En pub i norra London. Ett ölglas i handen. En spridande nervositet. Tottenham på besök. Förlust med 4-0 mot Milan. Förlust med 2-0 mot Sunderland. Knäckta i Champions League. Uttåg ur FA-cupen. Skulle Sp*rs göra det hela värre? Vi hade ingen aning.

Ett halvår tidigare hade jag befunnit mig på Twelve Pins. Försökt bota en taskig bakfylla. Ett par pints senare hade jag lyckats. Tottenham away. Det skulle bli en upplevelse jag aldrig skulle komma att glömma.

Medan vi lugnt drack och snackade om matchen såg vi piketbussar åka förbi var femte minut. Poliserna stod uppradade. Det märktes att det här inte var något vanligt ligamöte. Tottenham. Ärkerivaler. Hat. Kärlek. Känslor. Ett pågående maktskifte, enligt många. Vi hade ingen aning.

När polismännen omringade Twelve Pins blev vi beordrade att slänga allt vi hade i handen och bege oss mot stationen. Vi blev eskorterade dit. Solen lyste. Det var en vacker dag. Väldigt varmt, trots att det var höst. Sången ekade mot väggarna inuti stationen. Någon började röka i väntandes på tunnelbanan. Någon drack. Förbjudet, men ingen brydde sig. Vi skulle till platsen som Gud glömde - Seven Sisters Road.

Klockan började närma sig 13.30. Kick-off. Vi drack upp det vi hade kvar och begav oss mot Blackstock Road för att möta upp ett par vänner. Molnfritt. Vårväder. Småkyligt. Fullpackade pubar. Det var redo för fest. Medan vi snabbt rundade Gunners Pub började vi bege oss mot Emirates Stadium. Och som så många gånger förr såg vi Highbury passera i bakgrunden. Folk var laddade. Tottenham. Ett gäng idioter på besök.

Tunnelbaneresan till Seven Sisters blev någonting jag aldrig någonsin kommer att glömma. Folk hoppade. Folk klättrade. Folk rökte. Folk sjöng. Några tog av sig tröjorna. Några slog mot både fönster och tak för att skapa stämning. Det var kaos. Men det var ett kaos som gav gåshud. Vi skulle erövra Tottenham, erövra White Hart Lane. Arsenal was coming to town.

Promenerandes ner på Gillespie Road skapar alltid en speciell känsla. Det är rött och vitt vart du än vänder dig. Det är folk som strömmar ut ur tunnelbanan. Det är massor av matstånd. Det är halsdukar. Det är hamburgare. Det är öl. Det är atmosfärikt. Det är ett derby på G. Det är Tottenham på besök.

Jag hade aldrig någonsin varit med om någonting liknande. Det gick att ta på stämningen. Medan det är få saker jag sett med egna ögon är det få saker man idag missar om man surfar runt dagligen på sin mobil, dator eller laptop. Jag har sett grymma tifon från Turkiet. Jag har sett pyroteknik-showerna i Argentina. Jag har sett ett Stockholms-derby urarta. Och trots att resan mot White Hart Lane inte kan tyckas komma i närheten av dessa tre exempel var det ändå sjukt på sina sätt. Det var mäktigt, häftigt, bedårande. Någonting speciellt. Någonting stort.

När man går runt hörnet vid Gillespie Road tittar man per automatik alltid upp. Där står nämligen skrytbygget. Emirates Stadium in all its pride and glory. Vårt andra hem. Vår kyrka. Vårt Arsenal. När man går upp för trapporna och kommer närmre arenan närmar det sig. Den där känslan som kryper fram i kroppen precis innan ett derby mot sina ärkerivaler. En förlust går inte att bortförklara - oavsett vad som händer i matchen.

Det var en lång promenad. Trettio minuter, minst. Polisen blev tvungna att eskortera oss hela vägen. Annars hade vi inte kommit långt. "You live in a shithole, I wanna go home". Det är ingen fin stadsdel, N17. Det är affärer med vit dekoration. Det är smockfyllda pubar med vitklädda män och kvinnor. Det är ett gäng idioter. "You Gooner cunts", "Arsenal scum", "you're all wankers, twats, knobs". Det är allt man får höra i en halvtimma. Tills man når arenan. Det är en hotfull stämning. Men med en nästan hundra år lång rivalitet i ryggen förstår man. Man kan inte förvänta sig någonting annat. Och man lever med. Varenda minut. Varenda sekund.

Jag kliver in på Emirates Stadium. Tar ett snabbt toabesök. Sedan springer jag mot min plats. Längst ner. Första parkett. Rad ett. Blickar mot andra sidan. Yid army. Tottenham. Hela kroppen fylls av hat. Vi skall inte förlora. Vi får inte förlora. Vi kan inte förlora. En helikopter surrar över arenan. Emirates kokar. Den röd-vita massan välkomnar våra gäster inpå planen med högljudda burop.

White Hart Lane. En jävla skitarena. Köerna till att få en öl innan matchstart är svinlånga. Det finns inga vakter. Någon tar upp en Adebayor-tröja. Två andra tar upp tändare. Man försöker tända på tröjan. Misslyckas. Man kastar ner den på det iskalla golvet. Alla i närheten hoppar och trampar på den. Någon spottar. Någon kastar öl. Det är en bärsärk känsla. Det är hat. Det är människor som blivit övertagna av känslor. Det är ångest, nervositet och övertaggade supportrar. Det är North London Derby.

Förlust med 4-0 mot Milan. Förlust med 2-0 mot Sunderland. Knäckta i Champions League. Uttåg ur FA-cupen. En halvtimma senare 0-2 mot Tottenham. Jag vill försvinna. Jag vill gå iväg. Jag vill glömma skiten. Jag vill bara bort. Jag funderar på att göra någonting jag aldrig gjort tidigare. Men jag vägrar. Jag kan inte.

Hands. Det där äcklet målar igen. Rafael van der Vaart. Firar som om han avgjort ligan. Över 30 000 hemmasupportrar vänder sig om, pekar i din riktning och kallar dig för obskyra saker. Om man aldrig upplevt det innan går det inte att beskriva det i ord. Det är ... sjukt. Det känns som krig. Som om det handlar om liv och död.

Arsène Wenger står bara ett par meter ifrån mig. Han slår ut armarna. Förstår ingenting. Är arg. Frustrerad. Det är jag med. Det är även mina 57 000 kamrater. Det är över. Tror vi.

Halvlek. Äntligen. Femton minuter vila. Sedan går alla loss igen. För en sekund känns det som att det är vi som är spelarna och spelarna som är supportrarna. Andra halvlek. 1-1. Aaron Ramsey. Vilt jubel. Vi äger allt och alla. Vi kommer vinna. Vi är Arsenal.

När jag helst av allt vill vara hemma, ligga i min säng och somna slår Bacary Sagna till. 1-2. Match igen. Man får lite hopp. Men man tror inte på vinst. Det ska mycket till för att vända. Jag sätter mig ner, funderar på hur det här kan gå. Bortasupportrarna som hoppat och sjungit ända sedan 2-0 blir helt plötsligt knäpptysta.

Samma tysthet var det ett halvår tidigare. På White Hart Lane. Bland oss. Kyle Walker hade skjutit in 2-1. En kula i bröstet. Trots att det var mer än tio minuter kvar visste vi att det var över. Vi försökte sjunga, men det gick inte. Hela White Hart Lane slaktade oss. 33 000 mot 1 kändes det som. Hopplöst.

HAHAHAHA, YEEEEES, HAVE THAT WANKERS!! 2-2. Robin van Persie. He scores when he wants. Vad fan hände? Vah? 2-2? Vah! Nej, haha. Fuck min säng. 57 000 personer på Emirates hoppade upp i luften. 2-0 and you FUCKED IT UP! Sjunde himlen. Helikopterns surr gick inte att höra. Arsenal levde igen. Vi hade tagit oss tillbaka från de döda. De olika känslorna svepte omvarandra inuti och utanpå. Det kändes som första kyssen ute på skolgården i Karlskoga.

Slutsignalen gick. Det var över. Vi hade förlorat. Andra gången på tre år. En halvtimma lång promenad till tunnelbanestationen väntade 3000 arga Arsenal-supportrar. Det här kunde inte sluta bra. Ingen eskort tillbaka. Massor av fans i vita kläder fortsatte att trakassera oss. "What are you waiting for?". Världens längsta promenad ville aldrig ta slut.

Halvlek. Jag ville inte lämna mitt säte. Jag ville stanna kvar. För evigt. Bara sjunka ner i det perfekta gräset, blicka upp mot den blåa himmelen och somna in. Men jag kunde inte. Vi hade en match att vinna. Det stod bara 2-2, trots allt. En kvart senare åkte karusellen vidare. Det tog bara fem minuter. JAAAAAAAAAAA hördes nog ända bort till Ryssland. 3-2. Tom. Bortasektionen blickade ut i det tomma intet.

Vi kom äntligen fram till stationen. Tog det första tåget till Finsbury Park. Dags att dränka sina sorger. Dags att glömma allt. Att vara Arsenal-supporter var det värsta som fanns. Man ville bara sjunka ner och dö.

Tio minuter senare. Robin van Persie. Briljant förarbete. En Theo Walcott med samma speed som höll på att skicka ut Liverpool ur Champions League fyra år tidigare. En passning. En delikat chipp. 4-2.

Att förlora mot Tottenham är bland det värsta som finns, speciellt om man bor i London. Det går inte att glömma i första taget. Jag halsade biran, körde en double JD & Coke. Tog bussen hem. Snubblade hem. Öppnade dörren. La mig i sängen. Försökte somna.

Fem minuter senare. Alex Song. Briljant förarbete. En Theo Walcott med samma vilja som han visade upp när han satte sitt första mål i Arsenal-tröjan. 5-2. Bortasektionen började tömmas. "We can see you sneaking out", era patetiska nollor! Jag hoppade i flera minuter. Folk runtom mig hoppade lika länge. Pensionärer hade för stunden glömt bort sin ålder och hoppade de med. Alla vände sig om mot bortasektionen och frågade sig - "Who are ya?!".

Det gick inte att somna. Det gick inte ett glömma. Det var ett helvete. Kudden var okomfortabel. Täcket var inte som det brukade vara. Huvudet snurrade. Fan, jobba ska jag också imorgon. Allt var ett helvete. Det var det sista jag hann tänka innan jag till slut somnade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Aldrig. Någonsin.

Slutsignalen gick. 5-2. Nästan en glädjetår. Applåder. Ett oförglömligt minne. Jag ville inte lämna arenan. Jag bara stod kvar och klappade. Efter allt skit vi gått igenom i år var det en av få saker att känna stor glädje över. Bort från alla problem. Alla frågetecken. Alla tvivel. All depression. Det var 5-2. Mot Tottenham. Maktskifte, hahaha, trodde ens någon på det? Efteråt blev det champagne, segersång och jubel på Tollington. Det kändes verkligen som om vi vunnit en titel. Och trots att det ibland kändes löjligt var det ingen som brydde sig. Vi njöt, oj vad vi njöt.

All smärta som vi går igenom vid förluster är självförvållad. Vi skulle ju bara kunna lägga av. Skita i allt. Men det gör vi inte. För när fotbollsgudarna har bestämt sig att le mot oss vet vi alla att det är värt alla pengar, alla resor och all möda vi går igenom för att se Arsenal. Det är därför vi älskar det här laget. De ger oss unika minnen, glädje, vänner och kärlek som ingenting annat i hela världen kan ge oss. Och när det sker, när det väl sker, känns det som en fest som aldrig någonsin vill ta slut. Jag älskar Arsenal, igår, idag, imorgon - för evigt.

Arsenal, kära Arsenal. Man skulle kunna tro att det är början på en fin dikt, men det är snarare ett rop på hjälp. Som vi alla vet har den senaste veckan varit en klubbens värsta på flera år. Till och med när vi åkte ut tre cuper i rad under förra säsongen satt vi fortfarande i förarsitsen i Premier League. En sits som visserligen byttes ut mot en plats under bagageluckan inom ett par veckor, men just där och då hade vi fortfarande någonting kvar att kämpa för.

Det är sällan man kan konstatera det så tidigt, speciellt när det kommer till Arsenal, men vår säsong tog slut redan i mitten av februari. Jag känner mycket väl till att vi har en fjärdeplats kvar att kämpa om, men prestationsmässigt krävdes det bara två förluster i rad att förändra allt från målsättningar till formkurvor.

Vid det här laget borde vi vara vana, men när man håller på en så pass historisk och framgångsrik klubb som Arsenal skall man helt enkelt inte acceptera den sits vi sitter i just nu. Arsenal har vunnit minst en titel varenda decennium ända sedan 1930 (om man räknar in Inter-Cities Fairs Cup-bucklan som vanns under säsongen 1969/1970), vilket är en enorm prestation bara det. Men hur länge än föregående titeltorkor varat har vi alltid kommit igen, alltid rest oss från nederlag och alltid vunnit titlar.

Medan allt inte är nattsvart mörker är det många som inte riktigt har stenkoll på klubben. Igår kväll höll AST - Arsenal Supporters' Trust - ett möte med några av klubbens representanter. Inom ett par dagar kommer ännu ett möte äga rum, denna gången med Ivan Gazidis. Vad som kommit fram på sistone är mycket som vi redan kände till, men även saker som många inte hade en aning om.

Frustration, depression och ilska. Foto: Bildbyrån.

För att göra det så enkelt och lättläst för er tänkte jag göra en punktlista med de saker som alla bör känna till när det kommer till strukturen av Arsenal som klubb.

• Vi har fortfarande £230 miljoner kvar att betala av på arenalånet. Det är förvånansvärt bra med tanke på att Emirates Stadium i sin helhet kostade mer än £400 miljoner, men det är fortfarande en stor summa pengar.
• På Arsenals lönelista finns det hela 71 spelare. Det är alltså 71 spelare som i dagsläget får lön av klubben. Arsenal betalar även de utlånade spelarnas löner, t.ex. Nicklas Bendtner som har ett kontrakt som ger honom rätt till £52,000 i veckan.
• 400 säsongskortinnehavare på Club Level använder sitt säsongskort mindre än två gånger under en hel säsong. Detta har man även börjat märka i andra sektioner än Club Level.
• Arsenal kan få problem med att sälja lika många TV-rättigheter som man gör just nu. Om supportrar inte dyker upp på matchdagen eller om man säljer för få biljetter kan stora TV-bolag som Sky Sports vägra att köpa TV-rättigheter till vissa matcher på Emirates Stadium. Detta på grund av att det helt enkelt inte ger tv-publiken en bra helhetsbild då man skulle se tomma säten överallt.
• Kölistan på säsongskort är fortsatt den högsta i hela Europa, med lite över 30,000 i väntelistan på säsongskort.
• Arsenal har ligans fjärde största lönebudget. Hela budgeten är på £130 miljoner.
• Sedan säsongen 2008/2009 har Arsenal köpt hela 40(!) spelare. Bara sex av dessa fyrtio spelare har lämnat Arsenal. Endast sex-sju av dessa spelare kan anses tillhöra a-laget.
• Arsenal har ett slags sparkonto där man har £30 miljoner sittandes på banken. Dessa £30 miljoner har man tänkt att behålla utifall vi skulle hamna i en obehaglig sits, t.ex. om vi inte når gruppspelet i Champions League.
• När förra sommarens transferfönster öppnades hade Arsenal £40 miljoner(!) att spendera på spelare. I och med flertalet spelarförsäljningar fick man ytterligare £55 miljoner(!), men efter skatteavdrag, lojalitetsbetalningar och andra sorters utbetalningar sänktes den summan nämnvärt, ända ner till £50-60 miljoner. Det finns alltså pengar att spendera på spelare, närmare bestämt mellan £50- och 60 miljoner.

• Ifall Arsenal missar Champions League skulle det kunna kosta klubben upp till £45 miljoner, vilket är en enorm summa. Det sägs även vara anledningen varför klubben håller hårt om plånboken. Eftersom Arsenal jagar en fjärdeplats betyder det att man måste kvalificera sig för gruppspelet i Champions League. Om man således förlorar den kvalmatchen - som alltid spelas i mitten av augusti - förlorar man även alla intäkter från Champions League.
• Den nuvarande styrelsen har gjort klart för sig att man inte har, vill eller någonsin tänker samarbeta med Red & White Holdings, som är det bolag Alisher Usmanov äger. Red & White Holdings äger i dagsläget precis under 30% av alla aktier inom klubben. Om Usmanov når den magiska 30%-gränsen blir han per automatik ägare i Arsenal och får en plats i styrelsen. Stan Kroenke skulle fortfarande vara majoritetsägare, men Usmanov skulle komma närmare klubben och få en status som minoritetsägare.
• Ifall Usmanov får en ägarroll i Arsenal kan han föreslå att hjälpa till ekonomiskt, men eftersom den nuvarande styrelsen och majoritetsägaren Stan Kroenke uppriktigt sagt hatar Usmanov skulle det vara en omöjlighet. Kroenke skulle hellre dö än att samarbetamed Usmanov, vilket inte är en lögn, utan ren sanning.

Sedan jag började skriva om alla mina äventyr på bortamatcher är det många som velat att jag skriver en rapport från alla bortamatcher jag åker på. Eftersom jag åker på i princip varenda bortamatch är det svårt att skriva om varenda en, men då och då väljer jag att sätta mig vid datorn och skicka iväg ett blogginlägg om en tripp jag gjort.

När man nu sitter här på söndagen och återhämtar sig från en väldigt lång resa till Sunderland kan man ju trots allt passa på och skriva om ännu en typisk bortamatch som Arsenal-supporter. Inte bara blev det ett matchvinnande mål i sista minuten, utan ett fantastiskt farväl (i Premier League) av en spelare som för alltid kommer att ha en speciell plats i fansens hjärta.

Det hela började dock dagen innan matchen, på fredagen. Eftersom vi hade bokat in oss på ett tåg från King's Cross vid 07:48 frågade man sig själv om det var värt att gå ut och ta ett par pints dagen innan. Efter många turer fram och tillbaka blev suget på ett par drinkar och sällskap för stort att motstå.

När man ger sig ut i mörkret på en fredag kväll har man ingen aning om hur natten kommer att sluta. Den här gången slutade det på Angel & Crown i Covent Garden, klockan ett på natten. Där träffade man bl.a. på en kvinna som påstod att hennes företag ägde Hammarby i Sverige. Jag har ingen aning om vem/vilka som äger Hammarby, men det var stort nog att hon ens visste vad Hammarby var. Och nej, jag håller inte på Hammarby!

När man sedan vaknade upp vid sextiden med en skalle som fortfarande snurrade förstod man att det nog inte var rätt beslut att bege sig ut dagen innan en bortamatch, något jag sällan annars gör. Efter att ha genomfört de triviala morgonvanorna (dusch, frukost m.m) var det dags att bege sig mot King's Cross och möta upp resten av gänget som skulle med, bl.a. en svensk som nyss bosatt sig i London och fått min extrabiljett.

Tåget som avgick vid sjutiden på lördag morgon var helt fullpackat och långt ifrån alla var Arsenal-supportrar. Vilka åker egentligen upp till Sunderland sju på en lördag?! Nåja, vi intog sätena och började knäppa upp allt från öl till whiskey. Londons förorter och snölagda städer passerade utanför tågfönstret och det var en väldigt mysig stämning. Snacket gick kring allt från hur många miltal man rest som mest för att se en Arsenal-match till världsmästerskapen i mastrubation. En ganska salig blandning, det vill säga.

Tågresan upp till de nordvästra hörnen av England tog cirka fyra timmar. Den sista halvtimman blev den roligaste med massor av skämt, roliga diskussionsämnen och lite sång. När klockan höll på att slå elva anlände vi äntligen och gick på jakt efter ett matställe. Eftersom vi hittade ett närliggande Wetherspoons blev det att gå in där för att ladda upp inför matchen. En lunch och massor av pints senare var det dags att bege sig mot arenan.

Medan många städer har pubar som endast är till för gästande supportrar finns det andra städer - såsom Sunderland - som inte har någon specifik pub, utan där alla hittas på olika ställen. Just därför var det ingen klassisk uppladdning med mycket sång, galenskaper och ett röd-vitt hav just den här gången. Men det gjorde inte dagen sämre precis.

Det lilla man hann se av stadskärnan var det ingenting fel på och det såg ut som ett mycket trevligare ställe än till exempel Blackburn och Bolton. Den andre svensken som var med jämförde Sunderland med Uppsala, men det var ganska off-limit i mitt eget tycke! Hur som helst blev det en tjugo minuter lång promenad mot Stadium of Light, som var mycket större än jag förväntade mig.

Stadium of Light. Foto: KE.

Som fullsatt kan arenan ta in hela 48,707 personer, men det var ganska långt ifrån fullsatt igår eftermiddag. Det som var fascinerande var att man klart och tydligt såg att det inte skulle till några stora bekymmer för att lägga till två upper tier-delar. Nu hade bara ena långsidan och ena kortsidan en övre del, men det skulle vara enkelt att lägga till det på de andra två sidorna också. Jag fick senare veta att Stadium of Light var en av arenorna som hade funnits med i den lista över arenor där det skulle spelas fotboll ifall England hade blivit tilldelade VM 2018 istället för Ryssland. Om man dessutom byggde ut arenan skulle den rymma lite mer än 65,000 personer - mer än Emirates!

Innan matchen blev det en klassisk uppladdning i hallarna (vad kallar man området inne på arenan där man kan köpa öl/paj/smörgås/burgare?) med mycket sång, mycket hopp och mycket "let's go fucking mental". Det skulle sluta med att jag fick öl hälld över hela mitt år samtidigt som alla gick "fucking mental". Men det skulle visa sig vara värt det.

Precis innan matchen träffade jag även en person som kände igen mig från Twitter. Efter att ha snackat med honom ett litet tag blev det att hitta platserna och invänta matchstart. Flera ramsor betades naturligtvis av och både hemma- och bortasupporten var bra. Inte den bästa bortamatchen rent atmostfärmässigt, men långt ifrån dålig.

Matchen började väldigt tafatt och det var knappast en match där målchanserna löste av varandra. Sunderland spelade väldigt tillbakadraget och defensivt, troligtvis för att spara på krafterna då de hade spelat 120 minuter bara ett par dagar innan. Arsenal höll ständigt i taktpinnen, men lyckades knappt att skapa någonting farligt alls. Dessutom slarvades det mycket på mittfältet där Alex Song inte hade en av sina bättre dagar. Att vi således gick till pausvila med 0-0 var knappast en överraskning.

Andra halvleken började likt den första, med den enda skillnaden att Arsenal verkade vilja dra upp tempot. Ändå ville det sig inte då Sunderland ständigt spelade någonting som såg ut som ett 4-6-0. Hemmalaget var dock inte helt ofarliga framåt. Helt ärligt var det dem som var närmast 1-0 med flera farliga skott både från inuti och utanför straffområdet. Turligtvis gjorde Wojciech Szczesny en av sina bättre matcher i Arsenal-målet och höll resultatet vid 0-0.

Trots polackens fina spela skulle det ändå bli Sunderland som sköt in ledningsmålet. Med bara tjugo minuter kvar ramlar Per Mertesacker ihop och rullar runt av smärta. Det tar inte McClean hänsyn till, utan stjäl bollen och sätter 1-0 med ett hårt skott till vänster om Szczesny. Trots hans fina spel borde han verkligen ha tagit bollen.

Arsène Wenger såg inte glad ut. Foto: Bildbyrån.

Det är absolut inte hans fel att det blir mål, men i mina ögon har han inte spelat bra nog de senaste veckorna (trots ett gedigen insats igår). Någonting jag knappast är ensam om att tycka. Däremot skyller jag inte någon för det insläppta målet. Det var ren och skär otur och sådant man inte kan ro på. Bittert. Men om det aldrig blivit mål hade vi inte fått vara med om den fantastiska avslutningen.

Fem minuter senare skulle kvitteringen komma. Aaron Ramsey - som verkligen behövde ett mål - sköt direkt efter att Artetas skott sekunden tidigare blivit blockerat. Stolpe-stolpe-in, någonting man inte ser ofta, men som var fallet igår. Plötsligt var det kvitterat och match igen!

Sunderland såg länge ut att spela för lika och det såg man rejält under matchens slutskede då hela laget verkade vistas i eget straffområde. Termen "att parkera bussen" har nog aldrig varit tydligare. Arsenal försökte, försökte och försökte, men det ville sig inte. Men den stora matchvinnaren skulle inte bli någon spelare, utan Arsène Wenger.

Han placerade Song - som spelat väldigt dåligt - på mittbacken, bytte in Ramsey på mittfältet (som gjorde mål). Sedan bytte han formation till 4-4-2, tog ut rätt spelare, bytte in Thierry Henry och pressade längs kanterna där de visat sig vara svaga. Med fem minuter kvar av matchen bytte han in den ständigt kritiserade Andrey Arshavin.

När tilläggstiden började ticka var det få som trodde vi skulle lyckas göra ett mål, men plötsligt får Arshavin bollen på vänsterkanten. Han dribblar lite, men väljer att skjuta ett inlägg istället för att försöka ta sig förbi sin man. Inlägget är perfekt in i minsta detalj - och vem står inte i mitten och väntar på ett inlägg om inte Thierry Henry. Han hoppar upp, vinklar kroppen och sätter matchavgörande 2-1. Kaos. Jubel. Glädje. Eufori. Hopp. Ännu mer kaos.

Thierry Henry. Legend. Foto: Bildbyrån.

Jublet visste inga gränser. Inte bara hade Arsenal gjort 2-1. Thierry Henry, kungen, legenden, guden, kalla-han-vad-man-än-vill hade gjort 2-1. Mannen som under sin tid på planen som mest hade haft tre eller fyra bollkontakter klev fram när Arsenal behövde honom som mest. Som han alltid gjort. Varenda säsong. Varenda match. Varenda gång. Ända sedan 1999.

Så fort slutsignalen gick blev vi tvungna att springa ut ur arenan, eftersom vårt tåg lämnade bara en halvtimma efteråt. Trots det studsade vi runt som om vi var tillbaka i lågstadiet igen. Jag sprang ut ur arenan, gled ner på knä (på asfalt) och sträckte ut min rygg baklänges så att huvudet nuddade marken. Samtidigt skrek jag ut min glädje. Det slutade med att en polis kom fram till mig för att säga åt mig att tagga ner. Men jag brydde mig inte. Mina jeans hade nu två stora hål vid knäområdet. Men jag brydde mig inte. Mina knän gjorde ont som fan. Men jag brydde mig inte ett skit! Vi hade vunnit. 2-1. I sista minuten. Målskytt: Thierry Henry.

Nu blev det att springa av mot tågstationen, men innan det gjort vi en snabb visit på Tesco där både Jack Daniels och Budweiser inhandlades. Hela tiden sjungandes på den gamla klassiska Henry-ramsan. Det var som om man hade åkt tidsmaskin och det varit år 2004 all over again.

Johan skrek ut sin glädje. Foto: Bildbyrån.

Väl på tåget fortsatte firandet. Vi hoppade runt, slog i tak och fönster, sjöng som om morgondagen inte fanns och segerdrack rejält. Det var roligt, underhållande och en underbar hemresa. Precis som det skall vara. På tåget till Sunderland hade vi pratat om hur frustrerande det egentligen är att vara fotbollssupporter. Hur mycket ilska, irritation, nervositet och depression det egentligen bringar. Men sedan finns dem där 5 procenten som gör exakt allting värt det. Dem fem procenten är värda allting. Det är anledningen varför vi kan stå ut med de 95 % som inte gör det värt det. Igår kväll fick vi njuta 100 % av 5 %, om inte än mer.

Väl framme i London blev det ett snabbt pubesök i norra London innan jag tog nattbussen hem och somnade till tonerna av "went down the pub, the other night...". Och om någon om 20 år skulle fråga mig ifall jag minns den där resan till Sunderland, när Thierry Henry tog sitt slutgiltiga farväl av Premier League, kommer jag nog minnas varenda detalj. Det var en speciell kväll. För oss, för mig, för er - för alla.

Arsenal come streaming forward now in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith, for Thomas, charging through the midfield. Thomas, it's up for grabs now! Thomas! Right at the end! An unbeliavable climax to the league season!

Ännu en månad. Ännu en match. Ännu ett insläppt mål. Många var vi som redan började fila på domedagskrönikorna när Morten Gamst Pedersen - ni minns väl honom? - satte 1-1 på en fantastisk frispark som förde tillbaka tankarna till Sebastian Larssons kanon i början av säsongen.

Men istället för att börja sucka, gräva ett djupare hål och bli bitter svarade Arsenal för en gångs skull med en jävlaranamma och vilja som jag inte sett sedan vi spelade mot Chelsea på Stamford Bridge för ett par månader sedan. Vanligtvis brukar det ta ett tag innan vi ger igen med ett mål när vi släppt in ett, i vissa fall händer det inte alls. Men efter att Blackburn satt 1-1 skulle det bli en ensidig historia som skulle sluta med fantastiska 7-1.

Arsenal spelade ut motståndarna efter noter. Anfallen var lika vackra som de brukade vara för ett par säsonger sedan och efter att van Persie satte 2-1 och Oxlade-Chamberlain ökade på resultatet med 3-1 fanns det inte längre någon oro för att vi skulle tappa det. När Givet sedan fick ett givet rött kort var det över för The Rovers.

Istället för att försöka passa runt bollen i tio minuter för att komma till avslut kunde vi för en gångs skull vara kliniska. Det kom skott överallt och ingestans. Arteta sköt in 4-1, Chamberlain utökade sin målskörd och sköt in 5-1 efter fint förarbete av Theo Walcott. 6-1 gav van Persie ett hat-trick och 7-1 av Thierry Henry var strösslet på glassen, grädden på moset, huvudet på spiken ... ja, ni förstår.

Äntligen lossnade målskyttet! Foto: Bildbyrån.

För ett par veckor sedan satt jag och ett par vänner och diskuterade en intressant sak. Nämligen var vi lite fundersamma över hur få matcher vi spelat på hemmaplan i år som varit solklara. Som inneburit att man inte behövt sitta som på nålar ända tills sista matchminuten.

Vi har haft det besvärligt mot alla möjliga låg, både i ligan och i cuper. Medan vi förra året tangerade ett Champions League-rekord när vi utklassade våra motstånd med tennissiffror (på hemmaplan) blev resultaten i år ynka 2-1, 0-0 och 2-1 igen. I FA-cupen har det knappast gått bättre med 1-0 mot Leeds och en nära-döden-upplevelse mot Aston Villa. I ligan är de enda solklara vinsterna man kommer ihåg de mot West Bromwich och Bolton.

Att vi således lyckades trycka dit ett lag med hela 7-1 - trots att det handlade om ett bottenlag - var både oväntat, överraskande och välkomnande. Inte bara höjde det självförtroendet bland spelare och hela truppen, utan gav även supportrarna något att känna glädje över efter veckor av misär. Det här var trots allt den första ligavinsten under 2012!

Att spelare som Theo Walcott (han är den ytter som gjort näst flest assist sedan säsongen 87/88), Alex Oxlade-Chamberlain (kommande superstjärna) och Robin van Persie (vem annars?) utmärkte sig bådar gott inför de kommande veckorna. Vissa skall fortfarande kritiseras (Walcott måste t.ex. bli mycket mer konsistent) medan vissa är för bra för att kritiseras alls (Robin van Persie tog sig förbi en viss Dennis Bergkamp som en av klubbens meste målgörare genom tiderna).

Robin van Persie - fler mål än Dennis Bergkamp! Foto: Bildbyrån.

Trots att 7-1 var imponerande gäller det att sätta allt i ett sammanhang. Blackburn ligger där de ligger för att de helt enkelt är dåliga, trots att de spelat bättre på sistone och bland annat slog Manchester United på Old Trafford (någonting inte ens vi lyckats med på sistone!). Medan de fick en man utvisad i lite mer än en halvlek stod det fortfarande 3-1 och kunde lika gärna stått 5-1 om vi varit ännu mer kliniska. Det var helt enkelt en bra dag för Arsenal. En sådan dag som vi inte sett så ofta under den här säsongen.

Efter matchen mot Blackburn blev det naturligtvis att fira till det på Tollington. Bland annat träffade jag Sportbladets Marcus Leifby som befann sig i London för att göra ett reportage. Trevlig snubbe det, trots att han såg väldigt vilsen ut bland alla Arsenal-supportrar! Fram mot kvällen började det snöa, någonting som jag först inte trodde skulle ställa till några problem, men som skulle sluta med att man var tvungen att checka in på Ibis Euston (hotell) klockan fyra på morgonen eftersom det var omöjligt att ta sig hem, trots att jag bara bor ett par kilometer därifrån!

Bakgrundshistorian till det var att vi begav oss ut i Camden för att festa samtidigt som det snöade non-stop och skulle göra i nästan elva timmar framåt. När klubbarna således stängde ner vid treslaget var det rena "Day After Tomorrow" utomhus. Bussar kom inte, taxibilar sågs inte till och efter att ha stått i en timma i dyngblöta skor/strumpor (som att trampa i iskallt vatten) och trott att man skulle dö av köldskador lyckades man till slut ta sig in mer centralt, till Euston. Där så bestämde jag och två vänner att vi troligtvis inte skulle överleva om vi försökt ta oss hem till mig, så vi blev tvungna att boka in oss på ett Ibis mitt i natten. Värt det? Varenda öre.

Ett lamslaget London. Foto: K.E.

Efter veckor av ny misär ser det äntligen lite bättre ut. Och trots att vi ständigt lever på en tunn tråd (ni vet själva hur 'fucked' vi skulle vara om en viss RvP .. ni vet vad) kan vi äntligen blicka framåt med en gnutta optimism. Tre poäng bakom Chelsea på fjärdeplatsen. Två FA-cupmatcher från semifinal på Wembley. Åttondelsfinal mot Milan. Med lite mer självförtroende, lite mer tur och mer kliniska avslut som mot Blackburn har vi chansen att rädda vår säsong. Om vi gör det? Oddsen är höga, men som vi alla vet kan exakt vad som helst hända i sporten vi alla älskar - fotboll.