Hösten 2007. Alexander Hleb sätter matchavgörande 2-1 mot Fulham i ligapremiären. Matchen efteråt kryssar man oturligt nog borta mot Blackburn. Men efter de två inledande ligamatcherna i augusti månad spelar man sju raka ligamatcher utan poängtapp. Det var den senaste gången Arsenal vann sju ligamatcher i rad.

Våren 2012. Arsenal har nyss genomgått säsongens andra formsvacka. Man har förlorat mot Fulham, Swansea och Manchester United samt kryssat mot Bolton. Två  veckor senare åker man på en förnedring nere i Milan för att ett par dagar senare åka ut ur FA-cupen på Stadium of Light.

När man efter en halvtimma låg under med 2-0 mot Tottenham hemma på Emirates var de flesta redo att kasta in handduken. Man var nere på alla fyra. Man hade nått botten. Man låg närmre en åttondeplatse än tredjeplatsen som Sp*rs huserade på. Jag sitter på första parkett och bevittnar eländet. Bara ett par meter till höger ser jag Arsène Wenger se lika uppgiven ut som 60 355 supportrar på Emirates.

Jag har suttit eller stått kvar tills slutsignalen ljudit i varenda Arsenal-match jag gått på. Jag hatar folk som går tidigt. Jag vägrade till och med att lämna Old Trafford när vi förlorade med 8-2. Men när Emmanuel Adebayor - av alla spelare - satte 2-0 på straff började jag överväga det jag aldrig hade gjort tidigare. Jag ville bara gå hem, lägga mig i sängen och glömma skiten.

Jag vill än idag tacka Bacary Sagna för att jag inte gjorde det. Han blev nämligen startskottet till vår bästa ligaform sedan den där fantastiska hösten 2007. Sedan får man inte glömma bort att vi faktiskt hade vunnit de två föregående ligamatcherna mot Blackburn (7-1) och Sunderland (2-1), men jag är beredd att påstå att vi aldrig någonsin vunnit lika många matcher om det inte varit för vändningen mot Tottenham. Den skickade iväg oss på ett vinnande äventyr där vi hämtat in den ena trepoängaren efter den andra.

Om vi skulle vinna borta mot QPR på lördag eftermiddag skulle det innebära åtta vunna ligamatcher i rad - vårt bästa facit sedan M a r s 2004. Just det, ni läste rätt, våren 2004 då vi tog emot Premier League-bucklan utan att ha förlorat en enda match under säsongens gång.

Medan det fortfarande känns lite surt att vi inte utmanar om en titel har det varit ett par fantastiska veckor vi fått uppleva. Det är så här det skall kännas att hålla på Arsenal. Det är så här man borde känna sig varenda säsong, i varenda hushåll, i varenda Arsenal-hjärta. Det var länge sedan man kände att man kunda vinna exakt varenda match man gav sig in i, men nu är den känslan återfunnen - och det känns fantastiskt.

Hur bra det än gått på sistone gäller det att klubben inte gör samma misstag som de gjort förr. Det vore väldigt enkelt att inför sommaren gå ut och säga att vi inte har några problem, att vi inte behöver spelare, att det här laget är bra nog att vinna titlar. Tyvärr är det ju inte så det ligger till.

Det här kan vara det sundaste Arsène Wenger sagt på länge. Om man vill vara med och utmana i toppen har man bara råd att ha en formsvacka under säsongens gång. Vi har haft två, vilket även är anledningen till att vi först fram mot våren börjat kämpa oss tillbaka upp mot toppen. Vad han säger om att lägga till anfallskraft under sommaren är också väldigt skönt att höra.

Om vi avslutar säsongen starkt, ser till att värva tidigt (väldigt viktigt) och behålla våra nyckelspelare finns det ingen anledning att inte börja hoppas inför nästa säsong. Att gå ut och påstå att vi vore favoriter vore naivt, men med en bra sommar i ryggen skulle alla medel finnas för att börja utmana igen.

Men innan vi börjar ta beslut om vad som bör göras under sommaren gäller det att njuta av ögonblicket och fortsätta det man gjort som bäst på sistone - att vinna. När man nu inte har något annat mål kvar än att sluta som sämst fyra kan man väl försöka knäcka ännu ett Premier League-rekord. Varför inte försöka vinna alla våra resterande matcher? Det låter omöjligt och kommer säkerligen inte att gå vägen, men det vore väldigt kul om man försökte.

Det skulle betyda 15 raka Premier League-vinster, en mer än under säsongen 2001/2002 (mellan 10 februari 2002 och 24 augusti 2002) då Arsenal satte det nuvarande Premier League-rekordet - 14. Det gäller dock att inte gå saker och ting i förväg, trots att man ligger åtta poäng framför Chelsea och Newcastle samt tre poäng före Tottenham. En match i taget är det gyllene receptet till framgång.

På lördag väntar som sagt QPR på Loftus Road, en arena vi inte besökt sedan mitten av 90-talet. Ett kärt återseende, en fantastisk atmosfär och förhoppningvis tre nya poäng. Just nu känns det som ingenting kan gå fel (touch wood!). Solen börjar krypa fram, sommaren är nära och Arsenal går som på räls. Njut av livet, njut av värmen och njut av Arsenal.

Efter fem raka ligavinster känns livet på topp, trots att vi inte har någon titel kvar att spela för. När man bara vinner, vinner och vinner glömmer man lätt bort andra problem, farhågor och bekymmer. Sådan är fotbollen. Men om vi tar ett par steg tillbaka och glömmer bort allt som nu är historia är det mycket som oroar inför de kommande veckorna.

Sanningen är nämligen att Arsenal i nuvarande stund hade legat femma i tabellen om det inte hade varit för att vi haft Fru Fortuna med oss under de senaste veckorna. När man följer ett lag med en sådan entusiasm som de flesta av oss gör glömmer man lätt bort många ordinära saker, som saker och ting förändras väldigt snabbt i fotboll. Lika snabbt som vi vänt en formsvacka till en formtopp, lika snabbt kan det gå att ramla ner i träsket igen.

Vad många glömmer är att Chelsea bara är tre poäng bakom oss. Allt som skulle krävas för dem att gå om oss är en Chelsea-vinst och en Arsenal-förlust. Allt kan förändras på en match. Samtidigt har vi Tottenham framför oss. Det är visserligen bara en poäng, men de är fortfarande framför oss.

Som det ser ut just nu kommer dessa tre lag att göra upp om de två kvarvarande Champions League-platserna. Två av lagen kommer att kunna titulera sig som segrare (i denna slutspurt) när säsongen är slut, men ett kommer att gå ett hemskt öde till mötes. Oavsett vilket lag det blir som missar CL-platsen kommer det vara en extrem besvikelse för den klubben som drar nitlotten.

Vi kan spekulera hur mycket vi vill om vilket av lagen som har "enklast spelschema" framför sig, men som vi lärt oss under de senaste åren finns det inga enkla matcher i Premier League. I en liga där ett av ligans sämsta lag - Blackburn - kan slå mästarna Manchester United på Old Trafford kan allting hända. Den här spurten kommer inte att avgöras av spelscheman, utan av ren och skär form.

Just det där med form är en intressant företeelse. Hur bra ett lag än är kan de allt som oftast inte producera nödvändiga resultat om de lider av en formsvacka. Inte ens världens bästa lag - Barcelona - kunde i vintras vinna över lag de normalt sett skall vinna över och hamnade hela tio poäng bakom Real Madrid. Vi alla såg hur Arsenal i höstas lyckades vinna elva utav tretton matcher, bara ett par veckor efter att man förlorat mer än hälften av sina matcher. Det finns som ni ser miljontals exempel att ta fram som visar vad för effekt olika typer av form har på resultat.

Det är därför jag med oro sett Chelsea slå ut Napoli i Champions League och gått vidare till semifinal i FA-cupen efter en seger med 5-2 mot Leicester. Många menar att det bara är bättre för oss "om de spelar fler matcher", men sanningen är att de fortfarande kan vinna en titel samt att deras form pekar spikrakt uppåt. De är professionella spelare och ett par extramatcher kommer inte göra någon större skillnad på deras ligaresultat. Om jag bytt position med Chelsea om det var möjligt? Kanske, kanske inte.

Våra tio kvarvarande matcher är viktigare än många tror. Vi har inte råd att tappa många poäng och om vi mot all förmodan skulle få ett par dåliga resultat på följd kan det redan vara över. Det finns fortfarande en stor möjlighet till att vi inte spelar i Champions League nästa säsong. Saken ligger dock i våra egna händer. Inte bara ligger vi i en bra utgångsposition, vi har fortfarande kvar ett hemmamöte mot Chelsea. Det kan visserligen gå hur som helst, men om den matchen skulle spelas idag och vi skulle vinna den hade vi vart sex poäng framför de blå.

Everton på Goodison Park är alltid ett tufft möte - och så lär det bli på onsdag också. Arsenal har dock fått nio dagars vila jämfört med Evertons fyra. Det gäller att ta vara på det och verkligen sätta press på både Tottenham och Chelsea genom att vinna onsdagens match. Samtidigt är vinna just det vi har gjort under de fem senaste matcherna. Det finns inget skäl att sluta nu, utan nu gäller det bara att köra ända in i kaklet. Det kommer att smälla till, göra ont och ta på krafterna, men det är vad fotboll går ut på. Vinna eller förlora. Segra eller kapitulera. Enklare än så har det aldrig varit och kommer det aldrig att bli.

För lite mer än en månad sedan tog jag mig tiden att skriva ett inlägg om alla sena mål Arsenal gjort sedan Premier League och Champions League introducerades i början av 90-talet. I dåvarande moment hade vi under den här säsongen gjort tre matchvinnande mål under matchens fem sista minuter. Lite retsamt bestämde jag mig för att avsluta inlägget med orden "fortsättning följer", helt oanande om vad som komma skulle.

Sedan det inlägget har vi gjort tre matchvinnande mål inte bara under matchens fem sista minuter, utan på tilläggstid! Det började med att Thierry Henry avgjorde borta mot Sunderland, fortsatte med en fantastisk volley av Robin van Persie på Anfield och avslutades(?) med Thomas Vermaelens dunderkvittering i den sista tilläggsminuten.

Halvvägs in i första halvleken mot Tottenham låg vi tretton poäng bakom dem. Tretton poäng bakom tredjeplatsen med tolv matcher kvar att spela. När matchen var över var gapet sju. Veckan därpå krympte den till fyra. Igår blev det ett. Förutom den gyllene regeln att allt kan hända i fotboll finns det någonting annat som aldrig får glömmas bort - saker och ting kan förändras väldigt snabbt.

Vad som har hänt med detta Arsenal verkar ingen kunna svara på. Det är som om någon gått in i omklädningsrummet på Colney och sprutat något magiskt pulver på alla spelare. Vanligtvis hade torsken på San Siro och förlusten i FA-cupen mot Sunderland följts upp av en miserabel vår där vi förlorat match efter match. Det är ju det Arsenal vi känner till, det vi är vana att se. Speciellt efter två så pass tunga förluster. Men istället verkar det ha peppat laget, förändrat mentaliteten och ökat jävlaranamman i hela laget.

Robin van Persie sätter 1-1 mindre än en minut efter 0-1. Foto: Bildbyrån.

Om ni hittar ett mer ologiskt lag än Arsenal får ni gärna ryta till, för jag har svårt att ens hitta kandidater. Varenda vecka händer det underliga saker, varenda vecka är ett nytt äventyr. Ändå är det vi som supportrar som bör känna till laget som bäst. Vi bör veta vad som försegår, vad som händer, vad som kommer att hända. Men inte ens vi har en blekaste aning om vad som komma skall.

Det må vara en förtjusning, men oftast ger det bara magvärk. Men jag är den sista som klagar så länge vi vinner, speciellt på sättet vi vinner. Matchvinnande mål i sista minuten - när man tror att hoppet är ute - är bland det bästa som finns i hela världen. Bättre än alkohol, droger, sex och allt som kommer där emellan. Nåja, kanske inte allt, men det mesta, speciellt i fotbollsväg.

Igår kväll var en av dem där dagarna där jag trodde mig veta vad som skulle hända. Jag var visserligen mindre än en minut ifrån att få rätt, då jag var säker på att laget blivit lite övermodigt efter så pass bra resultat samtidigt som Newcastle är ett väldigt bra lag när de möter topplag (Tottenham är inte ett topplag). Men jag hade aldrig förväntat mig att vi skulle sätta ännu ett sent mål.

Allt påminde mig om matchen mot Wolverhampton tidigare i vintras. Vi hade massor och åter massor av chanser att avgöra, men tog inte en enda. Igår hade Rosicky - som var fantastisk - ett drömläge att avgöra, men missade. Gervinho hade ett ännu bättre läge. Vermaelen hade en nick som Krul gjorde en fantastisk räddning på. Robin van Persie hade även han ett par lägen. Men ingenting ville in.

När Newcastle slösade bort tre tilläggsminuter på vår planhalva hade jag redan skrivit ner 1-1 i resultatlistan, men den stora charmen med fotboll är att det bara krävs en chans, ett läge, en sekund att göra ett mål på. Alex Song passade bollen fram till Theo Walcott - som tidigare assisterat van Persies kvittering - som skickade in ett inlägg som Vermaelen dundrade in. Rättvist? Ja. Väntat? Nej.

Thomas Vermaelen dundrar in 2-1 med en minut kvar att spela. Foto: Bildbyrån.

Från ingenstans alls har det här laget gått från att sänka huvudenså fort allting går fel till att ge 110 % ända tills domaren blåser av matchen. Det har resulterat i sex matchvinnande mål under matchens fem sista minuter den här säsongen. Det är även ett nytt Arsenal-rekord i den moderna eran. Ett annat Premier League-rekord som vi satte igår var att vinna fyra ligamatcher i rad efter att ha legat under i varenda en av dem. 0-1 blev 2-1 mot Sunderland, 0-2 blev 5-2 mot Tottenham, 0-1 blev 2-1 mot Liverpool & 0-1 blev 2-1 mot Newcastle. Mäktigt och ännu ett bevis på det pånyttfödda Arsenal.

Pånyttfött? Ja, vad ska man annars säga? Ett lag som i början av säsongen förlorade med 8-2 mot Manchester United, 4-3 mot Blackburn och 2-0 mot Liverpool, som för bara ett par veckor sedan förlorade med 3-2 mot Swansea, kryssade 0-0 mot Bolton och blev förnedrade med 4-0 mot Milan. Vår säsong har varit en enda stor karusell som friskt valt att blanda formsvackor med formtoppar. Vanligtvis skulle jag säga att vi rider på en formtopp just nu, men jag har svårt att se Arsenal tappa det här med bara tio matcher kvar. Å andra sidan var det exakt samma sak man sa under förra säsongen, men då gick allt åt pipan på grund av andra orsaker.

Igår kväll satt jag och chattade med en vän från Västerås. Vi hade liknande åsikter om den kommande sommaren. Premier League befinner sig i sitt svagaste skick på flera år. Någon bättre chans kommer vi inte att få. Manchester United genomgår en generationsväxling som kommer ta flera år att genomföra, Manchester City är överskattade, Chelsea är ... Chelsea och Tottenham kommer falla ihop som ett korthus. Om vi i sommar ser till att värva tidigt, snabbt få in en ny assisterande manager (Pat Rice kommer att sluta), ser till att förlänga med Theo Walcott och Robin van Persie finns det ingenting som inte säger att vi kan vara med och utmana nästa år. Inte nödvändigtvis vinna, men utmana.

Det är en gyllene chans att göra en storsatsning, att visa intention, att skrämma motståndarlagen. Men först måste vi spela klart den här säsongen. Med tio matcher kvar ligger vi en poäng bakom Tottenham, tre poäng framför Chelsea och åtta poäng framför Newcastle. Allt kan fortfarande hända och vi kan fortfarande missa Champions League-spel nästa säsong. Därför gäller det att fullt ut fokusera all kraft på de kvarvarande matcherna. Vi har ett jobb att genomföra - och nu jävlar ska vi klara av det.

Sist men inte minst vill jag skriva ett par rader om Robin van Persie. Det finns få spelare som jag älskat lika mycket som honom och jag har enormt svårt att se honom i något annat lag än Arsenal. När Tim Krul maskade vid varje utspark - redan i första halvlek - var van Persie snabb med att påpeka det till sin landsman. Varenda gång Krul tog en utspark var van Persie där. Varenda gång. Och när Arsenal avgjorde matchen sade han det 60 000 på Emirates ville säga till Krul - "maska nu då." Han tog fram supportern inom sig och sade det vi alla andra hade sagt till Krul. Sådana aktioner skapar starka band mellan spelare och supportrar. Sådana aktioner skapar framtida legender. Och om han förlänger i sommar finns det längre inget snack om vem näste man kommer bli att pryda väggen på Emirates. Robin van Persie.

Robin van Persie - en blivande legend? Foto: Bildbyrån.

Årets upplaga av Premier League har varit värre än världens värsta berg- och dalbana. Fotboll har alltid varit en ologisk sport, men om någon förutspått hur den här säsongen skulle komma att se ut hade nog de flesta börjat garva. Det har varit en orgie av sinnessjuka resultat, sparkade tränare, överraskningar, självmål, otroliga vändningar, konstiga skador, skrällar, mål och mycket, mycket annat.

Arsenal? Jodå, för Arsenal har det gått mer eller mindre som vanligt. Man blandar och ger totalt, vinner mot lag man inte bör vinna emot och förlorar mot lag man inte bör förlora emot. Som vanligt är man indragen i en strid om en Champions League-plats då Manchester-lagen tyvärr varit snäppet bättre under säsongens gång.

Med elva omgångar kvar har man ett litet grepp om fjärdeplatsen och en chans att komma ikapp Tottenham på tredjeplatsen. Femma ligger Chelsea, tre poäng bakom. Newcastle ligger två poäng bakom Chelsea. Liverpool ligger sjua, tio poäng bakom Arsenal, men med en match mindre spelad.

Som det ser ut just nu kommer kampen om de två Champions League-platserna (plats tre och plats fyra) stå mellan tre lag, möjligtvis fyra om man räknar in Newcastle. Eftersom jag tänkte vara snäll kommer jag räkna med Newcastle i kampen om en Champions League-plats. Under förra årets avslutning gjorde jag exakt samma sak och det inlägget såg ut så här. Idag tänkte jag göra en exakt kopia på det inlägget och spå hur avslutningen av Premier League 2011/2012 kommer att se ut. Häng med!

______________________________________________________________________________

Tottenham:

Det finns inga enkla matcher i Premier League. Alla lag kan förlora mot alla, oavsett arena, oavsett datum, oavsett laguppställning. Trots detta anser många att Tottenham har det "enklaste" spelschemat jämfört med sina konkurrenter, någonting jag skulle kunna hålla med om.

Medan resten av lagen har flera stormatcher kvar har Tottenham bara ett topplag kvar att möta - Chelsea. Resten av matcherna kommer att spelas mot mitten- och bottenlag som Sp*rs tyvärr skall vinna emot, om de kommer upp i sin vanliga standard. Trots att de varit lite svala på sistone tror jag inte att de tappar sitt momentum som Arsenal brukar göra varje år.

Jag tror inte att det går käpprakt åt helvete, men jag tror heller inte att det går käpprakt åt himmelen. Som ni ser tror jag att de tappar poäng i mer än hälften av de matcher de har kvar att spela. Om de inte tappar så många poäng är jag beredd att påstå att de kniper tredjeplatsen, men som vi alla vet är Premier League omöjlig att förutspå. Jag räknar därför iskallt med ett par förluster, eller åtminstone poängtapp, mot mindre bra lag. Vi kan bara hoppas, eftersom de måste börja tappa poäng om vi skall gå om dem!

______________________________________________________________________________

Chelsea:

Chelsea har varit katastrofalt dåliga under den här säsongen och jag tror det fortsätter i samma takt. Visserligen tror jag att de lyckas vinna ett par tuffa matcher (Tottenham & Newcastle hemma), samt att de skräller borta mot Fulham, men utöver det tror jag på tre solklara förluster (Manchester City, Arsenal & en Aston Villa-skräll) och två likaresultat (hemma mot Stoke och borta mot Liverpool).

De blå har ju varit en värre berg- och dalbana än Arsenal varit den här säsongen. De har dessutom förlorat många matcher mot både mitten- och bottenlag, så räkna med att det kan ske någon skräll här och där.

Så dåligt som Chelsea spelat i år tror jag faktiskt inte att de klarar att knipa en Champions League-plats, speciellt med tanke på att de har en tung drabbning kvar mot Napoli samt att de måste fokusera på FA-cupen. Sex vinster, två likaresultat och tre förluster kommer att sätta käppar i hjulet för Chelsea - och förhoppningvis betyder det att de missar Champions League nästa säsong!

______________________________________________________________________________

Arsenal:

Arsenal då? Jag tror inte att vi faller lika hårt som vi vanligtvis brukar göra under våren. Jag har svårt att se oss vinna alla kvarvarande matcher, någonting vi definitivt inte kommer att göra. Dels tror jag inte vi lyckas vinna mot Newcastle på måndag (lika) samt att vi faller pladask borta mot både QPR och Stoke. Speciellt på Britannia Stadium där vi inte vunnit på år och dar.

The Gunners har under hela säsongen gått igenom olika svackor. I början av säsongen hade vi en formsvacka, under hösten en formtopp, under vintern en formsvacka och nu ser det ut som vi har ännu en formtopp att se fram emot. Jag tror dock inte att det kommer inbringa vinst efter vinst efter vinst, utan att vi får någon enstaka punktering på vägen.

Vad som däremot är glädjande är att jag blir mer och mer säker på att vi kniper en Champions League-plats. Medan det kommer bli svårt att gå om Tottenham tror jag vi absolut är kapabla till det, men som ni ser i mina beräkningar tror jag att vi missar ärkerivalerna med en ynka poäng, enbart på grund av deras spelschema som ser mer överkomligt ut än vårt.

Jag skulle absolut inte klaga om våra matcher går så som jag skrivit här ovan. Visserligen skulle det vara surt att förlora två gånger, men jag har svårt att se oss gå obesegrade då vi lika gärna skulle kunna åka på en bomb hemma på Emirates (t.ex. mot starka Manchester City). Så länge vi tar cirka 20 poäng är jag dock väldigt säker på att vi klarar en tredje- eller fjärdeplats. Allt ligger i våra egna händer, men det gjorde det även förra säsongen då vi tappade en andraplats till en fjärdeplats. Låt oss hoppas att någonting liknande inte händer i år igen.

______________________________________________________________________________

Newcastle:

Newcastle har varit väldigt starka under hela säsongen, men jag har svårt att se dem ta sig förbi både Chelsea och Arsenal. De har en väldigt bra chans att sluta femma, bara ett par poäng bakom fyran, men att de skulle skrälla till det ordentligt med en fjärdeplats tror jag inte längre på. Det är långt ifrån omöjligt, men dels måste de ta igen fem poäng på Arsenal samtidigt som vi tappar mer än fem poäng under de elva kvarvarande matcherna.

Visserligen har vi en tendens att tappa poäng mot våren, men Arsenal har fått skadade spelare tillbaka, har en bra form och har erfarenheten att slåss om en Champions League-plats. Det kommer bli den avgörande faktorn om ni frågar mig.

Däremot tänker jag inte göra det gamla misstaget att ropa hej innan jag hoppat över bäcken. Som vi sett i årets upplaga av Premier League kan exakt allting hända, så räkna inte ut Newcastle ännu, annars lever ni på farlig mark. Dessutom tror jag att de kan skrämma Arsenal lite med ett likaresultat på måndag!

______________________________________________________________________________

När jag under förra året förutspådde slutspurten (med tretton omgångar kvar) trodde jag att ligan skulle sluta så här efter 38 omgångar:

1. Manchester United - 80 poäng

2. Arsenal - 78 poäng

3. Manchester City - 74 poäng

4. Chelsea - 69 poäng

Facit såg ut så här:

1. Manchester United - 80 poäng

2. Chelsea - 71 poäng

3. Manchester City - 71 poäng

4. Arsenal - 68 poäng

______________________________________________________________________________

När jag i år förutspår slutspurten (med elva omgångar kvar) tror jag att det kommer att se ut så här efter 38 omgångar:

1. Manchester City / Manchester United - X poäng

2. Manchester City / Manchester United - X poäng

3. Tottenham - 72 poäng

4. Arsenal - 71 poäng

5. Chelsea - 66 poäng

6. Newcastle - 61 poäng

Facit ser ut - hur då?

1. ?

2. ?

3. ?

4. ?

5. ?

6. ?

Vad tror ni?

....can someone step up to the plate and win it? Could make such a difference to the season of either club if they do. Tomas Rosicky. Alex Song. Looking for van Persie, flag stays down and HE SCORES - Robin van Persie for Arsenal! - Steve Wilson.

Charmen med fotboll. En minut, en sekund, en passning, att ett mål kan förändra exakt allting. Alan Hansen hade för en gångs skull rätt när han i Match of The Day-studion sade: "when you've got Robin van Persie up top, you've always got a chance". Och det var exakt vad Arsenal hade. Robin van Persie. Hjälten. Trotjänaren. Superstjärnan. Han behövde bara två chanser. Det small bägge gångerna. 0-1 blev 1-1. 1-1 blev 2-1. På tilläggstid. Mot Liverpool. På Anfield. Helt jävla otroligt.

Men precis som vanligt tar vi det hela från början. Fredag. Kväll. En av mina bästa vänner fyllde år och hade bokat ett par bord på Electricity Showrooms i Hoxton. Om det inte varit för honom hade jag aldrig begett mig ut, mest på grund av att tåget mot Liverpool skulle avgå 07.48 på lördagen.

Det blev ett par drinkar, shots och öl på Electricity Showrooms innan jag bestämde mig för att lämna för hemfärd. Klockan var visserligen bara elva, men eftersom jag var tvungen att gå upp tidigt fanns det inga direkta alternativ. Jag ville verkligen inte missa Anfield, vilket jag mycket väl hade kunnat gjort om jag stannat där in på småtimmarna.

Vaknade sex på morgonen. Duschade. Märkte att jag inte hade någon slags frukost i kylen. Sket i det. Klädde på mig och lämnade. På vägen mot tunnelbanestationen gick jag in på Tesco. Köpte frukost (en baguette), men spetsade till det med en flaska Jack Daniels och ett par plastmuggar. Och en flaska cider för omväxlingens skull. Runt halv sju tog jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street och Euston Square.

När jag väl nådde Euston Square och tog den korta promenaden in till självaste stationen märkte jag att jag kanske var lite för tidigt ute. Klockan hade nämligen inte ens hunnit slå sju. Åt min frukost, väntade, drack lite Cola, väntade, fortsatte att äta, väntade, stirrade på människor, väntade, kollade nya tweets, väntade... tills sällskapet äntligen började komma en efter en. Efter att ha samlat var det dags att ge sig av. Vi gick på tåget och började redan knäppa upp öl, cider och allt vad folk hade med sig. Jag rivstartade med whiskey innan klockan hade slagit åtta.

Timmarna gick och vi diskuterade precis som vanligt allt mellan himmel och jord - och Arsenal så klart. Vad som överraskade mig - och många andra - var att tåget var fullt av Liverpool-supportrar. Jag förstod ingenting. Ni som hänger med i svängarna vet att vi ofta brukar reta Manchester United-supportrar eftersom så himla många bor i London, men jag har då aldrig sett så många scousers i London.

I väntan på tåget. Foto: KE.

Hur som helst kom vi så småningom fram till Stafford där vi fick byta tåg (direkttåg var alldeles för dyrt när vi bokade biljetterna). Vid det här laget var alla glada, exalterade och hoppfulla. Vi sjöng ett par ramsor, skrattade, snackade och hade helt enkelt riktigt roligt, som man alltid har på bortaresor. En timma senare skulle tåget anlända i Liverpool.

Efter att ha väntat på ett par vänner i tio minuter var det dags att bege sig av mot Anfield (vi hann tyvärr inte med att gå in på någon pub). Turligtvis hade vi med oss en person som tidigare hade bott i Liverpool, som visste hur man tog sig till Anfield. Problemet är ju att de, likt Aston Villa, placerat arenan hundratals mil från tågstationen. Antingen fick man ta tåg, byta till buss och sedan gå (= krångligt) eller så fick man stå i världens längsta busskö. Valet föll på det senare.

Halvvägs i kön fick jag någonting som endast kan kallas akutläge. Min blåsa höll på att spricka. Det fanns inget hörn, inget träd, ingenstans jag kunde springa iväg för att lätta på trycket. Turligt nog bar jag fortfarande med mig ett par plastmuggar som jag hade haft med på tåget. Vid det här laget förstår ni nog alla hur det här slutade. Ur ingenstans dök det upp en soptunna mitt i kön(!). Jag ställde mig bredvid den, höll muggen i ena handen och låtsades prata i mobilen med andra. Problem solved.

Efter att äntligen ha kommit in i bussen tog den oss till Anfield. Med tanke på de senaste månadernas oroligheter på Anfield var det inte många som hade någonting gott att säga om Liverpool. Man märkte tydligt att polispådraget var större än vanligtvis, mest på grund av en viss Luis Suarez. You know what you are, you know what you are, Luis Suarez, you know what you are ekade det i bortasektionen av arenan.

Precis innan matchen började det ösregna, vilket gjorde det hela lite mer häftigt. Där stod man, mitt i regnet, med tretusen andra Arsenal-supportrar och sjöng Arsenal-ramsor på högsta möjliga volym. Grymt!

Anfield före match. Foto: KE.

Matchen då? Den var allt det som Arsenal - Tottenham inte var veckan före. Liverpool dominerade. Arsenal såg sega, lojja och uttråkade ut. Att de rödklädda skulle dominera matchbilden under större delen av matchen hade vi nog alla räknat med, men att Arsenal skulle vara så dåliga som de var under den första halvtimman var det få som förväntade sig. När Luis Suarez gick ner i straffområdet - i mitt tycke ännu en filmning - och domaren pekade på straffpunkten räknade jag med att Dirk Kuyt skulle slå in 1-0.

Under de senaste månaderna har jag inte haft mycket över för Wojciech Szczesny. Han har varit långt ifrån så bra som vissa Arsenal-supportrar påstått att han är, men igår eftermiddag var han allt annat än dålig. Straffräddningen var snygg, men det var räddningen på returen som imponerade exakt alla. Att han tar straffen, lyckas ta sig upp så fort som möjligt och rädda ett solklart ledningsmål kan inte beskrivas som någonting annat än sanslöst. Och bortaklacken firade det som ett Arsenal-mål.

Att Koscielny ett par minuter senare skulle sätta ledningsmålet för Liverpool kunde ingen göra någonting åt. Det var bara en tidsfråga innan Liverpool skulle ta ledningen. Vad som däremot var mer överraskande var vår respons. Arsenal som under inledningen av matchen sett ut som ett gäng från Allsvenskan började helt plötsligt spela fotboll, någonting som gav resultat nästan direkt. Bacary Sagna kom farandes fram på högerkanten och sopade in ett fantastiskt inlägg som van Persie kunde nicka in till 1-1.

Jag såg dock olyckligtvis varken inlägget eller målet eftersom jag stod och kollade på Andy Carroll som nyss hade börjat värma upp. Av någon anledning joggade han fram mot bortaklacken och började klappa. Uppenbarligen var det till den övre kortsidan (med Liverpool-supportrar), men det såg verkligen ut som om han kom fram och "tackade" oss. Jag började skratta bara för att sekunden senare byta fokus och se att nätet rasslade på andra sidan av planen. Och sedan exploderade det, precis som vanligt!

Innan halvleken var över skulle Liverpool träffa stolpen två gånger om. Arsenal hade tur som gick till halvtidsvila med 1-1. Till andra halvlek ändrades inte matchbilden. Liverpool fortsatte att ha övertaget medan Arsenal fick nöja sig med de få chanser man hade. När Kelly mer eller mindre missar öppet mål trodde många av oss att det var över, men turligt nog lyckades han inte förvalta sin målchans.

Alla - inklusive jag själv - var mer eller mindre säkra på att Liverpool skulle grejja det i slutändan, att de skulle sätta ett sent mål och ta alla tre poäng. Men fotboll är ingen vanlig sport, tack och lov. När hoppet såg ut att vara ute passade TomasRosicky till Alex Song som skickade iväg en fantastisk boll till Robin van Persie. Och när Robin van Persie får en boll inne i straffområdet skall det till någonting extra för att han skall missa målet.

Vi firade i solskenet. Foto: KE.

van Persie drog till på volley med vänsterfoten. Reina var chanslös (skottet var alldeles för hårt). Arsenal hade satt 2-1 på tilläggstid. Bortasupportrarna svävade på moln. Jag ställde mig upp på ryggstödet av min stol och vände mig mot hemmasupportrarna och firade som om det var det sista Arsenal-målet jag någonsin skulle få fira.

Det är någonting speciellt med sena matchavgöranden. Bara den här säsongen har vi fått uppleva fem stycken. 4-3 och 5-3 på Stamford Bridge, 1-0 på Stade Velodrome, 2-1 på Villa Park, 2-1 på Stadium of Light och nu 2-1 på Anfield. Jag har varit på plats alla gånger. Och varenda gång har det varit lika jävla magiskt. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det är. Bättre än pengar. Bättre än sex. Bättre än det mesta. Lika förjävligt är det när det sker mot en (som på Craven Cottage), men lika underbart är det när det är vi som gör dem.

Vi firade som om morgondagen inte fanns. Tågresan hem kan inte beskrivas med något annat ord än kaos. Folk hoppade, slog mot fönster, klättrade upp i bagagutrymmet, sjöng, drack, festade, sjöng ännu mer, sprang genom hela tåget och skapade minnen för livet.

Glädjescener på tåget! Foto: KE.

Min vän med Szczesnys målvaktshandske (Szczesny kom personligen fram till honom och gav den till honom!). Foto: KE.

När vi var på väg ut från Liverpool stannade tåget vid en station vars namn jag inte kommer ihåg. Jag tittar ut för att se var vi stannat, men ser istället Chamakh hålla på att packa sin ryggsäck i ett vänterum. I all extas som uppstod därefter kommer jag bara ihåg att Bacary Sagna kom fram till fönstret i väntrummet och började dansa framför oss. Fabianski bjöd på världens största smile medan Arsène Wenger vinkade till oss. Det var snudd på surrealistiskt.

Tågresan verkade aldrig ta slut, utan festligheterna fortsatte ända in i London där vi fortsatte festen. När jag till slut tog mig hem var jag så pass trött att jag bara ville sova, men det fanns någonting mycket viktigare än sömn. Jag ville se målen. Jag ville se van Persie. Jag ville se oss göra 2-1 på Anfield igen. Satte på datorn, tittade på målen minst tio gånger om, stängde datorn och gick till sängs med världens största leende på mina läppar.

Om jag kunde åka på varenda bortamatch i resten av mitt liv skulle jag göra det. Det är en helt annan värld jämfört med hemmamatcher. Och för alla er som aldrig någonsin åkt på en bortamatch så måste ni göra det innan ni dör. Innan jag avslutar inlägget är det dagar som gårdagen som gör mig stolt att vara Arsenal-supporter. Vi må inte vinna titlar, men vår klubb, våra spelare och framför allt våra supportrar tillhör en klass för sig. Pride. History. Class. Arsenal.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=7B31AqV1kjE]