljontals småskador.

Tottenham har fått lite för mycket luft under vingarna efter deras CL-avancemang och flera av deras spelare - bl.a. en viss Gallas - menar nu att de kan vinna .. håll i er nu ... *trumvirvel* ..... ALLTING! Sp*rs har alltså en realistisk chans att vinna ligan, FA-cupen, Carling Cup och Champions League. Ja ni, lycka till med det. Vi må inte ha vunnit på fem år, men den dagen Tottenham vinner trippeln tänker jag bjuda alla mina läsare på en jordenruntresa. No kidding.

Jag bjuder. Foto: Bildbyrån.

Ignasi Miquel borde de flesta här känna till. Han är kapten för reservlaget och kom till Arsenal på ett allt mer traditionellt vis. Han togs nämligen hit från Barcelonas ungdomsakademi. Miquel har presterat över förväntan och inför säsongen gav Banfield kaptensbindeln till den unge spanjoren. Miquel har sagt följande om tiden och framtiden i Arsenal:

I think it is going quite well right now as I am playing most of the games and I think I am doing alright. Sometimes I make mistakes but I get on them and keeping working hard and I am happy with my season right now. I am so proud of being captain as I didn’t expect to be made captain of the reserves this year as I am one of the youngest so I was quite surprised.

But I am just so happy, very happy and I just want to give 100% every game and show that I can play well, and as captain direct the team and be a leader. I am so happy that Arsenal gave me the chance but I have to keep working everyday and hopefully get better and better, and maybe break into the first team.

Miquel är en riktigt talangfull mittback och jag har faktiskt sett ett par matcher med honom. Jag må inte vara lika professionell som Young Guns i mina analyser om unga talanger, men Miquel har utan tvekan en talang utöver det vanliga. Om han kan fortsätta spela som han gjort på sistone i ett eller två år framåt är jag mer än säker på att dörren till a-laget kan öppnas upp för honom. Det kommer dock att bli svårt, extremt svårt. Det är extremt få spelare som tar sig ända vägen från juniorerna och reserverna till a-laget. De enda som lyckats med det på sistone (de senaste två-tre åren) är Nicklas Bendtner och Jack Wilshere.

Massor av transferrykten har dykt upp på sistone! Anledningen bör väl som känt vara förlusterna mot Sp*rs och SC Braga. Det roligaste ryktet jag hittat är detta som påstår att vi kommer köpa Mertesacker, Melo och Schwarzer för sammanlagt £50 miljoner. Detta resulterar i ett medelpris på c.a. £16 miljoner för en av dessa "superba" spelare. Och min pappa heter Fredrik Reinfeldt...

Ett rykte som är lite intressantare är det om Lilles underbarn Edin Hazard. Han har vart på tapeten flera gånger om de senaste åren, men Arsenal har aldrig riktigt satsat på honom. Nu kan det dock vara dags, i alla fall om man ska tro media.

Hazard - ett namn för Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Media rapporterar även om att Arsenal skall ha misslyckats med att landa (säger man så?) Dinamo Zagrebs superduo Sime Vrsaljko och Mateo Kovaci. Dinamo Zagrebs verkställande direktör har även sagt att Arsenal lade ett bud på £16.9 miljoner. Budet accepterades dock inte. Vare sig det är sant eller ej går inte riktigt att bedöma, men det låter inte så himla troligt att Wenger skulle köpa två talanger (som inte gått rakt in i a-laget) för sammanlagt £16.9 miljoner. Inte om ni frågar mig.

I övrigt planerar Swansea att "chocklåna" Carlos Vela samtidigt som Sheffield Untied är intresserade av Jay Emmanuel-Thomas.

Sist men inte minst får ni inte missa Arsenal Swedens rea på både officiella och inofficiella souvenirer.

Detta var dock allt för idag. Kommentera mer än gärna! Tack och hej!

God morgon! Den 23 november 2010 är en dag som inte kommer att gå till historien. Arsenal förlorade sin sjätte match för säsongen - bara tre månader in i säsongen - och det fanns ingenting positivt man kunde hämta ur matchen som ägde rum nere i Portugal. Det var uddlöst, ineffektivt, oinspirerande och väldigt tafatt. Spelarna såg till en början ut att faktiskt köra över Braga, men som vi alla vet kan skenet bedra. Nittio minuter senare hade vi förlorat med 2-0 mot ett lag som vi i nio fall av tio skall vinna mot - oavsett laguppställning.

Om jag tagit tiden att skriva det här inlägget precis efter matchen hade jag varit ursinnig. Som tur är gjorde jag inte det. Jag är fortfarande ursinnig, förbannad och upprörd, men mitt tänkade är mycket mer rationellt idag. För att vara ärlig bryr jag mig inte hur rationell eller icke-rationell jag är idag. Jag bryr mig inte om vad Chelsea, Real Madrid eller Milan hittade på igår. Jag bryr mig inte om Sp*rs som kan ta sig vidare ikväll. Jag bryr mig inte om någonting. Sanningen är att jag tappat greppet om Arsenal. Jag vet inte vad som försegår, jag vet inte vad som bör göras och jag vet inte vad fan det är som händer med klubben.

Den här säsongen börjar mer och mer likna 2008/2009 som var en av de värsta säsongerna vi gått igenom på 00-talet. Trots det gick vi till semifinal i både Champions League och FA-cupen. Nu finns risken - en risk som dessutom inte är liten - att Arsenal för första gången på ett helt decennium missar utslagningsfasen i Champions League. Nu vill jag veta: hur fan gick det till?

För bara en vecka sedan pratade alla om att Arsenal kunde vinna ligan, trots att man förlorat två hemmamatcher. Nu pratas det om fjärde- och femteplatser. För en månad sedan pratade alla om att Arsenal mycket väl kunde vinna Champions League. Nu pratas det om att vi kanske inte ens lyckas kvalificera oss. Visst, Partizan Belgrad verkar se ut som en munsbit, men jag varnar er, ni vet hur det slutat när vi underskattat lag tidigare.

Jag bryr mig inte om att Partizan Belgrad tog sig till gruppspelet på en hårsmån, att de inte vunnit en enda bortamatch (i CL) och att de bara gjort ett CL-mål. Jag bryr mig inte. Jag gör det inte. Om två veckor kan de vinna mot Arsenal, oavsett om vi vill det eller ej. Och då finns det en stor sannolikhet att vi alla kan säga hejdå till den där drömmen om att lyfta CL-bucklan på självaste Wembley. Oavsett vad Partizan Belgrad presterat hittills vet vi alla att vilket lag som helst i Europa kan chocka oss. Och varför kan då inte Belgrad göra det? Så som vi spelat mot West Bromwich, Newcastle och Tottenham börjar jag på allvar bli orolig. Och då ska ni veta att det var länge sedan jag var orolig för en hemmamatch mot ett lag som vi vanligtvis ska vinna över med fyra, fem eller sex mål.

Problemet är bara att "vanligtvis" nu bytts ut mot "ibland". Allt talar för att Arsenal vinner om två veckor och tar sig vidare. Men jag bryr mig inte. Arsenal skulle vunnit igår. Arsenal skulle vunnit mot Braga. Arsenal skulle åtminstone tagit poäng mot Braga. Arsenal skulle kvalificerat sig igår. Men det gjorde dem inte. Det gjorde dem inte.

Saker och ting går fort i fotboll och Arsenal är ett levande bevis på det. För bara en vecka sedan levde titeldrömmarna i allra högsta grad. Alla var glada. Alla var lyckliga. Inga problem. Inga förluster. En vecka tog det tills allt det var förstört. Istället för titeldrömmar drömmer de flesta Arsenal-supportrar mardrömmar just nu. Ingen är glad. Ingen är lycklig. Ingen är positiv.

Ja, jag vet att läget inte är kört, att vi har en bra position i ligan och att vi med största sannolikhet lär kvalificera oss för utslagningsfasen i Champions League i nästa omgång. Men jag bryr mig inte. Jag b r y r mig inte. Det som hänt den senaste veckan är snudd på skandal. Och allt talar nu för att vi kvalificerar oss som grupptvåa i en av Champions Leagues svagaste grupper - om vi ens gör det! Det gör alltså att vi kan möta på lag som Real Madrid, Barcelona, Milan, Inter och Bayern München redan i åttondelsfinalen. Och med det spel vi visat upp på sistone vet vi alla hur det kan sluta då. Ridå.

Vad är det som går fel? Är det laget? Är det mentaliteten? Är det Wenger? Är det Rice? Är det Fabregas? Är det Gazidis? Är det hela klubben? Är det supportarna? Är det landskamperna? Är det kritiken? Är det media? Är det trötthet? Är det van Persie? Är det transferfönstret? Är det pengarna? Är det försvaret? Är det mittfältet? Är det anfallet? Är det allt?

Ingen aning. Det jag däremot tar med mig från matchen igår är den värsta domarinsatsen sedan Övrebo dömde bort Chelsea i CL-semifinalen för två år sedan. Den var absolut katastrofal. Jag är inte killen som står på puben/sitter vid tvn/är på matchen och skriker och svär över domaren. Ni som följt mig ett bra tag vet även att det är extremt sällan jag klagat på domarinsatserna. Men det vi såg igår kväll var katastrofalt. FIFA borde ta tillbaka dagslönen han fick för den matchen. Han missade inte bara en solklar straff (trots att Vela föll enkelt fanns det klar och tydlig kontakt) utan han gav dessutom ett gult kort för filmning. Att han sedan inte gav kort när kort förtjänades och gav kort när kort inte förtjänades både en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton och femton gånger om gjorde inte saken bättre. Absolut katastrofal insats.

Och vad fan finns det mållinjedomare för när de inte ens kan ta rätt beslut? FIFA har investerat massor av pengar på mållinjedomare istället för teknologi, men det verkar knappast hjälpa. Min fråga är hur en domare som bara stod några meter ifrån straffpunkten kunde missa en så solklar straff? Här får en kille betalt för att stirra in i straffområdet under nittio minuter och endast ha en uppgift - att se till att spelet i straffområdet sköts korrekt. Men den enda sekund han faktiskt behövdes kunde han inte ens ta rätt beslut. Avgå, direkt.

Men jag ska inte vara naiv eller dumristig och skylla förlusten på domaren. Vi blev blåsta på massvis med frisparkar samt en straff, men sanningen är att hela laget spelade uselt, uddlöst och ineffektivt. Vi förtjänade att förlora. Jag trodde förlusten mot Sp*rs skulle bli en väckarklocka och visst såg det även ut som om spelarna agerade annorlunda i inledningen av matchen, men ju längre in i matchen vi kom, desto mer tafatt blev vårt spel. Istället såg det ut som om spelarna var tagna, omotiverade och ofokuserade. Någonting som även straffade sig när Matheus kunde löpa sig helt fri bara sju minuter innan slutet.

Jag skulle accepterat en, två, ja, till och med tre förluster så här tidigt in i säsongen. Men nu har vi det dubbla och ingenting tyder på att det stannar här. Aston Villa väntar på Villa Park i nästa omgång och med tanke på hur fruktansvärt bra de spelade när Manchester United kom på besök finns det all anledning att vara orolig.

Jag sitter dock fortfarnade här och grubblar vem som har det största ansvaret för förlusterna. Är det Wenger som aldrig någonsin blivit så kritiserad som han är just nu? Är det Rice som verkar få massor av betalt för att bara sitta på en stol? Är det Fabregas som inte är kaptensmaterial? Eller är det någon helt annan? Personligen anser jag att Fabregas är helt oskyldig och bör lämnas i fred. Läs bara vad Arseblog skrev imorse:

I ignore all the stuff when people say he wants to be elsewhere or his heart isn’t in it. They’re not mind-readers for a start and they clearly haven’t watched him well enough in the last six seasons. However, it’s fairly obvious he is struggling with both form (really for the first time in his Arsenal career) and fitness.

Det finns som sagt inga tankeläsare. Fabregas är lycklig i Arsenal och det finns ingen tvekan om det. Visst finns Barcelona i hans tankar då och då, men han vill inte bort, han är inte olycklig och han spelar inte utan hjärta. Det är precis som Arseblog skriver, hans form det är fel på. Han har drabbats av småskador under hela hösten samtidigt som han aldrig fått lov att få tillräckligt många matcher i rad för att komma i form igen. Sedan kan man diskutera om han är kaptensmaterial eller inte, men jag är ganska säker på att han åtminstone gör sitt bästa. Han är ingen Tony Adams som skriker åt sina lagkamrater eller en Patrick Vieira som gör mos av motståndarna och inspirerar sina lagkamrater. Han är en tyst ledare som pratar och umgås med alla samtidigt som han visar vägen med sitt spel istället för sin mun. Sedan kan även jag tycka att han kanske inte är den perfekta kaptenen, men det är som sagt inte Fabregas det är fel på. Det är inte han som förlorar matcherna åt oss. Det är hela laget.

Och trots att Wenger ses som ett helgon av massor - även av mig - bör även han ifrågasättas. Jag älskar Wenger och jag vill mer än gärna ha kvar honom i klubben, men det är dags att börja ställa frågor kring om han verkligen kan ta det här laget till nya höjder. Han ska inte sparkas, inte nu, det vore ren idioti. Det skulle bli mer kaos än lugn och det skulle skada klubben mer än ni anar, tro mig. Chocken skulle sprida sig överallt i klubben, spelare skulle lämna, ledare skulle lämna och laget skulle skadas mer än gynnas. Om man någonsin har tanken på att avskeda Wenger gäller det att utföra det intelligent, med stil och framför allt med respekt.

Han är en man som tagit Arsenal från ett mittenlag (mer eller mindre) till att slåss med och mot Europas största klubbar. Han har vunnit väldigt många titlar och han är utan tvekan en av Arsenal största legender genom tiderna. Men även legender har sina slut. Jag personligen vill inte avskeda Wenger, men jag vet att det finns enormt många supportrar där ute (många av er också) som inte klarar av att se Wenger vid rodret längre. Däremot bör tränaren - oavsett klubb - kritiseras, ifrågasättas och anklagas med all rätt. I slutändan är det han som leder laget, han som styr laget, han som formar laget.

Att sparka Wenger vore fortfarande ren idioti och som tur är kommer det inte att hända. Vad som däremot bör hända är att klubben, laget och tränaren bör alla rannsaka sig själva och finna felen. Man borde vrida upp och ner på allt som går att vrida upp och ner. Man borde ändra sina policies och man borde ändra sin rutiner. Stjärnvärvningar i januari? Petningar av spelare som presterat dåligt? Spela med ett nytt spelsystem? Skapa nya formationer & laguppställningar? Byta kapten? You name it. Allt kan fungera, så länge man hittar felen och åtgärdar dem. Det som fungerar och är rätt behöver inte åtgärdas, men det som antagligen går illa, fungerar illa och är illa måste åtgärdas snarast möjligt. Jag har som sagt ingen aning om vad det är, men det är just därför man bör vrida upp och ner på hela verksamheten.

Det låter som om det är kaos, att vi är Liverpool, att vi är tia i tabellen och att vi åkt ur Champions League. Sanningen är att vi trots allt har all chans att ta oss vidare i Champions League, att vi kan vara top of the league om vi vinner mot Aston Villa och att saker och ting knappast kan bli ännu sämre (okej, kanske...). Trots att livet inte leker befinner vi oss i en position som vi inte borde befinna oss i. Inte efter det som hänt på sistone. Jag vet inte vilken fotbollsgud vi ska tacka för det, men nog fan är det ett smått mirakel.

Som ni märker är jag smått förbannad och upprörd, men vem är egentligen inte det? Det här är ingen tid för positiva tankar, för optimism eller för glada miner. Det är allvarligt, det är hemskt och det är förödande. Något måste göras innan det är för sent. I helg kan vi tappa ännu mer poäng vilket skulle förvärra krisen ännu mer. Om någonting inte händer kommer huvuden börja rulla, oavsett om vi vill det eller ej. Det må inte vara Wengers, men det råder ingen tvekan om att allvarliga saker och ting kan ske om krisen blir värre.

Jag hoppas bara att det inte blir värre. Jag hoppas på en vinst mot Villa. Jag hoppas att laget skärper sig. Jag hoppas att laget lärt sig sin största läxa hittills i sin fotbollskarriär och jag hoppas att vi för guds skull ser till att förbättra vårt spel, vår moral och vårt fokus. Tyvärr går inte alla förhoppningar i uppfyllelse. Nu kan vi bara tro. På lördag kan det vara för sent.

God eftermiddag. Ännu en ny vecka har börjat och det är inte med särskilt stor glädje jag promenerar ut idag. Förlusten mot ärkerivalen sitter fortfarande och gnor i mitt huvud och någonting säger mig att den inte kommer gå bort ett bra tag. Precis som någon påpekade i kommentarspåret kommer jag inte förlåta den här förlusten, till och med om vi skulle vinna trippeln, hur troligt det nu är.

Jag brukar normalt sett inte läsa andra Arsenal-bloggar i annat syfte än att snappa upp något rykte, nyhet eller åsikt då och då, men idag passade jag på att kika in Arseblog för första gången på flera veckor. Det var ganska trevlig läsning eftersom vi hade extremt liknande synpunkter. Det verkade nästan som om vi översatt varandras inlägg. Han skrev en hel del om vår mentalitet, precis som jag gjorde igår. För att vara ärlig är det just den biten som är vår största svaghet.

Arsenal-spelarna har efter förlusten varit väldigt tysta både på internet och ute i media. Det är knappt någon som gått ut och sagt någonting förutom Nasri (vars citat inte berör matchen) och Chamakh. Ni kommer få läsa vad de sagt lite senare. Just nu skall ni dock få höra vad Wenger ansåg om förlusten:

It’s a strange coincidence of facts that happened and is very difficult to explain, even when you’ve been in the job as long as I have. But to completely lose the focus as much as we did and especially the second goal and third goal are very difficult to understand. We wanted to keep the urgency and our defensive tightness alive. But it’s not the first time this has happened and it’s one of our weaknesses.

Many times we have come out and dropped a little bit the urgency when we are ahead. We switch off at the back, we’re not there. With five minutes to go you make sure you win your headers when you play at the back and we were unfortunately caught.

I believe some players could not maintain the pace of the game because they played Sunday, Wednesday, Saturday and it’s too much. They have the mentality, they want to win. But they play 90 minutes for their national team on Wednesday night; that doesn’t work. Look at the teams around us in friendly games, they come back at us in the second-half and they think they can get away with it but they can’t. It’s ­impossible.

Vad jag fått höra från ett par källor skall Wenger ha varit ursinnig efter matchen och gett spelarna en rejäl utskällning. Jag tänker inte säga att det är 100 % sanning eftersom det just nu bara är ett rykte, men det är åtminstone det jag fått höra. Och för att vara ärlig skulle jag inte vara det minsta förvånad om det var sant. Med tanke på hur arg han såg ut att vara tre minuter innan slutet kan han mycket väl ha gått bärsärk i omklädningsrummet. Han har ju trots allt aldrig förlorat en ligamatch på hemmaplan mot ärkerivalen. Fram till maj månad i år hade han inte förlorat någon ligamatch alls mot Tottenham. Nu är bägge sviterna förstörda.

Vad jag stör mig på är dock dessa förbannade bortförklaringar. Den här gången drar han till med att spelarna var för trötta efter landslagsuppehållet. Och Untold Arsenal som jag vanligtvis respekterar fullt ut kör på samma bortförklaring. Jag kan absolut acceptera det faktum att FIFA är dumma i huvet som placerar en helt onödig landskamp mitt i en vecka, mitt i en säsong. Vad jag däremot inte kan acceptera är att folk faktiskt använder det som bortförklaring.

Nasri var en av många som spelade landslagsfotboll mitt i veckan. Foto: Bildbyrån.

Spelarna må ha varit trötta. Spelarna må ha varit lite oförberedda. Spelarna må ha varit lite segstartade. Men det är trots allt professionella fotbollspelare vi pratar om. Majoriteten av dessa vet vad landslagsuppehåll innebär (resor, matcher, träningar m.m.) och de förstår även att man måste vara fullt fokuserad när man återvänder till klubben. Några av världens bästa fotbollspelare skall helt enkelt klara av att förstå allvaret i ett derby, förstå att man inte vunnit bara för att man leder med 2-0 i paus och förstå att man måste kämpa tills domaren blåser i visselpipan - hur trött man än är.

Som professionell fotbollspelare är det just det man får sin lön för. Man får lön för att spela fotboll, så bra som möjligt. Och med proffslivet så kommer det tuffa utmaningar. Men precis som med vilket annat yrke som helst gäller det att ta sig an utmaningen och klara av den. Det är deras jobb att kunna åka till ett annat land, spela en match (och inte se till att ta ut sig fullständigt), komma tillbaka och sedan ställa om sin klocka och fokusera på nästa match. Om en fotbollspelare återvänder från ett landslagsuppehåll med tanken att han inte kommer orka ge sitt allt i nästa match skall han helt enkelt stå över, eller åtminstone börja på bänken.

Och visst, vi hade fler spelare som fick mer speltid (under landslagsuppehållet), men även Tottenham hade spelare borta. Kaboul spelade inte, men var tvungen att fokusera sina krafter på en landslagssamling. van der Vaart spelade nittio minuter och gjorde ändå bra ifrån sig i andra halvlek. Samma sak gäller Modric. Och vårt försvar är väl ändå den lagdel som agerade sämst? Om vi analyserar den biten ser vi att Sagna var den ende som faktiskt spelade något i veckan. Koscielny, Squillaci och Clichy (trots att han medverkade under landslagssamlingen) var alltså fullt friska, redo och taggade.

Vad som även bör påpekas är att England - Frankrike spelades i just London. Alla våra franska och engelska spelare behövde alltså inte ens resa från och till England.

Nej, vi förlorade den här matchen på grund av att vi tappade fokus, att vi slappnade av och att vi helt enkelt inte gav allt i andra halvlek. Förlusterna mot Newcastle och West Bromwich var tuffa att ta, men där förstod man åtminstone att hela laget faktiskt gjorde en plattmatch. Det man inte förstår med lördagens förlust är den att vi faktiskt hade 2-0, att vi faktiskt hade allt spel, att vi hade motståndet exakt där vi ville ha dem. Ändå lyckades vi fucka upp chansen att gå upp i serieledning när vi tappade fucking 2-0. Hur är det ens möjligt på Emirates?

Hemmaborgen har blivit en mardrömsarena? Foto: Bildbyrån.

Som ni alla uppmärksammade skakade inte Nasri hand med Gallas inför matchen. Nu har Gallas gått ut i media och sagt följande:

I think that he's still young, you have to understand him. It's a shame that he reacted this way. Let's just say it's a shame for him. But when you are a professional player you should expect this kind of reception. I actually found that the fans were kind to me, considering I played four years there.

Younes Kaboul - som avgjorde matchen - säger även att Arsenal-fansen på plats (vilket inkluderar mig) behandlade Gallas respektlöst. För att vara ärlig behöver jag nog inte ens kommentera detta. Inte en spelare som Redknapp tänker göra till en permanent kapten i Tottenham. Ja, ni hörde rätt, Redknapp har funderingar på att göra Gallas till kapten på heltid. Herregud.

Tacka vet jag Nasri som faktiskt förstår att lojalitet är någonting som går hand i hand med respekt :

There are always ups and downs in life but I have a lot of respect for the way a player stays loyal to his club. I cannot see myself going and joining the sworn enemy. There are loads of other clubs, other clubs in London. But going to Tottenham? No I cannot see it at all.

Visst, man kan förstå att fotboll är ett yrke och att vissa spelare ser det som ett yrke snarare än en passion, men om man spelar hos ett lag i 3+ år och sedan väljer att lämna till ärkerivalen - trots att man blivit bjuden en kontraktsförlängning - är det någonting som är fel på människan. Tyvärr kan jag inte riktigt kritisera Gallas för övergången heller, detta eftersom det blivit allt vanligare i den moderna fotbollsvärlden att spelare faktiskt går till rivaler. Det gäller även Arsenal där spelare både kommit och gått från och till rivaler/ärkerivaler. För supportrarna är det dock alltid lika bittert. Speciellt när det handlar om spelare som på ett eller annat sätt skadat klubben (som Gallas trots allt gjort).

***

Nu gäller det dock att släppa den bittra derbyförlusten och blicka framåt. Det gäller att ta varenda match på största allvar och skärpa till sig rejält. Om någonting liknande händer igen kan ni räkna med att saker och ting kommer hetta upp ännu mer. Det antar jag dock att både ledare och spelare nu känner till.

Vi spelar nästa match redan imorgon då vi åker ner till Portugal och skall tas emot av SC Braga. Ett lag som vi besegrade med 6-0 hemma på Emirates. I Portugal blir det dock lite tuffare, trots att SC Braga inte riktigt imponerat - varken borta eller hemma.

Arsenal.com har lite bilder från den senaste träningen och Chamakh påpekar också att det gäller att glömma förlusten och blicka framåt så fort som möjligt. Personligen hoppas jag dock att man just inte glömmer förlusten. Den förlusten skall alltid finnas i spelarnas sinnen. Så nästa gång vi leder med 2-0 kanske spelarna förstår att de tre poängen inte är bärgade förrän domaren blåser av matchen.

***

Jag förstår även de supportrar som försöker vara positiva, men för att vara ärlig förstår jag inte hur de lyckas vara det. Efter matchen hörde jag flera supportrar som sade att "Arsenal kommer igen", "det kommer gå bättre", "vi ligger bara två poäng efter, det är lugnt". För att vara ännu ärligare blir jag nästan smått arg av det, åtminstone just nu. Arsenal kan mycket väl komma igen och det kan mycket väl gå bättre, men faktum är att vi just nu kunnat lett ligan med sju poäng, eller åtminstone fyra. Istället har vi fuckat upp alla de massvis med chanser vi fått av Fru Fortuna och bara låtit bli att ta dem.

Trots detta tänker även jag avsluta detta inlägg med lite positiva tankar. Trots våra misslyckanden så kan vi åtminstone luta oss tillbaka åt andras lag misslyckanden. Alla topplag har stora problem just nu och Chelsea och Manchester United skulle varit ljusår före oss om det inte vore för att de har minst lika stora problem som vi har. Samtidigt skulle Manchester City och Tottenham antagligen ligga före oss om det inte vore så att även de har sina problem.

Faktum är trots allt att vi bara ligger två poäng efter toppen, vilket är ingenting. Det går inte en dag utan att jag kan tänka mig den position vi kunnat vara i, men just nu måste vi acceptera det faktum att vi ligger trea och endast är två poäng bakom serieledarna.

Sedan kan vi alltid trösta oss med att Premier League är jämnare än någonsin (jämfört med någonting vissa kallar för La Liga). Varenda lag i ligan kan verkligen slå vilket annat lag som helst, till och med Blackpool. Ligan har nog aldrig någonsin varit så här jämn sedan den startade 1992 och alla topplag (vilket inkluderar Arsenal) kommer fortsätta tappa poäng på löpande band. Det gäller bara att se till att tappa minst.

Arsenal är dessutom mästare på att göra comebacker - även efter de tyngsta nederlagen. We've bounced back a lot of times before and we will do it again. Arsenal är dessutom det enda laget i Premier Leagues historia som vunnit ligan trots tre förluster på hemmaplan (2001/2002), om det kan få er att må bättre.

Säsongen 2001/2002 lyckades vi förlora hela tre gånger på Highbury. Ändå slutade det så här (se ovan). Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst har vi fått världens största väckarklocka. Om den här väckarklockan inte går igång igen (läs: om vi tappar ännu en lika självklar seger) kommer den att explodera, vilket alla bör förstå vid det här laget. Det spelar ingen roll om det händer imorgon eller om fem månader. Folk kommer alltid komma ihåg lördagens förlust, oavsett om vi vill det eller ej.

Sist men absolut inte minst kan vi avsluta med Keowns korta men konkreta analys av förlusten:

For the winner, Arsenal’s defence dropped back too far and too quickly. They should not have allowed the opposition in the box and you can see the Gunners lack leaders at the back. This Arsenal team can go close to winning the league but it seems the group suffers from complacency — it is like a disease. They get to a certain level, everyone says nice things and then they let it slip. But I think they will bounce back.

Detta var dock allt för idag. Nu blickar vi framåt! Hejdå.

God afton! För ett par veckor sedan befann vi oss i en negativ atmosfär. Vi hade tappat viktiga poäng, hade många problem att tampas med och allt verkade rent ut sagt gå åt helvete. Jag tog då saken i egna händer och skrev ett långt inlägg om sju problem som var tvungna att lösas. Inlägget hittar ni här. Problemen som jag nämnde var:

• Ineffektivitet framför mål & ineffektivitet på planen

• Skadeproblemen

• Robin van Persie

• Döda matcher

• Ta skitjobbet / Pressa bättre

• Målvaktsfrågan

• Det är acceptablelt att kritisera Wenger, men att sparka honom skulle vara ren idioti.

I mina ögon finns det inget "problem" som har lösts helt och hållet, men däremot är flera saker på bättringsvägen. Vår ineffektivitet har minskat avsevärt sedan jag skrev det där inlägget för lite mer än en månad sedan. Skadeproblemen är nästan puts väck och vi har Robin van Persie tillbaka (dock formsvag) samt en målvakt som faktiskt sett till att prestera vecka in och vecka ut (Lukasz Fabianski). Just dessa problem har förbättrats (vissa mycket mer än andra och vissa mindre än andra), trots att de inte är hundraprocentigt lösta.

Men som vi alla vet är inte livet enkelt, speciellt inte när det kommer till fotboll. När man löser vissa problem dyker det alltid upp andra problem. Och idag är det just dessa jag ska skriva om.

Innan jag börjar vill jag dock nämna att inget lag kan vara perfekt. Inte ens vårt Invincible-lag var perfekt, trots att de var nära. Alla lag kommer alltid ha problem man måste ta itu med, men det som skiljer bra lag ifrån lite sämre lag är att bra lag dels inte har många problem och dels löser sina problem innan det dyker upp nya.

Sedan kan man alltid gå på en mina lite då och då, men det är någonting man inte kan rå för. När Chelsea förlorade sin första match för säsongen (mot Manchester City) sågs det inte som ett större problem, bara ett litet hinder som man råkade ramla vid. Men när man däremot förlorade mot Liverpool (som ofta spelat katastrofalt dåligt), Sunderland  (som inte hade vunnit borta mot Chelsea på årtionden) och sedan Birmingham (trots att Chelsea avlossade en miljon skott) är det nog dags att börja kika på vad som gått fel. Samma sak gäller Arsenal.

Arsenal är inte det enda laget med problem. Foto: Bildbyrån.

Jag skulle nog aldrig suttit här idag och klagat (det skulle jag nog gjort ändå, men inte med lika stor pessimism) om Arsenal faktiskt vunnit mot både Newcastle och West Bromwich. Åtminstone spelat lika mot ett av lagen och vunnit mot det andra. Samtidigt som vi sett till att spelat lika eller vunnit mot Tottenham. Visst, förr eller senare åker man på en förlust, även på hemmaplan, men att innan säsongen är halvvägs in ha förlorat tre matcher (varav två raka) på hemmaplan är inte acceptabelt - inte ens för ett bottenlag.

Så, vad är det som gått snett? Jo, detta:

______________________________________________________________________________

• Mentaliteten - på Emirates

Arsenal har hyllats och åter hyllats för sin starka, kraftiga och imponerande mentalitet på bortaplan. Vi har bäst bortafacit i hela ligan och vi har åkt till ställen som Goodison Park och Molineux och plockat med oss alla tre poängen. Men vad har egentligen hänt när laget återvänt till hemmaplan, till sin borg, till sitt hem.

Det ska vara omöjligt - eller det ska åtminstone kännas omöjligt - för motståndarlagen att åka hem med alla tre poängen ifrån arenor som Emirates. När spelarna äntrar Stamford Bridge är de rädda, skakiga och fyllda av skräck (något stor överdrift...) för att bli överkörda av de blå. De vet att Stamford Bridge är en borg som nästan är omöjlig att överta. Samma sak gällde - och gäller fortfarande till viss mån - på Old Trafford för några säsonger sedan då Manchester United var omänskligt bra. Men när ens egen borg börjar skaka, spricka och rasa ihop måste man se över vad som faktiskt pågår.

Ni kan själva jämföra det med ert eget hem, er egen villa eller er egen lägenhet. Om någonting verkar fel, alltid går sönder eller inte fungerar är det självklart att ni ser över saken och försöker lösa problemet. På samma sätt måste ett fotbollslag fungera. Om Arsenal har ett fantastiskt bortafacit, men uselt hemmafacit, ja, då är det nog dags att på allvar se över vad i hela friden det är som går fel.

Titta bara på Liverpool. Visst, nu har de drabbats av förskräckligt många problem som varit omöjliga att lösa och klara sig ur. De har haft ett dåligt lag, ägarproblem, tränarproblem, skadeproblem, inget självförtroende, dåligt spel och massor av andra saker. Men Anfield - som alla lag hatade att åka till för bara några år sedan - är inte längre en borg. Det är som vilken annan arena som helst.

Publiken må göra sitt bästa för att det fortfarande ska se ut som en borg, men sanningen är att konstruktionen är fel när lag som Blackpool kan åka dit och plocka hem tre poäng. Och Ian Holloways lag är inte det enda laget som åkt till Anfield och spelat som om det vore hemmaplan. På grund av Arsenals tre hemmaförluster kan Emirates vara i fara för samma sak. Jag säger inte att det ska hända, men risken för att det kan hända ökar för varje förlust.

Vad är det då som går fel? För att vara ärlig har jag inget bra svar. Och det har nog inte Wenger heller. Förlusterna mot West Bromwich och Newcastle var rena plattmatcher som var enkla att analysera. Alla spelare underpresterade skrämmande mycket samtidigt som motståndarlaget var taggade, på tå och fyllda av självförtroende. Förlusten mot Tottenham är enklare att förklara. Laget slappnade helt enkelt av samtidigt som ett par spelare utförde en urusel andrahalvlek.

Så här såg de flesta ut efter gårdagens resultat (fotnot: bild tagen från en annan match). Foto: Bildbyrån.

Koscielny är ingen startspelare (som vissa redan i början av säsongen påstog) och igår såg vi varför. Chamakh ska man inte klaga på alltför mycket eftersom han fortfarande krigar in mål och jobbar hårt för laget, men man ser verkligen att en frisk Robin van Persie fortfarande skulle gå före Chamakh i nästan alla matcher (tänker främst på fotarbetet och spelförståelsen). Arshavin har varit urusel på sistone och måste petas bryskt. Och jag är nog inte den ende som förstod genidraget att byta ut Nasri (ironi för er som inte förstår...) som antagligen är Arsenals bäste spelare för tillfället och kan avgöra en match i vilken sekund som helst.

En plattmatch är enkel att förstå. Alla lag gör plattmatcher (även lag som Barcelona och Chelsea) och vanligtvis förstår spelarna själva att det inte är acceptabelt. Den normala utgången är att laget då inte gör ännu en plattmatch på ett himla bra tag. Titta bara på Barcelona som förlorade hemma mot Hercules i första omgången. En ren plattmatch. Men spelarna insåg att det här inte fick hända igen och efter den matchen har Barca gått som ett tåg.

Men när man heter Arsenal och gör två plattmatcher i rad - dessutom på hemmaplan - med bara några veckors mellanrum samt förlorar mot sin ärkerival för första gången på sjutton år förstår varende jäkel där ute att någonting är fel.

Laget har slappnat av alldeles för mycket på sistone och jag funderar nästan på om man måste behöva dra in spelarnas löner nästa gång det här händer. Alla Arsenal-spelare har år in och år ut suktat efter en titel och säger att laget mår bra, att man är bättre än någonsin och att "det här är året" då man slutligen vinner. Men man verkar alltid glömma att man faktiskt måste lägga ner hårt arbete på att fullfölja sina drömmar. Man får inte ha dåliga dagar, man får inte slappna av och man måste kämpa hela matcher. Som det ser ut nu verkar det mest som om laget tar för givet en enkel seger när motståndet antingen ligger i botten av tabellen eller om man leder matchen med 2-0 efter paus.

Man blir ständigt imponerad av bortaspelet som faktiskt är fantastiskt, men på senare tid har man börjat ställa sig frågan varför laget inte verkar ta med sig den mentaliteten hem, där den faktiskt är viktigast. För det är på hemmaplan man bygger bra sviter, bra facit, gör många mål och bygger upp ett bra självförtroende.

Well, nu återstår det att se vad firma Wenger & Rice tänker ut tills nästa hemmamatch. Någonting måste förändras. Frågan är bara vad.

______________________________________________________________________________

• Lyxproblem (laguttagningar m.m.)

Det var länge sedan Arsenal hade lyxproblem, men nu är fallet så. Att ha lyxproblem är oftast bättre än att ha svåra och riktiga problem, men som vi alla vet brukar saker och ting vändas upp och ner när det kommer till Arsenal.

Dessa lyxproblem har nämligen verkat göra mer skada än nytta. Normalt sett älskar varenda topplag i världen lyxproblem. Man har massor av friska spelare, massor av bra spelare både på plan och på bänken, man har massor av olika alternativ med formationer, man kan konfigurera laguttagningar och laguppställningar mer än vanligtoch man når normalt sett bättre resultat än vanligt.

De två största problemen med att ha just lyxproblem är dock följande: 1) Hålla alla spelare glada, lyckliga och i form (ge dem matchtid). 2) Det finns en större risk att man ställer upp med fel lag/tar ut fel lag (spelare).

I Arsenals fall verkar så vara fallet. Wenger har under flera år aldrig haft några större val på grund av de hemska skadeproblemen. Det lag vi ofta sett starta har aldrig kunnat bli så mycket bättre (på grund av att skadade spelare saknats), men när han nu för första gången sedan 1728 har ett nästan helt skadefritt lag verkar han ställa upp helt fel.

Normalt sett ska vilket lag som än ställs ut på plan besegra Newcastle, West Bromwich och Tottenham (på Emirates), men när han nu har chansen att mixtra lite i startelvan verkar han ha stött på fel punkter. Borde Koscielny ha startat efter att Djourou börjat komma igång på allvar? Borde Arshavin ha startat efter att bara tre dagar innan mötet ha spelat nittio minuter med landslaget? Borde Nasri bytts ut? Borde Walcott startat eller bytts in tidigare? Var är Bendtner? Kan verkligen en formsvag Robin van Persie ha en avgörande roll från bänken (läs: borde han bytts in?)

Varför har inte Walcott fått mer speltid? Foto: Bildbyrån.

Jag kan erkänna att det inte är enkelt och att jag själv antagligen gjort några misstag om jag varit Wenger, men den stora frågan är om han tog ut rätt lag, bytte in och ut rätt spelare samt gjorde allt han kunde för att förhindra en förlust? Vad sades t.ex. i halvtid? Just nu verkar det som om någon tränare gick in i halvtid och sade att laget skulle göra allt i sin makt för att fucka upp allting. För om vi skall vara ärliga med oss själva var det ett helt annat Arsenal vi såg i andra halvlek.

______________________________________________________________________________

• Formsvaga spelare / Hård coachning

När vårt lag varit skadedrabbat som få har vi aldrig haft ett val. Om det funnits formsvaga spelare på plan har det varit någonting vi varit tvungna att acceptera. Ingenting att göra åt saken. Inte när vi haft i princip hela a-laget skadat.

Men när vi nu har ett väldigt friskt lag måste helt enkelt de bästa spelarna spela, vecka in och vecka ut. Det som gör mig smått oroad är att vi haft abnormt många spelare som varit ur form på sistone. Arshavin har inte varit sitt rätta jag, Clichy har åkt berg- och dalbana, Koscielny blandar och ger match in och match ut, van Persie är långt ifrån den spelare vi vant att se, Bendtner - som faktiskt spelat bra - har inte fått chansen och spelarna som hoppat in från bänken har oftast inte förändrat matchbilden.

Vad hände med Walcott? Han var i superform, men nu får han inte ens starta. Vad hände med Bendtner? Han gjorde bra insatser (och mål), både från start och från bänken. Vem är egentligen tänkt att vara förstaval bredvid Fabregas och Song på mitten? Denilson, Diaby, Wilshere, Nasri eller någon helt annan?

I mina ögon gäller det att göra någonting drastiskt åt hemmaförlusterna. En sak som man skulle kunna testa på vore att spela alla formstarka spelare på en och samma gång. Varför spela en formsvag spelare framför en spelare som faktiskt både är het och i form (lex Walcott). Nu vet jag att det är svårt att ställa upp med det bästa möjliga laget och sätta in vissa spelare på sina favoritpositioner när nästan hela laget är friskt, men ibland måste man våga experimentera. Testa t.ex. att bänka Arshavin och spela Walcott från start i vänsteranfallet. Jag menar, han är ju inte urusel där. Titta bara på målet han gjorde borta mot Sjaktar Donetsk.

Istället för Clichy kan man testa på Gibbs i någon enstaka match. Testa Djourou som faktiskt spelat bra istället för Koscielny. Testa spela Nasri i en ännu friare roll (trots att Fabregas redan har den rollen). Testa spela Walcott från start. Testa ge Bendtner chansen. Och så vidare och så vidare och så vidare. Det behöver inte vara så svårt.

Wenger - vad händer med Arsenal? Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Dessa tre problem måste lösas illa kvickt. Det är ett måste. Sedan ska jag inte sitta här och säga att jag är världens bästa tränare och att mina lösningar kommer fungera. Jag har varken tränarlicens eller någon tränartalang. Däremot kan jag som supporter önska att något drastiskt faktiskt genomfördes för att åtminstone försöka ändra på den negativa hemmatrenden.

Jag får ursäkta för att jag rabblat lite mer än vanligt i dagens inlägg, men jag är fortfarande ledsen, förbannad och sviken. Det är ofta man är det som Arsenal-supporter, men sanningen är att jag inte känt mig så här nere på väldigt länge - trots att vi är trea och bara två poäng efter ligaledaren.

Jag älskar att höra era synpunkter och funderingar, så ni är mer än välkomna att dela med er i kommentarspåret. Vad är det som går fel? Vad bör göras åt saken? Hur tror ni det går i fortsättningen?

Det här var dock allt för idag. Ha det så bra, ja, försök åtminstone att ha det bra. Tack och hej.

Vaknandes upp på morgonen tittade jag ut mot London med ett leende över mina läppar. Solen hade nyss gått upp och jag tittade långsamt ut mot horisonten. Utsikten över London var fantastisk, en utsikt som inte går att beskriva med ord. Där satt jag och tittade ut mot staden i mitt hjärta iförd bara kalsonger. Vad jag inte visste var att den här underbara starten på dagen inte skulle betyda ett piss om bara sex timmar.

Tittandes på biljetten jag hade införskaffat mig växte mitt leende. Det här skulle bli underbart. Mitt första North London-derby. Min första gång jag kunde stå på Emirates och skrika ut alla sorters glåpord mot den fega Sp*rs-klacken.

Jag gick ut vid tiotiden, iförd min svarta rock, mörkblåa jeans och arsenalhalsduk. Från Liverpool Street till Holborn och från Holborn till Finsbury Park. Där mötte jag upp med ett par walesiska vänner vid The Twelve Pins. Efter några öl där gick vi vidare mot Arsenal Tavern och tog en öl även där.

Efter ett besök på The Arsenal Tavern klev vi uppåt mot Gunners Pub där det bjöds på sång, ramsor och en fantastisk atmosfär. En vacker kvinna och en medelålders man stod uppe på scen och sjöng Away Boyz-låtar om bl.a. Cesc Fabregas, Samir Nasri och Ashley Cole (en kraftig disslåt så klart). Känslan var fantastisk, atmosfären likaså. Ölen slank ner i magen som vatten och ramsorna ville inte ta slut. Just där, just då kändes det som om man var på en annan planet. När "Are We Human or Are We Arsenal" drog igång fick jag gåshud på riktigt. Det här var underbart, fantastiskt, briljant, superbt och allt som kommer där emellan. Problemet var att jag inte visste vad som väntade. Det gjorde inte mina arsenalkamrater heller. Det gjorde ingen av oss.

En halvtimma innan start började vi sakta stega mot Emirates sjungandes "We hate Tottenham", "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome to see the Pope" och "Red Army". Atmosfären var utan tvekan på topp, en av de bästa jag upplevt på bra länge. Just där, just då var allt som en dröm.

Väl inne på Emirates tog jag mitt säte, tittade ut mot den fantastiska planen och började sjunga allt som det bjöds på. Publiken som vanligtvis brukar vara något tyst på Emirates var på superhumör och tog i så det bara knakade. Ramsorna kom efter varandra, hela tiden.

Och så kom 1-0, Na Na Na Na Na Samir Nasri, Nasri, Saaamir Nasri. Klimax. Himlen. Och så kom 2-0. Chamakh, älsklingen. Klimax. Himlen. Eufori. Det här var det bästa jag upplevt på flera månader. Sp*rs-supportrarna såg ut som små kycklingar när vi skanderade "Who Are Ya" i kör. De hejjade på ett lag som spelade uselt och som dessutom inte hade haft ett enda skott på mål. Herregud, vad ägda.

Fifty years, never again ekade i korridorerna när jag gick gåendes i dem i halvtid. Oslagbar känsla. Obeskrivlig känsla. Fantastisk känsla. Det var det sista jag mindes från dagen. Rättare sagt, det var det sista jag ville minnas från dagen.

En hotdog och öl senare satt jag på mitt säte igen. Och det hade knappt ens börjat innan svordomarna började lösa av varandra. Bale gjorde 2-1. Men det var lugnt, Arsenal skulle aldrig släppa detta. Nasri, Fabregas och Arshavin var alla någorlunda nära att sätta 3-1, men istället skulle Sp*rs göra livet till ett helvete.

Tottenham fick en frispark precis utanför straffområdet. Farligt. Väldigt farligt. Tack och lov gick bollen rakt in i muren - trodde vi alla. Men domaren hade redan blåst och man såg klart och tydligt att han pekade mot straffpunkten. Helvetes jävla helvete.

Det var upp till vår supermålvakt att rädda dagen, vilket han tyvärr inte gjorde. Rafael van der Vaart gjorde det omöjliga och satte 2-2. Känslan man hade burit inne på hela dagen, atmosfären man hade upplevt och ramsorna man hade sjungit var som bortblåst. Kvar fanns ett stort svart hål. Helt tomt. Inga känslor, inga drömmar, ingen energi, ingenting.

Vissa supportrar manade sina kamrater att sjunga på och hjälpa Arsenal till en seger, men efter det man hade sett var man bara chockad, förbannad och ledsen. Trots att jag sjunger i nästan alla lägen kunde jag inte öppna munnen. Vad fan hade de gjort? Vad fan hade de ställt till med?

Man försökte återsamla alla krafter så gott man kunde och det blev något av ett "puh" när man såg 3-2 gå in. Jag var så glad, så jävla glad och jag skrek, kramade om alla i närheten och pekade finger åt deras lama bortaklack. Bara för att sekunden senare inse att det hela var en lögn, ett bortdömt mål.

Men dagen var inte över. Koscielny drog ner en Sp*rs-spelare, fick gult kort och en frispark emot sig. Den frisparken skulle visa sig göra den här dagen till en katastrof. När bollen gick in, 3-2, ville jag försvinna från allting. Jag hade hellre åkt ut Carling Cup på Shite Hart Lane och vunnit den här matchen än gjort det motsatta. Det här var horribelt. Ett helvete.

Jag brukar vara en av de många som klagar på alla supportrar som lämnar arenan tidigt och inte kan ta en förlust, men idag blev jag en av dem som jag faktiskt klagat på. Med bara tilläggstiden kvar kunde jag inte sitta kvar och låta mitt hjärta bli sågat itu. Det var så jävla smärtsamt. Så jävla smärtsamt.

Jag lämnade arenan så fort jag bara kunde. På vägen mot tuben var alla runt omkring mig förbannad, lika förbannade som jag. Någon sparkade itu en plywoodskiva, någon skrek att domaren skulle bli nerslagen och jag själv slog i allt som gick att slå längs vägen.

Sedan pep det till i mobilen. Jag tog upp min Nokia, öppnade sms:et och läste: "HAHAHAHAHAHAHAHAHA". Jag stannade upp. Sedan var jag millimeter irån att kasta mobilen i backen. Som tur var kunde jag behärska mig. Istället skrek jag till. Alla stod och kolla på mig som ett fån, men jag brydde mig inte.

När jag väl kom hem smålog vakten vid porten åt mig. Jag mumlade för mig själv och sa fucking unbeliavable. Han svarade med ett "that's how it is with Arsenal...". Istället för Arsenal skulle det bli hans United som gick upp förbi Arsenal.

Att Chelsea förlorade och fortfarande "bara" är två poäng före oss känns bara som ett helvete just nu. För att vara ärlig skulle det nästan känts bättre om de vann. Jag vet att jag inte tänker nyktert just nu och att jag antagligen lär tänka annorlunda imorgon, men vi kunde vart fucking top of the league just nu. Om Arsenal bara sett till att hålla en jävla 2-0-ledning.

Jag är trött, irriterad och förbannad. Det här laget ska ha en stor jävla utskällning och ingenting annat. Det ska inte bli någon ledig dag imorgon och det ska inte bli något jävla festande heller. Tre hemmaförluster är inte acceptabelt, inte på något jävla sätt.

Det är dags för vissa spelare att ställa sig i skamvrån samtidigt som Wenger ser till att för en gångs skull vara hård och peta vissa spelare. Det är slutlekt nu. Inget mer filosofisnack, inga mer glada miner och inget jävla snack om att det här inte kommer att hända igen. Det är över nu, det är done. En till förlust på Emirates och jag lovar er att Wenger för första gången på flera år hänger löst - på allvar.

Att vi fortfarande är trea och bara två poäng efter United och Chelsea är ingenting som gör det här läget bättre eller mildare. Snarare värre.

Det här laget håller på att slita oss alla i bitar och jag kan lova er att det är smärtsamt, riktigt smärtsamt. Frågan är hur länge vi orkar sitta här och se på ett lag som ständigt misslyckas med någonting de bör lyckas med vecka in och vecka ut. Min kärlek för Arsenal är större än någonting annat, oavsett vad som händer, men det är dags att lagledningen ställer sig ett par riktigt nödvändiga frågor. För jag är nog inte den enda som är trött på alla misslyckanden. Någonting måste göras åt det - nu.

Vi hade chansen idag, vi tog den, men vi släppte den, trots att vi höll fast i den.

God eftermiddag! Den bistra måndagen har redan blivit tisdag för att alldeles snart bli onsdag. Veckan har nämligen kommit igång på riktigt. Tragiskt nog befinner vi oss i ännu ett landslagsuppehåll där ännu fler onödiga landskamper skall spelas av. Vi får precis som vanligt be till fotbollsgudarna och hoppas på att de hör våra böner. För det vore bara tragiskt om någon av våra nyckelspelare skulle komma tillbaka skadad från en landskamp som i stort sett bara landslagstränarna bryr sig om.

Hur som helst går det inte att göra någonting åt saken. Landslag är landslag och tränarna måste få sin chans att lufta spelarna i landslagströjan samtidigt som man prövar på ett par nya alternativ. Hela tre Arsenal-spelare har blivit uppkallade till Englands landslag - Gibbs, Walcott & Wilshere - men enbart två av dessa kommer att kunna medverka. Efter smällarna Wilshere drog på sig mot Everton kommer han att missa landskampen mot Frankrike. Någonting han även bekräftade på sin officiella twitter.

Kieran Gibbs och Theo Walcott väntas dock spela från start bägge två. Walcott har pratat ut lite om landslaget, om de nya Arsenal-spelarna i landslaget och lite annat. Bl.a. säger han följande:

Gibbsy and Jack have been doing fantastically well for Arsenal when they get the opportunity to play and that is going to continue for years to come, I believe. I've always believed that if you're good enough you're old enough to play even in the Premier League.

Arsene Wenger has given me everything. He is the reason I've been picked for England in the first place. He gave me my chance to play for the club. He gives a lot of young players the chance as well. That's a big part of what he does. He gives me a lot of confidence when he talks to me. That brings the best out of you and he does it every day with all the players at the club.

Precis som BBC:s Phil McNulty skriver twittrar är Ashley Cole bästa vänsterbacken i England (trots att han är en ni-vet-vad), men framtiden heter trots allt Kieran Gibbs. Han imponerade i sin första match i seniorlandslaget, så det ska bli kul att se om han kan fortsätta den succén. Lite orolig är jag dock, med tanke på att han nyss är tillbaka från skada.

Theo Walcott lär vara given i startelvan efter den höst han haft och Jack Wilshere kunde mycket väl ha fått en hel del speltid om han varit frisk. Här i England har de flesta journalister gått bärsärk över hans säsongsinledning och det märks i alla möjliga tidningar. Superlativen öser ner från himlen när man talar om unge Jack. Det märks att han är en av de mest lovande talangerna - om inte den mest lovande talangen - som England producerat fram det sista årtiondet.

Om ni vill läsa mer om Jack kan ni alltid läsa denna artikel som tar er från hans början till vart han står idag. Ganska intressant, trots att det inte handlar om superb journalistik.

Det pratas mycket om Wilshere just nu. Foto: Bildbyrån.

Hela sexton gunners kommer att vara inblandade i landslagsspel i helgen och Arsenal.com har som vanligt all information ni kan tänka er att behöva ha.

En annan man som haft en bra höst är Lukasz Fabianski som nu känner sig riktigt självsäker mellan stolparna:

I just feel happy to be playing regularly every three days. I'm enjoying that and I just want to keep working hard and keep playing as best as I can. It's not only with me, every player is like that - if he plays regularly his confidence grows and he feels more comfortable on the pitch.

I'm just happy that in some way I helped the team to win the game [against Everton]. That's the main thing for me. This week we had two very difficult away games and we got six points from those games so of course we are all happy and looking forward to the next games. We are more focused on every single game rather than thinking about the title. We want to be focused on the next game and the next game is Tottenham.

Sp*rs kommer inte ha en chans...

Tänk er vad lite självförtroende, lite matchspel och lite stöd i ryggen kan göra för en målvakt. Helt osannolikt. Fabianski har dock massor av potential kvar att uppfylla, men just nu går det som på räls för honom. Om han bara kan spela lika bra resten av säsongen, ja, det återstår att se.

Fabianski är en förändrad man. Här skriker han ut glädjen efter bortavinsten mot Everton. Foto: Bildbyrån.

Efter vinsten mot Everton har Evertons lagkapten Phil Neville gått ut i media och berömt Arsenal. Neville säger följande:

They have developed with each year. They've got more experience and now maybe they're getting the things you need to win at places like Everton, Stoke and Bolton, where it's not perfect conditions and they have been beaten up in the past. They have a great manager and you know in years to come that these youngsters will come to fruition. But they're getting more experience each year, so you never know.

Personligen tycker jag det är smått konstigt att folk fortfarande hyllar oss för svåra bortasegrar och säger att det är just det vi saknat de senaste åren. Ja, visst är det så och visst är det just det som varit en av våra största svagheter, men det här är långt ifrån första gången vi visat upp den styrkan, den mentaliteten och den kampviljan som behövs för att vinna på Molineux, Goodison Park, Ewood Park och liknande arenor.

Visst, det är alltid kul att höra folk säga att Arsenal är mycket starkare, tyngre och bättre, speciellt på bortaplan, men det jag blir förvånad över är att vi fortfarande får så mycket cred för det. I mina ögon kom vändpunkten under andra halvan av förra säsongen. Det var då som vi för första gången började visa upp den styrkan som vi bär inom oss än idag. Efter bortavinsterna mot Bolton, Stoke (speciellt den matchen) och Hull gav i stort sett alla exakt likadana uttalanden som Neville gav idag.

Och i början av säsongen fortsatte vårt starka bortaspel. Vi besegrade Blackburn, var en hårsmån ifrån en likadan utgång mot Sunderland och lyckades även vinna mot Manchester City på City of Manchester Stadium. Jag vet att jag är lite konstig som tycker på det viset jag tycker, men bortavinsterna mot Wolverhampton och Everton har bara bevisat att vi fortfarande "har det". Att döma av flera uttalanden från journalister, spelare och tränare verkar det som om det är första gången vi bevisat detta genom att vinna på Molineux och Goodison Park, trots att så inte är fallet.

Hur som helst, det är nog bara jag som tycker så. Vad som dock kan fastställas är att Arsenal hittills tagit flest poäng på bortaplan av alla lag i hela Premier League.

Tänk om vi bara vunnit hemma mot WBA och Newcastle...

De förlusterna tillhör dock historien just nu. Bara att blicka framåt och acceptera den positionen vi är i just nu, som trots allt inte är en så dålig position.

Arshavin, Fabregas och Nasri. Foto: Bildbyrån.

Andrey Arshavin har precis som vanligt kommenterat senaste matchen på sin personliga hemsida och jag blir förundrad över hur han får fotboll att låta så simpelt... (syftar på mellersta stycket):

I like to play in Liverpool. And I haven't changed my mind after this match. They have a good atmosphere; the stands are close to the pitch, so the fans create all the tension. It's difficult to play in such an atmosphere, but it's very nice to win.

I just happened to be [on the right wing] at that moment because of the way of the game. After Howard hit the ball, I went to finish this chance. I took the ball, saw a free player and gave him a pass. [This week] was much better than the previous one. We managed to bring home 6 points from 2 away games, and that allowed us to get into the second place.

When you win, score points, it gives you additional strength. Of course, it's always better to top the table throughout the whole championship. But, if you go second in the table, it's psychologically easier to catch up with the leader than when your team is lower in the standings.

Good 'ol Arshavin. Tyvärr har han varit långt ifrån sitt vanliga jag de senaste månaderna. Jag var en av få som hackade på honom redan i början av säsongen, men fick då som svar att han trots allt var effektiv. Well, nu har han inte gjort mål på en 7-8 matcher och varit hur blek som helst. Visst finns det sekvenser då han blixtrar till lite (finns det nästan i varenda match), men det händer alldeles för sällan nu jämfört med tidigare (läs: 2009).

Sedan gjorde han visserligen en assist mot Everton och enligt Wenger skall hans statistik vara totally awesome, men det känns som att någonting ändå är fel med ryssen.

Jag har dock ingen aning om vad det handlar om. Har han bara tappat formen? Är han på väg neråt i sin karriär? Är han given i startelvan? Vad krävs det för att han ska komma i form igen? Är han bra nog just nu? Frågor som bör ställas - och besvaras.

Nasri är i storform både på och utanför plan och har pratat ut om allt möjligt de senaste dagarna:

Om Chelseas förlust: I was very surprised by Chelsea's defeat. Three-nil at home against Sunderland? No. I'd thought perhaps at the most a draw, or a 1-0 defeat, but 3-0? Not at all.

But the absence of John Terry, Alex, Essien as well, that made a big difference. Chelsea have lost Ballack, have lost Deco in the midfield, Ricardo Carvalho also and they haven't really replaced them. So much the better. Their first-choice XI is good but the group I think has lost a bit in terms of quantity and quality compared to last season.

Om Arsenals vecka: You have got to say it was an excellent weekend for us with United drawing and Chelsea defeated. Having done so well, now we must look ahead to what will be a very difficult game on Saturday (against Tottenham).

Om titelchanser och framtiden: Is it our title year? It is definitely a case of being optimistic for the future and, maybe, it could be our turn. We are in a good position, just behind Chelsea, which is quite exciting for us and the league as a whole. We will have to fight hard to get the result but I feel our reputation is restored and we can do well.

Analysen han gör om Chelseas svacka är spot on, utan tvekan. Om jag fått en liknande fråga skulle jag antagligen svarat exakt likadant. Chelsea har ju nämligen en sjuk elva när näst intill alla är friska och spelklara. Men när de tappar en Terry som rensar undan allt i försvaret, en Essien som krigar för kung och fosterland på mittfältet och en Lampard som ständigt lyfter hela laget är Chelsea inte längre Chelsea.

Deras trupp är i mina ögon tunnare än Arsenals och det kan jag säga med mina objektiva glasögon på mig. Visst, nu låg Chelsea redan under med 2-0 när Ancelotti valde att göra sina byten, men såg ni vilka spelare som väl kom in när de skulle trycka in en reducering? Josh McEachran (som såg tunnare ut än Craig Eastmond) och Gael Kakuta. Visst, bägge är stora talanger, men jämför det med Arsenals bänk - till och med när vi har ett par spelare skadade. Vi kan stoppa in Bendtner, RvP/Chamakh (beroende på vem som startar), Rosicky, Ramsey (när han blir frisk), Denilson/Diaby, Gibbs, Eboue och en massa fler. Allt beror naturligtvis på vilka som startar eller ej, men det är inte en tråkig bänk vi skaffat oss.

Till och med om Fabregas, Vermaelen och RvP skulle vara borta samtidigt (som många gånger varit fallet) kan vi alltså slänga in några av de spelare jag nämnde ovan. Visst tappar vi i kvalitet, men om man jämför bänken med andra topplag är den inte så jäkla dålig trots allt. Inte längre. Den har varit väldigt tunn föregående år (även förra säsongen), men om det är någonting vi förbättrat i år är det just spelarmaterialet på bänken. Det är i varje fall vad jag tycker.

Har Arsenal en bättre bänk än Chelsea? Foto: Bildbyrån.

Idag har vi en massa smånyheter och transferrykten! Ian Wright lackar ur på Chelsea - med all rätt - och menar att de inte har någon som helst class. Jag kan inte göra annat än att instämma. Speciellt efter den märkliga incidenten med Ray Wilkins. Nu måste det visserligen ha hänt någonting allvarligt för att han skulle fått sparken, men är det inte då bättre att gå ut med vad han gjort och låta honom stå för vad han nu kan tänka sig ha gjort? Istället gav man honom sparken helt utan förvarning - vilket han fick veta mitt under en reservlagsmatch - och valde då att bryta alla band man hade - omedelbart. De hade alltså inte ens mage nog att vänta tills matchen var färdigspelad, utan man var tvungen att sparka honom direkt. Sjukt konstigt om ni frågar mig. Shedloads of cash, but no class. Huvudrubriken i Wrights kolumn säger allt.

Aston Villa har vunnit dragkampen om Robert Pires signatur och alla stora sportsidor har den senaste timmen gått ut med att han kommer att skriva på för Villa. Det kommer bli konstigt att se honom i en Villa-tröja, men ja, man kan inte annat göra än att önska honom all lycka till i Birmingham.

Wenger ångrar fortfarande att han lät Jay Bothroyd gå. En hemlis jag ville dela med mig av är att han egentligen inte bryr sig. Varför skulle han göra det? Ett spel för medierna, utan tvekan.

Marc Overmars har besökt Emirates Stadium och pratar även lite om vilka känslor som återuppstår när han befinner sig i norra London igen. Ni finner intervjun hos ATVO.

Efter Bendtners uttalanden om för lite speltid verkar det som om Juventus, Bayern München och AC Milan alla är villiga att ge honom lite mer speltid. Ja du Nicklas, stanna kvar och kämpa eller flytta till Juventus (hört att det är ett bra lag...), Milan (dags att peta Zlatan?) eller Bayern München (tyska ligan må vara underhållande, men vad ska han göra i Bayern?). Well, vi får se vad som händer.

Sist men inte minst dementerar Clichys agent alla rykten om en flytt. Och missa för guds skull inte den här underbara photoshop-kompilationen med Chamakh som huvudrollsinnehavare.

Det var allt för idag! Ha det så bra, tack och hej!

Tjolahopp tjolahej sa det, sedan var Arsenal förbi Manchester United och bara två poäng efter ligaledarna Chelsea. United spelade borta mot Aston Villa, tappade två poäng. Liverpool spelade borta mot Stoke, tappade tre poäng. Chelsea spelade hemma mot Sunderland, tappade tre poäng. Arsenal spelade borta mot Everton, tappade räddade tre poäng.

Vi kommer till Arsenal-matchen straxt, men först måste jag börja med att berömma Sunderland. Jag såg nästan hela Chelsea-matchen (missade 35 minuter) och trots att det inte var ett Chelsea på sitt bästa humör var det ett Chelsea som inte släppt in ett enda mål på nio ligamatcher hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som hade kört över alla lag hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som ledde ligan med fyra poäng inför den här omgången.

Sunderland gjorde dock allting, exakt allting rätt. De vågade, de slet och de trodde på sig själva. Om man kliver in på Stamford Bridge, Old Trafford eller Emirates och tänker att man inte har en chans att vinna är halva matchen förlorad. Men Sunderland klev ikväll in på Stamford Bridge med en tro på sig själva, med en tro på en rejäl skräll. Sunderland slet, kämpade och offrade sig i nittio minuter samtidigt som alla lagdelar fungerade fullständigt lysande. Anfallarna gjorde sitt jobb, mittfältet var dominerande och försvaret rensade bort exakt allting.

Det är få gånger jag hyllar motståndarlag (då jag ogillar de flesta), men idag ska Sunderland ha all cred de kan få. De lyckades vinna över Chelsea, i London, på Stamford Bridge. Det är få lag som gör det, dessutom med utklassningssiffror.

Men nu till vårt kära Arsenal. Ett Arsenal som var tvunget att kamma hem alla sex poäng inför sin lilla bortaturné med bortamatcher mot såväl Wolverhampton som Everton. Efter hemmaförlusterna mot Newcastle och West Bromwich fanns poängtapp inte på kartan, det fick inte ske.Våra kanonjärer var tvungna att ge allt, i varenda närkamp, i varenda sekvens. De var tvungna att slita, springa, kämpa, offra sig, tro på sig själv och spela sitt spel.

När vi nu summerar de här bortamatcherna är det med glädje man kan se tillbaka på Arsenal. Defensiven har skött sig väldigt bra (dock inte superbt), mittfältet har för det mesta spelat lysande och anfallarna har antingen gjort eller skapat mål. När allt detta stämmer är det nog ingen som är förvånad att Arsenal reser tillbaka till London med sex poäng i bagaget. Otroligt viktigt, bra och nyttigt!

Det satt dock långt inne. Dagens match började smått katastrofalt. Everton hade 99 % av bollinnehavet (nåja, kanske 60-70 %...) och så fort Arsenal försökte starta ett anfall blev vi antingen nertacklade, nerpressade eller för nervösa. Felpassningarna kom i mängder och efter en halvtimma funderade man på om vi gjort fler felpassningar än lyckade passningar. Frustrerande, svagt och förfärligt.

Everton spelade samtidigt väldigt smart, skickligt och bra. Cahill hade en briljant chans att sätta ledningsmålet, men nicken gick långt över. Arteta levererade ett par fina instick som dock slarvades bort eller rensades undan av försvaret. Leighton Bein hade både en och två bra frisparkslägen, men antingen gick bollen i muren eller långt över.

Istället skulle det bli Arsenal som skulle sätta i den lite högre växeln. Efter trettiofem minuter var det nog, tyckte nog de flesta. Fabregas och Nasri började helt plötsligt komma igång, Sagna började bli mer aktiv i offensiven, Wilshere började ta för sig allt mer medan Chamakh började löpa och dra isär försvararna många fler gånger än han hade gjort tidigare i matchen. Och trots att vi inte hade haft ett enda skott på mål skulle det just bli Arsenal som fick ledningsmålet.

Nasri avlossade ett långskott som Howard i Everton-målet räddade. Returen gick dock ut till Arshavin som snabbt snappade upp bollen. Arshavin gjorde i sin tur inga fel alls när han passade den diagonalt bakåt mot Sagna som fick all tid i världen att avsluta ... och göra mål! Rakt upp i nättaket! 1-0!

Vi hade varken spelat bra eller effektivt, men om man ger sådana ytor till en Arsenal-spelare - oavsett vem - kan man räkna med ett väldigt farligt skott. Sagna gjorde inga fel och satte som sagt ledningsmålet till Arsenal. Den största frågan efter målet var dock om han fortfarande inte kom ihåg hur man firade ett mål.

Hur som helst gick vi till pausvila med 1-0, trots att Everton var nära att kvittera precis innan paus. Skönt? Ja. Viktigt? Ja. Välförtjänt? Nej.

Spelarna stegade ut i andra med förhoppningar om att få ett tidigt 2-0-mål. Det verkade som om Fru Fortuna satt någonstans uppe i himmelen och lyssnade på spelarnas böner, eftersom 2-0 skulle komma snabbare än blixten. Inbytte Denilson satte in bollen i straffområdet med en lös bredsida. Där skarvade Fabregas vidare bollen till Chamakh som i sin tur passade tillbaka den till El Capitan som gjorde helt rätt i att skjuta den på direkten - in i mål! 2-0 och vilt jubel på Gunners Pub!

Turen hade vänt. Arsenal var inte lika mesigt, lika ovilligt att skjuta och lika ineffektivt som man brukar vara. Jag vet inte hur statistiken såg ut, men vi hade bara haft en tre-fyra skott på mål varav två av dessa hade gått rakt in i mål. Det om något kallar jag effektivt. Matchen var dock inte över än.

Vi alla vet vad som hände med Manchester United när de slappnade av med 3-1 i ryggen. Everton gjorde både 3-2 och 3-3 på tilläggstid och plötsligt hade man tappat en säker seger. Och med tanke på vad som hänt Arsenal flera gånger förut var det långt ifrån säkert att det skulle bli tre poäng, trots 2-0.

De blå från Liverpool började pressa ner Arsenal lika långt ner i banan som man hade gjort i början av första. Man försökte utnyttja kanterna, mitten och höjden, men vad man än försökte med lyckades vårt försvar reda upp det och rensa bort bollen. Dock blev man väldigt rädd när Squillaci gjorde ett dumt misstag och fällde en till synes helt fri Saha. I mina ögon var det ett klart rött kort på Squillaci då fransmannen var siste försvararen medan Saha skulle blivit helt fri med målvakten om han inte blivit fälld. Vi hade tur, väldigt tur. Tacka Howard Webb för det. En domare som man för övrigt inte kan tacka ofta.

Frisparken blev det inget av, men Everton fortsatte ändå att pressa. Rodwell byttes in med förhoppningar om en reducering. Och när klockan tickade upp mot åttio minuter kom de bara närmre, närmre och närmre den där reduceringen. Men istället för en reducering klev en hjälte fram. Hans namn? Lukasz "Safehandski" Fabianski.

Jag vet inte vad som hänt med Fabianski och för att vara ärlig bryr jag mig heller inte. Det Fabianski gjorde idag var helt sjukt, helt enastående och helt underbart. Räddningarna han gjorde - som kom en efter en - var både viktiga och fantastiska. Och räddningen han gör på Beckfords skott är ta mig fan det sjukaste jag sett på länge. Världsklass, rakt igenom.

Fabianski räddade allt, exakt allting som kom i hans väg. Och trots att vi alla visste att han var kapabel till det var man ändå tvungen att nypa sig i armen för att se till att man inte drömde. Om polacken fortsätter så här, ja, då, då kan han bli stor, väldigt stor.

Men trots Fabianskis sanslösa räddningar skulle reduceringen komma två minuter innan ordinarie tid var slut. Hörna, miss, nick och mål. Det var ingenting varken Fabianski eller försvaret kunde göra någonting åt. I mina ögon skulle en frispark blivit dömd åt Arsenal (då vem-det-nu-var går in alldeles för hårt i den första nickduellen), men med tanke på Squillacis fällning av Saha kunde man ingenting annat göra än att knipa och hoppas att Arsenal skulle rida ut stormen.

Värt att påpeka är att försvaret spelade uselt den sista kvarten. Everton kom in på alla håll och kanter och om det inte skulle varit för Fabianskis storspel skulle de lika gärna kunna ha reducerat - och kvitterat. Sort it out Wenger, som någon skrek på Gunners Pub.

Sex svettiga minuter väntade och minnesbilderna från alla möjliga tilläggstidsförluster gjorde sig påminda. Jag kunde knappt titta. Om Everton hade gjort mål hade jag blivit fullständigt galen, men som tur var lyckades vårt kära gäng reda ut det hela och rensa allt som kom i deras väg. När Webb blåste i visselpipan drog man en lättnandes suck samtidigt som man höjde sin knytna näve mot skyn. Det var en fantastisk seger som betydde tre extremt viktiga poäng.

Nu blir det ett kort landslagsuppehåll innan Premier League återkommer med en match som kommer att ses av alla. The North London derby är ingenting man missar, oavsett vad man gör, var man bor eller vilket lag man håller på. Förra säsongen slutade det 3-0 efter den där fantastiska minuten precis innan halvtid. Den sekvensen gör vilken Gooner som helst glad, än idag.

Nu kan vi dock alla gå till sömns och drömma fina drömmar. Vi ligger tvåa i världens bästa liga, bara två poäng efter "det oslagbara Chelsea". Nästa vecka är det Sp*rs-kross som gäller. Då jävlar! Nu får ni dock ha det så bra! Jag kommer absolut komma med ett mysigt inlägg även imorgon. Vi hörs då, ha det!

God kväll! De senaste dagarna har jag inte fått så mycket tid över att sätta mig i lugn och ro och skriva ett inlägg (behöver en hel del fritid trots allt), men nu har jag tagit mig den tiden och jag ska försöka skapa allt mer tid åt ännu fler, längre och bättre inlägg!

Så, den största nyheten idag handlar om Nicklas Bendtner som gått ut i dansk media och sagt att han kan tänka sig att lämna Arsenal om han inte får mer speltid. Jacob Lennartson såg till att få upp nyheten på huvudsidan och om ni är intresserade kan ni även läsa en översatt version från originalkällan. Ni kan även läsa John "Faxe" Jensens intressanta kommentar kring Bendtners uttalande.

Det hela är dock väldigt förståeligt. Vår käre dansk har nyss kommit tillbaka från skada och känner sig taggad till tusen. Han är 100 % redo att spela vecka in och vecka ut, men på grund av att vi haft tur med skador och liknande har han inte fått chansen på riktigt. När han väl fått chansen (inhoppet mot Manchester City och från start mot Newcastle i Carling Cup) har han dock gjort succé (med två vackra mål).

Det är klart som bövelen att dansken vill spela ännu mer när det går så bra för honom. Tyvärr är Chamakh förstavalet som centerforward - just nu - och med en snart frisk Robin van Persie kan han puttas ännu längre ner i hackordningen. Och med tanke på att han gjort en minisuccé i sin comeback känner han sig nog både fundersam och ledsen över att han inte fått fler chanser.

Varje spelare måste dock förstå att man inte kommer någonstans utan att kämpa hårt, arbeta ihjäl sig och aldrig ge upp. Bendtners uttalanden ser jag mer som en varning än ett faktiskt hot. Jag är väldigt säker på att han egentligen inte vill lämna Arsenal, speciellt efter alla dessa år han spelat i klubben samt på grund av att hans barn är på väg att kläckas om bara några månader.

Bendtner skojjar till det med Rosicky och Vela. Foto: Bildbyrån.

Det han letar efter är en bekräftelse av Wenger att han finns i framtidsplanerna på allvar. För i ärlighetens namn kommer han aldrig kunna byta upp sig, inte just nu. Jag tror helt enkelt inte att de spanska, italienska och engelska toppklubbarna skulle tänka sig att köpa loss honom. Visst har han presterat bra på sistone och det råder ingen tvekan om att han är en bra spelare är han spelar som bäst, men han är bara 22 år och han har några år kvar innan han når toppen av sin karriär. Jag menar, Zlatan spelade i Ajax när han var 22.

Jag tror att vi alla kan förstå hans frustration, men han kommer inte komma någon vart genom att göra kritiska uttalanden om sin position i laget. Det gäller att acceptera det faktum att både Chamakh och van Persie är före honom i hackordningen och det gäller att visa laget, spelarna och fansen att han finns där när de går sönder eller har en formsvacka. Om han sedan kan spela bra finns alla chanser i världen till att han behåller sin position, åtminstone till en viss del.

Sedan är det inte första gången han gör ett liknande uttalande. I december 2008 sade han följande, vilket inte är så himla olikt det han sagt nu. Som sagt, det rör sig snarare om förhoppningar och tomma hot än något riktigt allvarligt missnöje. Det enda vi kan hoppas på är att han fortsätter att jobba hårt. Han är bra nog att spela i Arsenal, men frågan är om han är bra nog att spela i startelvan? I mitt tycke är han inte det, men vem vet, om några år kanske hans tid är inne. Han har ju inte svikit oss på sistone precis.

Samtidigt som Bendtner är tillbaka från skada har Vermaelen fortsatta skadeproblem. Wenger säger nu att det är en mystisk skada som håller honom borta från spel. Dessutom har han inte den blekaste aning om när han kan vara tillbaka:

I don’t know his next stage - he has seen specialist after specialist and the scans are OK. We have to be patient. We know a lot medically nowadays but there are some mysteries that we do not know about. At the moment we have no rational explanation for his pain. That means there is no reason to have surgery and there is no logical explanation for his pain. We have to be patient and just hope it will go. That means rest at the moment.

Samtidigt som detta sägs rapporterar The Guardian (en av de få respektabla tidningar som finns kvar i England) att The Gunners är intresserade av Bolton-försvarare Gary Cahill. Även Wenger har medgett att han kan tänka sig att köpa en försvarare om det skulle visa sig att Vermaelen blir borta längre än väntat.

Det var länge sedan vi såg Vermaelen spela... Foto: Bildbyrån.

Det hela är otroligt stört eftersom Vermaelen först sades vara tillbaka bara tre veckor efter han ådrog sig skadan för första gången. Tre veckor blev sedan fyra, vilket blev sex, vilket i sin tur blev nio och som nu inte ens har ett återkomstdatum.

En sak som kan noteras är dock att belgaren från söder saknats rejält de sista veckorna. Vermaelen är ju tänkt att vara vår trygga, galna och fantastiska mittback som vi alla kan luta oss tillbaka emot. När han nu varit borta så länge har det istället blivit ungtupparna Koscielny och Djouoru som fått delad speltid bredvid Squillaci. Och trots att både Koscielny och Djourou gjort okej ifrån sig i Vermaelens frånvaro märks det att belgaren saknas, på riktigt.

Just Koscielny drog ju på sig sitt andra röda kort för säsongen när han visades ut mot Newcastle i förrförra omgången. Detta resulterade i att Arsenal föll allt längre ner i botten i Fair Play-ligan. En liga som vi faktiskt vunnit flera gånger om de senaste säsongerna. Nu befinner vi oss plötsligt i bottenträsket och oddsen på det var nog inte så låga inför säsongen. Wenger har följande att säga om saken:

I can’t deny we have a bad record, the only thing I can say [is] we will try to improve it. If you look at our record in the last four or five years we had always a good record and we are not there [low in the Fair Play table] on purpose because we want to kick people. We will improve it. It’s a bit down to bad luck as well because if you look at the number of fouls we make it’s not spectacular. But we have been punished severely and we can only look at ourselves and try to improve it.

För att vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om Fair Play-ligan just nu. Visst är det alltid positivt att vara längst upp FP-ligan, men det är ändå viktigast att vara i toppen av Premier League. Jag kommer gärna sist i Fair Play-ligan om det skulle resultera i att vi vinner Premier Leauge. Okej, jag skulle nog inte gilla det, men som en engångsföreteelse skulle jag inte ha någonting emot det.

Sedan har alla våra röda kort kommit i slutskedet av matcherna. Wilshere, Koscielny (x2) och Song har alla fått sina dom sent i matcherna. Det tyder visserligen på att vi blir allt mer desperata och slarviga i slutskedet av matcherna, men också på att det först är i slutet av matcherna som det slinter för spelarna, vilket inte är acceptabelt, men vilket är normalt.

Under tiden jag varit smått inaktiv har Wojciech Szczesny skrivit på ett nytt långtidskontrakt och killen kommer fr.o.m. nu tjäna 330 000 kronor i veckan. Ett "litet" lyft med tanke på att han "bara" tjänade 22 000 kronor i veckan innan. Men ja, om killen fortsätter utvecklas som han gjort de sista åren kanske han är värd de pengarna. En sak som är klar är att han fortfarande ligger i lä jämfört med toppspelarna i klubben, vilket ioförsig är helt normalt. Fabregas tjänar exempelvis 1 166 572 SEK i veckan. Inte så illa, eller hur?

Szczesny stannar i Arsenal! Foto: Bildbyrån.

Manchester United är just nu oslagbara. Vi är framme i november månad och ingen har fortfarande lyckats besegra dem - i någon tävling alls. Arsenal-legenden Paul Merson tror dock att en förlust är nära, men varnar ändå för djävularna som kan komma att klicka:

United’s squad lacks the players to go on a run and start thrashing teams every week. Manchester United have not played great this season and yet they're unbeaten in all competitions. That's scary. If this team does click, then the rest of the Premier League should start to worry. However, I'm not convinced they will click. I'm just not sure if they have the players to go on a run and start thrashing teams every week.

Någon i kommentarspåret uppmärksammade just detta efter att Ji Sung-Park avgjort mot Wolverhampton med bara några sekunder kvar av matchen. United är trots allt obesegrade och detta trots att de spelat väldigt dålig fotboll i flera månader. Jag - likt Paul - tror inte att de kommer att klicka för United, det saknas helt enkelt alldeles för många ingredienser för det, men jag - likt Paul - är också orad över det faktum att de faktiskt är obesegrade hittills. Jag menar, det är just det exemplet jag använde för bara någon vecka sedan - skillnaden mellan bra och dåliga lag är att bra lag får resultateten med sig även när de har en dålig dag. Manchester United verkar ha haft tusen dåliga dagar på sistone, men ändå står det 0 i förluststatistiken. Lite oroande trots allt!

Wengers uttalanden kring Robin van Persies hälsa verkar ha tagit sig flera åkturer i en kraftig berg- och dalbana. Bara dagar innan han själv bytte in van Persie i en ligamatch sade han att van Marwijk var löjlig (nåja, han sade det inte, men han menade det) som ville ha med honom i en onödig träningslandskamp i mitten av november. Nu verkar han dock ha bytt åsikt:

We will sit down with Robin and the Dutch manager to sort that out. On one side this situation was completely surreal 10 or 12 days ago. Now, he is still not completely there but if he can get 45 minutes and we can find an agreement on that, it would be good for him to get some competition. We will have to see how he gets through the weekend and after we will decide that.

En enda stor karusell är vad det är. Men samtidigt har man förståelse för Wenger. Robin van Persie och landslag är ingenting som fungerat bra ihop de senaste åren. Det enda vi kan göra är att hålla tummen för att allting går bra.

Manuel Almunia har varit skadad, förlåt, "skadad", väldigt länge på sistone. Ändå anser Wenger att han kan komma att ta tillbaka förstaposten, men bara om han spelar på topp:

I think at the moment what we are focused on is to win together with the squad we chose at the start of the season. You ask me we are on a train, who wants to go to the terminal station and that means nobody moves out when the train is moving. When the train comes into that station I promise we will all come off the train!

It depends on performances but of course he has a future at the club. He was out for a long time but he must come back and show the performances in training and his quality. You can never stop a player from playing. Almunia is not completely fit. He is training but not with the team. He may join in on Monday.

Är det bara jag som tycker att Wenger kör en förklaring som är minst lika illa, oförståerlig och förvirrande som den Benitez drog om mjölkbudet? Man förstår ju poängen till slut, men det känns som det hela är ett oväntat svar på en oväntad fråga. Sedan kan han ju inte gå ut i media och fördöma Almunias chanser till fortsatt spel i Arsenal. Innerst inne vet vi dock alla att Almunia kan få vänta ett bra tag innan han får spela igen om Fabianski fortsätter att rada upp succématcher á la den mot Wolves.

Fabianski själv verkar dock vara heltaggad inför konkurrensen och säger följande:

I don't know what will happen when Manuel is fit but I will keep doing my best and we will see what happens. I am getting experience, which is really important for a keeper, and that experience is helping me prepare for the next game. I was not happy with what happened against Newcastle but I was still feeling in good shape. To be honest, I have been playing for some time and have not been looking bad in goal.

Så länge inte Lukasz blir för självsäker i buren kan han mycket väl ha en ljus vinter framför sig. Med största sannolikhet räddade han tre poäng åt oss tack vare sin senaste insats mot Wolves och nu gäller det att fortsätta producera på det spåret. Det enda som saknas i hans spel är kontinuitet att prestera vecka in och vecka ut. Om han kan börja göra det kan vi för första gången på väldigt länge börja hoppas på att vi hittat en ny förstemålvakt - på riktigt.

Fabianski - hetare än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Lite smånyheter har vi också! En man kallad Androulla Vassiliou (SKÖNT NAMN) besökte idag Arsenal från den delen av  EU-kommissionen som är ansvarig för sport och fritid. Enligt diverse rapporter skall han ha varit väldigt imponerad. Arsenal kommer antingen att möta Huddersfield Town (där Benik Afobe är på lån just nu) eller Darlington (en läsares moderklubb) i tredje omgången utav FA Youth Cup. Kan bli spännande!

Flera människor från Arsenals personal - inklusive vår vd Ivan Gazidis - sov igår natt utomhus för att uppmärksamma Londons problem med uteliggare, speciellt unga sådana. En gratis video från eventet med ett flertal intervjuer finns uppe på Arsenal.com. Det roliga är att det här hände bara ett par hundra meter ifrån mig. Jag var även där för att försöka hitta Gazidis m.fl., men när jag kom dit hade de inte ens börjat. Och då var klockan ändå sju-åtta på kvällen. Eftersom jag var tvungen att gå på ett möte kunde jag tyvärr inte stanna kvar. Annars skulle jag utan tvekan försökt ställa några frågor.

Emmanuel Eboue lovar att göra någonting helt galet om Arsenal skulle vinna en titel:

If I win a trophy for my Club I will do something special for the fans. I don’t want to do that now but if I win something I will do something special for the fans. I will not tell you what, it’s not a dance, you will see.It will be special, something you’ve never seen in your life, you will see. I will do it, for the fans.I already know what it is yes, of course.

Min gissning är att han klär ut sig i tigerkostym - samma tigerkostym som han gick på Gilberto Silvas födelsedagsfest med - och strippar framför vår bortaklack! Det skulle vara någonting! Nej, för att vara allvarlig har jag ingen aning om vad för galet han tänkt ut nu. Det enda jag hoppas på är att vi verkligen vinner en titel, för jag är mer än sugen på att se vad han kokat ihop för någonting.

Vad har Eboue hittat på den här gången? Foto: Bildbyrån.

Om ni vill se en riktig feel-good video kan ni ta och spana in BBC:s teaser inför Football Focus som sänds på söndag. Fabregas drar en riktigt skön line på slutet som även fick mig att dra på smilbanden!

Om ni inte är lika glada som jag är idag kan ni alltid ta och läsa om Pelle Lindbergh. Jag vet att det här inte har någonting att göra med Arsenal, men den här fantastiska texten, skriven av Bill Meltzer, fick mig helt ärligt att bli tårögd. Ett hett tips är att läsa igenom allt - till och med om ni inte gillar hockey!

Sist men inte minst måste ni läsa en av mina vänners senaste blogginlägg. Om ni tittar på Friday Night på ATVO bör ni känna igen Akhil. Han är en die-hard Arsenal-supporter och jag kan lova er att han är helt galen i Arsenal, på alla sätt och vis. Hans senaste inlägg handlar om skillnaden mellan fans och supportrar och är det bästa han gjort på länge.

Det här var dock allt för idag! Nu får ni ha en trevlig fredag. Vi hörs igen alldeles snart! Tack och hej!