Det har nu gått en och en halv månad sedan Arsenal kickade igång säsongen borta mot Newcastle, men än är humöret sargat och förhoppningarna låga. Det känns fortfarande oroande och trots avancemang i Carling Cup och vinst mot Bolton i Premier League gäller det att inte börja rita kors i taket.

Det talas fortfarande om uteblivna värvningar på både spelar- och ledarsidan, om vår horribla start och om våra chanser att sluta fyra och inte högre än så. Överraskande är det inte, däremot tröttsamt, ledsamt och frustrerande. Arsenal befinner sig fortfarande inne i en stor formsvacka och innan vi börjar rada upp fler vinster kommer dessa samtalsämnen att bestå.

Efter förlusten mot Blackburn väntade oss tre raka hemmamatcher mot mediokra lag och ett bättre läge att vända en formsvacka till en formtopp kan väl sällan ha skådats. Två av dessa tre matcher har spelats och på dessa har vi gjort sex mål och bara släppt in ett. Trots att motståndet hetat Shrewsbury och Bolton har det varit nödvändigt att släppa bromsen, göra ett par mål, hålla tätt bakåt och sakta men säkert återfå självförtroende.

Just självförtroende är den största faktorn till vår extremt långa formsvacka. Om självförtroende skulle ha en ryggrad knäcktes den totalt i och med Carling Cup-finalen i vintras. Och ända sedan dess har vi aldrig fått de resultat som krävts för att ta oss ur vår hemska form. Man kan peka på vinsten mot Manchester United, men en match gör inte en säsong. Man vänder inte en hel skuta i och med en enda vinst, vilket bevisades när man förlorade nästa match med 3-1.

Det krävs inte mycket för att ta sig ur en svacka, men ju längre svackan håller i sig, desto svårare blir det att ta sig ur den. Vår har hållt i ända sedan slutet av februari, vilket är mer än ett halvår. Medan enstaka vinster har givit oss tillbaka lite av det självförtroende som gått förlorat har vi alltid gått två steg tillbaka så fort vi kryssat eller förlorat nästa match.

Ärren sitter fortfarande kvar. Foto: Bildbyrån.

Nu har dock ett ypperligt tillfälle skapats för Arsenal att göra en storstilad comeback, att lägga all den skit som pågått de senaste månaderna bakom sig och bara trycka ner gasen - och aldrig släppa den. En komfortabel vinst mot Olympiakos räcker för att vi kan gå in i matchen mot Tottenham med tre raka segrar i ryggen. Och vad en tuff derbyseger skulle betyda för klubben, supportrarna och lagets självförtroende behöver väl knappast understrykas.

Om vi leker med tanken att vi vinner våra nästa två matcher skulle vi ha fyra raka segrar i rad och om det inte får laget att tro på sig själv vet jag inte vad som skall få spelarna att äntligen hitta tillbaka till den form vi hade under första halvan av förra säsongen.

Vad som varit intressant att se är supportrarnas reaktion till allt detta. Man skulle kunna tänka sig att buropen ökat, att stämningen blivit sämre, att man inte orkat med längre, men till min och många andras stora förvåning har det motsatta hänt. Burop har inte hörts på hur länge som helst medan stämningen bara verkar bli bättre och bättre.

Den stämning som skapades av bortasupporten på Old Trafford när man förlorade med 8-2 fick hyllningar av en hel supportervärld medan det sett väldigt bra ut i resten av bortamatcherna - precis som alltid. Hemmamatcherna är fortfarande si och så, men det gäller i princip alla arenor i England nu för tiden.

Efter Cesc Fabregas avsked i somras är nu Robin van Persie vår talisman och för er som lyssnade på veckans podcast - som ni hittar här - fick ni höra hyllningar i massor. Han behöver bara sätta 21 mål till för att gå om sin barndomsidol och Arsenal-legenden Dennis Bergkamp. Och så länge han håller sig skadefri kommer det att ske förr eller senare.

Dock har oroande rapporter dykt upp om att han helst av allt inte vill skriva på ett nytt kontrakt ännu, vilket lustigt nog påminner om en viss situation vi hade med Samir Nasri under hela förra säsongen. Då hette det att "han ville vänta med det till sommaren", vilket uppges vara det holländaren vill göra. Men vem kan egentligen klandra honom?

Så som det sett ut inte bara under de senaste månaderna, utan de sex senaste åren är det förståeligt ifall man inte ser en framtid i Arsenal. Det är inte bara tränarens fel, utan är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från supportrarna till styrelserummet, vilket jag nämnt många gånger tidigare. Och om vi skall vara ärliga med oss själva ser Arsenal inte ut att vinna någon titel de närmsta åren, vilket uppenbarligen tas med i beräkningarna innan man skriver under nya kontrakt.

Robin van Persie älskar Arsenal och är något av en spelande supporter, det råder det ingen tvekan om, men han måste ta kanske sitt livs viktigaste beslut i sommar. Ifall han skriver på ett nytt kontrakt hos oss, vilket inte alls är osannolikt, kommer han troligtvis stanna i Arsenal resten av sin karriär, medan om han gör det motsatta finns chansen att han lyckas någon annanstans och även utökar sitt prisskåp. Han kan dock även misslyckas och bli en nomad. Säkerheten finns i Arsenal, men kanske inte den största chansen till en titel.

Captain Robin van Persie. Foto: Bildbyrån.

Han kan utan tvekan komma att bli en fjullfädrad legend om han stannar, men det återstår att se och med hans skadehistorik är det bättre att ta en månad i taget. Nu gäller det för honom att fortsätta bära Arsenal på sina axlar, göra ännu fler mål och vinna matcher. Olympiakos väntar på onsdag och allt annat än en vinst skulle vara ett misslyckande. Så länge vi tar tre poäng får det gå exakt hur som helst! UTA!

P.S. Arsenals reservlag spelar ikväll mot Blackburns motsvarigheter och om ni följer oss på Twitter lovar vi liveuppdateringar från matchen! D.S

Under Arsenal Swedens tioårsjubileum i Stockholm var det många som kände samma sak - olust. Inför varenda säsong har man varit hoppfull, exalterad och spänd, men efter samtal med många svenska gooners under kvällen var det samma typ av svar man fick från nästan allihop. Folk var helt enkelt inte längre sådär onaturligt spända av nervositet och längtan som man alltid varit inför en ny säsong.

Anledningarna hittar man naturligtvis i den stora besvikelsen som hade infunnit sig hos många, även mig, under sommaren. All turbulens kring Fabregas vara eller icke vara, Nasris vilja att lämna, Kroenkes ovilja att prata, Gazidis repetiva uttalanden och Wengers klassiska line "we've got mental strength". Uteblivna värvningar, missnöjda spelare, kaos i styrelserummet, anordnade protester från supportrar och burop hade då skapat ren frustration bland supporterskaran.

Trots det trodde man att Arsenal skulle lägga allt det bakom sig, precis som man alltid gjort när man gått igenom liknande perioder. Spola fram tiden lite mer än en månad och vi skriker oss hesa på grund av en vinst mot League Two-laget Shewsbury i Carling Cup. Det är fascinerade på ett sätt, men deprimerande på ett annat.

Vi har för första gången sedan Emirates byggdes svårt att sälja slut på alla biljetter och massor av biljetter finns nu tillgängliga på General Sale. Detta för en klubb som har mer än 30 000 personer på en väntelista över säsongskort, mer än något annat lag i det engelska ligasystemet. Igår kväll stod massiva sektioner helt tomma och trots att den "officiella" publiksiffran var cirkus 45 000 kan det inte ha varit mer än 40 000 på plats.

Om det såg illa ut under sommaren ser det helvetiskt ut just nu. Men samtidigt kan vi ta en större lärdom än vi någonsin gjort tidigare, vilket jag verkligen hoppas att alla gör, någonting som även inkluderar supportrarna. Man håller inte på ett lag i endast medvind. Man håller inte på ett lag bara när det vinner. Man håller inte på ett lag när man själv känner för det. Man håller på ett lag i vått och torrt, i med- och motvind, under både bra och dåliga tider. Alla som inte gör det har inte rätten att kalla sig supportrar.

Om ni sett filmen Inception skulle jag vilja påstå att vi just nu befinner oss i limbo, ovetande om var vi är, vad vi vill eller vart vi kommer att ta vägen. De kommande veckorna kan vara de viktigaste veckorna under Arsène Wengers tid i klubben. Hur illa än Bolton spelat under säsongsinledningen har Arsenal knappast sett så mycket bättre ut och jag vet inte när jag senast var så orolig över ett North London-derby som jag är inför det om två veckor.

Två poängtapp i ligan kommer helt plötsligt betyda att vi slåss om vår existens i Premier League, inte om en topplacering. Det må låta skrattretande, men man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att hitta ett topplag som floppade totalt under en säsong. Under 1994 vann Inter - med en viss Dennis Bergkamp på topp - UEFA-cupen, men i Serie A var man bara en plats ifrån att åka ur ligan.

Nu kommer det troligtvis inte att hända, men man skall aldrig säga aldrig. Förstaplatsen var vi tvungna att ge upp så fort Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnade klubben, men en fjärdeplacering är inte helt omöjlig, speciellt med mer än trettio matcher kvar av säsongen. Det finns fortfarande 99 poäng kvar att kämpa om och med tanke på hur konkurrensen ser ut om fjärdeplaceringen skall det bara gå, så länge man tar sig ur den horribla formsvackan.

Ingen match kan längre klassas som enkel. Ingen match kan längre klassas som säker. Ingen match kan längre klassas som någonting annat än en cupfinal. Tyvärr var det exakt det vi sa när det återstod tio matcher av förra säsongen och som vi alla vet var vi inte så bra på att spela cupfinaler vecka in och vecka ut. Men för att sätta lite perspektiv på vår situation finns det inget bättre sätt att beskriva det som än att varenda match är en liten final i sig själv.

Medan vi alltid kunnat känna oss som solklara favoriter när lag som Bolton, Sunderland och Aston Villa gästat Emirates har vi inte längre råd att göra det, vad än oddsen säger. Nu är det upp till Arsène Wenger att rädda det sjunkande skeppet, för spelarna att börja offra blod, svett och tårar samt för supportrarna att inte vända ryggen åt klubben.Det är en emotionell berg- och dalbana vi sitter i. Det är en lång säsong vi har framför oss. Men det kommer bara göra sötman större när vi en dag får tillbakabetalt för vårt lidande. Det må inte var i år, men en dag, då jävlar.

Att leva livet som en inbiten supporter till ett lag som kallas Arsenal är inte lätt. Under åren vet jag inte hur många timmar jag ägnat åt att skriva hur supporterlivet är, men ingen text, inte ens från de bästa skribenterna, kan sätta exakta ord på känslorna som dyker upp vid vinster, förluster och tappade poäng.

När jag igår ner satte mig ner på Tollington för att genomföra en supporterintervju kom vi snabbt in på hur många som tar Arsenal-matcher för givet. London-bor med stabil inkomst kan se Arsenal i stort sett var som helst - när som helst. Emirates har för dem blivit en tillflyktsort på helgerna som oftast inte ligger längre bort än en tub- eller bussresa. Människorna flockar till N5 från alla olika delar av London, men det är få som måste åka längre sträckor från andra städer.

Under tiden vi pratade om det slog det mig snabbt hur jag blivit en av dem. Hur jag går på varenda match och tar allt för givet. Det är få gånger som jag stannat till och tänkt hur lyckligt lottad jag är. Att jag har ett jobb. Att jag kan köpa biljetter. Att jag kan få se Arsenal live vecka in och vecka ut. Det är många som skulle vilja vara i mina skor, hur dåligt än det än går för klubben i vårt hjärta.

När det således var dags för bortamatch med avspark 12.45 ända uppe i Blackburn är man beredd att göra uppoffringar som den supporter man är. För förr eller senare är det dags att flytta tillbaka till Sverige och då kommer chanser som dessa bli allt färre för min del. Väckarklockan ställdes på 04:45 och efter en snabb frukost på en Sandwich-bar vid Liverpool Street blev det att ta en helt tom buss upp till Holloway Road. Där stod supporterbussarna uppradade och redo att lämna. Klockan 06:00 gick startskottet och fyra timmar och trettio minuter senare var vi alla framme i den fantastiska fina staden Blackburn.

För er som inte förstår sarkasm var de sista orden i det förra stycket en ren lögn. Det är ofta som bortasupporten drar i med "you live in a shithole", men det är få gånger den är lika pricksäker som borta i Blackburn. Hur som helst hann det laddas upp rejält och flera gånger om på en närliggande pub innan det var dags att äntra arenan och se en match som många på förhand trodde skulle sluta 1-0 eller 1-1. 4-3? Jo tjena...

Matchen blev någonting som är så svårt att urskilja i textform att jag inte ens vet om det är värt ett försök. Nåja, Arsenal tog rättvist ledningen efter en väldigt bra start efter att Song stått för en Cesc-passning in till Gervinho som inte gjorde fel när han var helt fri med målvakten, utan enkelt kunde skjuta in sitt första mål för Arsenal och det första målet för matchen.

Just där och just då trodde nog många - inklusive jag - att det här inte kunde sluta med någonting annat än vinst, eller i värsta fall ett snöpligt likaresultat. Blackburn som innan matchen låg i det totala bottenskiktet av ligan och bara hade vunnit två av sina senaste arton ligamatcher skulle ju inte kunna sätta någonting emot detta taggade Arsenal. Men fotboll är fotboll och vi alla har lärt oss att exakt vad som helst - verkligen exakt vad som helst - kan hända under nittio minuter.

Det dröjde således inte länge innan Blackburn stod för ett vackert anfall (den meningen trodde jag att jag aldrig skulle skriva) som avslutades med en fin passning fram till Yakubu som kunde avsluta lika kyligt som Gervinho hade gjort ungefär tio minuter tidigare. 1-1.

Arsenal fortsatte dock att anfalla och dominera matchen och ännu ett ledningsmål var verkligen på känn. Rovers var stillastående, tama och väldigt sega, vilket tillät Arsenal att pusha på som aldrig förr. Det tog heller inte lång tid innan Mikel Arteta fick göra sitt första mål i Arsenal-tröjan. Och vackert var det. Aaron Ramsey sprang fram på högerkanten och drog iväg en fin passning in till boxen där Arteta avlossade en kanon upp i nättaket. 2-1.

The Gunners fortsatte att pressa, driva och föra matchen, men något 3-1 kom aldrig, trots flera bra chanser. Gervinho hade ett fantastiskt läge att sätta 3-1, men Blackburn-försvaret skötte sitt jobb och var på tårna. Samma sak kunde van Persie göra, men hade otur med bollhanteringen.

I halvtid var det ändå en bortaklack med stort självförtroende, som inte trodde att mycket kunde gå fel i andra halvlek. Personligen var jag otroligt nervös, men jag trodde att vi i värsta fall skulle spela lika och kanske få det nervigt mot slutet, men att vi skulle förlora fanns inte på kartan. Och kanske var det just det som gjorde att vi förlorade.

Arsenal var ett helt annat lag i andra halvleken. Borta var kraften, drivet och anfallsviljan. Istället var den ersatt med nonchalans, lathet och passivitet. Det tillät naturligtvis Blackburn att få igång ett par farliga anfall, som i slutändan skulle resultera i tre gjorda mål för laget från Riverside. Men det var inte vilka mål som helst. 2-2 var ett självmål. 3-2 var ett solklart offside-mål. Och 4-2 var ännu ett självmål.

Tre mål som egentligen inte skulle vart mål om Fru Fortuna inte funnits. Efter matchen sade jag att vi vunnit med 3-1 om vi gått efter antalet gjorda fotbollsmål, men självklart var det en löjlig bortförklaring då varenda mål räknas i fotboll, oavsett hur det kommer till, även om det ibland kan vara offside, självmål, turmål eller ett skott från månen.

Chamakh gjorde sitt andra mål under 2011 och reducerade till 4-3, men det var för sent. Trots tre absolut fantastiska chanser via Robin van Persie, Per Mertesacker och Theo Walcott lyckades vi inte kvittera, trots att vi borde ha gjort det, flera gånger om. Vissa skrek efter straff när Walcott drogs ner i matchens slutskede, men med den tur vi har för tillfället kunde man ana att vi inte fått domarens beslut med oss, oavsett om det var straff eller ej.

När var senast en motståndarspelare gjorde självmål (vi har gjort mer självmål under den här säsongen än de två tidigare säsongerna tillsammans)? När var senast vi fick till ett drömskott som dinglade in rakt in i krysset (Rose, Alex, Perisic m.fl.)? När var senast vi fick ett offside-mål godkänt (van Persie vs. Chelsea för tre år sedan?)? Det är sådan tur som just nu går emot oss och som gått emot oss under de senaste säsongerna. Men det är inget man kan skylla på, för om vi skall vara ärliga skapar man sin egen tur.

Det vi ser är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från klubbens allra innersta kretsar ända ut till supportrarna. Spelarna har en stor skuld att ta på sig. Wenger har en extremt stor skuld att ta på sig. Styrelsen har en stor skuld att ta på sig. En stor del av Arsenals medarbetare (bl.a. de som sköter sponsorkontrakt m.m.) har en även de en stor skuld att ta på sig. Till och med vi supportrar har till viss del en skuld att ta på oss. Alla är delaktiga i det Arsenal som vi idag ser falla ännu djupare och ännu längre bort från toppen.

Ända sedan Carling Cup-finalen har exakt allting gått neråt och förra säsongens usla vårform verkar hålla i sig fortfarande. Vårt ligafacit är uselt och i all ärlighet är det nedflyttningsform vi befinner oss i och befunnit oss i ett bra tag. Ett par vinster här och där (som mot Swansea) tar bort tyngden från axlarna i ett par dagar, men det tar inte bort alla problem.

Att klubben firar 125-årsjubileum under samma säsong som man gjort den sämsta säsongsstarten på mer än femtio år är något skrattretande, men ett tecken på var vi befinner oss som klubb just nu. Det är dags att se verkligheten för den den är och glömma allt hopp om titlar, guld och gröna skogar. Realistiskt sett kommer vi få det svårt att utmana om fjärdeplatsen och om det fortsätter att se ut som det gjort på sistone bör vi nog se oss efter ännu längre ner i tabellen.

Om våra värsta farhågor blir sanna blir det ingen Champions League-fotboll nästa säsong och då blir det ännu svårare att locka till sig spelare och ännu svårare att ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Och trots att jag och många andra haft tålamod med Arsène Wenger finns det ingen chans att han kan stanna längre än fram till nästa sommar om det fortsätter att gå åt pipan.

En annan man som måste visa sig är Stan Kroenke. Att en man som äger en av världens största fotbollsklubbar fortfarande inte tar initativ, talar med supportrarna, visar vad han vill göra, bevisar vad han kan göra, visar drivkraft eller över huvud taget tar sig till London är löjligt. Och medan Kroenke slösar bort sin tid på sina franchises borta i staterna står hans största investering och faller fritt. Jag har tidigare ogillat Usmanov, men om Kroenke fortsätter på det viset han gör i detta nuet tror jag inte att Usmanov vore ett sämre alternativ, hur slug han än må vara.

När Arsène Wenger anlände till England till löpsedlarna "Arsène Who?" revolutionerade han inte bara en hel klubb, utan ett helt land. Alla andra tränare såg ut att vara kvar i stenåldern när Wenger på ensam hand visade hur man leder en fotbollsklubb in i en modern era. Det var bara Ferguson som hann hänga på. Alla andra blev kvar i stenåldern. Nu är det istället Wenger som befinner sig i den motsatta situationen. Medan alla andra rusar in i en ny era står han kvar i det gamla och stampar, trots att det bara går sämre och sämre. Och om saker inte förbättrar sig finns det risk för att det istället blir han som får ta ett expresståg tillbaka till stenåldern.

Det är en lång väg att vandra och vi har en extremt lång säsong framför oss. Vi kan inte längre köpa spelare. Vi kan inte längre stå för dramatiska förändringar. Vi kan inte längre tro att det här kommer lösa sig av sig självt. Det gäller att slicka sig om såren, jobba hårdare och ge fan i att förlora igen. Jag skulle inte tveka att ta till Graham-metoder genom att läxa upp spelarna ordentligt och berätta att det inte är acceptabelt att spela för Arsenal om man inte ger 110 % i varenda match.

Nu smälter vi det här, tar med oss lärdomarna och vinner mot Bolton i nästa ligaomgång. Allt annat än tre poäng i den matchen kommer resultera i att vi snart får blicka fram mot bottenstriden istället för toppenstriden. Det är en lång väg kvar, men det är inte över, och så länge det inte är över kan vi komma tillbaka, oavsett hur mörkt det ser ut.

You are my Arsenal,
My only Arsenal,
You make me happy,
When skies are grey,
You'll never know just,
How much I love you,
So please don't take my Arsenal away...

Sommaren 2011 var en av de mest händelserika under Arsenals 125-åriga historia. Spelare lämnade, supportrar protesterade, spelare kom, en Asien-turné genomfördes, Kroenke höll flera styrelsemöten, Wenger och Gazidis hade fullt upp, klubben värvade fem spelare på sista dagen och en hel del annat hände under en något extraordinär sommar.

När det således var dags för en helt ny säsong med flera nyförvärv och utan spelare som varit en del av klubben under en längre tid visste vi att laget inte skulle vara sig likt. Vi visste att vi skulle få det svårt i början och vi visste att vi antagligen inte skulle få se något skönspel på ett bra tag. Vi skulle helt enkelt få se ett annorlunda Arsenal.

Våra kanonjärer har nu spelat sju matcher och av det vi sett hittills har knappt någonting varit sig likt från förra säsongen. Gårdagens likaresultat nere i Dortmund bekräftade bara den bilden. Det här är ett helt nytt Arsenal och det kommer ta sin tid att vänja sig vid det.

Mikel Arteta har aldrig varit Cesc Fabregas ersättare på samma vis som Gervinho (köptes in innan Nasri lämnade) eller Benayoun aldrig varit Samir Nasris ersättare. Det handlar om spelare som är nya pusselbitar i ett nytt pussel, inte nya pusselbitar i ett gammalt pussel. Med dessa spelare spelar vi annorlunda fotboll. Ideologin är densamma, likaså vår enorma vilja att anfalla. Försvarsspelet, länken mellan mittfält och anfall, spelet och sättet att luckra upp motståndarnas försvar är dock annorlunda.

Mikel Arteta fortsätter att spela in sig i laget. Foto: Bildbyrån.

Arsenal är inte längre laget som förlitar sig på en person (läs: Fabregas), utan det man försöker skapa nu är ett l a g. Och igår såg vi hur tydligt som helst hur stor tyngdpunkt man lagt vid laget och inte enskilda spelare. Dortmund dominerade fullständigt under stora delar av matchen - både under och första och andra halvlek - men Arsenal kom sakta men säkert in i matchen och tog oförtjänt ledningen genom Robin van Persie, precis innan halvtid. En fantastisk prestation från van Persie som hjälpte till på mittfältet, tacklade, passade och fick en briljant passning tillbaka från Walcott och kunde sedanefter enkelt skjuta in den i mål.

Fram tills dess hade de tyska ligamästarna haft det mesta i form av bollinnehav, passningsspel och målchanser. Lewandowski lyckades till och med lura ner Szczesny på marken och stoppades enbart av Sagna som lyckades rensa bollen på mållinjen. Innan dess hade man dessutom haft två monsterchanser, men både Grosskreutz och Kagawa lyckades skjuta långt över.

Det är många som älskar att använda termen "om" och "om" Borussia Dortmund hetat Manchester United eller Manchester City hade vi troligtvis legat under med 2- eller 3-0 innan halvtid, men dessa "om" och "men" kan användas i stort sett i alla situationer, åt bägge hållen. Nu stod det 0-0 och precis som i matchen mot Swansea hade motståndarna haft de bästa målchanserna, men det var ändå Arsenal som tog ledningen.

Det känns även som vi blivit mer effektiva framför mål, trots att vi sällan dominerar lika mycket som vi brukat göra under föregående säsonger. Bortsett från matchen mot Manchester United har vi bara haft ett fåtal målchanser i varenda match och ofta tagit vara på dem, likaså igår kväll. Vi är på så sätt något av motsatsen till förra säsongens Arsenal som hade massvis med målchanser, men ofta misslyckades med att hitta nätet. Vi har förvisso inte samma skönspel, men det är målen som är viktigast, inte statistiken.

Robin van Persie - vem annars? - gjorde det viktiga ledningsmålet. Foto: Bildbyrån.

Mycket säger mig även att det är skitvinster vi kommer att få uppleva under den närmsta framtiden. Det må inte vara vackert, men så länge vi gör mål, tar tre poäng och fortsätter att plocka vinster är det bara bra. Nu vann vi inte igår, men det var varken på grund av ett individuellt misstag eller lagmisstag. Det var enbart på grund av en drömträff från Perisic. Och när man får drömträffar (oavsett om det är vi eller motståndarna) är det svårt att inte släppa in mål. Olyckligt, men välförtjänt för Dortmund som tyvärr förtjänade en poäng. Trots det känns det enormt bittert att vi bara var ett fåtal minuter ifrån en perfekt start i årets upplaga av Champions League.

Men om vi tittar på det stora hela är en poäng på bortaplan bra nog för Arsenal. Och den tuffaste bortamatchen är redan avklarad för vår del. Det gäller att ta med sig det positiva och bygga vidare på det. Det är ett annorlunda Arsenal vi får uppleva, men det är fortfarande Arsenal. Igår kämpade hela vi som ett lag. Arteta nickade sig blodig, van Persie gick in i farliga 50/50-dueller, Koscielny ryckte upp sig från sin skakiga förstahalvlek, Sagna är aldrig skakig och Szczesny dominerade hemma i straffområdet. Den enda spelaren som visade upp något av en självgod sida var Gervinho, men samtidigt var han ständigt ett av våra största offensiva hot.

Pat Rice, Arsène Wenger, Theo Walcott, Robin van Persie och ett par andra spelare har alla beskrivit hur känslan är helt annorlunda i omklädningsrummet jämfört med föregående säsonger. Det har skapats ett "buzz", vilket syns tydligt i spelarnas aktioner på och utanför plan. Och i slutändan är det just det som är viktigast - laget. Snart kommer även det fina spelet, de vackra målen och det klassiska Arsenal-passningarna komma tillbaka, det råder det ingen tvekan om, men det kommer att ta sin tid, och just nu är det bättre att låta det ta sin tid.

Ett nytt - och annorlunda - Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Det räcker med att se på Manchester United. Hur många stora stjärnor - och då menar jag verkliga världsklasspelare - har de egentligen? Rooney? Ja. Vidic? Ja. Nani? Möjligtvis. Men utöver de tre? Inga. Det de har är ett förbannat bra lagbygge. Arsenal är inte i närheten av att ha ett lika bra lagbygge, men vi är inte längre lika beroende av enskilda spelare som vi varit förut. Nu gäller det att fortsätta jobba som ett lag, ge allt under varenda närkamp, träning och match och jag kan lova er att resultaten även kommer börja gå vår väg.

I slutändan är 1-1 borta i Tyskland inte dåligt. Det känns lite surt, men det är inte dåligt. 1-0 mot Swansea lär inte ha varit vackert, men det är fortfarande tre poäng. Nu väntar Blackburn away och det må inte bli vackert, men det är poängen som räknas. Det kommer bli tufft, fult och svårt, men ett mål kan vara allt som krävs. På förhand tar jag gärna 1-0, hur tråkig eller ful matchen än blir - och jag tror att ni gör exakt detsamma.

God eftermiddag! Under flera dagar har jag velat skriva ett blogginlägg, men varje dag har det varit fullt med jobb. Under torsdagen jobbade jag hela dagen och hade bara tid över åt inför-rapporten inför Swansea, på fredagen spelade vi in den här veckans podcast som ni kan lyssna på här och på lördagen var det match.

Arsenal Swedens tioårsjubileum i Stockholm blev en stor succé och en av de saker jag tog med mig från den kvällen var all feedback jag fick. Det var både hyllningar, sågningar och konstruktiv kritik som mottogs, men jag märkte under kvällens gång att många läsare hade olika typer av favoritinlägg. Ett av de inlägg som togs upp mest var videoinläggen som uppskattades av många.

När jag här om dagen beslutade mig för att titta när jag senast anordnade en videokväll fick jag mig lite av en chock. Det var den 19 juni, det vill säga för nästan tre månader sedan. För att ta upp all förlorad tid tänkte jag därför köra dubbelt upp idag och bjuda på mer videos än vanligt!

I dagens
videoinlägg kommer ni att få se allt från superba kompilationer till
intressanta händelser bak i tiden. För att blicka tillbaka och se någon
av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande
länkar:

Videokväll 1
Videokväll
2
Videokväll
3
Videokväll
4
Videokväll
5
Videokväll
6
Videokväll
7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn
att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare
är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis
med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både
läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här
videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det
också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare
videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

______________________________________________________________________________

Thierry Henrys alla 226 mål på 14 minuter - Det här kan vara de bästa fjorton minuterna ni någonsin kommer att spendera framför tuben. På 14 minuter (oväntat antal minuter...) får ni se Henry göra alla mål han någonsin gjorde i den röd-vita tröjan. Det är svårt att inte sitta framklistrad framför den här videon.

______________________________________________________________________________

Gordon Strachan står för humorberikade kommentarer - Det var många som tyckte det var rent idiotiskt att Wenger blev uppskickad på läktaren i den kända 2-1-förlusten på Old Trafford för två år sedan. Ingen tyckte dock det var mer idiotiskt än Gordon Strachan som gör narr av hela situationen. Otroligt roligt och massor av skratt utlovas!

______________________________________________________________________________

Cesc Fabregas & Arsenal F.C - the love story - Cesc Fabregas är inte längre en gunner och det gör extremt ont i hjärtat att titta på gamla bilder och videos. Spelare och tränare kommer och går, men vissa har man svårare att glömma än andra. Jag kan erkänna att jag hade det riktigt svårt att kolla igenom den här videon som är full av fantastisk minnen - alla skapade av en spanjor som många fortfarande älskar.

______________________________________________________________________________

Arsenal FC - Dream On - En av mina absoluta favoritkompilationer. Till tonerna av Aerosmith får vi se Arsenals djupa dalar och höga toppar. Ett perfekt låtval (kunde inte valt en bättre passande låt) och klipp som berör både negativt och positivt. Slutet är dessutom fantastiskt. Sevärd!

______________________________________________________________________________

Lee Dixons självmål - Ett av tidernas snyggaste självmål stod ingen annan än Lee Dixon för. Bara ett par minuter in i matchen försöker han av någon ogrundad anledningen att rulla tillbaka bollen till sin egen målvakt. Problemet är bara att han får till ett kanonskott och lobbar den in i sitt eget mål. (Bonusklipp: Lee Dixon fick för bara ett par veckor sedan en utmanare till klubbens snyggaste självmål när Carl Jenkinson satte denna pärla).

______________________________________________________________________________

Gooners på Upton Park - Arsenals bortaklack tillhör bland de bästa i landet. Vart man än åker är det oftast Arsenal-supportrarna som hörs mest, vilket många även kunde höra för en vecka sedan när man dominerade läktarna på Old Trafford. I detta videoklipp får man se ett klipp från i vintras då Arsenal vann med 3-0 mot West Ham. Ett speciellt minne för mig då jag själv var på plats och sjöng så att jag hostade blod!

______________________________________________________________________________

Carlos Vela målar efter 24 passningar - Ni kommer väl alla ihåg det här målet från förra säsongen? Arsenal visar upp sitt fantastiska passningsspel och lyckas även med det som man ofta misslyckas med - hitta den sista passningen och avsluta in i mål!

______________________________________________________________________________

Legends of The Premier League - Thierry Henry - Det kan väl aldrig bli för mycket Henry? I denna serie får man följa flera Premier League-legendarer och fransmannen är självklart en av dessa. Kända journalister, supportrar och spelare uttalar sig om spelaren som dominerade ett helt lag och en hel liga.

______________________________________________________________________________

Arsenal Football Club är med i en TV-reklam - Det här är en smått bisarr video där hela klubben är med i en Ariel-reklam. För 24 år sedan var det inte så konstigt, men sedan dess har det hänt en hel del och när man tittar på den här videon år 2011 känns det både skrattretande och humoristiskt! Oavsett vad är det riktigt kul - och riktigt sevärt!

______________________________________________________________________________

Dennis Bergkamp - An Arsenal Legend - I dessa tuffa tider är det ofta skönt att blicka tillbaka på Arsenals förra storhetstid. Bergkamp var en stor del av den och den här sex minuter långa videon får en att rysa! (Bonusklipp: Bergkamp gör mål i van Der Sars avskedsmatch).

______________________________________________________________________________

Danny Graft - Arsenal Anthem - Det är få gånger man hör band eller artister (så länge de inte heter Away Boyz) göra låtar om Arsenal. Men det är exakt vad Danny Graft gjort. Att det dessutom är ett mästerverk gör inte saken värre. Lyssna och njut!

______________________________________________________________________________

Arsenal - F&#king Perfect - Kvartsfinalisten i MKBCC9 gjorde den här härliga kompilationen som är värd mer än en titt. Till tonerna av Pinks hit "Fucking Perfect" får vi se både tacklingar, mål och fina minnen från de föregående säsongerna.

______________________________________________________________________________

Stan (Kroenke vs. Wenger) - Den här har väl ingen missat? Med nästan en halv miljon views har den blivit en riktig hit på YouTube. Mannen bakom Gunnerblog hade tråkigt en dag i somras och beslutade sig för att få ut all sin frustration i denna fantastiska cover på Eminems "Stan".

______________________________________________________________________________

Bergkamp målar mot Sp*rs - Inlägget, förstatouchen, målet, glädjen, euforin, publiken, 90-talet, matchen, motståndet. Allt är klockrent.

______________________________________________________________________________

Arsenal Best Team ... Best Firm? - Det här klippet behöver knappast någon introduktion. En skön snubbe, eller vad säger ni?

______________________________________________________________________________

Robin van Persies rötter - Robin van Persie och hans barndomsvän berättar om sin uppväxt i Rotterdamn. Mycket sevärt och intressant!

______________________________________________________________________________

Brian McClair missar straff mot Arsenal - Rivaliteten mot Manchester United startade på riktigt allvar mot slutet av 80-talet. Liverpool och Nottingham Forest var de dominerande lagen under 80-talet, men Manchester United och Arsenal var bägge på uppfart. Efter flera hektiska möten lagen emellan blev känslorna allt fler och allt större.

United försökte flera matcher i rad skada Arsenal-spelare med flit, men misslyckades allt som oftast. McClair var en av de fulaste spelarna i United-laget och i den här FA-cupmötet från 1988 får Manchester United straff på Highbury. Ni kan ju gissa vem som går fram och tar den - och missar den!

Bara ett par år senare nådde rivaliteten kulmen när spelare slogs öppet med varandra under det kända Old Trafford-bråket. Lagen fråntogs poäng och spelare fick sina löner indragna.

______________________________________________________________________________

"We Love You Arsenal" @ Old Trafford - Arsenal må ha förlorat med hela 8-2, men under nästan hela andra havleken sjöng bortasupportrarna "We Love you Arsenal" oavbrutet. Målen rullade in för United, men supportrarna slutade aldrig att sjunga. En mäktig känsla.

______________________________________________________________________________

Park Ju-Young - I den här sköna kompilationen från cwdcomps får vi se vad Park Ju-Young har att erbjuda. Ett skönt och oväntat låtval, men en riktigt trevlig kompilation! (Bonusklipp: Koreanen gjorde för bara ett par dagar sedan hat-trick för sitt Sydkorea).

______________________________________________________________________________

Adolf Hitler reagerar på Arsenals förlust mot Manchester United - Dessa Hitler-parodier börjar minsann bli smått tröttsamma, men den här håller faktiskt högsta möjliga klass. Jag skrattade till rejält flera gånger och ni får absolut inte missa den fantastiska tavlan som dyker upp i bakgrunden vid 3:17.

______________________________________________________________________________

Mikel Arteta - Welcome to Arsenal - Arsenal Croatia välkomnar Mikel Arteta till Arsenal på bästa möjliga sätt. En fantastiskt redigerad video där vi får se det bästa från spanjorens dagar i Everton. Inte långt till rysningar vid 1:28! (Bonusklipp: Cwdcomps gör detsamma och har dessutom med många äldre klipp som få sett tidigare).

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för idag! Men innan ni lämnar dagens videospecial vill jag att ni kommenterar vilken er favoritvideo var just ikväll! Det tar bara några sekunder! Ha det!

God eftermiddag! Ännu en gång har det varit fullt upp på sistone med bortaresor, skrivande av KM-artiklar, inspelande av podcasts och en hel del annat som gjort att bloggen fått ta lite för mycket stryk. Som tur är håller mina bloggkollegor Ahldén och D&M uppe bloggflödet med kvalitativa inlägg dag in och dag ut.

Sedan sist vi sågs till har det inte hänt så mycket. Det hela kan beskrivas som lugnet efter stormen, då transferfönstrets sista dag minst sagt var en storm, eller till och med en orkan. Sedan dess har det spelats en hel del landslagsmatcher, någonting som vanligtvis inte brukar vara underhållande för oss gunners, främst då vi alltid får tillbaka skadade spelare. I förrgår kunde vi dock glädja oss åt väldigt mycket i landslagsväg.

Robin van Persie satte hela fyra (fyra!) mål mot San Marino medan vårt nyförvärv Park Ju-Young satte ett imponerande hat-trick mot Libanon. Aaron Ramsey satte 2-0 för sitt Wales medan Theo Walcott, Tomas Rosicky och Yossi Benayoun stod för bra insatser mot Bulgarien, Skottland och Grekland. Nu väntar ännu en landslagsrunda innan det äntligen är dags för spelarna att återvända till sina respektive klubbar.

Robin van Persie - lysande. Foto: Bildbyrån.

På fredag kväll åkte avsnitt två upp av Arsenal Swedens podcast och med oss hade vi Jocke Lander och Canal+ expertkommentator och reporter Jonas Dahlquist. Vi diskuterade en hel del om allt som rör Arsenal och om jag får säga mitt var det en väldigt intressant podcast. Om ni av någon anledningen missat den - lyssna!

Efter ett par enormt omtumlande veckor har dock majoriteten av Arsenal-supportrarna (läs: oss) fått tillbaka en glimma hopp. Optimismen är väldigt försiktig förstås, men det ser för första gången på flera veckor lovande ut. Vi har fortfarande inte vunnit en ligamatch för den här säsongen, men det skall enormt mycket till för att vi skall förlora nästa lördag mot Swansea, hemma på Emirates Stadium.

Naturligtvis är dessa tankegångar farliga och för att vara ärlig kan vad som helst hända, men de fem värvningar (sex om vi räknar med Gervinho) som gjorts på sistone kommer troligtvis att höja mer än bara moralen i omklädningsrummet. För första gången på väldigt länge ser vårt lag faktiskt bra ut, till och med under rådande skadebekymmer. Det är fortfarande inget titelvinnande lag, men det är bra nog för att åtminstone utmana och förhoppningsvis knipa en tredje- eller fjärdeplats.

Nu till någonting mycket mer allvarligt, nämligen anledningen varför jag i stycket ovan skriver att vi som bäst kan sikta in oss på en tredje- eller fjärdeplats. Jag hoppas som alltid på en ligatitel, men verkligheten ser annorlunda ut än drömmarna.

Det rådande fotbollsklimatet är sjukt - inte sjukt som i "galet" - utan lidande av en sjukdom. Den sjukdomen kallas pengar. Oljemiljonärer världen om pumpar in osunda belopp till fotbollsklubbar runt om i Europa som naturligtvis använder dessa pengar för att försöka skapa nya världslag. Den utveckligen ser vi inte bara hos för oss kända Chelsea (Roman Abrahamovic) och Manchester City (Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan), utan den sprider sig som en löpeld i hela Europa.

Paris Saint-German har tagits över av Qatar Investment Authority och kallas nu för "Frankrikes Manchester City" där köpet av storstjärnan Javier Pastore fått mycket uppmärksamhet i media. Samma investmentgrupp har för övrigt även köpt rättigheterna på Barcelonas tröjor. Malaga i spanska La Liga ägs numer av Sheikh Al Thani och har även de storköpt på sistone. En annan affärsman - Suleyman Kerimov - har köpt FC Anzhi i Ryssland och nu på egen hand lurat dit spelare som Roberto Carlos, Yuri Zhirkov,  Balázs Dzsudzsák och senaste Samuel Eto'o.

Som tur är har UEFA uppmärksammat det sjuka fotbollsklimatet och nu är införandet av Financial Fair Play-regeln (FFP) nära, men i den nyskapade lagen finns det massor utav kryphål som kommer att användas om och om igen av stenrika klubbar som Manchester City och PSG. Klubbar som har oändligt med pengar att slösa.

Sheikh Mansour pumpar in oändligt med pengar i Manchester City. Foto: Bildbyrån.

På grund av detta har Arsenal blivit lidande och drömmen om en ligatitel befinner sig allt längre bort. Arsenals chefscout Gilles Grimandi blev här om veckan intervjuad i franska Canal+ där han sade att Arsenal och Bayern München skulle bli de enda europeiska topplagen som skulle klara sig ifall FFP-regeln infördes redan idag. Men det ger ingen tröst när supportrarna skriker efter titlar.

I inhemska och europeiska cuper kan nästan vilket lag som helst skrälla och vinna, främst då det handlar om en eller två matcher i ren utslagningsanda. Det är även där Arsenals största chanser till en titel ligger och inte i Premier League, där Manchester United och Manchester City med all säkerhet kommer fajtas om guldet ända in i det sista.

Medan vår trupp ser allt bättre ut är vi inte längre en maktfaktor i England, för att inte tala om Europa. Förlusten mot Manchester United var spiken i kistan och fick troligtvis klubben att öppna plånboken, men det hjälper föga när lag som Manchester City kan köpa exakt vem de vill, eller när Manchester United har råd att år efter år lägga stora summor på spelare som i andras ögon ses som "chansningar".

Samtidigt har Arsenal aldrig varit laget som öppnat plånboken, till och med när man haft pengar. Sen Premier League startade 1992 har Arsenal slösat minst pengar på transfers av alla lag som någonsin spelat i Premier League. Det innefattar alltså lag som t.ex. Blackpool, Reading och Wigan. Sen flytten till Emirates Stadium 2006 har alla andra 91 lag i det engelska ligasystemet slösat mer pengar än Arsenal. Vi pratar alltså inte bara om Premier League längre, utan alla lag i hela det engelska ligasystemet (Premier League, Championship, League 1 + League 2).

Att vi ändå slutat bland de fyra bästa år in och år ut, vilket är ett rent mirakel och om något är det väl just det Arsène Wenger bör få cred för. Det stoppar dock inte frågorna varför vi varit så snåla av oss, speciellt i tider då vi behövt spendera pengar.

Vi kommer aldrig att kunna konkurrera varken transfer- eller lönemässigt med klubbar som Chelsea och Manchester City, men det är någonting vi får acceptera. Jag försöker inte skapa bortförklaringar för uteblivna titlar, utan en frågeställning varför vi hållit så hårt i vår plånbok när vi är en av få toppklubbar som faktiskt behållt själen. När Manchester City går ut och slösar £38 miljoner på Agüero vet man vart pengarna kommit ifrån. Om Arsenal skulle slösa mer än vanligtvis skulle man inte behöva skämmas, eftersom vi är en av få engelska toppklubbar som fortfarande är självförsörjande.

Är det för att vi vet att FFP-regeln snart kommer att sättas i bruk som vi satt extralås på vår skattekista? Är det för att vi kommer återuppta vår status som maktfaktor när rika ägare inte längre kan pumpa in miljardbelopp i klubbar? Är det för att vi först vill betala av arenalånet? Det är intressanta frågor som få vet svaren till.

Enligt Borussia Dortmund lade Arsenal ett bud på svindlande £35 miljoner på supertalangen M ario Götze. Jag har fortfarande svårigheter med att greppa sannolikheten, men eftersom det kommit från officiella kanaler sägs det vara sant. Är det ett tecken på att Wenger faktiskt talade sanning när han sade att han inte har någonting emot att lägga £30 till £40 miljoner på en spelare så länge de faktiskt är värda den utsatta summan? Eller är det ett tecken på att vi är på väg att bli en del av den sjuka fotbollsvärlden?

Arsène Wenger - en pressad man. Foto: Bildbyrån.

Så länge vi är självförsörjande har jag inga problem med hur mycket pengar vi lägger på spelare eller löner, så länge vi inte skuldsätter oss själva. Men att en spelare som Mikel Arteta var tvungen att gå ner i lön för att spela i Arsenal tyder på att någonting är riktigt fel med vår lönepolicy.

Medan Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan kan ge Samir Nasri hur mycket han än vill ha i lön gäller inte samma omständigheter i Arsenal, eller i andra klubbar som är självförsörjande. Vi behåller vår själ, vi förlorar inte vår identitet och vi säljer inte ut oss själva, men vi kan inte längre konkurrera med de allra bästa. Vissa supportrar tycker att det är fel. Andra tycker att det är rätt.

Alisher Usmanov var för bara några år sedan rejält hatad bland en stor del av supportrarna. Idag är han välkommen av samma skara som bara för ett par år sedan ogillade honom. Är det fotbollsvärldens eller supportrarnas fel? Med Usmanov i spetsen skulle vi kunna konkurrera med allt och alla igen, men då förlorar vi allt det vi haft i 125 år. Är det värt det? Å andra sidan förändras och moderniseras fotbollen hela tiden. Är det vi som är bakåtsträvande eller är det de andra som ligger ett steg före oss?

Hur skulle ett Arsenal se ut med Usmanov i spetsen?

Korruption, mutor och makt har en gemensam faktor: pengar. Den moderna fotbollsvärlden styrs av en gemensam faktor: pengar. Al Jazeera gjorde nyligen en dokumentär om Liverpool FC som ni alla bör ta tid och se. En dokumentär som tar upp alla de problem jag skrivit om idag. Supportrar känner sig allt mer och mer som en mindre del av sin favoritklubb, trots att det är supportrarna som är anledningen varför klubben över huvud taget existerar och kan fortsätta att existera.

Att Arsenal således måste sikta på en lägre placering än förstaplatsen är realistiskt och kommer att börjar bli allt mer acceptabelt. Det är tragiskt för en toppklubb som aldrig tidigare accepterat någonting annat än en förstaplats, men den sjuka fotbollsvärlden har satt sina spår. Om FFP-regeln kan förändra förutsättningar återstår att se, men någonting måste åt, annars kan hela sportens själ snart vara förlorad.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=5i3K1R9N-gQ]

Park Ju-Young, 26 år, Monaco, kapten för det sydkoreanska landslaget.

Per Mertesacker, 26 år, Werder Bremen, långtida kapten i Werder Bremen.

André Santos, 28 år, Fenerbache, landslagsspelare i det brasilianska landslaget.

Yossi Benayoun, 31 år, Chelsea, kapten för det israeliska landslaget.

Mikel Arteta, 29 år, Everton, Evertons mittfältsstjärna under många år.

Gervinho, 24 år, Lille, den bäste poängplockaren i Lille under fjolåret.

(+ Alex Oxlade-Chamberlain, Carl Jenkinson & Joel Campbell).

Not bad after all, eh?

Under sommaren tappade Arsenal tre startmän som alltid skulle bli svåra, näst intill omöjliga, att ersätta. Vi pratar naturligtvis om Gael Clichy, Samir Nasri och främst Cesc Fabregas. Oavsett vem än Arsenal skulle komma att värva skulle man vara ett försvagat lag sedan förra säsongen. Och det är viktigt att poängtera att det Arsenal vi ser idag är sämre än Arsenal anno 2010/2011, trots gårdagens galna transfercirkus.

Vad som däremot är nästan lika viktigt att poängtera är att en klubb som förlorar en/flera stjärnspelare allt som oftast får det svårt att ersätta dem rakt av med andra spelare. Vad man istället gör är att man bygger ett nytt lag och oftast tillsätter nya taktiker, en ny formation eller ett nytt system. Lagbygget behöver inte göras om i grunden, men man behöver förändra förutsättningarna.

Se på Manchester United som för två år sedan tappade Ronaldo. Har man ersatt honom? Nej. Ändå vann man Premier League och var i Champions League-final för bara ett par månader sedan. Detta eftersom man behållt grunden, men ändrat i bygget. Och exakt likadant såg det ut när Henry lämnade Arsenal inför 2007/2008. Vi ersatte aldrig Henry, utan skapade ett nytt och annorlunda anfall.

Henry var oersättlig, men Arsenal var bara fyra poäng ifrån en ligatitel säsongen efter hans farväl. Foto: Bildbyrån.

Vi kommer aldrig att kunna ersätta Cesc Fabregas med hjälp av en spelare, utan vi måste göra precis som Manchester United gjorde efter man sade hejdå till Ronaldo, eller som vi själva gjorde efter att vi tog farväl av Henry. Gårdagens värvningar är en stor pusselbit i bygget av ett nytt och annorlunda Arsenal.

Inte bara har vi värvat fem spelare på 48 timmar (helt galet! - vem hade trott det?), utan alla de fem spelare som blivit bekräftade de senaste två dagarna är över 25 år och har erfarenhet och rutin så det både räcker och blir över. Vi har värvat tre kaptener, fyra landslagsspelare och två mittfältare med massor utav Premier League-erfarenhet. Ingen nöd för acklimatisering, utan två mittfältare som kan gå rakt in i hetluften och vet exakt vad som väntar dem.

Kritiken kring Arsenals transferfönster skall dock kvarstå. Det har tagit oss mer än 100 dagar att slutföra det som vi borde ha slutfört för flera månader sedan. På så sätt hade vi kunnat "hit the ground running" med spelare som varit med under hela försäsongen och spelat in sig i laget. Då hade vi troligtvis även sluppit den smärtsamma säsongsstarten. Och jag hoppas verkligen att man lärt sig av sina misstag. Å andra sidan är det bättre sent än aldrig, någonting vi minst sagt fick klart för oss igår.

Under hela sommaren har vi skrikit efter erfarenhet, rutin, äldre spelare och klasspelare. Vi fick tidigt acceptera att vi aldrig skulle köpa några världsstjärnor (det har vi fått acceptera i över tio år), men allt det supportrarna ville ha var ett par riktigt bra spelare. Och äntligen har vi fått dem:

Park Ju-Young

En intelligent anfallare som är en bättre back-up än vad många kan tro. Kommer slita hårt och kan spelas som ytter vid nödfall. När det kom fram att Lille ville köpa honom var det många som prisade värvningen. Nu blev det istället Arsenal.

André Santos

Man är inte dålig om man spelar i det brasilianska landslaget. Imponerade stort under Copa America. Sjuk offensiv. Gjorde 10 mål på 52 matcher förra säsongen. Jämför det med Clichy som gjorde två(?) mål under hela sin karriär i Arsenal. Kan även spelas som ytterforward vid nödfall eller om man vill ge Gibbs speltid.

André Santos - vår nya vänsterback. Foto: Bildbyrån.

Per Mertesacker

Trots långsamheten är han en riktigt stor bjässe som kommer fungera perfekt mot lag som Stoke, Blackburn och Sunderland. Fasta situationer kommer inte bli sig lika när vi har en två meter lång mittback att nicka undan bollar med. Har ett väldigt bra facit när det kommer till gula och röda kort. Har dragit på sig extremt få kort under hela sin karriär.

Per Mertesacker - stor som ett höghus. Foto: Bildbyrån.

Yossi Benayoun

En väldigt bra truppspelare. Erfaren och rutinerad. Massor av Premier League-erfarenhet. Behöver ingen startsträcka. Kan spela från start vid skadebekymmer istället för ynglingar. Perfekt spelare att ha för ett lag som Arsenal.

Benayoun har spelat sex år i Premier League. Foto: Bildbyrån.

Mikel Arteta

Evertons mittfältsstjärna under sex långa år. Likt Benayoun har han massor av Premier League-erfarenhet. Är en mästare på att hitta ytor och har precisionssäkra inlägg. Även bra på fasta situationer. En av ligans bästa mittfältare när han är i form. Titta på Ashley Young som gick från Aston Villa till Manchester United och nu gör enorm succé. Arteta har alla förutsättningar att göra exakt samma sak.

Mikel Arteta - vår nya mittfältsstjärna? Foto: Bildbyrån.

Så, var det så svårt Arsenal? Joel Phalén twittrade igår kväll: yep - we really do need to understand it's not like going to the supermarket #Arsenal #thenwhatwasthat. Att både jag och många andra skrattade till rejält kan nog de flesta förstå. Under de senaste veckorna har både Wenger och Gazidis beskrivit hur transfermarknaden inte är som ett köpcentrum där man kan gå och plocka åt sig vad som helst. Men ändå är det exakt det man har gjort - och det i massor - under de två senaste dagarna.

Jag skall dock inte sitta här och klaga. Arsenal behövde värvningar. Arsenal behövde nytt blod. Arsenal behövde erfarenhet. De må inte vara världsklasspelare, men trots det handlar det om väldigt bra spelare som inte kommer ha det svårt att hitta sin plats i laget.

Det kanske viktigaste av allt är dock den morala boosten. Jack Wilshere gick upp i varv flera gånger (på Twitter) och blev helt galen när det kom fram att Arteta skrivit på för Arsenal. Robin van Persie trodde nog knappast sina ögon när han timma efter timma var tvungen att välkomna spelare efter spelare. Och jag kan säkerligen tro att resten utav spelarna är lika exalterade. Jag behöver nog knappast beskriva hur viktigt det här var för laget, spelarna, klubben och inte minst oss supportrar.

Jack Wilshere - riktigt glad. Foto: Bildbyrån.

Vår säsong startar nu. Vi må vara åtta poäng efter ligaledarna bara efter tre omgångar, men 35 omgångar kvarstår och medan det fortfarande är naivt att drömma om ligatitlar är det mycket mer realistiskt att tro på en topplacering.

Innan vi tar farväl av varandra vill jag även påpeka någonting som många glömt att påpeka. Nicklas Bendtner skrev igår på för Sunderland, men det handlar som tur är om ett lånekontrakt, vilket är väldigt bra gjort av Arsenal. Dansken kan bli en riktigt bra spelare, men det om han får spela vecka in och vecka ut på sin favoritposition - centerforward. Någonting han inte fått göra i Arsenal. Nu har han chansen att inte bara ösa in mål, utan visa resten av omvärlden varför han anser sig själv vara så bra. Det är upp till bevis för dansken som både är älskad och hatad i norra London.

Det här var allt för idag! Gårdagen kan vara bland de galnaste dagar jag någonsin varit med om i Arsenal-väg. Och ni kunde följa allt drama både här på Arsenal Sweden och på vår Twitter-kanal. Nu kommer lugnet efter stormen, men det behövs. Det kommer ta ett par dagar innan man hinner smälta allt det som hänt de senaste veckorna. Tills dess!