Jag var blott ett barn när min mor frågade mig: "varför gör du det här?". Jag hade inget svar. Jag var bara tvungen att göra det. Dagen efter satt jag på ett flyg med destination London, redo för ett nytt äventyr, för ett nytt liv. Jag lämnade vänner, familj och skola bakom mig i Sverige. Riskerade allt.

Jag var inte redo. Jag var naiv. Det visade sig vara ett massivt steg för en nybliven 19-åring. "Det här skulle bli enkelt" var min första tanke när jag stegade ut ur Heathrow i sydvästra London. Två månader senare ville jag ingenting hellre göra än att åka hem. Hur mycket jag än älskade London hade jag satt mig i en obekvämlig situation. Jag jobbade varenda dag, hade inga vänner alls, levde under stress och fann ingen som helst lycka i mitt liv.  Jag var nere för räkning på alla fyra.

I hela mitt liv har jag fått leva i motgång. Fattigdom. Ensamstående moder. Ghetto. Småkriminell. Mobbad. Hatad. Listan kan göras hur lång som helst. Hur tufft ödet än varit mot mig har jag aldrig gett upp. Idag är det min största styrka. Oavsett vad jag ger mig in i ger jag aldrig upp. Till och med när det ser omöjligt ut. Jag älskade London, men London älskade inte mig tillbaka. Men jag var redo att kämpa - och kämpa skulle jag komma att göra.

Dagar, veckor och månader passerade när jag sakta men säkert acklimatiserade mig.  Våren kom, solen tittade fram och jag började äntligen känna mig hemma. Det var en fantastisk känsla då problemen började försvinna en för en. Och när man äntligen började få några vänner började livet ta form. London började älska mig tillbaka.

Arsenal då? Under säsongen 2010/2011 var pengar den största orsaken varför jag inte kunde gå på så många Arsenal-matcher som jag hade velat. Självklart gick jag på en hel del matcher och innan säsongen var över hade jag sett en 10-15 matcher, men nästan alla var på hemmaplan och på grund av jobb hade jag varken tid eller råd att hänga runt i pubar före och efter matcher. Allt var dock på väg att förändras.

När säsongen 2011/2012 drog igång hade jag skaffat mig en trygg plattform, ett ordentligt liv. Tyngden från jobbet hade släppt och jag fick mer rum och tid över att göra vad jag ville på vardagar och helger. Säsongen skulle komma att vända mitt liv upp-och-ner.

Jag började besöka i princip varenda match. Nu hade jag även tid över för att umgås och träffa nya vänner, vilket jag naturligtvis gjorde. Twelve Pins skulle visa sig bli första riktiga stammispuben för mig. Tack vare en vän till mig - som ordnade bortabiljetter -  började jag även besöka varenda bortamatch. När du åker över land, rike och hav för att följa ett lag är det omöjligt att inte stöta på samma personer om och om igen. Efter ett tag blir dessa personer dina vänner. Efter ett längre tag blir dessa vänner några av dina bästa vänner.

Efter två månader på Twelve Pins började jag besöka en pub vid namn Tollington före och efter varje match. Där träffade jag allt fler vänner, personer som kom mig att komma mycket nära. Först var vi bara en liten grupp på fyra-fem personer som brukade prata, dricka och se Arsenal, men den gruppen blev allt större ju längre säsongen led.

För att fira sista ligamatchen för säsongen åkte vi självklart till Birmingham för att se matchen mot West Bromwich. Kvällen innan åt vi en mycket trevlig middag innan vi gick ut för att festa. Det hela började med fyra vänner. Nu var vi upp emot femtio stycken i en och samma sal. De flesta av oss hade bara känt varandra i ett par månader, men ändå kändes det som om vi varit vänner sedan barnsben. Det var en helt otrolig utveckling som ingen av oss hade kunnat förutspå.

Arsenal spelade inte en enda match under sommaren, men vänskapen hade växt sig så stor att många av oss började träffas nästan dagligen. Jag hade inte ens i mina vildaste drömmar kunnat hoppas träffa så många fantastiska personer. Personer som jag för resten av mitt liv kan kalla vänner.

För att räkna upp alla fantastiska minnen jag tar med mig från London skulle det krävas hundratals händer. Det har varit den bästa tiden i hela mitt liv. Jag har vuxit som man, blivit mer självsäker och funnit glädjen. Arton år av smärta, bekymmer och personliga problem är som bortblåst. Det började som ett helvete, men London och Arsenal kom att bli räddningen.

På måndag eftermiddag lyfter flyget från London City Airport. Jag vill egentligen inte tillbaka, men jag måste. Innan jag flyttade hit visste jag att jag en dag var tvungen att återvända och ta upp studierna igen. Den dagen är nu kommen. Kvällen efter min sista hemmamatch (Sunderland) samlades många av mina bästa vänner på just Tollington. Desto längre kvällen led, desto mer emotionellt blev det. När klockan närmade sig tolvslaget kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag grät som en liten flicka, och jag lär göra det igen, men för mig har det här varit en resa som förändrat mitt liv.

Jag älskar London. Jag älskar Arsenal. Jag älskar mina vänner. Självklart kommer jag fortfarande åka över på reguljär basis, men jag har redan accepterat det faktum att det inte kommer att kännas likadant som det gjort under de två senaste åren. En vacker dag kommer jag att flytta tillbaka till London, men när det väl blir har jag ingen aning om.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er. Ni har varit en stor bidragande faktor till varför jag över huvud taget flyttade från första början. Om det inte hade varit för min passion till Arsenal - som bara blev större och större tack vare bloggen - hade jag aldrig tagit chansen. Det är dags att ta avsked till två år fyllda av glädje, minnen, matcher, resor och kärlek. Farväl London. Farväl mina vänner.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=8MUpeLCZXiM]

274 dagar. 39 veckor. 6576 timmar. 394 560 minuter. 23 673 600 sekunder.

Det går att mäta 274 dagar på många olika sätt. I ,dagar, minuter och timmar - som här ovan - men även i svåda, svek, glädje, tårar och kärlek. När klockan slår 15:00 på Emirates Stadium imorgon eftermiddag är det startskottet för världens bästa show - och vi sitter på första parkett. This is the fucking Premier League, som Stuart Baxter skulle kunna ha sagt.

Under de kommande 39 veckorna kommer vi att överlämna nyckeln till våra känslor till fotbollsgudarna. Att kontrollera våra kroppar kommer bli omöjligt. Våra helger kommer att bli heliga. Det här är inte lek, utan blodigt allvar. Vissa menar att det är på liv och död, men som Bill Shankly sade en gång i tiden - det är mycket mer än så.

Varje seger kommer firas som ett nyblivet brudpar på ett bröllop. Varje förlust kommer att sörjas som en avliden kamrat på en begravning. Varje missad målchans kommer att kännas som en kniv i ens hjärta. Varje mål kommer att kännas som att återuppleva sin första kyss. Vårt kära lag kommer att gå igenom en säsong full av smärta, blod, uppgivelse, lycka, glädje, svett och tårar.

En av de stora anledningarna varför fotboll är världens enskilt största sport är att allt som ges till dig som åskådare är unikt. Varenda tackling, varenda skott, varenda löpning, varenda mål, varenda match och varenda säsong är unik. Det är som när en konstnär skall sätta sig ner för att måla ett porträtt. Det blir en unik tavla varenda gång.

Vi har ingen aning vad som komma skall. Visst har vi susningar om framtiden, vi har våra förhoppningar och vi har drömmar, men inte en enda person i hela världen vet i detta nuet vad som kan komma att hända nästa säsong.

Förra säsongen - 2011/2012 - har kallats för den bästa Premier League-säsongen någonsin, någonting jag nästan är beredd att skriva under på. Det är inte enbart på grund av alla fantastiska matcher som spelades, utan minst lika mycket på grund av alla strider utanför plan. Det är en av många anledningar varför den engelska ligan tillhör den bästa i världen. Det här är det största paketet under granen på julafton. Den största presenten som bara väntar på att bli öppnad. 

Det är dags att glömma alla egon, svikare, förrädare och legosoldater. Nu är det bara en sak som gäller - att vinna, vinna och vinna. Arsenal behöver en fräsch start. Ett hopp om att bättre tider väntar. De som vänt ryggen åt klubben, tränaren och supportrarna är inte välkomna tillbaka.

Det finns så mycket mer att säga, men jag nöjer mig så. Det här är någonting som måste upplevas.  Imorgon påbörjas en lång vandring. Vägen kommer inte att vara spikrak, utan krokig, gropig och svårorienterad. Spänn fast säkerhetsbältet och gör er redo att rivstarta, för nu jävlar drar det igång!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=p6NPzZlVxjo]

God afton! De olympiska spelen 2012 är efter två fantastiska veckor slut och om bara fem dagar(!) börjar fotbollssäongen igen. Det märks mycket tydligare än jag trodde att OS är över och atmosfären i staden är helt annorlunda jämfört med vad den varit under de senaste veckorna. Det är på många sätt synd eftersom OS 2012 blev en massiv succé och många fantastiska historier fick ett lyckligt slut.

Vad jag rekommenderar alla att göra - oavsett om ni är intresserade eller inte - är att läsa denna fantastiska artikel som förklarar i detalj hur människor, staden i sig och en hel generation förändrades. Vad som sticker lite i ögonen är denna del: "The football season starts next weekend, and rarely can there have been less appetite for sheikh-and-oligarch-funded hundred-grand-a-week egos". Bittert, men ack så sant.

Hur som helst är det mindre än en vecka kvar tills fotbollssäsongen drar igång igen och varenda gång vi är så nära en säongsstart känns det lite vemodigt. När säsongen tar slut undrar man år in och år ut hur man skall lyckas klara sig i 90+ dagar utan Premier League-fotboll, men om vi skall vara ärliga klarar vi av det rätt så bra. Den pausen är nödvändig för både kropp och själ. Nu vet vi att det bara är fem dagar kvar tills vårt privatliv under de nästkommande tio månaderna kommer beröras både positivt och negativt beroende på hur bra Arsenal gör ifrån sig.

Sedan beror det naturligtvis på en hel del omständigheter. Jag tror till exempel inte att vi hade haft en lika trevlig sommar om vi slutat fyra, Chelsea vunnit Champions League (och således skickat ned oss till Europa League), sålt flera nyckelspelare och inte köpt in någon alls. Nu har vi haft en väldigt bra sommar, förutom den uselt planerade försäsongen som inneburit att många av våra a-lagsspelare bara spelat 45-90 minuter och lär vara ringrostiga när det är dags att ta an Sunderland på lördag.

Den sköna vinsten mot Köln bevisade dock att vi har ett väldigt intressant lagbygge på gång. Det är alldeles för tidigt för att börja märka värvningar som "succé" och "flopp", men visst blev man positivt överraskad över hur fint Olivier Giroud, Lukas Podolski och Santi Cazorla verkade passa in. Sedan lär det ta ett par veckor i Premier League innan de vänjer sig fullt ut. Det är väl på ett sätt tur att vi då möter Stoke på bortaplan redan i andra omgången, så de får känna på den tuffa vardagen i Premier League.

Santi Cazorla kommer få en tuff start i Premier League. Foto: Bildbyrån.

Under de senaste dagarna har jag frågat många av mina vänner som följer Arsenal land och rike runt vad de tycker om vårt nuvarande lag. Jag har fått blandade svar. Många tycker fortfarande att vi är en eller två värvningar ifrån ett lag som kan utmana medan andra menar att vår nuvarande trupp är den bästa vi haft sedan säsongen 2005/2006. Personligen vägrar jag att drömma mig iväg, men precis som jag angett tidigare tror jag att vi nästa säsong kommer utmana på allvar (om titlar), men att vi troligtvis faller i slutändan, bara att det sker senare än vanligtvis.

Ett av de enklare sätten att bedöma en trupp är genom att gå igenom varenda position och se om man har två bra spelare på varje position. När jag gör det med Arsenal är det bara några få positioner jag har frågetecken över. Vem kommer bli förstavalet som vänsterback? Jag tror på Gibbs, trots att jag hellre ser Santos som förstaval. Vem tar ansvaret på högerbacken fram till Bacary Sagna är tillbaka? Jag tror Jenkinson får fortsatt förtroende som reserv för Sagna, men bli inte förvånade om Yennaris lyckas sno åt sig platsen.

Vidare tror jag att Robin van Persie kommer att börja de första matcherna på bänken, om han inte blivit såld det vill säga. Samtidigt har Gervinho sett alldeles för bra ut för att petas. En trio beståendes utav Gervinho, Podolski och Walcott känns väldigt trolig, åtminstone till matchen mot Sunderland.  Det känns vidare väldigt givet att Arteta, Song och Cazorla startar på mittfältet med vårt ordinarie mittbackspar i försvaret - Koscielny och Vermaelen. Sist men inte minst är det självklart att Wojciech Szczesny står i mål.

Vad som är positivt är att vi fortfarande är ute efter en till mittfältare. Den enkla anledningen till det är Jack Wilshere som först sägs vara tillbaka i full träning i oktober, vilket betyder att han inte kommer vara matchredo förrän december månad. Med tanke på att resten av alla spelare är uppe i fullt varv vid den tiden lär han slussas in försiktigt och inte få spela mer än ett par matcher innan säsongen är över. Lägg där till nuvarande långtidsskador på Tomas Rosicky och Emmanuel Frimpong samt skadedrabbade spelare som Abou Diaby så förstår ni varför man helst av allt vill låna in en extra mittfältare under ett år. Allt för att undvika en kris under brinnande säsong.

Hur mycket speltid kommer Abou Diaby att få? Foto: Bildbyrån.

I mina ögon har klubben gjort det mesta rätt i år. Naturligtvis kommer det uppstå diskussioner om saker vi kunde gjort bättre, men överlag får den här sommaren - som ännu ej är över - betyget väl godkänt. Det är svårt att inte vara nöjd över det mesta som genomförts under sommaruppehållet och jag tror att majoriteten av alla supportrar skulle ranka det här som en av Arsène Wengers bästa somrar någonsin.

Fem dagar kvar. Det är mycket mindre än de nittiosju dagar som återstod när vi började nedräkningen, men något säger mig att det kommer kännas nästan lika långt. Snart är det dags, mina vänner. Världens bästa liga, världens bästa show, världens bästa Arsenal.

God afton! De olympiska spleen är i full gång och igår fick jag möjlighet att se en sport som jag aldrig tidigare sett live – taekwando. Det var en massa hoppande, en hel del slag och rätt underhållande, men för att vara ärlig tyckte jag både fäktning och bågskytte var mer intressant. Imorgon kväll är det dags att spana in semifinalen i basket! Jag må aldrig varit intresserad av basket, men Argentina - USA får ens mun att vattna!

Eftersom vädret var fint passade jag även på att betala £35 för att åka med en så kallad speedboat (och fort gick den!) på Thames, vilket var bland det grymmaste jag gjort i London. Visst, det kanske inte var värt hela 400 kronor, men det var sjukt häftigt (tänk James Bond i Die Another Day) och något jag rekommenderar er att göra om ni så bor i London eller bara är över för en weekend.

Nåja, till Arsenal då. Truppen är för tillfället nere i Tyskland och närmare sagt Köln där de genomgår en riktigt tuff träningsvecka med dubbla pass dagligen. Ett antal spelare har blivit intervjuade under de senaste dagarna och det finns en hel del intressant material på Arsenal Player som ni borde kolla igenom om ni redan inte gjort det.

Den största snackisen den senaste veckan har inte bara varit nyförvärvet Santi Cazorla, utan snarare en viss Robin van Persie. Det har kommit till en punkt där jag personligen inte orkar med alla trubadurer kring holländaren och snart heller inte bryr mig om vad som händer. Det är van Persie hit, van Persie dit, van Persie ner, van Persie upp, van Persie olycklig, van Persie glad, van Persie över-fucking-allt. Jag har skrivit nog om van Persie och om ni av någon anledning missat det kan ni läsa ikapp här (del 1) och här (del 2).

Sir. Alex Ferguson gjorde inte det hela bättre när han hällde mer bensin på elden genom att erkänna att Manchester United lagt ett bud på holländaren. Många Arsenal-supportrar blev fullständigt förbannade på Ferguson på diverse sociala medier. Jag förstår supportrarnas frustration, men vi lever i en ny tidsera.

Tränare och spelare uttalar sig om motståndarspelare dagligen och det verkar som om många Arsenal-supportrar tror att vi är något undantag. Bara i förra veckan talade både Mikel Arteta och Arsène Wenger helt öppet om Santi Cazorla, som i dåvarande stund var Malaga-spelare. Och Per Mertesacker var helt ärlig i våras när han flera gånger sade att han försökt få Lukas Podolski att skriva på för Arsenal. Lägg där till bl.a. Bacary Sagna som pratade om Olivier Giroud i media – innan han var klar för Arsenal - och ni förstår snart att vi inte är några änglar. Dubbelmoral är vad det kallas.

Jag vet inte ens om van Persie själv är säker på om han vill lämna längre, men han skulle nog inte ha någonting emot att gå till t.ex. Manchester United om de lade ett stort nog bud. Problemet i den här soppan är att vi kommit allt närmare att matcha Manchester United (spelare för spelare på papper) och jag tror inte Arsène Wenger är så sugen på att sälja sin skyttekung till en klubb som det är tänkt att vi inom de nästkommande åren skall försöka utmana på allvar. Då kan vi lika gärna lägga ner vårt pick och pack och ge upp.

Sedan skall vi inte glömma bort en av fotbollssupportrarnas bästa egenskaper - glömska. Om van Persie smäller in ett par viktiga mål nästa säsong och gör bra ifrån sig är det få som aktivt kommer stå och döma ut honom på olika sätt, t.ex. via burop. Jag sitter inte inne på någon information alls och jag har inte den minsta aning vad som kommer hända, men min magkänsla säger att van Persie helt enkelt kommer bli tvingad till att stanna.

Men låt oss prata om roligare saker, som t.ex. Santiiiii Cazorlaaaaa. Adrian Durham, den aktivt Arsenal-hatande ”radioprataren/experten/kommentatorn” frågade sig hur det kommer sig att varken Barcelona eller Real Madrid lagt vantarna på Cazorla om han är så bra som så många försöker få honom att framstå. Sanningen är att Cazorla tackade nej till Real Madrid två gånger under mitten av 00-talet. Real Madrid var även intresserade av honom under förra sommaren, när han var på väg bort från Villarreal, men valde att lägga sitt krut på andra spelare.

I somras pratade den gamla Real Madrid-tränaren Manuel Pellegrini – som nu tränar Malaga – vid med den nuvarande Real Madrid-tränaren – José Mourinho – och rekommenderade honom, men då var inte ”Mou” intresserade längre.

Nu skall jag inte sitta här och påstå att han är en av världens bästa spelare eller någon messias som kommer vinna oss titlar på löpande band, men huvudsaken är att vi köpt en väldigt bra spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Han kan spela på bägge kanterna, på mittfältet och precis bakom anfallet. Han är tvåfotad och något av en specialist när det kommer till frisparkar. Han kommer gå rakt in i vår startelva och förhoppningsvis blir han en hit.

Lägg där till nyförvärven av Lukas Podolski och Olivier Giroud och ni förstår snart att Arsenal menar allvar. Inte nog med det, utan vi har en eller två till värvningar på ingång, men vilka det blir är ännu oklart. Sedan finns alltid risken att vi väntar för länge och att någon annan klubb snappar upp spelare vi är intresserade av, men jag tror att Arsenal för en gångs skull har en noggrannt utformad plan.

Många supportrar har i och med nyförvärven blivit lite väl optimistiska och tippat oss som både ligasegrare och allt  annat, men det gäller att behålla fötterna på jorden. Att ta in nitton poäng är en massiv uppförsbacke – dessutom på två lag – och medan jag tror att det kommer bli jämnare i år tror jag inte att vi kommer stå där som vinnare på St James' Park – förlåt, Sports Direct Arena – i mitten av maj. Snarare tror jag som Ahldén att vi kommer utmana om ligatiteln en längre tid än vanligt medan vi även kommer att gå till en cupfinal. Det är två väldigt realistiska mål som vi skall och bör uppfylla.

Innan jag tar farväl för idag kan jag passa på att rekommendera gettyimages. Gå in på hemsidan, skriv in sökordet "Arsenal" och ni får upp en massa gôa träningsbilder från Tyskland. På söndag smäller det då vi spelar vår sista träningsmatch för försäsongen. Bra spel, ett par mål och en vinst vore riktigt skönt, men det är kanske för mycket begärt. Jag vill även passa på att önska Jocke Lander, Axel Asplund, Andreas Andersson och Tobias Bäckström en trevliga resa ner. Det lär behövas med tanke på att de ska bila fram och tillbaka ända från Västerås!

Hur som helst hörs vi snart igen! Catch you on the flip side!

Med lite mer än tre veckor kvar att bo i London kommer äventyret allt närmre sitt slut. Jag har haft två fantastiska år i världens bästa stad, men i slutet av augusti är det dags att bege sig hem till Sverige igen. Jag tänker dock leva fullt ut under den lilla tid jag har kvar här, vilket jag egentligen gjort under hela min vistelse i Arsenals hemstad.