Regnet väller ner längs Euston Road. Trafiken ger ifrån sig ett öronbedövande ljud som om det vore rusningstid mitt på ljusa dagen, men det är nattsvart, kallt och blött. De enda ljuskällorna man lägger märke till är trafiklyktor och strålkastarna från bilarna som susar förbi bredvid en. Tolvslaget närmar sig. Jag och Harry går längs vägen, sträcker ut armarna i luften och sjunger Arsenal-ramsor. Det borde vi inte göra, det slutade ju bara 1-1, men någonstans inom oss känns det ändå helt rätt.

På morgonen samma dag hade väckarklockan ringt tidigt, precis som den gjort över tjugo gånger tidigare den här säsongen. Det var dags för ännu en bortamatch, ännu en resa till ett så kallat skithål. Den här gången hette staden Stoke-on-Trent. En stad som blivit känd för att innehålla grottbor som varken kan prata eller läsa och har en IQ på c:a 20.

Som vanligt bar det av till Euston där jag mötte upp dagens sällskap, glada och välbehållna sedan förra resan till Wolverhampton. Dagen till ära hade jag tagit tillvara på slöjdkunskaperna från lågstadiet och mixtrat ihop en överraskning som jag skulle komma att bära hela dagen. Farligt? Ja. Dumt? Ja. Rätt budskap? Verkligen.

Tågresan upp till världens ände skulle ta två och en halv timma. Tack vare vissa förfriskningar blev humöret på topp och som alltid kändes det snarare som tio minuter än nästan tre timmar. Underhållningen är av högsta klass så fort det vankas bortamatch och man kan alltid räkna med att ha riktigt roligt. Gårdagen var inget undantag. Det bjöds på sång, underbara bilder och jägerbombs i massor.

 

Jäger on a train. Foto: KE.

 

Väl framme i Stoke-on-Trent välkomnades vi av massor av polismän som hänvisade oss till away-puben som visade sig vara ett extremt stort studenthak. Det första man frågade sig var om det varkligen fanns så många studenter i Stoke eftersom stället var gigantiskt, tänk Godzilla-stort. På grund av att Stoke - Arsenal växt fram till ett hatmöte var säkerheten högre än vad man kunde ha väntat sig och polis fanns vart man än vände sig.

Väl på studenthaket var det den vanliga uppladdningen som gällde. Precis som vanligt kände man igen väldigt många ansikten från tidigare matcher och det var självklart att man gick fram och hälsade på nästan alla man kände igen. När det var dags för det första toabesöket blev man än en gång förundrad över hur gigantiskt stor toalettutrymmet var. Jag förstår inte riktigt varför. Är det för att invånarna i Stoke är långa, stora eller bara många? Kändes bisarrt.

När klockan närmade sig två var det dags att bege sig mot Britannia Stadium. Utanför puben stod tre dubbeldäckare redan redo att ta oss till arenan. Alla fylldes snabbt, men trots det stod bussarna stilla i över en kvart. Vi undrade vad som var på gång tills vi insåg att vi skulle bli eskorterade av polis ända fram till arenan. Jahapp, tänkte vi. På vägen dit såg man vuxna, ungdomar och små barn ge ett antal barnförbjudna tecken mot oss som satt i bussen. Som sagt, en stad full av idioter. Det skulle bara bli värre.

Väl framme i arenan var jag tvungen att slänga i mig en paj eftersom jag inte hade haft tid att äta lunch. Sedan intog jag min plats och beskådade det som skulle bli en rätt trist match. Stoke gjorde 1-0 via ett inlägg - HOOF! - som Peter Crouch nådde högst på. Oväntat, riktigt oväntat. Arsenal kom dock tillbaka rätt snabbt tack vare fint förarbete från Yossi Benayoun som nådde Robin van Persie som i sin tur satte kvitteringen. 1-1 efter bara en kvart. Det här som skulle bli en målsnål historia verkade istället bli en målrik drabbning, trodde vi.

 

Britannia Stadium. Foto: KE.

 

Sjuttio minuter senare hade det inte gjorts ett enda mål till. Ofta såg matchen väldigt tafatt och seg ut. Bägge lagen var uddlösa och det kändes inte kul för fem öre. Lägg där till att hemmasupportrarna ständigt skämde ut sig själva med ramsor såsom "breaks legs when he wants, Ryan Shawcross, breaks legs when we wants" samt alla de gånger en majoritet av publiken skrek "wanker" åt Aaron Ramsey. Det som fick mig att tappa fattningen var dock när walesaren byttes ut och man såg massor av "Stoke-supportrar" hålla upp sina ben och låtsas bryta av dem på mitten. Skamligt.

Vad har Ramsey åstadkommit för att bli hatad på det här viset? Det var HAN som fick benet avbrutet. Det var HAN som blev borta i ett helt år. Det var HANS karriär som sattes i fara. Ryan Shawcross fick rött kort och blev automatiskt avstängd i tre matcher. Sedan var han tillbaka och har spelat vecka in och vecka ut sedan dess. Det enda walesaren gjorde var att han inte accepterade Shawcross ursäkt, men om någon snubbe bryter benet på dig förväntar jag mig inte att man skall acceptera dennes ursäkt bara ett par dagar efter incidenten.

Hur illa det än var kändes en poäng som det mest rättvisa resultatet. Inte vad vi behövde, men så länge vi vinner de två sista matcherna - vilket är långt ifrån en självklarthet - räknar jag med att vi skall klara av att ta tredjeplatsen. Efter ett snabbt pubbesök och en vidrig hamburgare på Harvester var det dags för hemfärd. Eftersom vi hade London Midland-biljetter kunde vi inte åka hem med Virgin (tar c:a en timme), utan kom hem nästan fyra(!) timmar senare efter byte i Northampton. Trots det var det en fantastisk hemfärd tillsammans med ett stort gäng Everton-supportrar som hade sett sitt Everton krossa Fulham med 4-0.

 

Underhållande hemresa. Foto: IP.

 

När vi äntligen anlände till Euston splittrades många, men vi var ändå ett stort gäng som beslutade oss för att ta ett par pints på Euston Tap. Vi stod upp under ett stort paraply på uteserveringen, trots att klockan var närmare elva och det ösregnade utomhus. Ingen hemmakväll framför tv:n, men mysfaktorn var ändå hög. 

Vi blev allt färre och färre tills det bara var jag och Harry kvar. Arsenal, detta Arsenal, som får en att åka land och rike runt, slösa hemska summor pengar och antingen må hur bra eller hur dåligt som helst. Må hända att vi var alkoholpåverkade, men vi diskuterade om allt det man offrat för att följa Arsenal överallt. Oftast är det uppoffringar som varit värda att göra, men ibland känns det bara meningslöst, som när man åker till Stoke en regning eftermiddag för att se en tråkig match som slutar 1-1.

 

Euston Tap vid midnatt. Foto: KE.

 

Det är livet som supporter. You win some, you lose some. Och det var någonstans där, runt midnatt, som vi tog den korta promenaden till Euston Square. Blöta, förfrusna och fulla, men stoltare än aldrig förr. Matchen må ha varit dålig och resultatet inte det vi önskat, men det kommer vi alla glömma förr eller senare. Nästa match, nästa stad och nästa arena väntar. 

Innan ni börjar läsa dagens inlägg vill jag passa på att påminna er om att inte missa gårdagens blogginlägg, som många verkar ha gjort. Jag skrev både om min resa till Wolverhampton samt om den nervösa ligaspurten där fyra lag slåss om två Champions League-platser! Läs, läs, läs!

Ett traditionellt inslag här på bloggen har under åren varit videokvällarna, som alltid varit uppskattade av er läsare. Det var ett tag sedan sist ni fick njuta av ett videoinlägg, så vad passar bättre under en regnig eftermiddag än en favorit i repris.

I kvällens videoinlägg har vi med allt från snygga Arsenal-mål till höjdpunkter från 50-talet! Det är bara att hänga med!

För att blicka tillbaka och se någon av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande länkar:

Videokväll 1
Videokväll 2
Videokväll 3
Videokväll 4
Videokväll 5
Videokväll 6
Videokväll 7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19
Videokväll 20
Videokväll 21
Videokväll 22

 

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

 

______________________________________________________________________________

Arsenal vs. Manchester City 1991 - Så här kunde ett möte i förstadivisionen se ut under säsongen 1991/1992. Här ser vi Arsenal besegra Manchester City med 2-1 efter mål från bl.a. Anders Limpar!

 

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - Something Never Changes - En kompilation som berör. Lades upp några dagar efter hans lyckade comeback mot Leeds i FA-cupen. Visar vilken fantastisk människa, spelare och supporter han är.

______________________________________________________________________________

Andre Santos äter fish & chips - Vår sambakung från Brasilien är minst sagt en unik karaktär. Här får vi se Andre Santos besöka en lokal fish & chips-resturang. Vad han tycker om maträtten? Titta & njut!

______________________________________________________________________________

The Funny Side of Arsenal Players 6 - Sjätte videon i serien där vi ser Arsenal-spelarna skoja friskt med varandra. Fantastiskt låtval och underbara scener som värmer hjärtat. Känns visserligen lite fånigt att se videon och idolisera ett par män som sparkar boll till vardags, men det är trots allt det vi alltid gjort och för alltid kommer att göra.

______________________________________________________________________________

Arshavin tappar förståndet - Som alla känner till lånade vi för ett par veckor sedan ut Andrey Arshavin till Zenit St. Petersburg. Hemma i Ryssland har det dock gått sådär för den ryske landslagskaptenen. Under hans hittills korta sejour i Zenit är det detta målfirandet som blivit den största snackisen.

 

______________________________________________________________________________

Fredrik Ljungberg 2003/2004 - De två första namnen vi nämner så fort det börjar talas om den oslagbara säsongen är oftast Thierry Henry och Robert Pirès, men många glömmer Fredrik Ljungberg som kanske var på toppen av sin karriär under denna säsong. Se och njut.

 

______________________________________________________________________________

FA-cupfinalen 1950 (Arsenal - Liverpool) - Den 29 april 1950 spelades finalen i FA-cupen på gamla Wembley. Arsenal mötte Liverpool och det hela spelades naturligtvis in av ett dussin tv-kameror. Res tillbaka i tiden och upplev fotbollen under början av 50-talet!

 

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - Where'd You Go - Kan ni fortfarande inte få nog av fransmannen som förgyllde en hel generation Arsenal-supportrar? Det är förståeligt! Brygg en kopp kaffe, sätt er ner i datorstolen och se denna video som definitivt kommer väcka massor av minnen till liv.

______________________________________________________________________________

Arsenal in the Community i Uganda - Som ni kunde läsa i senaste Kanonmagasinet gör Arsenal in the Community ett toppenjobb både i Storbritannien och utomlands. Här får ni ett smakprov på hur det ser ut när utbildade tränare från Arsenal åker ner till Uganda och hjälper till med allt möjligt, men framför allt fotbollsträningar!

______________________________________________________________________________

En galen Arsenal-supporter - Minns ni hur ni firade kvitteringen mot Tottenham på Emirates? Oavsett om ni gör det eller ej har ni nog ändå ingenting att komma med mot den här supportern som vid ställningen 2-2 gick helt bananas. Frågan är hur galen han blev efter 3-2, 4-2 och 5-2? Tråkigt nog kommer vi nog aldrig få veta det, men räkna med att han firade galet mycket!

 

______________________________________________________________________________

Arsenals bortasupport firar segern på Anfield - Aldrig vart på en bortamatch? Då blir nog de flesta av er avundsjuka när ni ser detta. Arsenal har nämligen en av ligans bästa bortaklackar och det firades minst sagt vilt när slutsignalen gick på Anfield. Tacka Robin van Persie för det!

 

______________________________________________________________________________

Sol Campbell återvänder till White Hart Lane - Sol Campbell har spelat många gånger på White Hart Lane, även i Arsenal-tröjan. Hur många kommer dock ihåg hur det såg ut den allra första gången han äntrade WHL som Arsenal-spelare? Ta en titt på videon och se hur enormt hatad han var och fortfarande är i andra änden utav norra London.

______________________________________________________________________________

Cesc Fabregas - Memories from Arsenal - Saknar ni Fabregas? Eller har ni redan glömt honom? Oavsett vad ni känner för honom blir man upprymd av olika känslor när man ser den här hyllningsvideon till spanjoren.

______________________________________________________________________________

Robin van Persies 5-3 ur en annorlunda vinkel - Segern på Stamford Bridge är en av de mest minnesvärda den här säsongen. Det var som julafton när Arsenal vann med hela 5-3 borta mot Chelsea. Vi alla har sett målen om och om igen, men det är inte många som sett van Persies hat-trickmål ur den här vinkeln. Jag gillar speciellt kommentaren precis före målet: "STAY ON HIM YOU CUNTS!".

 

______________________________________________________________________________

The Arsenal - En fantastisk Arsenal-kompilation som inte fokuserar på någon enskild spelare, utan på hela laget. Allt material är taget från den här säsongen och visar Arsenals fall och uppgång. Ett måste att se! Briljant!

 

______________________________________________________________________________

Szczesny, Song, Sagna och Chamberlain dansar balett - Majoriteten av er har redan sett den här videon, men den är värd att se om och om igen. Tack vare nya sponsorn Citroen får vi alltså se dessa fyra Arsenal-spelare dansa balett. Underbara scener!

______________________________________________________________________________

Derby Day - Här får sig Arsenal-supportrarna ett smakprov på vad som bland annat händer bakom stängda dörrar före match. Vi får se hur gräsmatten finputsas, hur spelarna anländer, hur startelvorna annonseras ut och naturligtvis målen från den oförglömliga eftermiddagen på Emirates.

 

______________________________________________________________________________

 

Det här var dock allt för den här gången! Hoppas ni tyckte om kvällens inlägg och precis som alltid vill jag veta vilken er favorit var just i den här omgången av videoklipp! Kommentera!

Det var den nionde mars som jag beslutade mig för att förutspå resten av ligasäsongen för Arsenal, Tottenham, Chelsea och Newcastle. I inlägget som jag skrev här på Arsenal Sweden tippade jag att Tottenham skulle sluta trea, Arsenal fyra, Chelsea femma och Newcastle femma. Då återstod elva matcher. Nu återstår fem för alla lag förutom Arsenal som bara har fyra matcher kvar att spela.

På de sex matcher Tottenham har spelat sedan jag lekte spågumma har de tagit sex poäng, jag trodde på tio. Folk sade redan då att våra ärkerivaler hade det "enklaste" spelschemat kvar, men som vi alla vet finns det inga enkla matcher i Premier League, speciellt när man är så formsvagt som Tottenham trots allt är.

Även Chelsea har spelat sex matcher sedan dess. Och även där trodde jag de blå skulle knipa tio poäng. De har tagit en poäng mer än jag trodde - elva. I nästa omgång möter de ett Newcastle som på sina sex senaste matcher tagit femton av arton möjliga poäng. Naiv som jag var trodde jag de endast skulle kamma hem elva poäng, men som vi alla vet har de överraskat enormt och kan mycket väl knipa en fjärdeplats, trots att de har ett tufft schema här på slutet.

 

Newcastle har alla möjligheter att knipa en Champions League-plats. Foto: Bildbyrån.

 

Arsenal då? Jodå, Arsenal har spelat sju matcher, kammat hem femton poäng och ligger fortfarande trea i tabellen. Personligen trodde jag på fjorton inspelade poäng, men de har gjort lite bättre ifrån sig och tagit femton poäng, trots två förluster. Så länge man inte havererar totalt tror jag fortfarande att man klarar av att säkra en Champions League-plats. Det lär vi få veta i de två kommande matcherna som med största möjliga sannolikhet avgör vårt öde.

På lördag eftermiddag möter vi ett Chelsea vars ligasäsong varit katastrofal, men som verkar ha ätit Bamses dunderhonung när cupspel väntat. Inte bara är de i final i FA-cupen, utan de har även tagit sig ända till semifinal i Champions League. Det spelar ingen roll att det är Barcelona som är motståndet. Om man tagit sig till semifinal har man alltid en chans, oavsett hur stor eller liten den är. Det var inte många som trodde Arsenal skulle kunna rå på Galacticos säsongen 2005/2006, men vi vann åttondelen och tog oss ända till final i Champions League. 

På många sätt påminner den upplagan av Arsenal årets Chelsea. Likt laget från västra London hade vi ett lag fullt med äldre huvuden som gjorde sin sista säsong på toppnivå. Laget kryllade av erfarenhet, vilket blev direkt avgörande i Champions League. I ligaspelet gick det dock katastrofalt och vi räddades nästan enbart på grund av en viss Yossi Benayoun. Lika galet har det gått för Chelsea, vars enda chans att nå Champions League är att antingen vinna turneringen eller göra en stark ligaavslutning.

 

Chelsea 2011/2012 = Arsenal 2005/2006? Foto: Bildbyrån.

 

Just nu har vi fyra lag som alla kan knipa en Champions League-plats. Bara för att Chelsea har ett "tufft" spelschema betyder det inte att det är oöverkomligt. I vissa fall kan det till och med vara bättre att ha ett "tuffare" spelschema eftersom förluster såsom Arsenals mot Wigan troligtvis inte skulle hända. Det finns inga enkla matcher i Premier League. Fråga bara Manchester United som tog emot Blackburn på Old Trafford och förlorade. Eller Arsenal som föll mot Wigan i måndags. Eller Manchester City som var ett par minuter ifrån att förlora sin första hemmamatch under säsongen - mot Sunderland.

Det gäller nu att gå all in. Samla ihop markerna, vänta på motståndarens drag och gå all in. Det återstår bara 360 minuters spel för Arsenal den här säsongen. Nu finns det ingen anledning att spara på krafterna, att inte dra på sig ett gult kort i onödan eller att hoppas på att det löser sig av sig självt. Det är dags att ge sitt allt och visa att man vill vara en del av den här klubben även nästa säsong.

Om jag bara hade två gympass kvar (cirka 360 minuter) innan en lång semester (kortare för de som skall spela EM) hade jag gått ner till gymmet och tagit i för kung och fosterland. Nu hoppas jag att Arsenal-spelarna skall göra detsamma. Förlusten mot Wigan får vi hoppas blev något av en väckarklocka för samma spelare som nu skall se till att besegra Chelsea. Vi har gjort det förr och vi kommer att göra det igen. Det var heller inte länge sen vi vann mot ett bättre placerat lag (Manchester City) och det finns ingen anledning att frukta Chelsea på lördag.

Oavsett resultat på lördag får vi inte glömma bort att det inte är över. Vi har bara vunnit en enda match borta mot Stoke sedan de tog steget upp till Premier League. Det var kvällen då Aaron Ramsey bröt sitt ben, Cesc Fabregas satte en straffspark på tilläggstid och Thomas Vermaelen smällde in 3-1 ett par minuter senare. 

 

Cesc Fabregas firar senaste vinsten borta mot Stoke. Foto: Bildbyrån.

 

Champions League-avancemang är viktigare för Arsenal än vad det är för Newcastle (de skulle nöja sig med Europa League) och Chelsea (deras ekonomiska tillstånd förändras inte nämnvärt med/utan CL-spel). Just därför är det så himla viktigt för Arsenal att knipa den där förbannade tredje- eller fjärdeplatsen. Jag skulle inte vara ensam om att känna en enorm frustration om vi skulle tappa allt under de fyra sista ligamatcherna, men likväl vet vi att risken finns. Den kommande sommaren kan bli början på en ny era, men nästan allt beror på om vi klarar av att kvala in oss till Champions League eller ej.

Arsène Wenger förstår det. Supportrarna förstår det. Journalisterna förstår det. Nu gäller det bara för alla spelare att förstå det. Var redo, kliv ut på Emirates och visa vad Arsenal går för. Allt vi begär är att alla ger allt i nittio minuter. Säsongens viktigaste match står framför dörren. Gör oss inte besvikna. Gå all in, ta hem vinsten och njut av segerns sötma.

 

Kan Robin van Persie hjälpa oss igen? Foto: Bildbyrån.

Det var ett tag sedan sist, men med jobb, utlandsresor och Arsenal-matcher att närvara vid är det inte överraskande att mina texter på Arsenal Sweden blivit sekundära. Nu har jag dock en nästan två veckor lång semester, vilket naturligtvis är skönt då jag får mer tid över att göra de saker jag annars inte hunnit med. Igår kväll släppte vi andra podcasten sedan comebacken, som nu även kan hittas på iTunes.

Vad har då hänt? Jodå, vi har ju spelat två Premier League-matcher mot två av ligans bottenlag. Förra onsdagen besökte vi Wolverhampton, vann enkelt med 3-0 och sjöng "Tottenham - Mind The Gap" (ni ser mig skymta förbi vid 0:53) så att det ekade ända till norra London. I måndags blev det dock inte lika roligt då Wigan skrällde på Emirates.

Eftersom väldigt många verkar ha gillat mina resereportage tänkte jag ännu en gång bjuda på mig själv och beskriva hur resan till Wolverhampton såg ut, samt hur jag upplevde förlusten mot Wigan. Ni som vill läsa någonting annat behöver dock inte vänta länge, då jag ikväll kommer skriva ett nytt inlägg som handlar om vad som komma skall (de fyra matcherna som återstår).

**

Onsdag. 07:00. Vaknar. Äter frukost. Tar mig ner till lobbyn där jag börjar arbetsdagen. Har sedan tidigare gjort klart med jobbet att jag bara jobbar halvdag. Skulle egentligen jobba fyra timmar, men efter tre timmar får det vara nog, tycker jag. Genomför istället ett svettigt gympass varpå jag äter en ordentlig lunch och gör mig redo för avfärd.

Som vanligt tar jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street Station och Euston Square. Eftersom det gått nästan en hel månad sedan vi senast spelade en bortamatch utanför London (Everton away) är det nervöst och hjärtat pumpar av upprymdhet. Precis som jag beskrivit tusentals gånger tidigare är dagen före en bortamatch som dagen före julafton för ett litet barn. Man är spänd, exalterad och jätteglad. Oftast finner man det svårt att somna, men dagen före Wolves away hade jag som tur var inga problem.

Vid Euston hade jag och mitt umgänge bestämt oss för att mötas vid Euston Tap, men det blir av någon oklar anledning istället Britannia inne i stationen. Eftersom klockan nyss slagit 13:00 och vårt tåg lämnar 13:43 hinner vi inte med så mycket mer än en snabb pint. Själv fegar jag och beställer in en cider.

 

Sean & Akhil

 

Vid varenda bortamatch har vi en grupp människor - en sorts kärna - som alltid finns med, oavsett match, tid eller datum. Det händer dock ofta att nya personer ansluter då och då, men enbart för en eller två bortamatcher. Förutom oss regulars hade vi en dag som denna med oss en 16-åring med fake ID, en tjej som skulle se sin första Arsenal-match någonsin, en far och hans son samt en snubbe som alltid går runt i luvmössa - oavsett väder. En salig blandning, så att säga.

När vi väl äntrade tåget satte vi upp vår Arsenal-flagga, satte oss vid våra platser och började grogga.  På vägen till Birmingham snackades det om allt möjligt. Den unga damen som skulle på sin första fotbollsmatch någonsin(!) hade ingen aning om hur bra eller dåliga Wolverhampton var, men tippade ändå på 4-0 till Arsenal medan jag pessimistiskt sade att det kommer att sluta 1-1. Bra där, kicken.

Vi anlände ganska snart i Birmingham, bytte tåg och hann knappt sätta oss innan vi skulle av igen. Väl i Wolverhampton välkomnade vädergudarna oss med duggregn och grå himmel. Vi tog en kort promenad genom stadskärnan - shithole - och beslutade oss sedan att gå till Walkabout som låg i närheten. 

Öl, cider, jägerbombs och allt möjligt bestämdes in under de tre timmar vi spenderade i puben. Många diskussioner, många skratt, många ramsor och mycket glädje. Väl inne i puben kände man precis som vanligt igen nästan hälften av alla ansikten från andra bortamatcher. Roligt nog var det även flera som kom fram och sade att de följde mig på Twitter. Även Pierre och Stefan Hertin (från Arsenal Sweden) fanns på plats!

 

Uppladdning

 

Med lite mindre än en timma kvart till avspark samlade vi alla och begav oss på den korta promenaden mot arenan. Självklart visade vi att Arsenal var på besök med högljudda ramsor, flaggor och annat gott & blandat. Väl inne på arenan blev det helt enkelt att ladda inför avspark.

Personligen brukar jag nästan aldrig dricka större mängder alkohol före en match eftersom jag faktiskt vill se matchen, men ibland händer det att man glömmer bort den tumregeln. Det hände troligtvis förra onsdagen då jag helt missade att en viss Bassong blev utvisad. Jag trodde han hade fått gult kort och blev utbytt eftersom han drog på sig en skada. Det var först dagen efter som jag överraskande nog märkte att han faktiskt hade fått rött och blev utvisad. Skrattade i flera minuter åt mig själv. Samma sak hände dock den kända tv-personligheten Chris Kamara för ett par år sedan (se klippet!).

 

Molineux!

 

Robin van Persie gjorde 1-0 på straff (delikat!), Theo Walcott gjorde 2-0 lite senare och vi kontrollerade allt. Jag var för stunden väldigt imponerad över hur enkelt det var, men det var enbart eftersom jag dumt nog hade missat utvisningen tidigare. När Yossi Benayoun dödade matchen med 3-0 drog jag av mig tröjan och firade på klassiskt kicken-maner. Vi red ut stormen och tog tre välbehövliga poäng. På vägen ut firade vi ordentligt med "Tottenham - Mind The Gap" (länk finns i början av inlägget).

På vägen tillbaka mot tågstationen stannade vi självklart till vid Sainsbury's för att köpa med oss lite snacks, mat och bira. Ett kärleksdrama senare satt vi äntligen på tåget hem till London. Det var en trevlig hemresa med massor av skratt och nöjen. Själv bestämde jag mig för att gå igenom hela tåget och se vad för personer som varit på matchen. Det tog mig en timma att gå igenom alla sju-åtta vagnar. Jag mötte på vänner, personer som jag kände igen sedan tidigare, personer som kände igen mig, blev bjuden på vodka (som jag tackade nej till, men grupptrycket blev för stort...) och hängde upp stora Arsenal-flaggor i hela tåget. Självklart hann jag även med att lägga mig i bagageutrymmet (över sätena) som blivit något av en tradition.

 

Tåget hem till London

 

Vid halv två var vi äntligen framme i London. Efter att ha varit uppe i nästan 20 timmar kunde jag ingenting annat göra än att ta första nattbussen hem, klä av mig och hoppa ner i sängen. Ännu en bortaresa var avklarad, tre nya poäng var bärgade och en glad kicken vaknade upp på torsdagmorgonen, trots att huvudet värkte lite extra.

 

We are the Arsenal

 

**

Det tog bara fem dagar tills vår nästa match, den här gången mot Wigan på Emirates Stadium. Medan många trodde på tre enkla poäng var jag ännu en gång mitt vanliga jag och varnade folk för att det minsann inte skulle bli så enkelt. Hur som helst började dagen likt många andra.

Eftersom jag varit på uppdrag i Frankrike dagen innan kunde jag sova ut rejält. Vaknade någon gång vid tiotiden, duschade, åt frukost och satte mig bakom datorn för att läsa det senaste om Arsenal. Hade för övrigt kvällen före mött på tusentals ledsna Tottenham-supportrar vid King's Cross. Självklart välkomnade jag alla med världens största leende. De såg dock bara bittra ut, vilket gladde mig något enormt.

Vid lunchtid på måndagen mötte jag upp två vänner från Eskilstuna - Johan och Ravand - som hade vunnit en resa för två till London efter att ha deltagit i en Nokia-tävling. Det kom fram att de bodde på ett hotell som hette Sanderson's nära Oxford Street. Först trodde jag det var ett vandrarhem av något slag, men när jag fick se bilderna de hade tagit och informationen om att det kostar £760 per natt(!!) att bo där förstod jag ganska snabbt att det inte var ett Travelodge eller Ibis vi pratade om.

Efter att ha ätit på Nando's vid Spitalfields Market och tagit en pint på Dirty Dicks gav de sig iväg till flygplatsen medan jag stannade till hemma, satte på mig en träningsjacka jag köpt på The Armoury och begav mig mot Euston. Där mötte jag upp två vänner som hade beslutat sig för att börja ladda upp hela sju timmar innan matchstart. Efter att ha spenderat två timmar på Britannia (ännu en gång) tog vi en taxi ner till Tollington där uppladdningen fortsatte.

Väl där blev det väl det vanliga. Träffa på massor av olika vänner, men även ett par svenskar och presidenten för ASFSC (Arsenal Supporters France Supporter Club). Innan matchen hann jag även med ett snabbt stopp på Twelve Pins.

 

North Bank

 

Matchen? Vilken match? Nåja. Wigan förtjänade vinsten. De spelade bra både taktiskt och spelmässigt medan Arsenal var sitt gamla jag igen. Att ligga under med 2-0 inom den första kvarten mot Wigan(!) var något ingen hade förväntat sig, vilket märktes bland publiken. De flesta visste inte hur de skulle reagera. Någon buade tyst, någon svor stup i kvarten, någon satte sig ner med ansiktet i händerna. De flesta - inklusive jag - stod upp, blickade ut mot planen och befann sig i något slags chocktillstånd.

När Thomas Vermaelen nickade in reduceringen kändes det ändå som om vi skulle lyckas vända på steken då vi hade gjort samma sak mot både Aston Villa (FA-cupen) och Tottenham (Premier League) tidigare under säsongen. Tyvärr blev det matchens sista mål. Dåligt, rent av uselt. Tre poäng hade betytt att vi mer eller mindre hade säkrat en Champions League-plats. Nu betyder det att en vinst mot Chelsea är ett absolut måste för att vi inte skall löpa risk för att sluta på en femteplats.

Tre timmar efter matchen hade slutat var jag fortfarande frustrerad. Gravöl på Tollington. Nattbussen hem. Tittade på höjdpunkterna från matchen. Deppåt. Somnade. Något som blivit en rutin efter hemmaförluster.

**

Det är så det är. Nu gäller det att glömma måndagen och blicka vidare. På lördag eftermiddag spelar vi en match som mer eller mindre kan avgöra om vi lyckas cementera tredjeplatsen eller om vi istället blir indragna i något som skulle vara en väldigt nervös streckstrid. I sådana fall skulle det med tre matcher kvar finnas fyra lag som kan gå hela vägen, men bara två Champions League-platser att slåss om. Mer om det får ni dock läsa om ikväll! Hörs då! Hej!

Den korta promenaden upp till Emirates Stadium brukar alltid kännas lång, alltid längre än man föreställt sig, trots att man gått samma väg om och om igen varenda vecka i snart två år. Det var därför jag överraskades något när jag på söndag eftermiddag stegade mot arenan, utan någon skräck, nervositet eller ångest. Det bara kändes rätt.

Två timmar senare stegade jag ut ur arenan som ett litet barn, fortfarande glad och fylld av eufori efter Mikel Aretatas 1-0 i den 87nde minuten. Det må låta konstigt, som om jag ljuger, men jag var inte det minsta orolig under en enda stund under matchen. Inte ens när Manchester City fick en farlig frisparksmöjlighet i matchens sista minut. Segern var vår - och det hade den varit hela matchen lång.

Vanligtvis brukar våra vårperioder vara fylld av just ångest, skräck, nervositet, depression och ilska. Så har det ju sett ut nästan varenda vår sedan vi sist vann en ligatitel. Medan det fortfarande finns mycket negativt att diskutera känns Arsenal friskare än någonsin. Det har varit en frisk fläkt att se alla nyförvärv - många som imponerat stort - tillsammans med yngre förmågor spela fotboll så som den bör spelas.

När vi dessutom slipper ha tio spelare skadade vecka in och vecka ut och kan spela med någorlunda samma startelva om och om igen syns det tydligt att Arsenal inte är lika dåliga som många försökt antyda att vi är. Det har varit en käftsmäll för alla journalister, fotbollstyckare och experter att vi nu placerat oss på en tredjeplats istället för att kämpa om en sjätte- eller sjundeplats som de flesta trodde på i början av säsongen.

De hade dock all rätt att göra det, speciellt med tanke på vad vi gick igenom under förra sommaren, som Arsène Wenger senare sade att han skulle kunna skriva en hel bok om. Många har menat att den här säsongen kan räknas som en av Wengers största bedrifter någonsin. Att ta ett lag från en 17:e-plats i ligan - efter sex spelade matcher - till en tredjeplats på lite mer än tjugo omgångar. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men lika mycket kritik som Wenger fått tidigare under säsongen (även från mig), lika mycket lovord bör han få nu.

Det har varit en osannolik resa som tagit oss från himmel till helvete och sedan tillbaka upp mot den blå skyn och de vita molnen. Vi har ju mer eller mindre varit nere på alla fyra, sjungit på den sista versen, redo att bli begravda vid flera tillfällen under säsongens gång. När di Natale skulle kliva upp och ta straffen i Udinese vid ställningen 1-1 hette hjälten Wojciech Szczesny. När Manchester United förnedrade oss på Old Trafford blev hjälpen fem nyförvärv. När Tottenham ledde med 2-0 på Emirates hade vi fått nog med hjältar och hjälp, då klev hela laget fram och visade att det var droppen.

Nu står vi här, efter ett par fantastiska veckor, och glädjer oss åt ett lag som äntligen hittat formen. Vissa ser redan fram emot nästa säsong, men först gäller det ju trots allt att spela klart den nuvarande säsongen. Det är ju långt ifrån över, hur gärna vi än vill låtsas att den där viktiga Champions League-platsen är spikad.

Medan Arsenal inte är tillbaka i det absoluta finrummet har vi bevisat att vi åtminstone har någonting där att göra. Och medan drömmarna lär lyfta lite för högt inför framtiden har man all rätt att njuta för stunden. Det är ju trots allt vi som är Englands näst bästa lag för tillfället, trots att Manchester City ligger en plats före i tabellen.

Sex matcher kvar. Wolves, Wigan, Chelsea, Stoke, Norwich och West Brom. Medan det inte lär bli sex raka segrar ligger allt i våra egna händer. Det vore skönt att avsluta säsongen lika vackert som vi spelat under hela våren. På onsdag far jag iväg till Wolverhampton, via Birmingham, för att för första gången besöka Molineux. Om jag kommer vara lika säker som jag var inför matchen igår återstår att se, men ni kan ge er f-n på att jag kommer stå där, sjunga mig hes och ignorera ösregnet som kommer göra det till en kall och våt afton.

Vad är drömmar gjorda av? Jag vet inte. Du vet inte. Ingen vet. Men kanske finns det någonting där. En början. En start. Någonting vi i framtiden kommer att se tillbaka på, peka på ett datum, en månad eller en säsong och säga att det var där allt började. Kanske, kanske.

**

Et Samir Nasri, non, je n'ai pas oublie, tu est un grosse salope.

Ouch. Det är här dagens blogg - eller krönika om ni så vill - börjar och egentligen redan kan sluta. Det har varit två helgalna veckor som man lika gärna skulle kunna skriva en bok om. Kramar med en full Ray Parlour, en helvaken natt på grund av ett onödigt Red Bull-intag, en grov minnesförlust efter en utekväll och en resa genom ett London vars baksidor utmärkt sig mer än framsidorna. Lägg där till en stabil vinst mot Aston Villa på Emirates och en oväntad förlust mot QPR på Lofus Road - och ni har min vecka sammanfattad med ett par meningar.

Det hela började för en och en halv vecka sedan då Arsenal Swedens tionde(?) medlemsresa ägde rum. Uppemot tjugo svenska gooners fanns på plats och levde livet under ett par dagar i ett väldigt soligt London. Det var i hotellbaren på Jury's Inn i Islington som vi möttes upp på fredagen. På schemat stod en kväll i The Armoury samt en middag med Ray Parlour på Antonio's Ristorante.

En salig blanding mellan yngre och äldre Arsenal-supportrar fanns på plats då vi efter ett par öl på hotellet beslutade oss för att ta en taxi ner till Emirates Stadium. Väl framme möttes vi av gratis champagne, rabattkuponger och tre legendarer på scen framför kassorna. Ray Parlour, Nigel Winterburn, Sammy Nelson och Bob Wilson var alla på plats för att dela med sig av sina åsikter om dagens Arsenal.

Legends Night at The Armoury. Foto: Richard.

Trots att jag sällan tar till plånboken och köper kläder på The Armoury kunde jag inte motstå en 20%-ig rabatt som innebar att jag köpte mig en träningsjacka, lite strumpor och andra vardagliga saker. Efteråt gällde det att hitta sin väg till Antonio's på Upper Street där alla förutom Jocke Lander, Axel Asplund och Mats Wilner samlades. Vad dem hade för sig kan ni läsa i nästa nummer av Kanonmagasinet.

Efter att ha väntat i evigheter fick vi till slut både vår mat och Parlour. En fantastisk föreläsning, massor av frågor och en trevlig afton. Jag vill inte avslöja allt som hände (pga en kommande KM-artikel!), men vi kan säga så att Ray blev arg på mig, men ursäktade sig sedan med att krama mig flera gånger. Sedan köpte jag honom en öl innan han drog vidare. Surrealistiskt!

Ray Parlour & Kicken.

Dagen efteråt var det dags att möta Aston Villa. Som vanligt befann jag mig på Tollington där jag tyvärr blivit stammis. Det är inte längre bara alla bartenders som känner mig, utan nu är det allt från vakter, ägare och besökare jag aldrig mött på som vill få en kram, handslag eller någon historia från någon av säsongens alla bortamatcher. Kul, men lite skrämmande!

Uppladdningen var som vanligt bra och det hela toppades med en skön 3-0-vinst mot ett Aston Villa som spelade uruselt. Höjdpunkten var utan tvekan Mikel Artetas frispark och segerscenerna bara ett par meter framför mig på North Bank. Något säger mig även att André Santos kände igen mig efter att jag skrikit hans namn minst en miljon gånger i en reservlagsmatch på Underhill Stadium veckan före.

North Bank. Foto: Kicken.

Fotboll är en livsstil, men ibland måste man ställa sig framför spegeln och erkänna att man har en skruv lös i skallen. När man börjar besöka dammatcher, reservlagsmatcher, ungdomsmatcher och sitter bakom Twitter 24/7 för att läsa det senaste om Arsenal känner man sig relativt skadad. Men det är sådan jag är och alltid varit. Det är kul ... ända tills man förlorar, vilket var exakt det som hände förra veckan. Men på lördagnatten efter matchen mot Aston Villa trodde jag inte ens att jag skulle hinna leva till nästa lördag.

Anledningen var enkel. Jag hade gjort det riskfyllda och dumma misstaget att dricka fem burkar Red Bull på en kvart, bara för att piggna till efter hemmamatchen. Jag var nämligen bara sekunder från att sjunka ihop och somna under matchen, något som hände mig för första gången någonsin (och jag har ingen aning varför). För att piggna till gick jag förbi den lilla hörnkiosken på Hornsey Road där jag dumt nog gjorde misstaget.

När jag kom hem på natten trodde jag att somna skulle bli det enklaste som fanns i hela världen. Istället låg jag vaken tills sju på morgonen, trots att jag var hur trött som helst. Det var en av de värsta nätterna i hela mitt liv, och den enda anledningen varför jag skriver detta är för att varna andra att inte göra om det! Ni kommer att ångra det, rejält.

Söndagen efter var jag ändå med på medlemsresans quiz och åt en fantastisk middag på en tapasresturang, men jag fick nöja mig med att dricka vatten hela dagen. Det fungerade, åtminstone ett tag.

Vatten. Foto: kicken.

Efter en tung arbetsvecka då exakt alla Arsenal-supportrar sett fram till lördagen kände man en enda stor lättnad när väckarklockan ringde på morgonen. Vanligtvis hatar man det där grinet från klockan, men när det vankas bortamatcher är det den mest ljuvliga melodin man kan höra. Jag brukar sällan göra någon form av plan inför matcher, men den här gången hade jag faktiskt planerat hela dagen i detalj!

Det började med en tubresa till Shakespear's Head i Holborn där jag mötte upp tre vänner. Vid tioslaget åt vi en traditionell engelsk frukost till smaken av ett par cider. En och en halv timma senare blev jag dock tvungen att överge dem för att träffa upp ett par andra vänner i Tollington. Tunnelbaneresan till Holloway Road kändes som världens kortaste.

Även där hann man med ett par uppfriskande drinker, sköna samtal och många skratt innan det vid ettiden var dags att bege sig ner till Shepherd's Bush. Först till King's Cross för att byta till Hammersmith & City Line. Bara ett par stopp innan vi skulle kliva av hörde en kvinna i bakgrunden vårt samtal om att träffa resten av gänget vid Wetherspoons utanför Westfield. Hon gav sig in i samtalet och sade att vi istället skulle gå av vid Wood Lane, någonting vi mer eller mer blev tvingade att göra då hon ständigt repeterade att vi måste gå av vid nästa station.

Väl nere insåg vi att hon hade lurat oss. Måste ha hållit på Tottenham. Måste. Istället fick vi gå igenom hela Westfields - som är Europas största shoppingcentrum för er som inte känner till det - vilket bara det tog en kvart. Inte hjälpte det att man var salongsberusad och försökte hitta vägen fram till Shepherd's Bush genom alla tusentals gånger.

Väl framme kände man igen väldigt många ansikten från andra bortamatcher man varit på. Det är lätt hänt när man åker på i princip varenda match, men det känns väldigt kul att träffa likasinnade och prata om allt som har med Arsenal att göra - och lite till. Vi hann tyvärr inte förfriska oss länge innan det var dags att ta den femton minuter långa promenaden till Loftus Road.

Loftus Road. Foto: kicken.

Väl framme trodde jag det skulle bli skönt att uppleva ännu en klassisk engelsk arena, men det var allt annat än det. Man fick i princip mörda folk för att kunna röra sig framåt i gångarna. Vyn från både Lower Tier och Upper Tier var usel. Toaletterna var allt annat än fräscha. Allt var mer eller mindre uselt. Stämningen var okej, men bättre än så blev det inte. Lägg där till en förlust och en usel prestation och ni alla förstår att man lika gärna hade kunnat stanna hemma.

Om det inte varit för att en väldigt god vän fyllde år - och hans blivande fästmö hade ordnat en överasskningsfest - hade man lika gärna kunnat svälja ett par bira och åkt hemåt. Men istället samlade vi ihop alla efter matchen och begav oss till Ladybird på Upper Street. Vi kom dit 19.00. Jag snubblade hem 04.58. Vad som hände under dessa nio timmar skulle jag mycket gärna vilja veta, men det senaste jag kommer ihåg är att jag stod på knä framför en tjej vid tvåtiden. Sedan är det mer eller mindre blankt.

Visserligen är jag ung, gillar att festa och gillar att titta på fotboll, men det är ytterst få gånger det går så långt att jag drabbas utav rena minnesförluster. Det var tyvärr exakt det som hände i lördags. När jag vaknade på söndagen var det hela som ett pussel av bilder man försökta sätta ihop. Jag tror de flesta känner igen sig, då det hänt de flesta i min ålder ett par gånger.

En av de tusentals bilder man hittar dagen efter, utan förklaring. Foto:?

Nu sitter jag här på tisdagen, fortfarande deprimerad efter förlusten och fortfarande som ett stort frågetecken efter den där födelsedagsfesten. Ändå är det enda jag kan tänka på nästa match. På söndag. Mot Manchester City. Det är sådant livet är. Det finns alltid en nästa match. Det finns alltid tre nya poäng att jaga. Det finns alltid en ny dag.

London lever sitt vanliga liv och man får nu försöka hitta tillbaka till det snabba och stressade storstadslivet. En vinst hade gjort allting bättre, men ibland får man ta och bita i det sura äpplet och gå vidare. Efter sju raka ligavinster är det svårt att börja klaga då man skulle komma att tappa poäng förr eller senare. Men visst känns det surt att göra det mot ett uselt QPR.

Det är livet som hängiven Arsenal-supporter. Livet som en ung själ förlorad i en stad där änglar dejtar demoner. Arsenal och London. Två av de saker jag hatar att älska, älskar att hata, hatar att hata, älskar att älska. En cirkel som aldrig sluts, men likväl kommer jag stå där på nästa hemmamatch, nästa bortamatch, nästa krog, nästa nattklubb, nästa tunnelbanestation och hoppas på tre nya poäng, en bra resa och en bra fest. Det gäller att njuta av varenda sekund när man fått den här chansen. Och njuta, det är exakt vad jag tänker göra.