Vad hände? Hur gick det till? Vad fan bevittnade jag på plats på Stamford Bridge? Arsenalspelarna firade som om de vunnit en cupfinal. Arsenalsupportrarna firade som om man vunnit ligan. Hemmaläktaren på Stamford Bridge ekade tom. Kvar på arenan fanns bara ett stort bultande hjärta. Det stavades till Arsenal, Arsenal Football Club.

Den första minuten av den här kompilationen av REDaction har etsat sig fast i mitt minne ända sedan den lades upp ett par veckor efter Carling Cup-finalen. Jag var på plats då. På Wembley. Jag såg Obafemi Martins sätta 2-1 med en minut kvar. Jag såg Birmingham-spelarna jubla. Jag såg dem lyfta Carling Cup-pokalen i skyn. Jag var bland de sista att lämna arenan.

Wembley. Foto: Kristonel Elwe.

Efter den finalförlusten radades de dåliga resultaten upp en efter en. Utslagna ur Champions League. Utslagna ur FA-cupen. Utspelat från ligavinst. Förlust, förlust, likaresultat, förlust och ännu en förlust. I sommar valde Samir Nasri att lägga all skuld på sina lagkamrater och lämnade ett sjunkande skepp. Cesc Fabregas tackade för sig och åkte hem till Spanien. Gael Clichy tyckte det var nog och flyttade upp till Manchester City.

Arsenal var ett lag i spillror. Ett lag utan ledare. Ett lag utan en framtid. Ett sjunkande skepp. Och värre skulle det bli. Det började med en oturlig förlust mot Liverpool på Emirates Stadium. Jag var där. Det fortsatte med en förnedring av Manchester United på Old Trafford. Jag var där. Det tog inte slut när vi förlorade med 4-3 borta mot Blackburn. Jag var där. Och när vi trodde att botten var nådd förlorade vi mot Tottenham med 2-1 på White Hart Lane. Och ännu en gång var jag där och såg mitt kära Arsenal kliva av planen som förlorare.

Det har gått nästan nio månader sedan vi förlorade Carling Cup-finalen mot Birmingham City. Nio månader fyllda av förluster, förnedringar, burop, kritik, hat, slagsmål, huvudvärk, depression och ilska. De enstaka vinsterna här och där har inte kunnat hjälpa i längden, utan bara varit en kortare tillflyktsort. Formsvackan, den har hållt i ända sedan februari.

Arsenal har under hela den här resan inte gått att känna igen. Man har spelat uruselt. Man har haft total avsaknad av mental styrka. Man har förlorat matcher man borde ha vunnit. Man har förlorat matcher man borde har spelat lika. Man har förlorat matcher man borde ha förlorat. Motståndarsupportrarna har givit oss ett helvete för det. Och jag vill inte ens börja nämna allt jag blivit kallad sedan jag lämnade Wembley den 27 februari 2011.

Igår eftermiddag firade spelarna som om de vunnit en cupfinal. Igår eftermiddag firade supportrarna som aldrig förr. För tabellen var det här tre poäng. En vanlig ligavinst. Tre ynka poäng. Men för oss betydde det här hela världen. Jag vet exakt hur löjligt det må ha sett ut så som vi firade. Många satt säkert och var generade medan motståndarsupportrar säkerligen satt och skrattade, men vi brydde oss inte fem öre för det.

Glädje. Foto: Kristonel Elwe.

Det spelarna, tränarna och supportrarna gått igenom under de senaste nio månaderna är bland det mest förfärliga vi har gått igenom på flera decennium. Vi har försökt ta oss tillbaka, men vi har alltid fallit längre ner. Vi har försökt klättra upp för en grop, men fallit allt djupare. Vi har försökt ta oss ur en formsvacka, men misslyckats gång på gång.

Men idag. Idag är det över. Idag är Arsenal tillbaka. Tillbaka där man tillhör. Tillbaka i finrummet. Vi må inte ha vunnit en titel och vi lär inte heller göra det på länge, men ingen bryr sig en dag som denna. Vi slog Chelsea med 5-3 på bortaplan. Vi gjorde 5 mål på Stamford Bridge. Vi klarade det som av alla - tränare, spelare och experter - kallades för det riktiga mandomstestet.

Jag bryr mig inte att Chelsea hade noll defensivt ansvar. Jag bryr mig inte att vi släppte in tre mål. Allt jag bryr mig om är slutresultatet. 5-3. Hat-trick av Robin van Persie. 5 raka vinster. 8 vinster på de 9 senaste matcherna. Ett riktigt mandomstest. Men vi klarade av det. Vi låg under två gånger, men kom igen. Vi släppte in en kvittering med tio minuter kvar, men vi kom igen. Vi var långt ifrån övertygande, men vi kom igen. Mental styrka. Fysisk styrka. Kvalitet. 5-3.

Ni som såg slutscenerna (ni kan se mig stå halvnaken vid 1:32 in i klippet!) och måljublet efter 5-3 förstår exakt vad det här betydde för spelarna, för laget, för mentaliteten, för supportrarna, för alla. För Arsenal var det här mer än tre poäng. Mer än en vinst. Det här var början på ett helt nytt kapitel. Början på en ny era. Stängt, rivet och uppeldat är det förra kapitlet. Nu har vi äntligen vänt blad.

Stamford Bridge. Foto: Kristonel Elwe.

När jag stod där på andra raden precis vid gräset på Stamford Bridge trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här. Jag trodde på en förlust. Jag var säker på en förlust. Frank Lampard satte 1-0 och jag verkade få rätt. Hoppet tändes i och med 1-1, men det skulle bli tufft. John Terry satte 2-1 precis innan halvtid och där trodde jag det var över.

Terry sprang förbi mig och hela bortasupporten och bara stirrade på oss. När han skulle springa tillbaka till mittplan vände han sig om och kollade mot oss med usträckta armar. Blicken var ingenting annat än ett rent "fuck you" till oss. Kanske blev han sårad efter att vi sjungit "your captain's a racist". Ashley Cole som firade gemensamt drog en spottloska i vår riktning och likt Terry retade han upp oss ordentligt, bara för att.

Men andra halvleken började annorlunda, började konstigt. Plötsligt var det Arsenal som dominerade och efter två skarpa målchanser (van Persie + Ramsey) var jag säker på att vi skulle sätta en förr eller senare. Och så kom det. 2-2. André Santos. Lyckorus. Glädje. Eufori. Och så kom Theo Walcott. Ramlade. Jag svor. Han for. Det sa bara pang och plötsligt hade jag ramlat mig fram till en helt annan sektion. Jag var i en helt annan värld.

Sedan kom den nervösa väntan. Jag tittade ner på klockan stup i kvarten och bara väntade på slutsignalen. Men Juan Mata förstörde det. Jag visste det. Vi skulle inte vinna. Vad hade jag trott på? Haha, Arsenal, vinna på Stamford Bridge? Snälla.

3-3 var bra, men jag var ändå smått deprimerad. Och rädd. Rädd för 4-3 till Chelsea. Men så kom en boll. Så halkade John Terry (HAHAH). Så kom van Persie. Han kom, han såg, han segrade. 4-3 och bland det största lyckorusen jag varit med om de senaste åren. Jag slet av mig tröjan, ställde mig upp på sätena framför mig och skrek på ensam hand "who are ya?" till hemmasupportrarna som tittade på mig och avgudade mig som en viking (kanske inte riktigt...).

Men det var inte över. 5-3 skulle också komma. Och jag kommer inte ens ihåg vad som hände. Det var den sjukaste matchen jag sett live. Utan tvekan. Vi förtjänade det. Vi vann. Vi segrade. Och jag stod upp, utan tröja, som om det var den mest normala saken att göra i hela världen. Jag skrek. Jag sjöng. Jag log. Jag skrattade. Jag njöt.

Det här var vi alla värda, mina vänner. Det här var vi alla värda. Jag älskar er. Jag älskar Robin van Persie. Jag älskar Arsenal, Arsenal Football Club.

History. Class. Tradition.

eufori

- tillstånd av glädje och upprymdhet (Wiktionary)

eufori

- förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet (NE.se)

eufori

- förhöjt stämningsläge, lyckokänsla (SAOL)

Vi alla lever för någonting. En dröm. Ett jobb. En framtid. Det gäller dock våra liv vid sidan av fotbollen, vid sidan av Arsenal. Men precis som alla andra människor har vi alla ett stort intresse, en hobby. För vissa är det fiske, för andra kortspel. Några gillar att dansa, andra att bowla. Vad det intresset än är finns det en stor dragningskraft som håller det intresset vid liv, oavsett vad som händer vid sidan av.

När det kommer till Arsenal, eller fotboll rent generellt, är det känslan av eufori som är en av de största dragningskrafterna som håller intresset vid liv. Vi alla kan peka på underhållningen, transferfönstren, känslan av att följa ett lag, resor, händelser och spelare som gör det intressant att följa ett fotbollslag så intensivt som vi gör, men om det inte vore för målen - som i sin tur skapar euforin - skulle många av oss ha lagt av för länge, länge sedan.

Det är känslan av att se nätet rassla, att se 60 000 på Emirates hoppa upp samtidigt, att se hemmaarenan eka helt tom på bortaplan, att se glädjen, att känna glädjen, att se spelarna skapa en stor hög, att känna ruset, att tappa all kontroll, att bli full, att glömma alla vardagsbekymmer, att fira, att jubla, att skrika, att bli galen, att älska.

Eufori i sig är en drog. Alla i hela världen vill uppleva eufori. Vissa så pass mycket att man använder en konstgjord väg genom att förbruka olika typer av narkotika för att uppnå känslan av lycka. Men den riktiga, totala och extrema känslan av eufori kan bara komma till naturligt. Och det är den känslan vi fotbollssupportrar ständigt strävar efter - och uppnår.

Det finns dock olika nivåer av eufori man kan uppnå. Varje mål vi får uppleva ger tyvärr inte exakt samma känsla. Annars vore det någonting fel på oss. Vissa mål ger en ett rus som man inte kan toppa. Ett rus som man aldrig kommer att glömma. De är få mål som kan skapa ett sådant lyckorus, men de kommer med jämna mellanrum.

Däremot finns det väldigt många mål som man ofta kommer ihåg en längre tid, men som man kanske inte riktigt fått en att gå bananas, men som man ändå blivit fantastiskt glad över. Därför tänkte jag idag skapa en personlig lista med de mål som hamnar högst upp på min lista över lyckorus.

Jag tänkte skapa en skala mellan 1-10 där de mål under 9 och 10 är de som inte går att beskriva i ord, medan de under 8 och 7 är nära, men inte riktigt där. De mål under 6 och 5 håller en väldigt hög nivå, men faller tyvärr i konkurrensen. Mål mellan 1-4 listas inte, utan till den kategorin tillhör mestadelen av målen som man blir glad över, men som inte berör en något vidare (t.ex. är det tredje målet i en 3-0-vinst mot Bolton inte något man jublar allt för mycket över).

Eftersom jag inte började följa Arsenal förrän 2002 kan jag tyvärr inte lista mål som gjordes tidigare än det årtalet. Jag vill även understryka att det här inte är någon lista över de snyggaste målen vi gjort, utan de som för mig personligen givit störst lyckorus! Får även ursäkta om minnet sviker mig (det är bra många matcher vi spelat sedan 2002!).

______________________________________________________________________________

Lyckorus 10

Wiltord vs. Manchester United (2001/2002)

Vieira vs. Manchester United (2004/2005)

Henry vs. Real Madrid (2005/2006)

Sol Campbell vs. Barcelona (2005/2006)

Cesc Fabregas vs. Milan (2007/2008)

Adebayor vs. Liverpool (2007/2008)

Arshavin vs. Barcelona (2010/2011)

(Kanu vs. Chelsea 1999)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 9

Ray Parlour vs. Chelsea (2001/2002)

van Nistelrooy straffmiss vs. Arsenal (2003/2004)

Fabregas vs. Juventus (2005/2006)

Lehmann straffräddning vs. Villarreal (2005/2006)

Adebayor vs. Manchester United (2006/2007)

Henry vs. Manchester United (2006/2007)

Fabregas vs. Bolton (2007/2008)

Arshavin vs. Liverpool 4th (2008/2009)

Fabregas vs. Tottenham (2007/2008)

van Persie vs. Barcelona (2010/2011)

Ramsey vs. marseille (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 8

Henry vs. Aston Villa (2001/2002)

Kanu vs. Bolton (2002/2003)

Henry vs. Liverpool (2003/2004)

Pires vs. Celta Vigo (2003/2004)

van Persie vs. Southampton (2004/2005)

Bergkamp vs. Thun (2005/2006)

Ljungberg vs. Liverpool (2001/2002)

Henry vs. Juventus (2005/2006)

van Persie vs. Manchester United (2006/2007)

Ljungberg vs. Bolton (2006/2007)

Fabregas vs. Manchester City (2007/2008)

Bendtner vs. Tottenham (2007/2008)

van Persie vs. Chelsea (2008/2009)

Roma vs. Arsenal straffläggning (2008/2009)

Arshavin vs. Liverpool 3rd (2008/2009)

Fabregas vs. Tottenham (2009/2010)

Bendtner vs. Hull (2009/2010)

Bendtner vs. Wolves (2009/2010)

Bendtner vs. Barcelona (2009/2010)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 7

Henry vs. West Bromwich (2002/2003)

Henry vs. Chelsea (2002/2003)

Ljungberg vs. Manchester City (2003/2004)

Pires vs. Chelsea (CL) (2003/2004)

Tottenham - Arsenal (hela matchen!) (2004/2005)

van Persie vs. Blackburn (FA-cup) (2004/2005)

Touré vs. Villarreal (2005/2006)

van Persie vs. Wigan (League Cup) (2005/2006)

Adebayor vs. Wigan (2006/2007)

Hleb vs. Fulham (2007/2008)

Gallas vs. Manchester United (2007/2008)

Bendtner vs. Aston Villa (2007/2008)

Nasri vs. Manchester United (2008/2009)

van Persie vs. Everton (2008/2009)

Fabregas vs. Barcelona (2008/2009)

Nasri vs. Fulham (2010/2011)

Koscielny vs. Everton (2010/2011)

Fabregas vs. Chelsea (2010/2011)

van Persie vs. Udinese (2011/2012)

Szczesny vs. Udinese straffräddning (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 6

Ljungberg vs. Chelsea (2001/2002)

Henry vs. Roma 2nd (2002/2003)

Vieira vs. Chelsea (2003/2004)

Reyes vs. Chelsea (FA-cup) (2003/2004)

Pires vs. Middlesbrough (2004/2005)

Henry vs. Liverpool (2005/2006)

Flamini vs. Chelsea (2006/2007)

Aliadiere vs. Tottenham (2006/2007)

Arshavin vs. Manchester United (2009/2010)

Eduardo vs. Standard Liege (2009/2010)

Arshavin vs. Liverpool (2009/2010)

Nasri vs. Tottenham (Carling Cup) (2010/2011)

Song vs. Manchester City (2010/2011)

Song vs. Chelsea (2010/2011)

Ramsey vs. Manchester United (2010/2011)

van Persie vs. Sunderland 2nd (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 5

Pires vs. Derby (2001/2002)

Wiltord vs. West Ham (2002/2003)

Bergkamp vs. Borussia Dortmund (2002/2003)

Pires vs. Southampton (2002/2003)

Karbassiyoon vs. Manchester City (League Cup) (2004/2005)

van Persie vs. Birmingham (2005/2006)

Pires vs. Tottenham (2003/2004)

Reyes vs. Charlton (2005/2006)

Pires vs. Thun (2005/2006)

Nasri vs. Hull (2008/2009)

Bendtner vs. Dynamo Kiev (2008/2009)

Ramsey vs. West Ham (2009/2010)

Arshavin vs. Blackburn (2010/2011)

Song vs. West Ham (2010/2011)

______________________________________________________________________________

Självförtroende är en ganska lustig egenskap. En person utan självförtroende är en person som inte når långt i livet. En chef, ledare eller kapten utan självförtroende är det ingen som lyssnar på. Ett företag utan självförtroende vill ingen jobba hos. Ett lag utan självförtroende är redan på förhand dömd att förlora.

I många sporter krävs det självförtroende för att lyckas, vilket kanske blir mest sant i fotboll. En ligasäsong är 38 matcher. Omvandlat till timmar blir det 57. Omvandlat till minuter blir det 3420. Omvandlat till sekunder blir det 205200.

Inget lag kan dominera 38 matcher på raken. Alla lag kommer åka på formsvackor. Flera lag kommer ha turen med sig i både med- och motvind. Ett lag kommer vinna flest gånger. Det lag som under en hel säsong på bäst sätt lyckas handskas med sina problem blir ofta det lag som i slutändan vinner ligan. Oftast är det även det lag där självförtroendet varit som högst - även under svackor.

Att Arsenal inte kommer att vinna ligan står ganska klart för de flesta sedan länge. Att bara lyckas återhämta sig efter en extremt tuff start blir en prestation bara det. Som det ser ut just nu finns ingen anledning att inte hoppas på en fjärdeplats. Men för att vi skall fortsätta resa oss krävs det att vi en gång för alla tar oss ur den forsmvacka vi befunnit oss i sedan februari. Det positiva är att vi för första gången på länge faktiskt ser ut att kunna göra just det - ta oss ur vår vidriga formsvacka.

Självförtroendet har under det senaste halvåret varit kanonlågt. Frågan är om självförtroendet hos någon Arsenal-trupp någon gång varit lägre än vad det varit på sistone. När man legat under har man haft enorma svårigheter med att återhämta sig. När man släppt in mål har man grävt ner ansiktet i händerna. När saker och ting gått emot en har man skyllt på andra och inte sig själv. Spelare har inte trott på sig själva, sina medspelare eller sitt lag.

Inte många glada miner på sistone. Foto: Bildbyrån.

När Nicklas Bendtner för två år sedan avgjorde ett tätt möte borta mot Hull med ett mål i sista minuten stod Arsène Wenger för ett klassiskt citat. Han sade nämligen: "If you don't believe you can win it, you have no chance at all". Och tro, det är någonting vi inte gjort på fem öre.

Efter månader, veckor och dagar utav förluster och likaresultat har vi på de sju senaste matcherna vunnit sex av dem. Det må inte vara några klasslag vi mött, men oavsett om du vinner med 6-1 borta mot Manchester United eller 3-0 hemma mot Bolton är det tre poäng oavsett. Du får inte fler poäng bara för att du gör ett extra snyggt mål eller står för en målorgie. Tre poäng är det du får för en vinst. En poäng för ett likaresultat. Noll poäng för en förlust.

Det största tecknet på att det gått bra på sistone, att laget sakta men säkert börjat återfå det förlorade självförtroendet, är när hemmapubliken igår eftermiddag började med klassiska "Olé" när spelarna trillade runt på mittplan med ett par minuter kvar. Det tydligaste var att spelarna inte verkade vilja anfalla. Istället för att gå framåt stod det på mittplan i nästan två minuter och bara trillade runt bollen till publikens stora jubel ("Olé") vid varje lyckad passning. När var senaste gången ni hörde det på Emirates? Ja, inte var det under 2011 i alla fall.

Efter tre raka vinster mot Shrewsbury, Bolton och Olympiakos kom en vidrig förlust borta mot Tottenham. Vanligtvis hade vi kört ner ansiktet i händerna igen och stått för ett par mediokra resultat därefter, men istället har vi nu vunnit tre raka efter den bortaförlusten. Naturligtvis skall man ta in att det handlat om segrar mot lag som Sunderland och Stoke, men Premier League består inte bara av två lag man måste besegra. Premier League är fyllt av lag som Stoke som på sina dagar kan ta poäng av alla andra lag både på hemma- och bortaplan.

I och med segern mot Stoke tog vi vår första back-to-back-vinst i ligan sedan februari månad, bara det ett av flera stora tecken på att vi är på väg tillbaka där vi tillhör. På lördag väntar dock ett riktigt styrketest. Chelsea på Stamford Bridge. Aldrig en enkel match. Senast vi vann där var vi dock i ett liknande läge. Uträknade, nere för räkning, misslyckade, i en formsvacka. Ändå blev det 2-1 tack vare en viss Robin van Persie. Samma Robin van Persie som just nu är en av världens bästa spelare.

Robin van Persie smäller in mål (notera Crouch i vänstra hörnet). Foto: Bildbyrån.

Chelsea åkte på sin andra förlust borta mot QPR. Två röda kort. En avstängd Drogba mot Arsenal (Bosingwa fick bara en match som betas av i veckans Carling Cup-möte). En Terry anklagad för att ha uttryckt sig rasistiskt. En Juan Mata som utgick skadad. Det må inte gynna oss enormt, men det är bättre förutsättningar än det hade varit annars.

På lördag får vi veta exakt hur stort självförtroende Arsenal lyckats skaffa sig under de senaste veckorna. På lördag får vi veta hur bra vi spelar mot ett absolut topplag. Jag skulle ta 1-1 rakt av om någon gav mig det resultatet idag, men likt mot M arseille hoppas jag på någonting oväntat, någonting ur klar himmel, tre poäng. Ändå är det förlusten som ligger närmast till hands. Men jag vägrar acceptera det. Vi skall gå in för seger och ingenting annat.

Det kommer bli fem ångestladdade dagar innan Stamford Bridge, men jag behöver knappast understryka vad en trepoängare borta mot Chelsea skulle betyda för det här laget, för den här truppen, för de här spelarna. Nu gäller det att tro. Vi må vara en snöboll som skickas till helvetet, men kom ihåg vad Wenger sade: If you do not believe you can do it, you have no chance at all.

P.S. Självklart känner jag till att vi möter Bolton i Carling Cup imorgon kväll och mer om den matchen skriver jag om på onsdag! COYG! D.S.

Matchuret hade just passerat nittio minuter. 0-0. Men hemmasektionen på Stade Velodrome kokade ändå. Några minuter tidigare hade det börjat regna och värmen som varit njutbar under dagen hade nu övergått till kyla. Hela matchen hade vi stått upp på den avgränsade bortasektionen och sett en av de tråkigaste matcherna som Arsenal spelat under de senaste åren. Men allt det skulle ta var en sekund. En sekund från att ha gått tillbaka uttråkad och ointresserad. En sekund.

Med en minut kvar av tilläggstiden skickar inbytte Djourou in ett inlägg mot boxen. Gervinho försöker plocka ner den, men misslyckas. Den misslyckade nertagningen blir dock till en skarv. En skarv som letar sig vidare till en helt fri Aaron Ramsey på vänsterkanten. Samma Aaron Ramsey som var fullständigt usel mot Tottenham. Samma Aaron Ramsey som haft en stor formsvacka under säsongsinledningen. Att Arsenal skulle göra mål var det ingen som trodde. Och att walesaren skulle bli spelaren som gjorde det var det ännu färre som trodde.

Det gick snabbt, bara på ett par sekunder. Vi såg Ramsey få bollen. Sekunden senare rasslade det till i nätet och hela bortasektionen exploderade i ett brinnande inferno. Folk ramlade på varandra framlänges, baklänges och åt sidorna. Många blev liggande på rygg. Matchvärdarna hade svårigheter med att hålla oss samman. Alla hoppade, skrek och var i en värld som inte finns på denna planet.

Fotboll är en drog. En riktig drog. När en person förbrukar narkotika kommer de sällan ihåg detaljerna precis efter ruset. Fotboll är likadant. Lyckoruset efter ett helt oförväntat mål i den sista minuten är bland det häftigaste som finns. Helt plötsligt stod jag längst ner och hoppade runt halvnaken. Sekunder tidigare hade jag stått och funderat på vad jag skulle äta efter matchen.

OMs supportrar hade stått och retat oss under hela matchen, vilket är förväntat oavsett vart man åker. De var självsäkra på vinst. Säkra på mål. Säkra på jubel. Men när det hela var över var det vi som stod och sjöng "au revoir", inte dem. Vi har dock befunnit oss på den andra änden alldeles för många gånger och vi vet exakt hur det känns att släppa in ett mål i den sista minuten. Det är även därför det är extra skönt att vi tog chansen att avgöra sent när den chansen väl kom.

Innan matchen hade vi laddat upp på en irländsk pub vid den gamla hamnen, ätit fransk pizza, druckit vin och sjungit på allt som sjunga går. Sedan hade vi tagit tuben upp till arenan. En tubresa som atmosfärmässigt var helt obeskrivlig tillsammans med massor av andra Arsenal-supportrar. Väl framme blev vi behandlade som krigsförbrytare av polis som var utrustad som om de skulle åka till Afghanistan direkt efteråt. Men efter en lång väntan kom vi äntligen in på arenan. Samma arena vi skulle stå på de närmsta tre timmarna. Kallt, obehagligt, stundtals förbannade, trötta, likgiltiga. Men en sekund förändrade exakt allting, exakt allting.

Förhoppningvis kommer ni få läsa exakt allting som hände på resan, inklusive alla roliga detaljer, i nästa nummer av Kanonmagasinet. Om ni inte är medlemmar är det således en stark rekommendation att bli det. Det är även därför jag inte vill bjuda på för mycket av min tripp till Paris, M arseille och Nice. Det var helt enkelt tre fantastiska dagar fyllda av promenader, pubbesök, sång, diskussioner, ännu mer sång, alkohol och lycka. Att jag dessutom hann med att ta en underbart svimtur i medelhavet i en av de vackraste städer jag någonsin besökt - Nice - var som att sätta pricken över i:et på en mer än lyckad resa.

För mig personligen - och för alla andra som var på plats - kommer det ta ett tag innan vi glömmer resan. Men livet går vidare och det gör även Arsenal. Från M arseille till London. Från Stade Velodrome till Emirates. Från OM till Stoke. På söndag spelar vi kanske en ännu tuffare match. En match som inte kommer bli vacker på något sätt alls. Men allt som behövs är ett skitmål, ett turmål eller en fast situation. 1-0 duger även på söndag. Det är tre poäng som är viktigast, ingenting annat. Up The Arsenal!

Igår eftermiddag lär inte gå till historien som någon extraordinär afton. En vanlig dag. En vanlig match. En vanlig vinst. Ändå tror jag att jag om ett par år kommer komma ihåg alla dessa inledande matcher på Emirates av en enda enkel anledning.

Exakt vad den anledningen är vet jag inte, men det var efter att Shola Ameobi kvitterat till 2-2 i mötet mot Newcastle som hela Twelve Pins brakade ut i ett enda stort jubel. Några minuter senare - när matchen var över - visade Sky Sports hela tabellen efter helgens omgång. Först visade man bottendelen, lag 11 till 20, och innan man skiftade över till lag 1 till 10 skapade pubbesökarna en trumvirvel som sedan brast ut i ett enda stort jubel när vi såg vårt Arsenal ligga "in the top half".

Man får skratta, gråta eller bara ruska på huvudet beroende på vilken typ av person man är, men om någon inför säsongen hade sagt att vi skulle vara så glada över en vinst mot Sunderland, att vi skulle jubla ironiskt när vi såg Arsenal ligga på övre halvan av tabellen och att vi skulle sjunga "we're staying up" skulle jag nog åtminstone ha bjudit på ett skrattfullt leende.

Att saker och ting skulle gå illa den här säsongen var det nog ingen som tvekade på, men Arsenals värsta säsongsstart på över ett halvt århundrande var det få som hade gissat sig fram till i första taget. Nu står vi där vi står och precis som jag skrev i förra inlägget gäller det att ta en match i taget. Förr hade man råd att sikta framåt ett par veckor och se fram emot toppmatcher, men nu kan vi inte ens se fram emot Chelsea på Stamford Bridge om bara två veckor. Först måste vi nämligen handskas med Marseille på Stade Velodrome och Stoke hemma på Ashburton Grove.

Robin van Persie är en klass för sig själv. Foto: Bildbyrån.

Matchen då? Vad finns det egentligen att säga om den mer än att det var de tre poängen som var viktigast. Arsenal är ett lag som saknar allt som kallas självförtroende, någonting man gjort ända sedan den där Carling Cup-finalen i slutet av februari. Det är även varför jag efter matchen tog upp diskussionen om hur intressant det vore att se vårt lag spela med självförtroende. Hur bra vore de egentligen? Skulle de slå topplagen? Hur många vinster i rad skulle vi lyckas rada upp? Hur bra skulle vi spela? Problemet är att vi inte har en aning om svaren. Inte så länge vi inte tar oss ur den formsvacka jag ihärdigt pratat om under de senaste veckorna.

Igår fanns det dock mycket positivt att hämta, någonting vi bör bygga vidare på inför de kommande veckorna. De första tjugo minuterna var antagligen den bästa fotboll vi spelat under hela säsongen. Mål efter 39 sekunder, anfall efter anfall, målchans efter målchans, inlägg efter inlägg. Sunderland var totalt borta, totalt utspelat. Och Robin van Persie, wow. Holländaren befinner sig på en helt annan planet just nu och bör nämnas i samma andetag som världsstjärnor som Ronaldo, Messi och Villa vilket jag säger utan att ens blinka.

Trots vår tidiga dominans stod det bara 1-0, någonting som jag tror både jag och resten av åskådarna visste skulle bita oss i ändan förr eller senare. Så länge det står 1-0 räcker det med en hörna, ett skitmål eller en frispark för att det skall vara utjämnat. Och det var exakt det som hände. När Sunderland fick en fantastisk frisparkschans ett par meter utanför straffområdet visste man att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den. Och när man visste att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den visste man att det skulle bli mål. Och mål - det blev det. 1-1.

1-1 av Eskilstuna-sonen Larsson. Foto: Bildbyrån.

Frustrationen växte sig allt större både på planen och bland publiken. Om den här matchen hade spelats ett par år sedan - eller till och med tidigt under förra säsongen - hade folk vetat att vi kommer sätta ett ledningsmål förr eller senare. Men så som det gått på sistone vet folk att vi alltid ligger närmare än förlust än en vinst. Varenda missad målchans slutade antingen i en djup suck eller en högljudd svordom. Och målchanser, det hade vi gott om.

Med bara tio minuter kvar befarade man det värsta, men när man behövde en spelare att rädda laget, en spelare att kliva fram ur sin skugga, en spelare att ta på sig hjälterollen, ja, då fanns Robin van Persie där igen. Precis som jag skrev på Twitter efteråt må holländaren inte vinna titlar med eller åt oss, men om han fortsätter på samma bana är det omöjligt att inte se honom bli legendklassad förr eller senare. Just nu är det han som ensam bär ett lag utan ryggrad. Bara det en enorm prestation.

Efter målet väntade sju nervösa minuter följt av fem ännu nervösare minuter. Om det är någonting Arsenal är ett mästarlag på är det att tappa ledningar. Men till allas glädje höll man 2-1, tog tre poäng och vann en match. Nu väntar Stoke i nästa ligamatch på hemmaplan och egentligen allt talar emot en vinst i den matchen, främst det faktum att vi inte lyckats vinna två ligamatcher i rad sedan februari, vilket är hela åtta månader sedan.

Många av oss är dock trötta av att var förbannade, deprimerade och uppgivna, vilket fått mig att försiktigt bli lite mer optimistisk i mitt tänkande. Hur dåligt det än gått på sistone känns det som om laget sakta men säkert håller på att binda sig samman. Och när man väl får tre-fyra vinster på raken kan saker faktiskt vändare fortare än man anar. Omöjligt är det inte, speciellt om man tittar på spelschemat under de kommande veckorna. Det enda topplaget vi möter fram tills mitten av december är Chelsea. Resten av matcherna ser överkomliga ut, trots att många av dem lär bli väldigt tuffa.

Kan vi hoppas på mer glädje de kommande veckorna? Foto: Bildbyrån.

Det viktigaste just nu är dock att glädja sig åt gårdagens vinst, Liverpools och Tottenhams poängtapp, Robin van Persie, positiva tecken och se fram emot veckans Champions League-möte mot M a r s e i l l e. Imorgon klockan sju avgår tåget från London St Pancras innan det blir en eftermiddag samt tågbyte i Paris. Tre timmar senare kommer jag befinna mig nere på sydkusten tillsammans med en stor flock gooners. Exalterad, nervös och spänd, men jäklar vad kul det skall bli!

Vi hörs troligtvis på torsdag kväll eller fredag morgon, men om jag har möjlighet skall jag utan tvekan försöka skicka iväg ett kort inlägg när jag är på plats i Frankrike. Hur det går återstår dock att se. Hoppas på bättre tider. Hoppas på vinster. Hoppas på Arsenal. Come on you Gunners!

Vid det här laget under förra säsongen - 2010/2011 - hade Arsenal förlorat endast två matcher. Ena förlusten var visserligen väldigt snöplig och kom hemma mot West Bromwich, men den andra förlusten kom borta mot Chelsea, vilket var mer acceptabelt än att förlora borta mot t.ex. Blackburn.

Ändå kände jag att jag var tvungen att skriva detta inlägg efter dessa två förluster, någonting som ett år senare känns smått skrattretande med tanke på den situation vi befinner oss i just nu. Ett par veckor senare gick vi dock igenom en "rejäl" formsvacka då vi förlorade hemma mot både Newcastle och Tottenham, samt förlorade förstaplatsen i vår Champions League-grupp då vi förlorade borta mot SC Braga. Japp, det kallade vi en formsvacka för bara ett år sedan.

I och med dessa förluster gjorde jag ett nytt blogginlägg som handlade om de tre största problemen som måste lösas innan vi kan fortsätta vår jakt efter titlar. Det lustiga var att vi efter förlustmatchen mot SC Braga faktiskt tog en allvarlig titt på oss själva och reste oss. De kommande veckorna vann vi massor av viktiga hemma- och bortamatcher och den enda matchen som vi faktiskt förlorade var borta mot Manchester United - med 1-0.

Allt må inte ha varit glitter och glamour, men det ger en lite av ett perspektiv när man tittar på dagens Arsenal och den formsvacka klubben gått igenom de senaste månaderna. Man måste gå tillbaka flera decennium för att hitta någon liknande svacka, vilket inte är konstigt med tanke på att Arsenal gjort sin sämsta säsongsinledning på över fyrtio år.

Att börja lista alla våra problem skulle troligtvis ta mer än en dag och fylla en hel bok, men jag tänkte idag göra ett försök till att lista de fem största problemen i Arsenal just nu. Om man kan åtgärda dessa problem finns all chans i världen att knipa den där åtråvärda fjärdeplatsen och kanske även pusha för en inhemsk cuptitel, men först av allt gäller det att få laget i rullning igen, någonting som är enklare sagt än gjort.

______________________________________________________________________________

Skapa verkliga mål

Vad siktar vi på? Vad för placering är det som gäller? Skall vi satsa på Carling Cup? Är det realistiskt att vinna Champions League? Är det fel att ha en lägre målsättning? Vad har vi för mål?

Just nu är det ett enda stort virrvarr kring våra målsättningar. Att vinna varenda match är naturligtvis målet för alla lag, men det är knappt något lag i hela världen som klarar av det. Vad man istället bör göra är att sätta ett tydligt mål och tala om detta för spelarna. Just nu råder det ingen tvekan om att vissa fortfarande har siktet inställt på ligatiteln medan andra tycker en fjärdeplats är mer accepterad.

Vart är målen? Foto: Bildbyrån.

Samma tankesätt har definitivt många spelare kring cuperna där vi också inte riktigt vet vad vi egentligen siktar eller skall sikta på. Det man borde göra är att sätta klara och tydliga mål både i ligaspelet och cuperna och låta spelarna få veta vad man måste uppnå. Det blir enklare för alla inblandade och då har vi även någonting att sikta på, någonting att kämpa för och någonting att uppnå. Som det ser ut just nu verkar vi inte ha någon målsättning alls.

Detta gäller dock inte bara spelarna och tränarna, utan även en viss ägare som heter Stan Kroenke. Han kan inte sitta kvar i tystnaden och tro att allt löser sig av sig självt. Han måste låta alla få veta vad för planer han har, vad han har för målsättningarna och vad för riktning han tänker driva klubben mot de närmsta åren. Det räcker inte att ställa upp på en enda tidningsintervju - som bara handlar om Arsène Wenger - och sedan återgå till tystnaden. Ut med språket!

______________________________________________________________________________

Skapa självförtroende (förändra mentaliteten)

Självförtroende är kanske det största problemet att
ta itu med. Ett lag fyllt av självförtroende gör ofta exakt vad de vill
med motståndarna. Titta bara på hur Manchester-lagen börjat säsongen.
Ett lag fyllt av självförtroende berörs inte av ett bakåtmål, ett dåligt
resultat eller en dålig insats. Ett lag fyllt av självförtroende rullar
vidare, vinner på både bra och dåliga dagar och ser till att resa sig
snabbare än vinden om någonting går emot dem.

Om vi vänder
på steken och beskriver ett lag utan något som helst självförtroende
räcker det med att titta på Arsenal just nu. Ett lag utan
självförtroende börjar få mardrömmar när man ligger i underläge, man
släpper in enkla mål, man håller inte ledningar, man stressar, man blir
desperata, man förlorar mer än vanligt, man finner det svårt att resa
sig och man misslyckas med att resa sig även efter ett eller två
positiva resultat.

Vi hade ett perfekt läge att ta oss ur
vår formsvacka. Vi vann med 3-1 mot Shrewsbury i Carling Cup, vann
Champions League-mötet mot Olympiakos med 2-1 och åkte till White Hart
Lane med två raka segrar i bagaget. En derbyvinst hade varit pricken
över i:et, men ett lag som saknar självförtroende förlorar ofta jämna
matcher, någonting som även hände för två veckor sedan.

Nu är vi tillbaka i det djupa, mörka och kalla hålet. Desto längre vi
befinner oss i svackan, desto längre ner hamnar vi i hålet. Jämför det
med en pojke som går vilse i en enorm skog. Desto längre in i skogen han
går, desto mer vilsen kommer han att bli. För Arsenal gäller det att
knipa två-tre raka segrar på raken varav en riktig tung seger som kan
förändra en hel säsong.

När Arsenal vann dubbeln 2001/2002
hade haft en enormt svag höstsäsong. Man hade förlorat mot lag som Leeds
och Charlton Athletic på Highbury och det höjdes till och med röster om
att sparka Arsène Wenger. När vintern kom låg Arsenal tio poäng bakom
Manchester United. Formsvackan hade lämnat sina spår, men allt som
skulle krävas var två tuffa vinster i två jämna matcher som skapade ett
självförtroende som inte skulle gå att rubba resten av säsongen.

Fredrik Ljungberg var högt delaktig i transformeringen under 2001/2002. Foto: Bildbyrån.

Den 23 december 2001 åkte Arsenal till Anfield. I den 36e minuten blev van
Bronckhorst utvisad efter sitt andra gula kort. Arsenal hade tio män
kvar på planen och ännu en förlust skulle betyda att man hamnat ännu
längre bort från ligaledarna United. Men istället för att komma ihåg de
svaga insatserna under hösten skapade man ett nytt kapitel. Henry satte
1-0 på straff precis före halvtid och Fredrik Ljungberg satte 2-0 bara
åtta minuter in i andra halvlek. Glädjen ni ser på spelarna, supportrarna och hela laget går inte att ta miste på.

Tre dagar
senare mötte man Chelsea på Highbury. Man vann. 2-1. Två raka segrar i
två jämna matcher mot två av sina största konkurrenter. Det var allt som
krävdes. Ett par matcher senare började man sin imponerande vinstsvit
på tretton raka vunna ligamatcher, någonting som fortfarande är ett
rekord.

Om något är det just det dagens Arsenal bör ta lärdom av. Det krävs inte mycket för att vända en formsvacka till en formtopp, men då gäller det även att börja vinna.

______________________________________________________________________________

Spela enklare

Någonting som gjort sig väldigt tydligt de senaste månaderna är att laget försöker spela på en kapacitetsnivå de saknar. Många spelare försöker spela på en högre nivå, vilket inte är fel per se, men som i detta nuet är format för ett misslyckande då spelarna saknar ett sådant spelregister.

Medan lagspelet blir bättre för varje vecka försöker vi fortfarande spela på exakt samma sätt som vi gjorde när vi hade Cesc Fabregas och Samir Nasri i laget. Hur många gånger har vi inte hört att Arteta inte är Cesc Fabregas ersättare? Varför har vi då kvar ett spelsystem som helt och hållet var utformat för Cesc? Varför fortsätter vi spela exakt likadant som om ingenting hände under sommaren (som om Cesc aldrig försvann och som om vi inte värvade fem nya spelare).

Mikel Arteta är tyvärr ingen Cesc. Foto: Bildbyrån.

Någonting som skulle gynna alla är om man gick tillbaka till grunderna. Samla försvaret, passa bollen, skapa ett anfall, skjut på mål. Enklare än så kan det inte bli. Samla försvaret, passa till mittfältet, organisera anfallet, passa ut den till kanten, skjut ett inlägg, försök nicka in den eller skapa oro i straffområdet. Det behövs inga otroliga passningar eller en individuell stjärna för att göra mål. Det som krävs är enkelt lagspel. Skott eller inlägg kan skapa returer från målvakter, individuella misstag från försvarare, oväntade studsar eller vad som helst.

Det gäller att glömma hur Arsenal såg ut för tio, fem eller ett år sedan. Just nu skapas ett nytt Arsenal. Ett Arsenal som må sakna kvalitéer som vi haft förr, men som har nya kvalitéer som bör utnyttjas och inte slösas.

______________________________________________________________________________

Hårdare coachning (begär mer)

Arsenal är inte ett dagis. Alla spelare skall inte vara lyckliga. Alla spelare skall inte få nya chanser gång på gång. Om en spelare går igenom en personlig formsvacka gäller det att bänka den spelaren. Tyvärr är Arsène Wenger en väldigt envis man och spelare som fått förtroende från första taget brukar fortsätta få det förtroendet oavsett hur dåligt det går.

Hur många tror att Aaron Ramsey fått en utskällning? Hur många tror att Gervinho blivit tillsagd att han är för självisk? Hur många tror att Djourou fått några instruktioner alls? Efter 8-2 mot Manchester United var både Arsène Wenger och Pat Rice helt tysta. Det var istället Robin van Persie som var tvungen att ge laget en utskällning. En spelare, inte en tränare.

I den prekära situation vi befinner oss i finns det varken tid eller rum för att vara snäll. Bara för att man bänkar en spelare en match eller två betyder det inte att man tappat förtroendet för spelaren i fråga. Nu när vi har värvat in hela fem nya spelare och har en bred trupp verkar vi vägra att faktiskt använda den.

Park Ju-Young öser in mål i det sydkoreanska landslaget och har gjort nästan tio mål på tre-fyra matcher. Alex Oxlade-Chamberlain dominerar fullständigt och visar upp en stjärnpotential. Ändå bänkas dem match efter match medan spelare som t.ex. Aaron Ramsey och Chamakh fått starta eller bytts in för att försöka förändra matchbilden.

Hur mycket måste Chamberlain bevisa för att få fler chanser? Foto: Bildbyrån.

Det är dags att begära mer av spelarna, oavsett hur gamla, erfarna eller skickliga de är. Det räcker inte med att bara få ut 60 eller 80 % ur en spelare. I den sits vi sitter i just nu gäller det att få ut 110 % ur varenda spelare som får förtroendet att starta en match. Carl Jenkinson må vara en av de sämsta spelarna i laget, men det gäller att få ut lika mycket från honom som Robin van Persie. Så enkelt är det. Det är slut med daltande hit och dit och gäller att ta i med hårdhandskarna innan det är för sent.

______________________________________________________________________________

Acceptera läget (ta ett steg i taget)

Många spelare, tränare och framför allt supportrar lever fortfarande i den värld där Arsenal har chans att vinna Premier League, Champions League eller FA-cupen. Szczesny beskrev för bara två veckor sedan hur Arsenal fortfarande hade chansen att vinna ligan. Många av supportrarna tror fortfarande att vi kan ta oss tillbaka och utmana Manchester-lagen i toppen.

Det gäller att acceptera läget och inse hur verkligheten ser ut. Just nu ligger vi bara ett par platser från nedflyttningsplats och att det fortfarande finns de som pratar titlar är inte ens längre roligt. När man befinner sig i en sådan situation som Arsenal befinner sig i är man mer eller mindre tvungen att ta ett steg i taget.

Ta varje match för sig, var nöjd med en vinst och blicka framåt i dagar och inte veckor. Om vi mot all förmodan skulle kämpa oss tillbaka till toppen kan vi ta ny sats då. Just nu vore det ren idioti att ta mer än ett steg i taget då ingen helt enkelt klarar av det.

Acceptera läget, ta ett steg i taget och ta ny sats vid rätt tillfälle (ta inte förhastade slutsatser).

______________________________________________________________________________

Jag är varken utbildad fotbollstränare, psykolog eller expert, utan det här är helt enkelt vanliga åsikter från en vanlig supporter. Ni får kritisera mig mer än gärna, men det här är i mina ögon de fem största problemen vi måste ta itu med för tillfället. Om vi tar itu med dem, ser till att åtgärda dem och vinner ett par matcher på raken kan vi för första gången på länge börja blicka framåt.

Just nu gäller det dock att ta en match i taget och göra små justeringar var match för sig. En helomvändning kan hjälpa även det - och jag vore inte emot det - men i en klubb som Arsenal kommer det aldrig att hända, i varje fall inte nu.

Innan jag rullar vidare får ni inte missa gårdagens podcast-avsnitt där jag tillsammans med Jocke Lander, Fredrik Tillberg och Henrik Skoog diskuterar Arsenals styrelse och finansiella resurser. Lyssna!

Have a good one!

90-talet. Foto: Bildbyrån.

Veckan har lidit mot sitt slut och personligen kan jag inte riktigt sätta fingret på om det känns bra eller dåligt. Ännu ett ligamöte utan ett landslagsuppehåll emellan hade antingen kunnat sluta med en välbehövlig seger eller ännu en förnedrande förlust. Men eftersom vi inte har någon aning om hur en sådan match skulle ha sett ut kan vi bara gissa oss fram till slutsatser.

Innan vi börjar pricka av vad som hänt i Arsenal-världen under de senaste dagarna tänkte jag ursäkta för att det inte dykt upp en podcast under den här veckan. Det var tänkt att ha en nu ikväll, men på grund av gäst- och tidsbrist har vi beslutat att podcasten likt Premier League-spelet tar en paus fram tills landslagsuppehållet är över. Däremot lovar jag här och nu att nästa podcast - som kommer vara ett specialavsnitt(!) - släpps på torsdag eftermiddag/kväll. Glöm inte att kika in på Arsenal Sweden då!

Igår eftermiddag dök den fantastiska rubriken "Ramsey: Arsenal start has been unacceptable" upp på de flesta engelska nyhetssidorna. Jag tror inte att jag var ensam om att skratta med tanke på att walesaren själv är och varit en av de formsvagaste spelarna i hela Arsenal. Hur som helst sade Aaron Ramsey följande:

Arsenal are one of the top clubs in England and where we are at the moment is totally unacceptable. Hopefully things for Arsenal can turn around pretty quickly. It’s been a difficult time for my club. We have not produced the results we are capable of. We need to start winning on a regular basis and getting higher up the table.

Ramsey är med all rätt inte nöjd med säsongsinledningen. Foto: Bildbyrån.

Den unga landslagskaptenen var dock inte ensam om att uttrycka sin besvikelse över den usla säsongsstarten. Arsenalkaptenen Robin van Persie var idag snabb med att stå för ett liknande uttalande, men försökte samtidigt lugna ner supportrarna genom att säga att man inte bör oroa sig. Holländaren sade följande:

I have every trust in the things we are doing within the club. There is only a fine line between winning and ­losing. Just look at our last match against Spurs. We could have won that game with the chances we had. There is no need to panic for anyone.

Our start is not good. I would have felt better if we had won the derby. We didn’t and right now there is a negative feeling. But I assure you, it is not all that negative. It is up to us, players and staff, to sort it out on the pitch.

Robin van Persie som from och med nästa sommar bara har ett år kvar på kontraktet vägrar utesluta en flytt och säger följande om sin kontraktssituation:

I am not going to make any statements about my ­future. Not now, not for a while. I’ve been at Arsenal eight years and that is quite ­extraordinary these days. Which is why I treasure this. What my future will bring, nobody knows. I can understand people are curious, but I am just dedicated to everything at Arsenal right now.“My future is a private matter and when at some point there could be some news, people will hear it.

För att vara helt ärlig med både mig själv och er är det exakt samma sak Samir Nasri sade vid en liknande tidpunkt för cirka ett år sedan. Nu är skillnaden mellan van Persie och Nasri som natt och dag även om holländaren skulle besluta sig för att lämna, men det är indeed en väldigt oroande situation och utveckligen tyder på att van Persie inte kommer vara den sista stjärnan att lämna Arsenal om det fortsätter i samma takt som det gör för tillfället.

Å andra sidan kan ingen klandra honom. Arsenal är en klubb som för tillfället saknar en ledare, saknar ambition, saknar kemi, saknar "en David Dein", saknar ett nytänk och saknar mycket annat som jag inte tänker nämna i detta stycke. Naturligtvis kommer vi förr eller senare att ta oss ur formsvackan vi befinner oss i - och ljusare tider väntar - men jag är nog inte ensam om att tycka att det är snudd på skandalöst hur det sett ut i hela klubben sedan Carling Cup-förlusten mot Birmingham.

Om Robin van Persie lämnar nästa sommar kommer vi troligtvis inte ersätta honom, utan satsa på en egen produkt eller en "gammal" värvning (läs: Ju-Young). Naturligtvis kan det bli succé så länge man har en tränare som heter Arsène Wenger, men supportrarna har redan nu fått nog och det lär bli extremt tufft för fransosen att stanna om nästa sommaruppehåll börjar med att van Persie byter klubb. Deja vu, liksom.

Både Robin och Theo har fr.o.m. nästa sommar bara ett år kvar på sina nuvarande kontrakt. Foto: Bildbyrån.

En ny protestorganisation kallad "ArsenalFCnotPLC" har skapats i dagarna och kommer under nästa hemmamatch mot Sunderland ha denna banner på läktaren. Ni som hängt med i tidigare protestaktioner känner även till "WhereHasOurArsenalGone" som köpte en billboard precis utanför arenan där man satte upp klubbens motto "Forward" med ett frågetecken efteråt.

Det som oroar mig kanske mest för tillfället är att det nu skapats ett så tydligt läger mellan "pro-Arsène" och "Arsène out"-anhängare att man själv inte vågar uttrycka sina verkliga åsikter om vår tränare utan att riskera att bli smutskastad eller attackerad med glåpord. Allt detta hade å andra sidan kunnats undvika om man inte avslutat förra säsongen lika uselt som man gjorde samtidigt som man inte släppt flera nyckelspelare under sommaren och väntat så länge med att köpa in ersättare.

Klubben har stått för flera vitala misstag under det senaste åren och man kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut om man bara hade gjort lite bättre ifrån sig på alla plan. Supportrarna hade nog till en början känt besvikelse om man slutat på en andraplats förra säsongen, men hade efter ett tag både accepterat och uppskattat det.

Nu gick det som det gick, men sanningen är att man även hade kunnat stoppa den värsta kritiken efter förra säsongens fall genom att göra bra och snabba spelarköp under sommaruppehållet, likt många andra lag gjorde. Istället väntade man till sista dygnet och trots att det inte rörde sig om dåliga spelare kan man inte köpa in ett halvt lag på transfer deadline day och tro på underverk.

Det känns egentligen väldigt tråkigt att behöva skriva ungefär samma sak vecka in och vecka ut, men man kan inte göra så mycket åt saken. När Arsenal går bra känns det hur enkelt och motiverande som helst att skriva nyheter, bloggar och krönikor medan man bara vill glömma allt som har med klubben att göra när det går dåligt, vilket ni troligtvis även märkt inte bara på min blogg, utan på alla Arsenal-sidor.

Hur som helst har jag några planerade listor, nyheter och videoinlägg att publicera nästa vecka, inklusive podcasten som dyker upp på torsdag. Under tiden skadar det ju inte att Arsenal-spelarna öser in mål i sina respektive landslag, men det känns ju smått konstigt att man knappt låter formstarka spelare som Alex Oxlade-Chamberlain och Park Ju-Young få speltid i Arsenal. Det kan ju inte gå så mycket sämre att starta med spelare som det går bra för, oavsett vad de heter.

Det går bra för Alex Oxlade-Chamberlain. Foto: Bildbyrån.

Kvällens smånyheter består av att Pepe Reina avslöjar att Arsenal lade ett bud värt £20 miljoner på honom medan Per Mertesacker erkänner att han har kommunikationssvårigheter. Robert Pirés har skaffat Twitter och Giovanni van Bronckhorst (av alla f.d. Arsenal-spelare) varnar Arsenal-supportrarna att göra sig av med Arsène Wenger.

Innan vi tar farväl av varandra rekommenderer jag er starkt att läsa igenom Swiss Rambles nya blogginlägg om Arsenals finanser, kassaskåp och ekonomiska framtid. Väldigt läsvärt!

Förhoppningvis blir nästa vecka mycket mer underhållande än den vi lägger bakom oss den här söndagen. Oavsett var i världen ni befinner er får ni ha en underbar kväll. Tack och hej!

Veckan strider vidare och medan förlusten mot Tottenham fortfarande sitter som fastklistrad på näthinnan gäller det att blicka framåt. Idag har jag dock tänkt att göra det motsatta, nämligen blicka bakåt. För ett par år sedan menade de välkända journalisterna Simon Bank och Erik Niva att vissa av topplagen snarare blivit sämre än bättre i Premier League, någonting jag idag tänkte undersöka genom att se hur vårt Arsenal sett ut ända sedan den legendariska 03/04-säsongen.

En av de saker som diskuteras mest bland supportrar världen över både före, under och efter match är vilka spelare som bör starta, hur vår startelva kan komma att se ut, hur den såg ut och hur den hade kunnat att se ut (istället). Vad passar då bättre än att gå igenom vår bästa möjliga startelva vi kunnat ställa upp med under de senaste sju säsongerna.

Naturligtvis har vi under de senaste åren varit väldigt skadedrabbade, men det tas självklart med i beräkningarna genom skadenotiser då spelare varit långtidsskadade (långtidsskadade: mer än tre månader under en säsong).

______________________________________________________________________________

2003/2004

Notabla värvningar: Gael Clichy, Jens Lehmann, Cesc Fabregas & José Antonio Reyes.

Notabla avsked: David Seaman, Igor Stepanovs, Oleg Luzhny, Jerome Thomas.

Premier League: 1

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Semifinal

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Vieira-Gilberto-Pires
Bergkamp-Henry

Bästa möjliga bänk:

Edu, Shaaban, Parlour, Cygan, Wiltord, Reyes, Clichy, Kanu/Keown.

Notis:

Francis Jeffers och Jermaine Pennant utlånade under säsongens gång. Väldigt skadefritt lag. Henry vann skytteligan. Arsenal förlorade inte en enda match under säsongens gång.

Kommentar:

Det är få gånger en klubb lyckas hitta ett perfekt lag med en fantastisk blandning av ungdom, erfarenhet, kvalitet och spetskompetens. Det är ännu färre lag som lyckas göra en perfekt säsong. Arsenal lyckades 2003/2004 med bägge prestationerna.

Inför säsongen vågade man göra sig av med flera floppspelare (läs: Luzhny & Stepanovs), medan man såg till att köpa in spelare som breddade ut truppen (läs: Reyes & Clichy). Samtidigt gjorde man ett klockrent målvaktsköp genom att ta in Lehmann som ersättare till Seaman.

Man behöver knappast gå in i detalj för att beskriva exakt hur bra det här laget var. Antagligen Arsenals bästa startelva genom tiderna.

Betyg: 9/10

The Invincibles. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2004/2005

Notabla värvningar: Mathieu Flamini, Emmanuel Eboué, Manuel Almunia, Robin van Persie, Nicklas Bendtner.

Notabla avsked: Francis Jeffers, Giovanni van Bronckhorst, M. Keown, Nwankwo, Sylvain Wiltrod, Ray Parlour.

Premier League: 2

Champions League: Åttondelsfinal

FA-cupen: Vinst

Ligacupen: Kvartsfinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Vieira-Gilberto-Pires
Bergkamp-Henry

Bästa möjliga bänk:

Reyes, Fabregas, Flamini, Edu, Cygan, Eboué, Almunia.

Notis:

Exakt samma startelva som under 2003/2004. Dock blev det en skadedrabbad säsong där bl.a. Gilberto Silva och Sol Campbell åkte på långtidsskador. Även Fredrik Ljungberg var väldigt skadedrabbad under säsongens gång och kunde bara starta 24 matcher (gäller alla tävlingar).

Kommentar:

Den största skillnaden sedan 03/04 var materialet på bänken. Säsongen tidigare var den fylld av erfarna spelare som varit med i spelet ett långt tag. Den här säsongen fick istället många ungtuppar chansen.

Inför säsongen var man tippade att jogga hem ligan, speciellt då ingen större spelare hade lämnat laget. Men med flera skador på givna startspelare samt en ålderstigen startelva slutade man på en andraplats bakom Chelsea. Som en tröst kunde man dock vinna FA-cupen efter en finalvinst mot Manchester United.

Trots det var det här fortfarande ett väldigt bra lag som utmanade i alla tävlingar och kunde vinna mot vilket lag som helst. Med lite mer tur och mindre skador hade man enkelt kunnat ta hem dubbeln.

Betyg:

8/10

Lagkaptenen Patrick Vieira lyfter upp FA-cup-trofén. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2005/2006

Notabla värvningar: Alexander Hleb, Theo Walcott, Emmanuel Adebayor, Abou Diaby, Armand Traoré.

Notabla avsked: Patrick Vieira, David Bentley, Jermaine Pennant, Edu.

Premier League:4

Champions League: Final(fförlust)

FA-cupen: Fjärde omgången.

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Fabregas-Gilberto-Pires
van Persie-Henry

Bästa möjliga bänk:

Almunia, Bergkamp/Adebayor, Hleb, Flamini, Cygan/Senderos, Clichy, Eboué.

Notis:

En ålderstigen trupp blev allt mer gammal och allt mer skadedrabbad. Ashley Cole åkte på en långtidsskada och spelade bara åtta matcher under säsongens gång. Ljungberg hängde heller inte med bra och lyckades bara starta 21 matcher. Dennis Bergkamp var nära pension och Robin van Persie blev förstaval bredvid Thierry Henry. Problemet var att även han var väldigt skadedrabbad, vilket gjorde att Adebayor fick starta många fler matcher än väntat.

Kommentar:

Vid det här laget var det inte svårt att se att det här laget förr eller senare skulle slås i spillror. Patrick Vieira, klubbens talisman och lagkapten, lämnade för spel i Italien och Serie A medan en perfekt truppspelare som Edu lämnade för spel i Spanien.

In köptes istället unga talanger, vilket skulle bli början på Arsène Wengers generationsväxling. Värvningen av Theo Walcott blev en av sommarens största snackisar medan Wenger även gjorde chansvärvningar som Adebayor och Traoré.

De spelare som bara två år tidigare var med och skapade historia började antingen bli sig till åren eller så ville de lämna för spel i andra lag. Med många skador under säsongens gång såg bänken ofta väldigt tunn ut, vilket även startelvan gjorde under stora delar av säsongen.

Pires, Ljungberg, van Persie, Campbell och Lauren klarade knappt av att starta 20 matcher var, vilket gav chansen åt många ynglingar, truppspelare, reserver och värvningar. Medan vissa tog den var det andra som misslyckades. På grund av många olika startelvor, många nya värvningar och många ungdomar som fick chansen blev inte laget bättre än fyra i ligan. Något överraskande gick man dock till final i Champions League, där man tyvärr förlorade.

Betyg:

6,5/10

Fredrik Ljungberg deppar efter förlusten i Champions League-finalen. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2006/2007

Notabla värvningar: Tomas Rosicky, Denilson, William Gallas, Alex Song.

Notabla avsked: Ashley Cole, Pascal Cygan, Lauren, Dennis Bergkamp, Robert Pirès, Sol Campbell.

Premier League: 4

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Femte omgången

Ligacupen: Final(förlust)

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Eboué, Touré, Gallas, Clichy
Ljungberg/Hleb, Fabregas, Gilberto, Rosicky
van Persie-Henry

Bästa möjliga bänk:

Almunia, Senderos/Djourou, Diaby, Flamini, Adebayor, Hoyte, Walcott.

Notis:

Skador, skador och skador var en av de största anledningarna bakom denna rejäla floppsäsong. Man var aldrig ens i närheten av att vinna ligan medan det blev ett tidigt uttåg ur FA-cupen. Så mycket bättre blev det heller inte i Champions League eller Carling Cup, trots att man nådde final i den sistnämnda turneringen. Där förlorade man dock mot Chelsea.

Ljungberg var förföljd av skador, vilket gjorde att Hleb fick chansen från start. Robin van Persie och Thierry Henry turades om att vara skadade och bägge spelarna åkte vid ett tillfälle på en långtidsskada samtidigt. Gallas var småskadad under hela säsongen och likaså Rosicky.

Touré (53 matcher), Fabregas (49 matcher) och Gilberto (46 matcher) var de tre spelare som fick bära det största lasset under säsongens gång. Vi var aldrig ens nära att spela vår bästa möjliga startelva. Frågan är dock om det gått så mycket bättre även om vi fått göra det.

Kommentar:

Var vid tillfället den största floppsäsongen sedan Wenger tog över rodret. Hade dock stor otur med skador vilket tvingade honom att spela med många ynglingar, t.ex. Justin Hoyte. Sedan fanns det flera yngre spelare som tog över efter äldre spelare som spelat i Arsenal under en väldigt lång tid. Gael Clichy tog den här säsongen över från Ashley Cole mdan Hleb smått började göra detsamma med Ljungberg. Robin van Persie fick chansen att ta över efter sin idol Bergkamp, men säsongen blev till stor del förstörd på grund av skador.

Det var just i anfallet man hade de största problemen. Robin van Persie vann den interna skytteligan med endast tretton gjorda mål, vilket säger det mesta om den säsongen. Henry blev allt mer skadedrabbad och verkade sakta men säkert glida ner från toppen. Under större delen av säsongen var vi således tvungna att låta Adebayor bära anfallet på egen hand då José Antonio Reyes var utlånad under hela säsongen.

Det oslagbara laget från bara tre år tidigare var i princip borta och det märktes på flera plan. Generationsväxlingen blev alldeles för svår att genomföra på bara 1-2 säsonger och hela säsongen slutade i ett enda stort fiasko.

Betyg:

4/10

Ashley Cole - The Betrayal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2007/2008

Notabla värvningar: Eduardo, Bacary Sagna, Lassana Diarra,

Notabla avsked: Thierry Henry, José Antonio Reyes, Fredrik Ljungberg, Jérémie Aliadière.

Premier League: 3

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Femte omgången

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Touré-Gallas-Clichy
Hleb-Flamini-Fabregas-Rosicky
van Persie-Adebayor

Bästa möjliga bänk:

Lehmann, Walcott, Eduardo, Senderos, Gilberto, Diaby, Hoyte.

Notis:

Robin van Persie fortsatte att vara skadedrabbad och lyckades bara starta tjugo matcher under säsongens gång. Efter två hemska tabbar från Lehmann tog Almunia över platsen som förstemålvakt. I övrigt klarade man sig från större och längre skador på nyckelspelare fram tills Eduardo bröt benet i en bortamatch mot Birmingham som slutade 2-2 efter en sen straff för hemmalaget.

Kommentar:

Inför säsongen trodde merparten av alla journalister, experter och kommentatorer att Arsenal för första gången på över tio år skulle hamna utanför top 4. Det var således många som blev överraskade när man med 10-15 matcher kvar av säsongen ledde ligan. I Champions League lyckades man dessutom slå ut Milan i åttondelsfinalen.

Den största faktorn till den dåvarande succén var ett stabilt försvar, ett skickligt och tekniskt mittfält och en anfallare som vägrade sluta producera mål - Adebayor. En kanske ännu större faktor var att laget fick vara relativt skadefritt. Man drabbades inte av längre skador på nyckelspelare samtidigt som det var få spelare som var skadedrabbade.

Trots det slutade säsongen utan titlar då man kollapsat i ligan och på ett snöpligt sätt åkt ut i Champions Leauge mot Liverpool. De två största orsakerna till kollapsen var dels benbrottet på en formstark Eduardo som på många sätt kom att förstöra vår säsong. Matchen där benbrottet kom till slutade dessutom 2-2 efter att Birmingham fått en felaktig straff med bara sekunder kvar av matchen.

Den andra kollapsen kom i Champions League där man bara var fem minuter ifrån att gå till semifinal. Ännu en gång skulle man få en tuff straff emot sig med bara ett par minuter kvar av matchen. En straff som betydde att Liverpool gick till semifinal.

Trots det var det många som i efterhand tyckte att Arsenal hade gjort en bra säsong, någonting som undertecknad skriver under på.

Betyg:

7/10

Cesc Fabregas, Mathieu Flamini och William Gallas jublar efter att man vunnit mot Milan på San Siro. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2008/2009

Notabla värvningar: Mikel Silvestre, Aaron Ramsey, Samir Nasri, Andrey Arshavin.

Notabla avsked: Alexander Hleb, Justin Hoyte, Gilberto Silva, Mathieu Flamini, Jens Lehmann.

Premier League: 4

Champions League: Semifinal

FA-cupen: Semifinal

Ligacupen: Kvartsfinal

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Touré-Gallas-Clichy
Denilson-Fabregas-Song-Nasri (Arshavin anslöt i januari).
van Persie-Adebayor

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Bendtner, Eboué, Diaby, Walcott, Djourou, Silvestre.

Notis:

Samir Nasri hade en väldigt skadefylld säsong medan Cesc Fabregas åkte på en långtidsskada i december månad. På grund av ett dåligt, skadedrabbat och tunt mittfält köpte man således in Andrey Arshavin i januarifönstret. Tomas Rosicky var borta hela säsongen med en knäskada.

Resten av spelarna höll sig skadefria. Att notera var att van Persie höll sig skadefri under nästan hela säsongen och vann den interna skytteligan.

Kommentar:

Trots att mestadelen av spelarna höll sig skadefria handlade inte den här floppsäsongen om otur med skador. Den här gången handlade det enbart om dåliga spelare som spelades ihop med ännu sämre spelare. Mittfältet som bestod av bl.a. Denilson, Song och Diaby under större delar av säsongen blev sågat om och om igen.

I anfallet hade Adebayor slutat spela totalt och där bak rök Touré och Gallas ihop i en intern konflikt som fick Touré att lämna in en transferansökan i januari. Ytterbackarna som säsongen tidigare bägge hade blivit invalda i PFA Team of The Year gjorde en usel säsong bägge två. Robin van Persie, Cesc Fabregas och oväntat nog Manuel Almunia var de tre spelare som bar laget och spelade bäst.

När Fabregas åkte på en skada i januari befarade man dock det värsta, men värvningen av Andrey Arshavin räddade säsongen helt och hållet. Arsenal lyckades resa sig från en sjätteplats till en fjärdeplats under säsongens andra halva.

Laget och "den bästa startelvan" var dock alldeles för dålig och det lag som säsongen tidigare var så nära att vinna ligan var nästan splittrat. Flamini och Hleb lämnade för Milan respektive Barcelona medan Tomas Rosicky åkte på en långtidsskada. Sagna och Clichy var som spöken medan Touré och Gallas bråkade både på och utanför plan.

Det rådde kaos både på och utanför plan, vilket märktes av i tabellen. Man lyckades dock gå till semifinal i både Champions League och FA-cupen, men det berodde mer på tur än skicklighet. Katastroflag efter en katastrofsommar från Wenger och styrelsen!

Betyg:

4/10

Manuel Almunia var en av lagets bästa spelare under säsongen 2008/2009. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2009/2010

Notabla värvningar: Thomas Vermaelen, Sol Campbell.

Notabla avsked: Emmanuel Adebayor, Kolo Touré,

Premier League: 3

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Fjärde omgången

Ligacupen: Femte omgången

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Gallas-Vermaelen-Clichy
Fabregas-Song-Denilson
Nasri/Bendtner-van Persie-Arshavin

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Eboué, Djourou (/Campbell fr.o.m. januari), Gibbs, Diaby, Bendtner/Walcott, Rosicky/Ramsey.

Notis:

Arsenal gick inför säsongen över till att spela ett rent 4-3-3 och Vermaelen ersatte Touré i försvaret. I övrigt förstärkte man knappt laget från säsongen tidigare, trots att man misslyckats totalt.

En helt sanslös säsong gällande skador. Rosicky och Eduardo gjorde bägge
comeback från långtidsskador den här säsongen, men det först under
vårkanten. Robin van Persie var borta nästan ett halvår och både Rosicky och Eduardo missade mer än en halv säsong. Gael Clichy och William Gallas missade tre månader under våren, vilket även Kieran Gibbs kom att göra. Aaron Ramsey som var nära ett genombrott bröt benet i en bortamatch mot Stoke och blev borta nästan ett helt år.

Både Philippe Senderos och Johan Djourou som var tilltänkta som back-ups missade i princip hela säsongen, vilket gjorde att man blev tvungen att låta Campbell skriva på under januarifönstret. Även Abou Diaby hade en skadefylld säsong.

Kommentar:

Det största misstaget gjordes under sommaren när man vägrade förstärka laget, vilket var exakt samma misstag som gjordes säsongen tidigare då flera tongivande spelare hade lämnat (Flamini, Hleb, Gilberto m.fl.). Det hade gått så långt att man inte ens ersatte dessa spelare, utan enbart började satsa på egna produkter och ungdomar.

2009/2010 blev en riktig berg- och dalbanesäsong. Man lyckades hänga med i toppen av ligan och gå till kvartsfinal i Champions League, men man märkte tydligt att laget och framför allt bredden på truppen var alldeles för dålig. Det var få spelare som visade att de hade utvecklats (Song var en av dessa), men även de spelare som verkade stå still i utvecklingen (Diaby, Denilson m.fl.) fick ändå starta vecka in och vecka ut.

Vad som gjorde det hela värre var att man fick genomlida en extremt skadedrabbad säsong. Vid ett tillfälle hade man hela femton (15!!) spelare skadade samtidigt. Att således sluta trea var något av en prestation.

Betyg: 6/10

Nicklas Bendtner räddade Arsenal flera gånger om under 2009/2010. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2010/2011

Notabla värvningar: Laurent Koscielny, Sebastien Squillaci, M. Chamakh.

Notabla avsked: Eduardo, Silvestre, Campbell, Senderos, Gallas.

Premier League: 4

Champions League: Åttondelsfinal

FA-cupen: Sjätte rundan

Ligacupen: Final(förlust)

Bästa möjliga startelva:

Fabianski
Sagna-Djourou-Koscielny-Clichy
Fabregas-Song-Wilshere
Walcott-van Persie-Nasri

Bästa möjliga bänk:

Szczesny, Eboué, Squillaci, Gibbs, Bendtner, Arshavin, Chamakh (+ Diaby/Rosicky).

Notis:

Arsenal hade med sina mått mätt en relativt skadefri säsong sett till antal spelare som var skadade samtidigt. Däremot led man av tunga avbräck på nyckelspelare. Thomas Vermaelen missade nästan hela säsongen medan van Persie missade halva. Abou Diaby fortsatte spendera tid i sjukstugan och vid ett tillfälle var Arsenals alla tre målvakter skadade samtidigt. Det var även anledningen varför man blev tvungna att nödlåna Jens Lehmann. Även Aaron Ramsey blev borta nästan hela säsongen efter sitt benbrott.

Lukasz Fabianski tog över posten som förstemålvakt under hösten, men målvaktskollegan Wojciech Szczesny tog över som förstemålvakt då Fabianski åkt på en långtidsskada. Jack Wilshere gjorde sin första hela säsong i Arsenals a-lag och vann PFA Young Player of The Year.

Kommentar:

Till en början var det här nästan en succésäsong. Arsenal startade sladdrigt - precis som vanligt - men vid två-tre tillfällen ledde man ligan. Under 24 av 38 omgångar låg man på en andraplats bakom Manchester United och med tio matcher kvar hade man det i egna händer.

I Champions League slog man Barcelona i första åttondelsfinalen och blev mer eller mindre rånade på avancemang i returen. I Carling Cup gick man till final och i FA-cupen slogs man ut av Manchester United på Old Trafford.

Fram tills februari månad var man fortfarande kvar i alla fyra tävlingar och det var så långt ifrån en floppsäsong man kunde komma. Tyvärr ändrades allt under våren då laget föll ihop som ett korthus. Man åkte ut Champions League, förlorade Carling Cup-finalen och åkte även ur FA-cupen. Man hade dock ligan kvar att kämpa för, men även där föll man ihop totalt och slutade fyra.

Trots otur med skador på nyckelspelare spelade man oftast bra, hade ligans bästa bortafacit och vann flera matcher mot storlag och konkurrenter. Det var inte skador eller bredden på truppen som satte stopp för succé, utan mentaliteten. Visserligen kom truppen att se aningen för tunn ut mot slutet, men den största faktorn till raset låg i psyket.

Efter förlusten mot Carling Cup föll laget bara ihop och det är än idag svårt att förstå exakt varför. Man slutade tro på sig själva, slutade tro på titlar och slutade helt enkelt att spela. Förlusterna radades upp en efter en och all energi var slut.

Om man bara hade fortsatt som man började råder det ingen tvekan om att den långa titeltorkan hade kommit till ett slut, men på grund av ett dåligt psyke, skador på nyckelspelare och en frustrerande vår slutade allt i sorg och depression.

Betyg: Fram till februari: 8/10. Efter februari: 2/10.

De tre musketörerna. Men nu har tre har blivit en. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2011/2012

Notabla värvningar: Gervinho, Mikel Arteta, Per Mertesacker, Park Ju-Young, Carl Jenkinson, Alex Oxlade-Chamberlain, Andre Santos, Yossi Benayoun.

Notabla avsked: Cesc Fabregas, Samir Nasri, Gael Clichy, Emmanuel Eboue, Armand Traore.

Premier League:-

Champions League: -

FA-cupen: -

Ligacupen: -

Bästa möjliga startelva:

Szczesny
Sagna-Mertesacker-Vermaelen-Gibbs/Santos
Arteta-Song-Wilshere
Walcott-van Persie-Gervinho

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Gibbs/Santos, Koscielny, Frimpong/Coquelin, Benayoun/Rosicky/Ramsey, Chamakh, Arshavin.

Notis:

Thomas Vermaelen fortsätter att vara skadedrabbad medan förra säsongens succéspelare Jack Wilshere blir borta mer än en halv säsong. Abou Diaby har vid det här laget troligtvis avlidit(?) medan Bacary Sagna åkt på en långtidsskada och blir borta tre månader.

Lagets bästa startelva är således långt ifrån den bästa startelva vi kan ställa upp med just nu. Om vi utgår efter vilka spelare som är friska skulle vår bästa elva se ut så här i detta nuet:

Szczesny
Jenkinson-Koscielny-Mertesacker-Gibbs/Santos
Arteta-Song-Ramsey
Walcott-van Persie-Gervinho

Kommentar:

Arsenal har släppt två av sina bästa spelare och en trotjänare och ersatt dessa med spelare som inte är i närheten av att hålla lika hög kvalitet. Man har således varken haft tid eller rum att förstärka, utan enbart fokuserat på att ersätta.

Det är tydligt att förra säsongens tunga formsvacka fortfarande håller i och just nu hittar man fler fel än rätt både på och utanför plan. Supportrarna är frustrerade, i styrelsen råder det mindre kaos och tränaren har aldrig varit lika kritiserad. Lägg där till fyra förlorade matcher på sju spelade matcher och man märker snabbt att någonting är riktigt fel.

Det är dock alldeles för tidigt att döma laget, vilket jag heller inte tänker göra ännu. Det är dock tydligt att oturen med skador fortsätter samtidigt som många spelare spelar långt under sin högstanivå (vissa verkar inte spela alls). Lägg där till de mentala problemen samt den stora formsvackan och ni finner snart svaret till varför det ser ut som det gör just nu.

Betyg hittills: 2-3/10

En usel säsongsinledning. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Någon slutsats blir det inte, utan jag är tämligen säker på att ni själva kan se hur utvecklingen ser och sett ut sedan vi senast vann Premier League. Om ni vill uttrycka era åsikter är det bara att hojta till i kommentarspåret (enbart öppet för medlemmar) och om ni har frågor kan ni alltid maila mig på kristonel.elwe@arsenal.se

Om ni missat gårdagens rapport från min tripp till White Hart Lane kan ni alltid passa på att läsa den här. Någonting som ni inte fick i gårdagens blogg var bilder från söndags, men idag har jag passat på att ladda upp två videoklipp från tubresan till Seven Sisters Road. Ni kan se lite av pregame-stämningen både i detta klipp (precis stigit av vid SSR) och även i detta (avgång från Finsbury Park). Enjoy.

Den här veckan kommer dock allt handla om hur Arsenal skall resa sig efter sin värsta säsongsstart på över 40(!) år. Domedagskrönikor, svordomar, kritik, hat och oroligheter är det vi kommer få vänja oss vid att läsa, se och höra den här veckan. Oavsett hur eller vart man vrider eller vänder sig ligger Arsenal på en 15e plats(!) i Premier League, hela 12 poäng efter ettan och tvåan - efter endast sju omgångar.

Det är inte ens i närheten av att vara acceptabelt på något sätt alls. Inte för ett lag som Arsenal. Om vi skall vara realistiska är vi inte laget som kan vinna ligan, men de senaste åren har vi åtminstone visat att vi kan utmana om en topplacering. Förra säsongen låg vi på en andraplats bakom Manchester United i 24 av 38 omgångar. Om det inte klassas som "utmana" vet jag inte vad som bör klassas som utmana.

I år har dock allt gått åt helvete, ända sedan den där Carling Cup-finalen som så många kallade "meningslös", "Kalle Anka-cup" och "strunt". Den må inte ha vara lika värdefull som resten av turneringarna, men resultatet i den finalen startade en av de värsta formsvackorna i Arsenals historia. En formsvacka som åtta månader senare fortfarande håller i sig.

Åtta månader av förluster, likaresultat, röda kort, förnedringar, derbyförluster, tabbar, dåliga matcher och dagar man bara vill glömma. Ändå uppger klubben att vi är på väg i rätt riktning, att vi kan styra upp hela skotan, att vi snart är tillbaka där vi tillhör, att många är avundsjuka på oss, att vi inte bör vara oroade. Matt Law, journalist på The Express, skrev idag en artikel som alla Arsenal-supportrar bör läsa. Det är en artikel som på så många sätt identifierar exakt det som är fel med vår klubb just nu.

Vad som även kommit fram är att Pat Rice, som vanligtvis agerar väldigt lugnt (bortsett från när han skriker ut instruktioner till spelarna), lackade ur totalt efter NLD-derbyt och gav i princip alla spelare "hårtorken". Medan jag vill inte få dagens blogg att låta som ännu en domedagskrönika kan jag inte undgå att understryka det faktum att klubben är i kris. En kris som klubben själv inte vill erkänna att man befinner sig i. Frågan är hur långt det skall behöva gå innan goda råd blir dyra.

Både spelare, ledare och supportrar har gång på gång sagt att "det inte kan bli värre". 8-2 mot Manchester United följdes upp av "det kan inte bli värre". 4-3 mot Blackburn följdes upp av "det kan inte bli värre". Och nu senast följdes 2-1 mot Tottenham upp av att "det inte kan bli värre". Tro mig, det kan bli värre.

Det är enkelt att ryckas med i glädjen och jublet när ett lag är framgångsrikt, men det är desto svårare att stanna och uppleva sorgen, misslyckandena och förlusterna. Jag bryr mig inte vad folk har för åsikter så länge de 1) inte använder glåpord för att beskriva enskilda indivder (ex. Wenger is a cunt) och framförallt 2) inte slutar hålla på laget.

Vi har blivit lyckligt lottade att få uppleva två dubblar, Invincibles-laget och en Champions League-resa som gått till historien, trots en finalförlust. Vi har fått vara med under storhetstiden, fått se legendarer spela på Highbury och fått se massor av titlar under vår livstid. Tyvärr måste vi även ta baksmällan av framgångarna. Så länge supportrarna förblir lojala kommer väntan vara mödan värd.

För oss väntar en fortsatt lång och tung säsong, men vi kan ingenting annat göra än att stirra döden i vitögat och hoppas att vi klarar oss levande. Just nu handlar det inte om att vinna ligan, inte ens att hamna bland de fyra bästa. Just nu handlar det om att ta en match i taget, plocka ett par poäng och sakta men säkert vandra tillbaka mot toppen. Det kommer varken ta dagar eller veckor, utan flera månader. Det sägs att tiden läker alla sår. Vi får väl se.

Djupet av mörker som du kan sjunka till är ett exakt mått på den höjd som du kan sträva efter att nå.

Att leva det riktiga supporterlivet i Storbritannien kan antingen vara det bästa eller värsta som finns på denna heliga jord. Igår fick jag uppleva bägge sidorna, med bara ett par timmars mellanrum.

Allt började med att jag bara ett par dagar innan matchen mot Tottenham fick reda på att det fanns en ledig biljett. Tyvärr var den belägen i Skottland, men att skicka den till London gick på nolltid. På fredagkvällen fick jag äntligen lägga vantarna på den och ni kunde inte ana hur lycklig jag var över att bara två dagar senare kunna få gå på mitt första NLD-derby på White Hart Lane (har tidigare bara gått på NLD-derbyn på Emirates).

När dagen var kommen blev det en busstur upp till Finsbury Park i ett stekhett London. Över 25 grader i oktober månad är en sällan skådad syn, men det var verkligheten igår förmiddag. Efter att ha pratat om derby i flera veckor före självaste matchen hade jag hunnit få massvis med rekommendationer av vänner och bekanta som löd ungefär så här:

"Don't wear any Arsenal clothes"

"Be as neutral as possible"

"Don't let them know you support Arsenal"

Jag hade även fått höra historier om alla de slagsmål som ägt rum inte bara under det ökända 70- och 80-talet, utan under de senaste åren. Efter förlusten på Emirates Stadium förra säsongen bröt det ut flera slagsmål som slutade riktigt illa både nära och långt bort från arenan. Ett år innan dess hände det här på kvällen efter att Cesc Fabregas avgjort "The 11-second derby".

Hat. Riktigt hat. Det är det enda sättet man kan beskriva det på. Det kommer bli svårt för oss svenskar att sätta oss 100%-igt in i känslorna om man inte levt upp under samma omständigheter, men det krävs inte mycket för att man själv skall känna hatet börja flöda inombords.

Vissa tycker det är larvigt, mesigt och barnsligt, men varken jag eller någon annan kräver att andra skall förstå vad ett North London-derby betyder. Det är som det är och man får tycka vad man vill.

När bussen hade anlänt i Finsbury Park blev det att ta ett par steg till Twelve Pins som är puben som gäller för alla gooners vid ett NLD på WHL. Ramsor sjöngs, ölen sprutade och cigaretteröken utgjorde stora moln. Jag hängde med mitt vanliga gäng utomhus och pratade, sjöng och drack Stella.

Vår plan att gå in i tuben och åka mot arenan vid tretiden tog sin tvära vändning när vi blev omringad av kravallpolis precis utanför puben. De bad oss att lämna redan en kvart efter två och vi tvingades släppa allt vi hade och vandra mot tuben. Men desto fler vi var, desto bättre. På vägen mot tunnelbanestationen blev sången allt högre och supportrarna allt galnare. Den kommande timmen skulle bli något av det sjukaste, roligaste och bästa jag upplevt någonsin i supporterväg.

Polispådraget var enormt, men vi fick i princip göra vad vi ville. Folk hoppade upp och ner i stationen och någon hade lyckats få med sig öl som han slängde runt sig som om det var vatten. Ramsorna var högljudda som bara den och det märktes att det var ett NLD-derby på gång. Så fort vi klev in i tåget blev galet galnare.

Folk slog i tak och fönster, stampade på golvet och hoppade upp och ner så man trodde att tåget skulle gå sönder. Någon tände en cigarett inne i vagnen, men ingen brydde sig, trots att det stod flera polismän vid dörrarna. Det kändes stundtals som vagnen bara gungade medan klassiska ramsor som "Sol Campbell has won the double", "What do you think of Tottenham" och "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome" revs av efter varandra.

När vi nått Seven Sisters Road stegade vi upp mot ytan till slag av väggar och golv. Vi var i det som i amerikanska filmer kallas "behind enemy lines". Så fort vi kommit ut blev vi stoppade av ett polispådrag som var mäkta imponerande. I vår klunga var vi ett femtiotal personer som blev eskorterade av flera piketbussar och en stor skara polismän runtom oss.

Ni som någon gång tagit promenaden från Seven Sisters till White Hart Lane vet att den är rak, lång och jävligt förnedrande om man förlorat. Men det här var innan match. Innan vi hade tappat tre poäng. Vi var bara ett femtiotal i klungan, men lät som flera tusen. Vi gick förbi pubar, hus och affärer där folk stod och filmade med mobiler och kameror. Någon hade med sig sin bebis på balkongen varpå hela klungan utbrast i ett "you're just a fake Michael Jackson". Och folk kallar oss ooriginella.

Precis utanför arenan var det som farligast eftersom Tottenham-supportrarna i princip stod som i en rund cirkel kring både oss och polisen. Man kunde ta på varandra och det fanns de som råkade illa ut redan då, men större delen klarade sig in på arenan. Väl där gick allsången in i en ny fas och det blev hopp, ölkast och ramsor.

Någon hade med sig en Adebayor-tröja och grupptrycket blev för stort för vissa när i princip alla skrek "burn it - burn it - burn it". Det togs fram flera tändare, men tröjan gick inte att få eld på. Istället kastades den ner på backen, kastades öl på och stampades på av alla i närheten. För vissa låter det här bärsärkt, men så kan det se ut.

När man väl skulle kliva in på självaste arenan och ta sin plats var man svettig, nerdränkt i öl och hade ett stämband som redan började svika en. Men det gjorde inte så mycket en dag som denna. Matchen drog igång och nu väntade nittio minuter som man helst inte vill skriva om.

Arsenal gjorde en bra första halvlek, men små misstag kunde kosta oss dyrt redan inledningsvis. Scott Parker fick ett friläge, men Szczesny räddade briljant. Även vi fick ett kanonläge att sätta ledningsmålet, men Gervinho sköt utanför. Bägge lagen fick sedan sina chanser, men oftast gick det bet i slutfasen av anfallen för bägge lagen. Den där sistatouchen, insticket eller avgörande passningen saknades. Men så kom Adebayor. Så kom passningen. Så kom den misstänkta handsen. Och så kom målet.

White Hart Lane blev ett vitt inferno och 3000 Arsenal-supportrar fick stå emot hån och förnedringar från 33 000 vitklädda (sätt in passande ord här). Det enda jag kommer ihåg från målet är att jag i uppspelet till målet tänkte att det var bättre om de fick göra mål nu så att vi hade tid att hinna ikapp.

Det tog dock inte lång tid innan kvitteringen kom i andra halvleken. Alex Song rusade fram på vänsterkanten och skickade in en boll som Ramsey smackade upp i nättaket. 1-1 och vilt jubel i Arsenal-sektionen. Men det skulle visa sig bli dagens sista jubel. En kvart innan slutsignalen fick Kyle Walker till en rökare och allt som hände därefter vill man helst glömma.

Det fanns ingen polisekort tillbaka, utan man fick vandra den långa promenaden mot Seven Sisters ensam, med huvudet nere och med förnedringar haglandes runtom en. Precis efter att man kommit ut ur Finsbury Park såg man två stora piketbussar sätta på blåljusen, parkera sig vid stationen och se minst ett tiotal polismän rusa in i stationen där det uppenbarligen startats ett slagsmål.

Jag klarade mig oskadd, men hela kvällen gick man med huvudet nere, försökte att förstå, försökte att glömma. Det misslyckades. Alkoholen blev den sista utvägen. Men inte ens det hjälpte. Idag vaknade jag upp med hög feber, ett dunkande huvud och en match jag bara ville glömma.

Arsenal. En klubb i kris. En kritiserad tränare. Ett för dåligt lag. För dåliga spelare. Hur mycket man än verkar kämpa går exakt allting emot oss nu. Om det inte är domarmisstag eller turmål är det skador och skandaler utanför plan. Hur man skall lyckas resa sig från det här är ett mysterium, men om vi inte gör det snabbt nog riskerar vi att gör exakt det Inter gjorde 1994/1995, nämligen slåss om vår existens i ligan.

Det är en situation vi inte befunnit oss i på flera decennium, men det gäller att vänja sig, för som saker och ting ser ut just nu kan det bara bli sämre. Att vissa trodde på ligavinst inför säsongen tyckte jag redan då var skrattretande, men nu verkar det som om mitt förslag om en tredjeplacering verkade naivt även det.

Det hjälper egentligen inte att säga någonting en dag som denna. Det mesta är redan sagt på alla andra bloggar, forum och hemsidor. Naturligtvis kommer det ta sin tid att ta sig ur besvikelsen, men vad kan man egentligen göra. Det kommer inte gå att att glömma. Det kommer inte gå att förstå. Nu deppar både jag och resten av Arsenal-familjen. Vi måste ta nya tag, se framåt och börja vinna, men de kommande två veckorna har vi all tid i världen att tänka på någonting annat än Arsenal.