London. Värme. Sol. Emirates. Eftermiddag. Sommar. Lukt. Alla
omständigheter var näst intill perfekta när Arsenal idag tog sig an
Manchester United hemma på Ahsburton Grove. Om det inte vart för att
Arsenal redan spelat bort titeln hade den här matchen mycket väl ha
kunnat avgjort ligan till vår fördel, men nu blev det tyvärr en match i
mängden, vilket man märkte tydligt bland både åskådare och
kommentatorer.

En kvart innan matchstart var jag inte ens
ett uns nervös, vilket bara det borde gjort mig nervös. Men icke sa
nicke. Det var ett lugn över hela min kropp, som om vi skulle möta ett
lag från divison 7, inte Storbritanniens bästa lag.

När Chris Foy väl
blåste i pipan - och matchen var igång - var det precis som vanligt. 
Ett Arsenal som pressade, skapade halvdana chanser och spelade ut
motståndarna. Manchester United såg minst sagt usla ut, vilket de å
andra sidan gjort nästan hela säsongen. Ni vet, de är ganska bra på att
spela skit och ändå vinna matcher. Att United skulle vinna till slut
kändes som det troligaste scenariot, och med vår ineffektiva start -
inte ett enda skott på mål om jag minns rätt - kunde det ju inte sluta
på något annat sätt, eller hur?

Men trots att vi inte skapade sylvassa målchanser, trots att ligatiteln var borta oavsett resultat och trots att Chris Foy och hans domarteam alla bar en Manchester United-tröja var det idag som
Arsenal valde att visa upp sina muskler. Kanske inte den perfekta dagen
att göra det på, men en dag som åtminstone kunde sluta med en liten
gnutta hopp inför framtiden.

Arsenal startade dagens
Premier League-match med den yngsta startelvan på nästan två år och på
planen såg vi massor av framtidshopp bevisa varför de spelar på Emirates
Stadium och inte på någon halvlerig sjumannaplan i Korpen. Wojciech Szczesny gjorde en felfri insats, Aaron Ramsey dominerade mittfältet och krönte dagen med ett avgörande mål, Jack Wilshere fortsatte sin succésäsong och Theo Walcott gjorde ännu en fin insats.

Aaron Ramsey fick göra sitt första mål sedan 2009/2010. Här ett mål mot West Ham i FA-cupen. Foto: Bildbyrån.

Första halvlek var Arsenal det bättre laget och lyckades många gånger bräcka United-försvaret, men Edwin van der Sar lyckades man inte testa. Känslan av att vi skulle förlora det här igen - trots att vi var det bättre laget - dök upp flera gånger i minuten.

Trots att
Andy Garratt och Chris Foy uppenbarligen var färgade - Andy Garratt var
även linjedomare när Arsenal mötte Sunderland och blev rånade på både
straff och mål - lyckades vi till slut knäcka United och en upprörd Alex Ferguson. Andra halvleken bjöd nämligen på chanser åt bägge hållen, men Arsenal kunde äntligen dra det längsta strået då Aaron Ramsey placerade bollen fint till höger om van der Sar efter en enkel passning av Robin van Persie.

Bloggare, forumiter, fans, ja, alla har klagat på Arsenals mentala styrka de senaste säsongerna - så även jag - och det fanns ingen chans i världen att vi skulle kunna hålla vår ledning in till slutet. Men precis som jag sade tidigare valde Arsenal att överraska oss alla på ett positivt sätt. En udda dag att göra det på, men ingen klagar. Det är synd att poängavståndet var så stort redan innan match, för annars hade vad som helst ha kunnat hända.

1-0 är 1-0. Tre poäng, en vinst och en lättnad blandad med glädje och hopp. Det här är början på en bra språngbräda inför nästa säsong. Vi kan slå Manchester United. Vi kan slå de bästa. Vi kan spela bra fotboll. Vi kan vara ineffektiva, men ändå vinna. Vi kan vara med i ligatoppen även nästa år. Vi kan vara kliniska när det väl gäller. Vi kan behålla en ledning.

Det handlar bara om vilja, motivation, hårt arbete, mental styrka och ett par förbättringar. Och så har vi ett helt annat Arsenal framför oss. Det Arsenal som kan vinna mot Barcelona, Chelsea och Manchester United. Det Arsenal som kan hålla nollan. Det Arsenal som kan försvara en ledning. Tyvärr har det inte sett ut så mot slutet, men dagens resultat var en skön lättnad. Nu kan vi andas, ta med oss självförtroende, ta med oss bra insatser från ynglingar, ta med oss en gnutta hopp och sakta men säkert börja fila på nästa säsong.

Äntligen fick vi se lite gladare miner på Arsenal-spelarna. Fotnot: Bilden från matchen mot Chelsea. Foto: Bildbyrån.

Det är fortfarande tre matcher kvar att spela, men nu har vi säkrat en CL-plats - så vida inte Tottenham väljer att vinna varenda match som återstår med 10-0 -, vunnit mot Manchester fucking United, satt en punkt för vår långvariga formsvacka och tagit nya steg mot en liten bättre Arsenal-värld. Om vi bara avslutar säsongen lika bra som vi spelade idag kan vi åtminstone ta farväl av 2010/2011 med någon sorts positivitet, optimism och glädje. Det kommer ta ett bra tag innan vi vinner en titel igen, men ju längre det går, desto starkare blir vi.

Matchens tre kanoner:

• Aaron Ramsey - Dominerande på mittfältet. Gjorde matchens enda mål.
• Andrey Arshavin - Ett av de bästa inhoppen i år.
• Robin van Persie - Het.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att en formsvacka som varat under flera månader börjar gå mot sitt slut. Vinsten idag mot Manchester United var lättande, skön och gav oss mycket andrum. Nu kan vi se fram emot att spela säsongens sista matcher nästan helt utan press. Naturligtvis måste vi prestera, men en CL-plats är säkrad i praktiken och ligatiteln är bortspelad sedan tidigare! Nu ser vi fram emot tre nya vinster och ett härligt sommarlov.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

En bra dag på många sätt och vis. Fint väder. Arsenal-vinst. London. Kan inte bli så mycket bättre. Nu är det dags att skaka av oss alla bekymmer, alla svackor och allt vi fått uppleva de senaste månaderna. Jag är en av många som hoppas att det här är början på något nytt, något finare, något bättre. Hopp är trots allt det vi lever på och utan hopp hade det inte funnits något att göra. Se nu till att avsluta med tre bra resultat för att sedan ha ett skönt break, en intressant sommar och en nystart!

God afton! Semestern går mot sitt slut och nu räknar jag ner dagarna på en hand. Snart är jag tillbaka i London, redo att börja jobba, gå på pubarna och se Arsenal spela på Emirates. Jag borde vara smått exalterad, men sanningen är att de senaste månadernas händelser tagit musten ur en. Helst av allt skulle jag stanna kvar i min barndomsstad, grilla med vännerna och vänta in nästa säsong. Tyvärr är det stryk man får ta när man håller på Arsenal.

Sedan 0-0 mot Blackburn hemma på Emirates har jag valt att stänga ute all sorts fotboll förutom Arsenal. Jag läser inga nyheter, jag läser inte bloggar och jag tittar inte på några andra matcher än Arsenals. Jag orkar inte med att följa smutsiga Barcelona på sin väg till ännu en Champions League-pokal eller se Manchester United vinna ligan när de haft sin sämsta säsong på år och dar. Som kronan på verket får vi antingen se att man kan vinna en titel genom att spela fult (Stoke) eller köpa till sig en titel (Manchester City) beroende på vilket lag som går vinnandes ur striden i finalen i FA-cuoen. Nej, den här säsongen lovade gott, bjöd oss på sköna toppar, men slutade vedervärdigt.

Det är smällar man får ta, men samtidigt får man se till att inte gå över gränsen. För några dagar sedan skapades organisationen "Where has our Arsenal gone?", som ni kan läsa mer om på deras officiella hemsida. Om man läser deras pressrelease får man bilden av att organisationen är väldigt bred, luddig och aningen intetsägande. Det är flera bloggare som tagit upp bristerna hos dem och det bästa inlägget om det kan ni läsa på The Wiew From N5. Idén är bra i grunden, men utförandet är katastrofalt uselt.

Jag är tämligen säker på att ni är trötta på att läsa mardrömskrönikor, blogginlägg som tar upp allt kaos vi upplevt och artiklar om all turbulens vi befinner oss i. Det har helt enkelt blivit för mycket. Trots det är det just det som är det flitigaste samtalsämnet just nu. Vad är det som får oss att falla på mållinjen? Varför underpresterar många spelare/hela laget? Vad har vi för plan b? Är Wenger bra nog? Vad måste vi förändra? Vad kommer ske i sommar? Frågor som man just nu försöker besvara från massor av olika håll, ståndpunkter och synvinklar.

Ni som följt bloggen de senaste veckorna vet exakt vad jag tycker, och att döma av kommenterarerna har även ni fått sprida era åsikter. Personligen tänker jag inte börja skriva på ännu ett inlägg där jag tar upp bristerna i dagens Arsenal. Det har jag gjort alldeles för många gånger tidigare, speciellt på sistone.

Nu återstår fyra matcher av säsongen och det gäller helt enkelt att göra det bästa av situationen. Vi måste helt enkelt ta tag i oss själva och avsluta på bästa möjliga sätt. Om vi avslutar säsongen någorlunda väl kan vi åtminstone andas ut lite. Om vi inte gör det finns risken att vi blir inblandade i striden om fjärdeplatsen, någonting som inte ens fanns i våra tankar för bara några veckor sedan. Men saker och ting svänger snabbt i sporten som kallas fotoboll.

Det är ännu en misslyckad säsong vi vart med om, men precis som man säger både på Long Island och i norra London finns det alltid en nästa säsong. Massor av lag behöver en nystart, likaså Arsenal. En sommar fylld av förändringar, förbättringar och nya ansikten kommer få oss alla att bli exalterade inför nästa säsong och det är kanske allt som krävs. Samtidigt får man ha i tankarna att alla våra konkurrenter kommer bara bli bättre, vilket resulterar i att Arsenal och Arsène Wenger måste ställla ännu högre krav på sig själva.

Manchester United som mycket väl har en chans att vinna både Champions League och Premier League måste fortfarande förbättra laget. Om vi vart i en liknande situation hade Wenger med största sannolikhet sagt att man inte behöver förstärka laget. Men trots att United är på väg mot sin nittonde ligatitel och sin tredje Champions League-titel känner man av behovet av förändringar och förbättringar.

Chelsea behöver en nystart även dem, och vem vet vad Abramovich har i tankarna? Tänk om Torres börjar leverera likt han gjorde i Liverpool? Tänk vad bra deras mittbackspar i Terry och Luiz kan bli? Tänk själva hur det laget joggade hem matcher i höstas? En nystart i Chelsea kan mycket väl resutlera i att de hittar tillbaka till gamla vinnande vägar.

Manchester City kommer fortsätta köpa in spelare och om de klarar av att spela till sig en Champions League-plats finns all chans att de kan dra till sig allt bättre och kvalitativa spelare. Liverpool ser ut att bli bättre och med ett par förstärkningar även där finns all chans att de kan slåss om en topplacering.

Om Arsenal vill visa sina muskler inför nästa säsong krävs det att man hänger med i utvecklingen och visar att man tänker vara en kandidat till ligatiteln nästa säsong. Ett par värvningar löser inte alla problem, men för Arsenal kan det lösa en hel del problem.

Just nu skall dock allt fokus ligga på att prestera så bra som möjligt och avsluta säsongen på bästa möjliga sätt. Två likaresultat och två vinster skall Arsenal vara kapabla till att kämpa till sig, men med den formsvacka vi ligger i för tillfället vet man aldrig vad man skall förvänta sig. Det finns en realistisk chans att vi förlorar både en och två matcher och om både Tottenham och Manchester City samtidigt vinner en eller två matcher ligger vi riktigt illa till.

En bra säsongsavslutning kan dock vara en bra språngbräda inför försäsongen och nästa säsong. Och nu när pressen är aningen mindre kanske vi inte känner oss lika trängda, tvingade och desperata, vilket kan vara en positiv fördel för oss. Vi har helt enkelt råd att släppa på tyglarna lite.

Det är dags att glömma all skit vi gått igenom, få till en bra avslutning och se fram emot en händelserik sommar, en skön försäsong och en stor nystart inför nästa säsong. Jag längtar redan, men först och främst väntar Manchester United på Emirates den första maj. Ett någorlunda bra resultat i den matchen kan åtminstone få oss att må lite bättre, till och med om det bara är för en liten stund. Låt oss hoppas på det. Ha det!

God afton! Förra inlägget var nästan menat att skapa reaktioner och visst kan man säga att det gjorde det. Varje bloggare har en unik stil och jag vet inte riktigt vad som är unikt med mig, men jag skriver direkt ur hjärtat och vid stunden var jag förbannad, deprimerad och ilsken. Sanningen var att jag var förbannad i flera dagar efter poängtappet och det är först nu känslorna lugnat ner sig lite.

Jag kan direkt erkänna att jag gick in lite för hårt mot Wojciech Szczesny, och jag ursäktar om någon tog illa vid, men min åsikt håller jag kvar vid. Sedan finns det - och skall alltid finnas - folk som tycker olika. Det är just det som är roligt med bloggande, forum och andra ställen där supportrar kan samlas och diskutera de senaste veckornas händelser. Om alla fans tyckte lika om allt och alla skulle vi leva i en mycket tråkig värld.

Nu när både jag och ni andra lugnat ner oss/er lite kan vi börja tänka mer rationellt och klart. Naturligtvis var inte polacken den enda man skall skylla poängförlusten på, utan merparten handlar om den mentala styrka som diskuterats så flitigt under hela säsongen. Vid det här laget har just Tottenham-matchen delats upp i bitar, analyserats och diskuterats väldigt mycket och om jag skulle börja göra det igen skulle det nog bli lite overkill både för er och för mig.

Däremot är det kanske värt att ifrågasätta vår mentalitet sett över hela säsongen. Varje säsong har exakt alla lag sina djupa dalar och höga toppar, sina positiva och negativa kurvor och sina bra och dåliga stunder. Varje säsong är unik, men om det är någonting man vet på förhand inför varje säsong - vilket gäller varje lag - är det att laget kommer gå igenom både formtoppar och formkurvor. Det laget som slutligen vinner antingen ligan eller någon cup är oftast det lag som haft minst dalar och högst toppar. Någonting man i dagsläget inte kan säga om Arsenal.

Arsenal har vid det här laget blivit ett lag som har tre olika "levels" beroende på årstid. Under hösten går det oftast väldigt mycket upp och ner där bra resultat mot bra lag blandas med dåliga resultat mot dåliga lag. Sedan har vi även Nightmare November som är den månad Arsenal tappat mest poäng i under de senaste fem-sex(?) säsongerna.

Under vinterperioden gör laget ofta väldigt bra ifrån sig, vilket ni själva märker om ni ger den perioden en överblick, medan allt rasar ihop som ett korthus fram mot vårkanten. En vår som ofta präglas av ett Arsenal som saknar den där sista biten för att bli champions, för att bli bäst. En bit som oftast inte alls är så stor, men som inte funnits där de fem senaste åren.

I år har vi ännu en gång gått igenom en säsong som präglats av en berg- och dalbanehöst, en bra vinterperiod och ett raseri under våren. Vi har ännu en gång fått bevittna ett Arsenal som faller på mållinjen. Bara tanken av att några enstaka poäng kunde ha förändrat läget totalt är någonting som inte gör det enklare. Om vi bara fått med oss det där regelrätta målet mot Sunderland, om vi bara haft mer precision mot Blackburn, om vi bara inte klantat till det mot Liverpool, om Szczesny inte rusat ut mot Totteham. Men precis som Don Meredith sa en gång i tiden: “If ifs and buts were candy and nuts, we’d all have a merry Christmas”.

Det är hur enkelt som helst att använda argumentet "om", men så kan man säga om alla lag, om alla situationer, om varje dag. Om "om" inte fanns hade vi haft 114 poäng när säsongen tagit slut, men det är fotboll det handlar om, och i fotboll kan allt hända. Den bistra sanningen är att vi helt enkelt inte vart för bra. Så enkelt är det. Det krävs inga överanalyser eller rocket science för att förstå att Arsenal inte vart bra nog. Och precis samma visa var det förra året, och året innan det, och året innan det, och året....

Samtidigt som jag hellre har en tränare som håller fast vid sina idéer, drivs av sina egna principer och sin tro än en tränare som byter åsikter så fort andra börjar klaga måste även Wenger förstå att det inte kan fortsätta så här. Vad som gör det hela mer skrämmande är detta: Wenger rules out busy summer. "Team is 23 years old, why should I?"

Wenger har vart ett hett villebråd de senaste månaderna och jag har nog haft med hans namn minst ett tiotal gånger i varenda inlägg sedan mars månad, men tyvärr är det ofta tränaren som får lägga en stor skuld på sina axlar, och så är det även nu. Jag tänker inte sitta här och fortsätta prata om vad jag vill se från honom i sommar, men ni som följt den här bloggen de senaste veckorna har tydligt märkt av att jag vill se flera förändringar på flera olika plan. Om det blir så återstår att se, men de senaste uttalanden från Wenger har fått mig att tveka. Naturligtvis kan han inte gå ut och diskutera vad som händer under sommaren mitt under en pågående säsong, men visst måste jag erkänna att jag börjar bli aningen skrämd.

De flesta experter, supportrar och fotbollskunnare tycker exakt samma sak. Det är inte så fantastiskt mycket som krävs för att vi skall ta det där sista klivet, men det blir bara värre och värre för oss supportrar, för varje år som går. Frustrationen blir allt större, ilskan blir allt mer hatisk och deprissionen når nya bottennoteringar.

Samtidigt som ni hört min bön om flera förändringar har jag flera gånger understrukit att det aldrig handlat om några megastora förändringar som skulle vara den avgörande faktorn. Vi behöver inte sälja halva truppen, vi behöver inte sparka tränare, vi behöver inte komma på en ny revolutionerande taktik. Allt som krävs är ett par förändringar som görs på en och samma gång. Vi behöver inte köpa in fem nya spelare, börja spela defensiv fotboll eller sparka Wenger och hans staff. I mina ögon skulle det räcka med två, max tre, etablerade spelare från etablerade klubbar tillsammans med ett nytt spelsystem och en ny taktik, bägge ihopsatta med hjälp av en ny assisterande tränare. Att förbättra tränarstaben med en mental coach samt flera psykologer skulle även det göra mer än vissa tror.

Vi behöver inte totalrenovera klubben, laget eller tränarstaben, utan allt som krävs är lite nytänk, lite förbättringar och en ny frisk vind, både på spelar-, tränar- och styrelsesidan. Men nog om det, det har ni redan hört nog om.

Vad jag tidigare ville komma fram till var att både laget och vissa spelare under stunder för både för lite och för mycket kritik. Titta t.ex. på en spelare som Andrey Arshavin. Han har levererat poäng hela säsongen och leder den interna poängligan, samtidigt som han är den spelare med näst mest assist i hela Premier League. Ändå har han totalsågats av en stor mängd supportrar, även mig. Oftast har man haft anledningar att göra det, men om man tänker klart, ser över hela säsongen och tänker efter är det faktiskt inte så illa. Och samma sak gäller många andra spelare.

Samtidigt har man inte varit kritisk nog när saker och ting gått bra. Små förändringar sker massvis med gånger under säsongens gång, men jag har fått känslan av att man väntar först tills någonting går dåligt. Fotbollen är en "rullande" sport. Förr eller senare kommer den där förlusten, det där oturliga likaresultatet eller den där svackan, men då gäller det redan att ha både en plan b och en plan c redo, och inte börja fila på en först när det är för sent.

Det är så många saker som gått både bra och dåligt i år, men när det kommer till kritan, när vi skall kämpa om titlarna, när vi skall vara som bäst, ja, det är då vi faller ihop, precis som ett korthus. Vad det är och vad man ska göra åt det kan vi spekulera i under flera timmar, dagar och veckor, men någonting är det, och det är det som vi måste göra någonting åt. Annars är risken stor för att vi nästa säsong får uppleva exakt samma resa igen, någonting jag inte kan tänka mig att någon vill göra.

Sist men inte minst tappar vi ofta greppet för hur mycket vi älskar den här klubben. Spelare och tränare kommer och går, men det är vi supportrar som är de enda lojala, de enda som stannar kvar med klubben i både med- och motvind. Men det är just den kärleken som är så smärtsam att vara med om under en dåliga period, precis som den är hur euforiskt och underbart att vara med om under en bra period.

Kärleken för klubben växer sig allt starkare i motgångar som dessa och vi Arsenal-supportrar är en mycket mer sammansvetsad familj än t.ex. den supporterskara Manchester United och Barcelona har. Vi vet var vi har varandra, vi vet vad vi vill och vi vet exakt vad det här laget kan ge en. Oavsett om vi tycker olika om vissa spelare, tränare eller lag håller vi alltid fast i klubben och älskar den för var sekund som går. Vi kan vara hur olika som helst när det kommer till personligheter, men när det kommer till Arsenal, då är vi alla av ett och samma röd-vita blod.

Feelings are much like waves, we can't stop them from coming but we can choose which one to surf. ~Jonatan Mårtensson.

Inledning

Om någon igår kväll hade sagt att The North London-derby slutar 3-3 och att Real Madrid vinner den spanska cupen efter ett förlängningsmål hade jag inte trott på honom eller henne. Jag hade nog inte skrattat, för så osannolikt var inte det scenariot, men om det finns någon ensam själ i Sverige som tippade resultatet 3-3 i NLD och Real Madrid-vinst efter förlängning vill jag personligen ringa och gratta den personen. Det mesta tyder dock på att det inte fanns någon som var så vildsint då man inte hade förväntat sig om att vara med om en så här surrealistisk fotbollskväll. Men låt oss först prata om vad som hände igår.

Det finns tre separata stycken jag kommer ha med i dagens inlägg. Nothing fancy, men tre stycken om de tre saker jag anser är viktigast att ta upp dagen efter ännu ett miserabelt misslyckande. Nåja, det blev inte förlust, men ännu ett poängtapp - när Manchester United gett oss ännu en chans att knapra igen försprånget - kan ingen se som något positivt.

Om matchen

Arsenal börjar starkt och spelar kanske sin bästa fotboll sedan vinsten mot Barcelona vilket även resulterar i ett tidigt mål av Theo Walcott som står för en fantastisk djupledslöpning och avslutar lika iskallt som han gjort under hela säsongen. 1-0! Redan åtta minuter in känner man att Arsenal is on fire, då mittfältet dominerar, försvaret agerar stabilt och anfallet ser sylvasst ut.

Den helt oväntade repliken från Tottenham kommer dock bara någon minut senare då Rafael van der Vaart sätter ett fantatiskt välplacerat avslut i mål. 1-1! Tystnaden i Arsenal-lägret säger exakt allt, då man verkligen inte hade förväntat sig en så snabb replik från hemmalaget. Men där kom det, ett skott som gick in bakom en chanslös Szczesny, och plötsligt var det lika.

Arsenal backade dock inte hem, utan fortsatte att spela bra, vackert och effektivt. Det tar inte lång tid innan Samir Nasri stod för ett fint och välplacerat skott som en Arsenal-spelare för en gångs skull vågade ta utanför straffområdet. Skottet var perfekt och smög sig in i Gomes högra hörn. 2-1!

Bara en kvart senare ökar Arsenal på ledningen till 3-1 då RvP håller sig framme två gånger om där Gomes först står för en jätteräddnig på nicken, men som sedan är helt chanslös på returen som går rakt upp i nättaket! 3-1 gör att hjärnan ännu en gång lurar resten av kroppen som tror att Arsenal inte skall kunna tappa detta. Problemet är bara att Arsenal leder med två mål, vilket mer eller mindre betyder att motståndarlaget kommer göra minst två mål, och det är exakt det som händer även den här gången.

Precis innan halvtid gör Tom Huddlestone "en Danny Rose" och får till ett fantastiskt avslut på en extremt svårhanterad boll. Självklart går den rakt i mål, vilket betyder 3-2. Ett illa passande mål på alla möjliga sätt och vis, men ack så väntat med tanke på den hawaiifotboll det hade bjudits på under första halvleken.

Andra halvlek börjar tyvärr inte lika fascinerande som första och Tottenham kopplar direkt ett mindre grepp om matchen. Några vassa chanser skapas, men aldrig någonting som ser ut att gå in i mål. Istället får Arsenal flera kontringar och bl.a. springer Robin van Persie sig någorlunda fri och avslutar på en halvvolley som Gomes får svårigheter att kontrollera och som letar sig in i mål. Vilt jubel då resultatet nu skulle skrivas till 4-2. Problemet var bara att linjedomaren blåste offside, precis som han gjort flera gånger tidigare den här säsongen, och Arsenal blev blåsta på ännu ett regelrätt mål.

Tyvärr fanns det ingenting annat att göra än att kämpa vidare och trots att Tottenham hade ett litet grepp om matchen var de aldrig riktigt nära att sätta en kvittering. Det tills Szczesny valde att göra en idiotisk utrusning där han fäller Lennon klart och tydligt, vilket självfallet resulterar i en Tottenham-straff.

Straffen är solklar och så är även straffskytten van der Vaart. Polacken kör sin "går-åt-ett-håll-men-slänger-mig-åt-ett-annat-taktik" för 173de gången i rad, men lik förbannat fungerar den inte heller idag. Holländaren är beslutsam och sätter enkelt 3-3.

Arsenal återtar sedan greppet om matchen och försöker verkligen att klämma in 4-3, men det går inte, precis som så många andra gånger. Egentligen skall man inte behöva leta efter ett fjärde mål, då matchen skall vara avgjord, men som vi alla vet är det Arsenal vi håller på, inte Barcelona.

Matchen slutar 3-3 och efter ännu en besvikelse får man känslan av att det är individuella misstag som fäller oss när det inte är laget som underpresterar. Tragiskt, deprimerande, men ack så väntat. Ridå, och ingenting annat.

Varför Wojciech Szczesny inte är Arsenals  förstemålvakt

Mannen jag kommer att börja skriva om är Wojciech Szczesny som igår kostade oss en straff, ett mål och tre poäng. Jag gillar polacken d.y. och har minst tusen gånger tidigare understrukit att han är en kommande stormålvakt. Problemet är dock att han nu stått för säsongens tredje stora blunder, men folk vägrar fortfarande att kritisera honom.

Jag har egentligen inga större problem med spelaren Szczesny, utan mer den fangroup som skapats kring honom. Folk pratar om att "det är okej" att han gör en och en annan tabbe - vilket det verkligen inte är - och att man inte bör skylla på honom eftersom han faktiskt gjorde ett par räddningar. Saken är dock att även Almunia gjort en och en annan fin räddning i matcherna där han senare stått för stora grodor. Det är dags för vissa att öppna upp ögonen och våga kritisera honom. Han är ingen ängel och bör inte undgå kritik.

Vad som hör till saken är att vi just nu inte har en ordinarie förstemålvakt. Alla våra målvakter har aldrig varit friska på en och samma gång och om alla varit det är jag säker på att ordningen sett ut på följande vis: 1) L. Fabianski 2) W. Szczesny 3) M. Almunia/V. Mannone. Det är även så den såg ut i vintras och jag ser ingen anledning varför den hade sett annorlunda ut om vi haft dessa målvakter tillgängliga fortfarande.

Jag är varken kär eller galen i polacken d.ä. - Fabianski - men det råder ingen tvekan om att han var och fortf. är en bättre målvakt. Som många redan nämnt är Szczesny ett större pussel med fler pusselbitar i, medan Fabianski är ett mer klart pussel, trots att han har färre bitar. Medan Szczesny nu stått för tre stora grodor - och flera mindre - har Fabianski inte gjort ett enda. Den enda, och absolut enda, situationen där man kan ifrågasätta Fabianski är i matchen mot Newcastle på Emirates Stadium, där han möjligtvis var lite tidigt ute. Men även i den matchen är jag av den åsikten att det inte var en så kallad tabbe.

Jag är trött på att höra att vi behöver en ny målvakt då vi har ett mer eller mindre fantastiskt målvaktspar i polackerna. Fabianski som etta (om han är frisk) och Szczesny som en fullgod ersättare. Om ett par år är det med största sannolikhet ombytta roller då Wojciech utvecklats klart och faktiskt är både erfaren och bra nog att stå en hel säsong. Och det är exakt den väg Fabianski tog, som senare blev hyllad av journalister, kritiker och egna supportrar efter en fantastisk höst och vinter.

Lukasz var andremålvakt bakom Almunia i flera år och gjorde under den tiden mer eller mindre katastrofalt dåligt ifrån sig. Men han lärde sig av sina misstag, fick den erfarenhet han behövde och tog chansen när han fick den i år. Det är exakt samma väg Szczesny måste ta, men det kommer att ta tid, precis som det gjort för massvis med andramålvakter som senare tagit över förstaposten. Det finns helt enkelt ingen genväg.

Jag är trött på att höra de ignoranta rösterna om att Szczesny är så mycket bättre än Fabianski då han uppenbarligen inte är det. Han skall inte ha all kritik för gårdagens tabbe, men sanningen är att han orsakade en idiotisk straff som skulle visa sig kosta oss en vinst, tre poäng och andrum.

Lennon befann sig nästan på kanten av straffområdet och hade ingen skottvinkel alls att direktskotta ifrån. Om han stannat upp med bollen hade han haft Sagna bakom sig och Djourou - som var bara några meter till höger - framför sig. Det råder ingen tvekan om att Djourou skulle valt att pressa honom där Koscielny funnits som understöd. Men trots att polacken hade flera försvarare framför sig väljer han att ta en idiotisk utrusning som kostar oss en straff. Det är ingenting annat än ett tecken på oerfarenhet.

Jag kräver heller inte att målvakter skall ta varenda straff, men frågan är hur många straffar Szczesny nu fått emot sig? Kan det vara en sex-sju stycken? Han har inte ens varit nära på att rädda en enda av dem. Någonting både Almunia och Fabianski gjort om och om igen.

Sedan har det här egentligen ingenting med saken att göra, men personligen har jag börjat tröttna på hans arrogans. Jag finner det inte längre kul eller underhållande, och det verkar inte ha någon större effekt på plan. Jag känner till att jag är en av de få som är ensam om den åsikten, men personligen tyckte jag det var smått roande i början, inte längre.

Szczesny är en bra och lovande målvakt, men oavsett om vi har en ny målvakt eller Fabianski som val inför nästa säsong vill jag se Szczesny som tvåa, ingenting annat.

Chokers

Nej, tyvärr glömde jag inte bort den här biten. Arsenal, åh, Arsenal. Sedan 2005 har Arsenal tappat 40 ligamatcher (fyrtio!) från vinnande positioner. Det är en hel säsong plus två matcher. En hel säsong. Ni hör nästan själva hur absurt det låter, men tyvärr är det sant.

Arsenal har den här säsongen tappat massvis och åter massvis med matcher - inte bara ligamatcher - som man inte bör ha tappat. Visst att lag tappar en enmålsledning då och då, men hur många lag tappar flera tvåmålsledningar under en och samma säsong, för att inte tala om hur man lyckas tappa en fyramålsledning? Det är absurt, det är helt absurt.

Igår ledde vi med 3-1, men lyckades inte hålla undan, trots att vi hade de bästa chanserna, de bästa målen, det bästa spelet och hela tre ledningar. 1-0 tappade vi till 1-1. 2-1 ledde till 3-1, som vi senare tappade till 3-2 och 3-3. Och det är inte första gången det händer den här säsongen, eller har ni redan glömt Tottenham på Emirates, Newcastle på St James Park eller varför inte smärtsamma likaresultat som Wigan på DW Stadium och Sunderland på Stadium of Light.

Det värsta är dock att laget "chokat" när man skall vara som bäst - i ligaspurten. Arsenal har gjort sig känt som laget som faller på mållinjen och så även i år. När man haft chansen att knapra in på United har man misslyckats med att ta den chansen. När man varit tvungen att ta tre poäng för att hålla jämna takter med United har man ännu en gång misslyckats. När man behövt tre poäng som mest har man misslyckats och endast fått med sig bekymmersamma likaresultat.

Det hjälper inte att vi inte blivit slagna i sexton raka ligamatcher när det enda du får med dig är likaresultat. Ligatiteln var visserligen körd redan innan den här matchen, men om det fanns en ynka liten chans efter Uniteds likaresultat mot Newcastle försvann exakt alla chanser till att ens ha ett hopp igår kväll. Och jag är trött på folk som fortfarande tror att vi kan vinna ligan. Det kan vi inte. Det är bara att acceptera faktum och gå vidare.

Vår säsongsavslutning har varit katastrofal, usel, tafatt, deprimerande, hemsk och ångestframkallande. Vi har dödat oss själva, flera gånger om. Jag är vid det här laget förbannad på spelarna, laget, tränaren och även supportrarna. Supportrar som fortfarande tog Carling Cup som en skämtcup, som fortfarande ger Szczesny beröm och som fortfarande anser att det enbart varit domare och oflyt som varit anledningen bakom våra repetiva misslyckanden.

Arsenal är helt enkelt inte bra nog, och trots att vi bjöd på den bästa fotbollen vi spelat - sedan vinsten mot Barcelona - under första halvleken måste man se till att hålla det över två halvlekar och inte sluta spela efter en halvlek, som många såg ut att göra. Man köper inte spelare för att de skall prestera en halv säsong. Man spelar inte bra, effektivt och vackert under en halvlek för att sedan slå av och tro att det löser sig av sig självt.

Självförtroendet har nått rock bottom, Wenger har inte varit så frusterad som han är just nu på flera år, spelarna går runt med deppiga huvuden och laget underpresterar match efter match. Någonting är så fel det bara kan bli och jag hoppas innerligt att vi inte blir indragna i fjärdeplatsstriden, så dåligt som det gått.

Jag vågar erkänna att jag redan nu ser fram emot nästa säsong. Att jag inte vill ha någonting med den här säsongsavslutningen att göra. Att jag vill se förändringar sjösättas redan nu. Ge mig ett sommarlov, ett par förändringar och en ny optimism. Det vore skönt.

Sist men inte minst vill jag gratta Real Madrid som slog det äckligaste laget i världen och således såg till att vinna den spanska cupen. Tyvärr lyckas jag inte undgå tanken att se ett annat vidrigt lag - Manchester United - lyfta Premier League-bucklan alldeles snart, men jag hoppas att det är någonting som dröjer ett tag.

Med denna deprimerande text säger jag hejdå för denna gången. Vi hörs om ett par dagar. Tills dess får ni ha det så bra, om ni kan! Tack och hej.

När Patrick Vieira för sju år sedan höjde Premier League-bucklan mot skyn var Arsenal ett fruktat lag som gav eko världen över. Ingen ville möta Arsenal. Inte ens Barcelona. Man ville inte bli attackerad av Vieira. Man ville inte bli förnedrad av Henry. Man ville inte se en arg Campbell. Man ville inte se en utrusande Lehmann sekunden innan man tog avslutet. Man ville inte möta Pirés. Man ville helt enkelt inte möta ett lag som var fullt av allt från världsartiser till galningar och skönheter. Ett lag som inte bara snackade utanför plan, utan ett lag som levererade på plan.

Det har gått sju år sedan vår senaste ligatitel, sex år sedan vår senaste titel. Oavsett vilken position vi ligger i vid samma tidpunkt nästa år har det då gått sju år sedan vår senaste titel. Sju år. Under dessa åren har det hänt massor. Vi har flyttat in i ett nytt hem, vi har sett en fullfjädrad generationsväxling äga rum, vi har vart med i både Champions League-finaler och ligaspurter och vi har fått uppleva både fantastiska ögonblick och hjärtskärande förluster. Men en titel, det har vi inte vunnit.

Arsenal är än idag ett lag som förför våra hjärtan, men de är även ett lag som lämnar oss med en stor klump i magen, en kniv i hjärtat och tårar på kinderna. Storhetstiden är över. Generationsväxlingen är genomförd. Ursäkterna är använda. För många supportrar har Arsenal blivit en mörk plats dit man inte vill återvända, när det istället skall vara den platsen vi alltid vill gå till, oavsett hur vi mår.

När vi mötte Liverpool för bara tre dagar sedan var jag varken nervös eller taggad. Innerst inne i mig brann elden, vilket den gör fortfarande, men all annanstans kändes det likt många andra gånger att det skulle gå åt helvete. När Robin van Persie satte straffen i nittiosjätte minuten var det inte glädje som famnade om mig, utan en lättnad som fick mig att slå sönder en väns garderobdörr. Frustrationen hade fram till den punkten växt sig så stor att jag inte klarade av att släppa ut allting på en och samma gång utan att ta sönder någonting. När Dirk Kuyt bara två minuter kvitterade satt jag bara stilla, tom, ensam, överlämnad.

Det var bara en av många misslyckanden vi upplevt de senaste två månaderna. Sedan vinsten mot Barcelona har vi bara vunnit mot tre lag - Stoke, Leyton Orient och Blackpool. Som ni själva ser talar det sitt tydliga språk. Och medan allt var guld och gröna skogar för bara några månader sedan är det nu ett brinnande helvete som är omöjligt att ta sig ur.

Arsenal har ännu en gång fallit på mållinjen. Laget har underpresterat ännu en gång när vi behöver dem som mest. Spelarna har inte varit bra nog när de skall träda fram ur skuggan och leverera. Och tränaren har skyllt på allt och alla utom sig själv och laget.

I samma skede höjs biljettpriserna, understryks mottot att "framtiden är ljus" och spelare lovar oss förbättringar. Ilskan börjar växa sig allt större, inte bara hos mig, utan hos många av oss supportrar som gett allt för det här laget och gång på gång får se ett lag som underpresterar i säsongens viktigaste skede.

Framtiden må se ljus ut, spelarna må lova förbättringar och vissa är fortfarande optimistiska, men det är dags för Arsène Wenger att ställa sig i skamvrån, acceptera att det inte bara är andras fel och sedan agera utifrån det. För om det fortsätter i samma stupning - och vi tappar poäng imorgon kväll mot Sp*rs - kommer det snart råda kaos.

Just nu håller vi på att gå in i en och samma återvändsgränd som vi gått in i varenda säsong. Bland supportrarna pratas det redan om att "det finns en nästa säsong" och frågan är nu om det verkligen finns en nästa säsong? Historien har upprepat sig i flera år nu och just nu talar ingenting för att den inte skall göra det även nästa år.

Som Arsenal-supporter har man fått gå igenom många bistra ögonblick genom åren, men vi har alltid haft tålamod, alltid haft en tro om att det kommer ta några år, alltid sett en ljus framtid. Frågan är om vi levt i en enda stor lögn?

Det finns hiskeligt många saker som är fantastiskt med klubben. Allt från hur professionella vi är, hur det osar "class" över de aktioner som görs utanför planen och hur bra vi sköter vår ekonomi jämfört med i stort sett alla andra toppklubbar. Vi har några fantastiska spelare, ett lag som kan vinna mot vilket annat lag som helst, landets bästa träningsanläggning, en av landets modernaste arenor, en underbar ungdomsakademi och ett par riktigt stora talanger. Det finns så enormt många saker man kan ta upp för att visa hur fantastisk vår klubb är. Men tyvärr har det alltid funnits en sak som saknats - titlar.

Om tålamodet började rinna ut för vissa redan efter förra säsongens katastrofartade avslutning har det nog nu redan runnit ut för de flesta nu. Vi upplever ännu en katastrofavslutning, blir ännu en gång utskrattade av motståndarsupportrar och får ännu en gång vara med om hjärtskärande ögonblick. Det är den bistra verkligheten, ingenting annat.

Som jag många andra gånger skrivit behövs det förändringar, på alla plan. Allt från andra spelsystem till inköp av etablerade spelare. Allt från taktikändringar till nya hjälptränare. Allt från en ny mentalitet till ett nytt tankesätt. Och om det föregående säsonger alltid funnits ursäkter för att försvara sina handlingar är den tiden nu slut. Inte bara för Wenger, utan även alla andra.

Samtidigt måste man se på vissa saker med positiva ögon, hur illa det än är. Vi åkte ut mot Barcelona på ett regelvidrigt sätt i åttondelsfinalen i Champions League. Vi åkte ut mot Englands just nu bästa lag på deras hemmaplan i FA-cupen. Vi förlorade mot Birmingham i Carling Cup-finalen på grund av en oturlig miss(/individuella misstag). Vi har fortfarande ligans bästa bortafacit. Allt är inte ett brinnande inferno heller, men tyvärr är det inte en ursäkt nog för det vi fått uppleva de senaste månaderna.

Det gäller att gräva fram alla de positiva saker man kan från säsongen, sjösätta flera och olika förändringar och gå in i nästa säsong med en klassisk mentalitet som lyder "vi mot världen", trots att verkligheten ser annorlunda ut.

Förra säsongen slutade vi på 75 poäng. Två säsonger sedan, även nämnd som "katastrofsäsongen", slutade vi på 72 poäng. I detta nuet har vi 63 poäng. Om saker och ting vill sig riktigt illa kan vi mycket väl hamna under bägge markeringarna. Och då finns det ingen som kan säga att vi förbättrat oss från förra säsongen, även om de så gärna ville.

Jag förstår att det finns de av er som hatar mig just nu, som tycker det är tragiskt att jag inte är mer optimistisk, att jag skall behöva skriva det ni själva lyckats se med egna ögon. Men kanske är det just det som krävs. Kanske är det just det som krävs för att vi alla skall inse att det inte kan fortsätta så här. Om ingenting händer och vi går in i nästa säsong utan att någonting har hänt kommer vi få uppleva exakt samma tragik om och om igen.

Att vara optimistisk i dessa tuffa tider är svårt och en del av mig förstår inte hur vissa fortfarande kan tro att vi har en shot på ligatiteln, men det har hänt så mycket hemskt, omtumlande och illa de senaste månaderna att man bara blir trött på skiten. Men i slutändan är vi alla hängivna supportrar och det är det som får oss att sätta oss i pubarna, vardagsrummet eller åka till London, trots att nästan allt hopp är över. Personligen vill jag bara glömma årets misslyckanden och hoppa fram en fyra-fem månader, men det går inte, det är trots allt sex matcher kvar och oavsett vad kommer jag att titta på dem, antingen hemifrån eller på plats.

Imorgon kväll möter vi Tottenham på White Hart Lane. Jag räknar med att det finns nog med tändvätska, nog med revanschlust och nog med kvalitet att vinna, men som det sett ut de senaste veckorna vet man aldrig. Det gäller dock att göra det bästa av situationen och imorgon har vi en match vi måste vinna till varje pris. Om vi tar tre pinnar kan vi åtminstone andas ut i några dagar, men om vi ännu en gång går på en mina har ni tur att jag inte väntade med att skriva det här inlägget några dagar.

Det är dags att avsluta säsongen på bästa möjliga sätt och sedan vila, ladda upp batterierna och se fram emot försäsongen 2011. En vinst mot Sp*rs är ett måste, oavsett vart vi ligger i tabellen, och nu hoppas jag verkligen att vi får se ett Arsenal som ger allt i varenda målchans, närkamp och duell. Come on you Gunners.

God morgon! Jag har nyss vaknat på en luftmadrass med en massa toalettpapper på mig och ett illa dunkande huvud. Ni kan nog själva dra slutsatserna om vad som hänt. Hur som helst var det väldigt länge sedan jag skrev ett inlägg och trots att det är semestertider för mig känner jag behovet av att koka ihop ett inlägg. Borta som jag varit har jag känt av abstinensen flera gånger och självklart lugnat det med att läsa lite om vad som pågår i Arsenal-världen. Tyvärr är jag långt ifrån lika uppdaterad som jag vore om jag var hemma, men det får duga!

Det största samtalsämnet har naturligtvis varit de återkommande turerna i styrelserummet där aktier sålts, erhållts och behållts. Stan Kroenke är vid det här laget majoritetsägare i Arsenal, men stoppas från att vara ensam ägare då Alisher Usmanov vägrar sälja sina aktier till Kroenke då Uzbeken själv "älskar" Arsenal för mycket för att göra det.

Det har länge pågått ett rävspel mellan Usmanov och Kroenke, och trots att ett så kallat övertagningsförsök alltid legat nära till hands för amerikanen har Usmanov fortsatt att köpa aktier för att själv erhålla så många andelar som möjligt om det skulle komma till kritan. Hur som helst befinner vi oss nu i en situation där Stan Kroenke äger en majoritet av Arsenal, rättare bestämt 62.89 %, och är redo att köpa resterande aktier till ett pris som £11,750 per andel. Det är ingenting fel på budet, men av ren princip vägrar Usmanov att sälja sina andelar till Kroenke. Att det råder kaos skulle vara att ta i, men visst kan man erkänna att det just nu händer många saker utanför fotbollsplanen.

På Facebook, Twitter och mail har jag av många fått frågan vem denna Kroenke egentligen är och vad hans planer är för Arsenal. Problemet är att tusentals andra bloggare och journalister redan besvarat samma fråga och jag har inte så mycket att tillägga. Hans ägarhistorik är som tur är väldigt clean och några skandaler eller liknande är svåra att hitta. Å andra sidan kan skenet bedra och man vet aldrig vad för onda planer han kan tänka sig att smida, men om man ser till historik, uttalanden, kritik och feedback är Kroenke ett bättre alternativ än vad många andra varit.

Att tillägga är att de klubbar han äger i USA drivs alla på ett bra och sunt sätt. Nu finns dessvärre olika sorters lönetak i de flesta amerikanska sporterna, så vem vet vad som hade gjorts om det inte funnits, men utifrån det vi ser just nu och det vi sett de senaste åren är det klubbar som inte blivit alltför kritiserade i ägarleden.

Innan jag skenar vidare tänkte jag tillägga att jag varken gillar eller ogillar Kroenke. Han har som många andra påpekat mycket att bevisa, men så här på förhand ser det som tur är inte ut att vara en George Gillett, Tom Hicks eller Malcolm Glazer. Kroenke är respekterad, har mycket sunda planer och har uttalat sig väldigt gott om allt som har med klubben att göra. Det kan fortfarande sluta hur som helst, men så här i början känns det okej.

Låt oss spinna vidare. Det som hänt på planen sedan jag skrev mitt sista inlägg är att vi vann någorlunda bekvämt mot Blackpool - bortsett från ett par skakiga minuter efter 2-1 - och nu taggar till inför ännu ett viktigt möte, den här gången mot Liverpool hemma på Emirates. Det gäller att fokusera fullt ut på varenda match och oavsett vad Manchester United håller på med i ligatoppen gäller det för oss att stanna kvar på vår andraplacering. Om chansen finns att knappa igen på United skall vi naturligtvis försöka ta den, men prio ett, två och tre som jag ser det nu är att hålla undan för Chelsea, Manchester City och Tottenham.

Chansen till en ligapokal finns fortfarande, men det skall mycket till ifall vi skulle vinna den efter alla de uppvisningar vi sett av United. Det är smått obegripligt hur de är kvar i de tre största tävlingarna i ett så här sent skede då detta är deras sämsta trupp på flera år och under säsongen har de knappats visat upp någon fantastisk fotboll. Problemet är att Manchester United är hockeyns svar på Färjestad, eller för den delen Detroit. De har borrat in en magnifik vinnarmentalitet (ber om förlåtelse för att jag överanvänder det här ordet väldigt ofta) i hela klubben. Inte bara hos spelarna, laget och tränarna, utan i hela klubben - från topp till tå. Det är även svaret varför Färjestad vinner SM-guld trots att de i början av säsongen spelade väldigt dåligt. Det är anledningen varför Detroit gått till NHL-slutspel 20 år i rad, trots att de flera årgångar haft stora svackor. Det är även anledningen varför Manchester United vinner, vinner och vinner, trots att deras spelarmaterial och trupp gång på gång ser bristfälligt ut. De spelar effektiv fotboll som bringar vinster och poäng.

Sedan är vinnarmentalitet verkligen inte allt, utan det är bara svaret varför vissa lag gör bättre ifrån sig under dåliga förhållanden, trots att de inte borde göra det. Tillbaka till Arsenal!

Som tur var reste vi oss innan det var för sent och i slutändan var det de tre poängen som var viktigast. Vi spelade stundtals bra fotboll, men mycket på bekostnad av Ian Holloways vågade taktik. Blackpool blev sönderlästa både en och två gånger och om avsluten vart lite vassare hade vi vunnit med 6-1 och inte 3-1.Hur löjligt det än låter måste vi fortsätta rida på framgångsvågen som innebar tre poäng mot Blackpool.

Liverpool har vid det här laget gjort stora framsteg, mycket tack vare en fantastisk Kenny Dalglish, och det kommer bli allt annat än enkelt. Visst att det mottot upprepat sig flera gånger här mot slutet, men det är sanningen. Vi har inte råd att tappa mer fokus, trots att Chelsea ser ut att vara ett nytt Milan, Tottenham har en naiv övertro och Manchester City sladdar rejält.

Klubben omgärdas som vanligt av massvis med rykten och personligen är jag bara så trött på allting, precis som ni kunde läsa i inlägget innan jag reste iväg från London. Bara dagen efter kom ett rykte om att Manchester City skulle jaga Jack Wilshere och precis som så många andra gånger gick folk igång på det och frågade Jack på Twitter om han var på väg till City. Svaret var alltid nej, men ändå blev det nyheter och notiser om det när Jack twittrade om att han aldrig skulle lämna Arsenal.

Många av er ställer då kanske frågan vad för rykten man skall tro på. Sanningen är att det finns väldigt få rykten man skall tro på, men det finns en tumregel när det kommer till detta. Det kallas sannolikhet. När Arsenal kopplades samman med Chamakh kändes det som ett naturligt val redan från början, och när dessa rykten tog mer och mer fart under en längre tid förstod man att det var ett rykte som troligtvis var sant. Inte allt som skrevs, men mycket. Samma sak gällde bl.a. Nasri, Koscielny och Theo Walcott för att nämna några nyare exempel. Rykte för rykte måste man fråga sig själv om Arsenal är i behov av spelaren, om prislappen stämmer överens med Wengers och om det känns påhittat eller om det kanske ligger någonting i det. Dessutom måste man ställa den viktiga frågan om vi kopplats ihop med spelaren förut och hur länge vi i sådana fall varit intresserade av spelaren i fråga. Det är inte lätt alltid, men när man vart med ett tag blir det allt enklare att plocka bort allt skräp och behålla det som ser ut att ha någon sorts grund.

I förrgår nåddes vi tyvärr av de tråkiga nyheterna att Danny Fiszman gått bort 66 år gammal. Jag känner till att många har svårt att känna sorg för honom då den yngre generationen inte fanns med när han breakade på 90-talet, men för alla er som vart med sedan början och för alla oss som läst massor om honom vet att han var en fantastisk visionär, en älskad person och en riktig gooner. Han var alltid tillmötagående, trevlig och entusiastisk. Och han kommer för alltid att leva kvar i klubbens hjärta som en av de finaste personerna någonsin. Vila i frid Danny.

Klubben har även visat sin uppskattning genom att döpa om bron som går mellan Emirates och de stora bokstäverna som formar "ARSENAL" till The Danny Fiszman Bridge. Man har på hemsidan även publicerat bilder och uttalanden.

Nästa års jubileumställ är ute och spelarna har redan fotograferats i både hemma- och bortakitet. De officiella bilderna släpps först i maj månad, men Arsenal Insider som haft rätt många gånger tidigare har skissat fram två tröjor som sägs likna de riktiga kitet fullt ut. Hemmatröjan ser som vanligt riktigt vacker ut, men man måste ställa sig frågan vad som hänt när de designat bortatröjan. Det handlar visserligen bara om rykten och vi har ingen aning om hur de ser ut på spelarna, men om den bortatröjan ens är aningen lik den riktiga kan den nog komma att kvala in på en lista över de fulaste Arsenal-ställen någonsin där vårt banan/kex-ställ nog är det fulaste.

Det får mig att tro att skaparna antingen var 1) fulla, 2) påverkade av illegala substanser eller 3) köpta av Tottenham. Det skulle helt ärligt inte förvåna mig om det var alla tre.

Det här var dock allt från mig den här fredagen. Jag har ingen aning om när jag får tillgång till en dator nästa gång, men jag hoppas att jag får iväg ett inlägg efter matchen mot Liverpool. Vi får helt enkelt vänta och se! Tills dess får ni ha det så bra. Hej!

God kväll! Det här kommer att bli mitt sista inlägg innan jag imorgon flyger iväg från London i tre veckor. Imorgon kommer det dock komma upp ett gästinlägg vilket kommer bli det sista ni hör från den här bloggen innan jag får tag på en dator någonstans i Tallin, Tartu, Stockholm, Eskilstuna, Karlskoga eller Oslo. Jag har som tidigare sagt ingen aning om hur mycket jag kommer kunna blogga när jag är iväg, men jag skall åtminstone försöka få iväg något inlägg då och då.

Det största samtalsämnet i Arsenal-världen just nu handlar om Wengers talliknande uttalande under gårdagens presskonferens samt Peter Hill-Woods kritiserande av supportrar som kritiserat Wenger. Jag läste igenom dagens inlägg av Arseblog - som tar upp det här temat - och kan ingenting annat göra än att hålla med i varenda ord. Visst att han är lite lagom, att han inte vågar ta en ståndpunkt och att det han säger är någonting alla skulle kunna hålla med om, men det är ett nyanserat och nyktert inlägg.

Med de medel vi har haft är det väldigt bra resultat vi har uppnått. Bara det faktum att vår bästa startelva kostar mindre än vad Torres kostade ensam för Chelsa - som fortfarande inte gjort ett enda mål - bevisar att vårt lagbygge gjort väldigt bra ifrån sig. Problemet är dock att det här lagbygget var menat att vara fulländat någon gång mellan säsongen 09/10 och 10/11. På pricken för två år sedan sade nämligen Arsène Wenger detta:

If we do not deliver in one or two years I will be responsible. It is the most important moment in the life of this club and we have to be strong now and support this team.

Det löftet verkar han tyvärr inte se ut att hålla. Säsongen är inte över, och vi skall vänta med att lyncha honom, men de indikationer han gav under gårdagens presskonferens bevisar att han fortfarande tror på laget så pass mycket att jag blir aningen rädd för om han tappat förståndet eller ej. För om inte någonting händer i sommar är nog inte jag den enda att byta sida i frågan om Wengers vara eller icke vara.

Å andra sidan håller jag fast vid det jag skrev i gårdagens inlägg. Ingen topptränare skulle välja att såga laget, ledningen eller spelarna mitt under pågående säsong. Det är just därför det är något ignorant, dumt och löjligt att kräva hans avgång innan han får stå till svars för säsongens misslyckande. Och det gör han först efter säsongen, inte mitt under ligaspurten.

En allt mer pressad Wenger. Foto: Bildbyrån.

Tyvärr måste han förr eller senare inse att det här laget behöver förstärkas, modifieras och finslipas. Ingenting talar för att denna grupp om ett, två eller tre år skulle börja vinna titlar på löpande band ur tomma intet. Det finns ingen ON/OFF-knapp på en klubb, en spelare, ett lag eller en mentalitet. Det är just därför han i sommar måste ta beslut som är mindre omtyckta, men som är nödvändiga att ta för att föra det här laget framåt.

Samtidigt håller jag med om att många gått absolut för långt i sin kritik. För bara två månader sedan var vi kvar i alla träningar och ingen pratade någonting illa om varken Arsenal, Wenger eller vissa spelare. Det var guld och gröna skogar vart vi än vände oss. Sedan dess har vi åkt ur två cuper mot två mycket bättre lag, förlorat en final på grund av ett individuellt misstag och tappat poäng i slutspurten på grund av dåliga insatser. Marginalerna är hårfina i fotboll och om marginalerna vart på vår sida under några enstaka sekunder i en eller två av dessa viktiga matcher hade ni aldrig suttit bakom er dator och läst vad jag nyss skrivit.

Arsenal har gjort okej ifrån sig (varken bra eller dåligt) sett till förutsättningarna, men det krävs ingen rocket science för att förstå att det nu är dags att ta nästa steg som innebär att förbättra det här laget med bättre taktik, bättre spelare och bättre insatser. Om Wenger är beredd att göra det kanske vi återfår ljuset i slutet av tunneln, men om han däremot behåller sitt lag någorlunda intakt - som han hintade om i presskonferensen - kan saker och ting börja gå i en helt annan riktning än väntat för honom.

Angående Hill-Woods kommentarer finns det inte mycket att säga. Han har alltid - alltid - vågat säga vad han tycker rakt ut och under de senaste trettio åren har han inte förändrats ett uns. Personligen tycker jag det är aningen onödiga kommentarer som nästan är nere på sandlådenivå, men det är bara vad jag tycker.

Sist men inte minst vill jag tillägga att jag håller med många som sagt att man vill ha tillbaka "den unga" versionen av Wenger. Managern som blandade världsklassvärvningar med unga talanger. Managern som vågade spela ungt, men som höll fast vid sina erfarna spelare. Managern som gav formsvaga spelare chansen, men alltid valde chanserna väl. Managern som inspirerade ett helt land med sin taktiskt bländande och vackra fotboll som alltid gav bra svar på all kritik. Jag vill ha tillbaka den Wenger som gjorde Arsenal till just ... Arsenal.

På grund av de senaste veckornas misslyckanden har rykten omgärdat hela klubben om spelare som kan tänka sig lämna, spelare som kan säljas, spelare som kan köpas in och spelare som kan tänkas ge chansen. The Sun, The Daily Star, Caughtoffside, Goal.com, Sportbladet, Fotbollskanalen och liknande sidor älskar att skriva om rykten, oavsett hur dåliga lögner det handlar om. Problemet för mig är inte att de kokar ihop lögner eller att folk läser det. Problemet för mig är alla - och då pratar jag om en väldigt stor massa - som faktiskt väljer att gå på det, tro på det och helt enkelt bli lurade.

Varenda dag när jag surfar in på Twitter, Facebook, Arsenal Mania, Arsenal.se, SF eller liknande sidor omgärdas jag bara inom några sekunder av personer som på allvar tror på vartenda lilla rykte. Det pratas om hur patetiska Arsenal är som väljer att värva Elmander (....), om hur välkomnande en storstädning av åtta(!!) spelare är (...), hur intressant det kommer bli att ha Subotic i laget (...) eller hur vi kommer börja vinna saker nu när Neuer "skall vara klar" för Arsenal. Det här är bara 0.000001 % av de rykten som folk av någon anledning väljer att tro på och skriva kommentarer om det redan som om det vore klart.

De Rossi är bara en av miljontals spelare som spelat i Arsenal om man fick tro på rykten. Foto: Bildbyrån.

Så länge inte Arsenal planerar att värva in cirka trehundra spelare och göra sig av med nästan hela laget vet jag inte vad jag ska säga om de själar som envist nog väljer att skriva om varenda rykte som om det skulle gå i hamn förr eller senare. Om varenda rykte stämde skull vi just nu ha en elva trettiotrea med spelare som Messi, De Rossi, Higuain, Soldado, Mexes, Cahill, Neville, Baines, Subotic, Neuer, Bent, Given, Hart, Adler, Lloris, Bojan, Alves, Puyol, Chiellini, Hazard, Ibrahimovic, Pato, Vertonghen, Toulalan, Lopez, Suarez, Kalou och Ghandi, Kalle Anka och Powerpuffpinglorna bara för att nämna några (cirka 1 % av de vi kopplats ihop med det senaste året).

Jag har inga problem med folk som läser det, kommenterar med ett skratt eller skriver om det med en liten gnutta sarkasm, men varje dag finns det minst en handfull människor som med flit går på varenda rykte. Nej, vi kommer inte värva Elmander. Nej, vi kommer inte att göra oss av med åtta spelare (1/3 av laget?!). Nej, vi kommer inte köpa in någon för £50 miljoner. Innan ni nästa gång går loss i kommentarspåret om ett lösbaserat rykte som antagligen inte är någonting annat än en lögn vill jag att alla skall ta varenda lilla eller stora rykte med en enorm näve salt.

Imorgon kväll väntar Blackpool på Bloomfield Road och precis som jag skrivit innan kommer det inte bli en dans på rosor. Manchester United vann idag enkelt mot Fulham och om vi tappar poäng imorgon kväll är i stort sett allt hopp - till och med det minsta lilla - om en ligatitel över. Visst är det inte över matematiskt sett, men inte ens Liverpool skulle tappa så många poäng med bara sex matcher kvar. Åtta raka vinster känns efter vår pågående svacka bara som en utopi, men alla lag, oavsett sport och oavsett tillstånd reser sig förr eller senare. Imorgon kan bli vår chans att resa oss.

Efter två raka nederlag mot de två lag med sämst form i ligaspelet finns det ingen anledning att tro att vi får det lättare mot Ian Holloways gäng. De kämpar för överlevnad och som vi sett så många gånger tidigare är det ofta sådana lag som är desperata, på gränsen och krigiska av sig i varenda match under slutspurten. Arsenal måste minst matcha Blackpools vilja, överlevnadsinstinkt och krigighet för att lyckas vinna och om vi inte gör det kan vi glömma en trepoängare.

Holloway lär göra sitt yttersta för att ta poäng mot The Gunners. Foto: Bildbyrån.

Nu gäller det att vrida tillbaka klockorna, komma ihåg hur bra och effektiv fotboll man spelade under vintern och se till att ha en plan a, en plan b och till och med en plan c. Om Arsenal vill ha en chans att gå om Manchester United, en chans att inte bli omsprungna av Chelsea och Manchester City och en chans att sluta säsongen på ett mindre vedervärdigt sätt är det dags att börja vinna. Imorgon är inte allt annat än tre poäng en besvikelse. Imorgon är allt annat än tre poäng en katastrof.

Och det är med dessa ord jag väljer att säga adjö för den här gången. Runt lunchtid imorgon kommer gästinlägget upp och sedan lär det dröja ett par dagar innan jag skriver ett blogginlägg igen. Då och då kommer jag finnas tillgänglig på Twitter, så om ni har frågor, funderingar eller andra spännande saker att berätta om kan ni alltid höra av er där. Nu får ni se till att ha det så bra! Vi hörs, good bye!

God afton! Nu är det bara några dagar kvar tills matchen mot Blackpool som även råkar infalla dagen efter att min semester tar vid. Trots att de senaste veckorna varit förfärliga ur Arsenal-perspektiv är det dags att lägga allt det bakom sig och lägga allt fokus på söndagens match mot The Seasiders. Det är ingen enkel sak att göra efter det vi vart med om, men om vi inte börjar vinna kan vi snart bli ikappsprungna av både Chelsea och Manchester City, vilket nog ingen av oss vill bli.

Blackpool hade precis som många andra succélag (Hull, Burnley, West Bromwich m.fl.) en fantastisk start på säsongen, men har mot slutet svikit rejält och tappat väldigt många poäng. Trots det är deras säsong en enda stor succé med tanke på att oddsen var rekordlåga på att de inte skulle ta mer än tio poäng i årets upplaga av Premier League.

Nu befinner de sig på en sjuttondeplats, bara en poäng över nedflyttningssträcket. Däremot bör man påpeka att det enbart skiljer nio ynka poäng mellan tiondeplatsen och sistaplatsen i tabellen. Något annorlunda mot La Liga där det skiljer 36 poäng mellan ettan och femman. I Premier League skiljer det 36 poäng - en poäng mer - mellan förstaplatsen och sistaplatsen. Det, om något, säger väl vilken liga som är jämnast.

Hur som helst är en bortamatch mot Blackpool mycket svår och de senaste åren har det varit sådana matcher vi haft stora svårigheter med. Blackpool har överraskat många lag hemma på Bloomfield Road där de bl.a. vunnit mot Tottenham och bara varit tio minuter ifrån att vinna mot Manchester United. Det lär bli allt annat än enkelt på söndag och jag hoppas att både tränare och spelare förstår det.

Blackpool blir en svår nöt att knäcka. Foto: Bildbyrån.

Skadeläget ser varken ljust eller mörkt ut då Fabregas är redo att spela medan Song kommer missa matchen, kanske tillsammans med Walcott och Sagna som bägge fått stämpeln "doubts" efter dagens presskonferens med Arsène Wenger. En presskonferens där flera journalister påpekat att han visat upp en fightingspirit som inte synts till på länge. John Cross skrev även via Twitter att han aldrig sett Wenger så pass besviken som han var efter pressisen.

Wenger är en dålig förlorare och en man som alltid vill vinna, så jag är mer än säker på att han är minst lika deprimerad efter de senaste veckornas resultat som vi supportrar är. Sedan är det tränarens jobb att hålla masken och frambringa hopp. Ingen tränare - inte ens Mourinho - skulle på en presskonferens såga sitt egna lag, sina egna spelare och säga att loppet var kört, förutom Giovanni Trapattoni som är ett unikum. Därför låter det ur supportervinkel aningen löjligt när han säger att han inte förstår kritiken då vi fortfarande ligger tvåa i ligan. Men om jag vore tränare skulle jag nog säga någonting liknande.

Med det sagt är det bara löjligt om han börjar säga liknande saker efter att säsongen tagit slut. Kom ihåg att vi fortfarande befinner oss mitt uppe i en säsong och att alla analyser, krav, kritik, frågor och svar görs av spelare, tränare, talesmän, styrelsemedlemmar m.fl. först efter att säsongen tagit slut.

Gamle Arsenal-spelaren Paul Merson tror inte Arsenal kommer att vinna medan Nicklas Bendtner tar efter Xavi och pratar om DNA:

Merson: They have got no chance. I was really bullish about them five weeks ago but now you have to question them. They have just dropped too many easy points. I think it's all down to a lack of winning mentality.

Bendtner: The DNA of a champion is to pick yourself up and keep going.

De här två uttalandena bevisar skillnaden i tankesättet mellan supportrar och spelare. Supportrar har all rätt att tro att det är över, medan spelare måste intala sig själva att man måste fortsätta ända tills domaren blåsit av matchen på Craven Cottage. Sedan finns det supportrar som är fortsatt optimistiska och tror att vi kan gå om Manchester United, men jag är beredd att påstå att majoriteten av supportrarna världen över är mer skeptiska än troende vid det här laget.

Paul Merson tror inte på Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Arsenal Supporters' Trust gick igår ut med uttalanden om vilken besvikelse säsongen varit och det märks på allt fler håll att tålamodet är så gott som slut, både på inofficiell och officiell nivå.

I övrigt är det minst lika tyst som det var igår. Det pågår inte så mycket mer än inför-snack inför Blackpool, fortsatt snack om Wengers vara eller icke vara samt vilken startelva vi skall ställa upp med nästa säsong. Innan vi går händelser i förväg bör vi dock fokusera på söndagens match mot Blackpool.

Smånyheter finns det dock att länka till! Jack Wilshere gillar inte rugby, Arsenal Ladies vill slå ut Lyon (inför-rapport här) och Bob Wilson tror att Szczesny kommer bli vår förstemålvakt. För övrigt, hur kul vore det inte om vi fick se liknande videos från Arsenals omklädningsrum? Om det är en sak som jag verkligen älskar med just NHL är det att man kommer närmare spelarna via media som får ta klivet in i spelarnas omklädningsrum efter matcher, träningar och presskonferenser.

I transferväg kopplas vi ihop med en missnöjd Ibrahim Affelay, en besviken Shay Given, en dyr Gary Cahill och Ajax försvarare Toby Alderweireld. Sist men inte minst får ni inte missa denna fotbollsstraff som utan tvekan går in i kategorin "de snyggaste onödigaste straffarna någonsin".

Vi avslutar fredagens inlägg med en passande låt samt en van Persiesk sommarkänsla. Och kom ihåg - drick inte för mycket ikväll! Ha det!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=t5dxPQ7IIgY]

God eftermiddag! Tyvärr blev det inget inlägg igår. Anledningen var att det kom en värmebölja hit till London och utomhus var det hela 23 plusgrader, ingen vind - och bara solsken. Dum nog som jag var gick jag ut med rocken och en halsduk runt halsen. Det slutade med att jag nästan avled. Resten av dagen blev det att glassa runt i t-shirt och shorts. Lite annorlunda lär det bli när jag tar flyget till Tallin om några dagar. Där är det +3 och snöfall. Nog om det.

De senaste dagarna för oss Arsenal-supportrar har varit överväldigande, svåra och frustrerande. Efterspelet efter likaresultatet mot Blackburn har dominerat eftersnacket och det har pratats allt från Wengers vara eller icke vara till bråk på läktaren. Samtidigt har kvartsfinalerna i Champions League dragit igång och trots att man verkligen njöt av Bottenhams förlust kan jag ingenting annat göra än att tycka synd om hur vårt Champions League-äventyr slutade.

Nu lär kommer Barcelona, Real Madrid, Manchester United och Schalke 04 göra upp om titeln. Om Gud skulle höra mina böner skulle han låta Schalke 04 vinna, men det mesta tyder på att något av de tre andra lagen tar det. Hoppas innerligt att det inte blir Barcelona. De har nog med luft under vingarna.

Medan vi är ute ur nästan alla tävlingar kan vi åtminstone trösta oss med att vi inte är Liverpool. Eller Chelsea. Det sistnämnda laget gjorde ju "en klassvärvning" när man köpte in Torres för £50 fucking miljoner. Nu skall vi inte dra förhastade slutsatser, men än så länge har vi alla gjort lika många mål som Torres gjort i Chelsea. Man börjar ju undra varför de inte köpte mig istället? Strax fyllda 20, 90 kilo muskler, lovande talang, svensk, gillar att dricka öl, bra i boxen, kort och gott en perfekt centerforward. Jag skulle lätt kunna tänka mig att få en stor lönecheck, inte behöva göra någonting och sedan förstöra Chelseas titelchanser med flit. Skulle vara underbart.

Dock skall man nog inte göra andra lag till åtlöje när saker och ting inte går på räls för Arsenal heller. Just nu är det en enda stor kalabalik i vår egen klubb. Supportrar bråkar på Emirates (när hände det senast?), laget blir utbuat, Wenger är mer kritiserad än han någonsin varit, det är stökigt i styrelsen (nya rykten om att "någonting" kommer att hända har fortfarande inte avslöjats), spelarna underpresterar och allt talar för att United vinner ligan. Som supporter går man igenom laget i både vått och torrt, men när man är lika die-hard som de flesta av oss är påverkas man alldeles för mycket av laget när det går bra/dåligt. Det är knappast roligt att följa Arsenal just nu, men vi är nog alla härdade vid det här laget.

Det som det pratats mest om de senaste dagarna är vad som håller på att hända i styrelsen. Är Danny Fiszman sjukare? Har Stan Kroenke gjort ett övertagningsförsök? Har Usmanov och hans Red & White Holdings erbjudits en plats i styrelsen? Är Lady Nina beredd att sälja alla sina aktier? Just nu vet ingen någonting alls och det mesta som flyter runt på olika sidor är lösbaserade rykten. A Cultured Left Foot har skrivt ett kort och bra inlägg om det, som sammanfattar vad som hänt.

Personligen tänker jag inte späda på ryktena, utan jag inväntar svar på vad det är som egentligen har hänt innan jag kommenterar vidare. Så mycket kan jag dock säga att jag är aningen rädd för att Usmanov och hans oligarknäste. Visst kan det föra med viss positivitet, men jag tror ingen av oss vill se honom någonstans nära vår klubb.

I övrigt omgärdas vi så klart av massor av rykten! Charltons Carl Jenkinson är den senaste i raden av ynglingar som vi kopplats ihop med och det mesta tyder på att vi erbjudit honom ett långtidskontrakt i klubben. Finländaren(!) må vara Gooner, men jag tror vi alla är trötta på värvningar som dessa. Han har inte ens varit given i Charlton när han nu antagligen kommer att skriva på ett kontrakt för The Gunners.

Samir Nasri har blivit nominerad i kategorin "Årets bästa spelare", men har även blivit nominerad i kategorin "Årets bästa unga spelar". Även Jack Wilshere har blivit nominerad i den senare kategorin och vem som vinner priserna får vi reda på den 17 april.

Det finns faktiskt inte så mycket mer att prata om denna torsdag. Om ni missat mina två tidigare inlägg om Wenger, sommaren som komma skall och Arsenals framtid går de att hitta här (del 1) och här (del 2). Annars är det fortfarande några dagar kvar tills matchen mot Blackpool och den matchen skriver vi mer om ju närmre den kommer. Det hetaste samtalsämnet är ännu vad som sägs hända i styrelserummet. Vi får helt enkelt vänta och se.

Under resten av dagen, kvällen och morgondagen kommer jag nog finnas tillgänglig rätt mycket på Twitter och posta smånyheter där, så om ni har lust kan ni alltid kika förbi, och kanske även skriva ett meddelande eller två.

Innan jag åker iväg på semester skall jag försöka peta in ett gästinlägg, en ljudblogg och några tankar om vad som komma skall de nästa veckorna. Jag kommer under tre veckors tid inte ha tillgång till en dator 24/7 och har således ingen aning om när jag kommer att kunna blogga eller ej. Men än så länge är jag kvar i London och åker gör jag först på söndag eftermiddag. Tills imorgon hoppas jag vi har fler nyheter, rykten och roligheter att skriva om. Tills dess!

God morgon! Det här är en frispråkig fortsättning på den första texten som handlade om varför en ny tränare i Arsenal inte är lösningen på våra problem. Om ni inte läst den rekommenderar jag er att läsa igenom den texten först. Anledningen varför jag skriver en fortsättning är att Jokkster stod för en bra och kritisk kommentar som innebär att jag är tvungen att utveckla mitt resonemang, vilket jag nu kommer göra.

Först och främst vill jag börja med att säga att säsongen inte är över, och egentligen borde jag inte ens sitta här och diskutera det som diskuteras, men det är enbart ett svar på alla kritiska röster som höjts om Wenger. Jag varken avgudar eller älskar honom, men jag anser däremot att han fortfarande kan bevisa alla sina kritiker fel. Men det enda sättet han kommer göra det på är om han står för förändringar och förbättringar under sommaren. Och det är just det jag tänkte fortsätta prata om idag.

När Arsenal efter en grovt misslyckad säsong bytte spelsystem till 4-3-3 från ett alternativ av 4-4-2 inför säsongen 2009/2010 var det många som välkomnade förändringen. Den förändringen skulle även komma förbättra vårt spel, vårt lag och våra insatser. Efter de första matchern kallade Rit-Ola oss för Arsenal 2.0, vilket jag tycker kännetecknar hela sommarens arbete. Vi hade gjort en katastrofsäsong 2008/2009 och Wenger visste att han var tvungen att förändra någonting för att vi skulle bli ett bättre lag.

Han tog beslutet om att gå över till 4-3-3 redan när spelarna var på semester och riktade all kraft under sommaren på att lära spelarna att spela i ett 4-3-3, både i anfall och försvar. Det arbetet skulle ge resultat direkt. Vi körde över Everton med hela 6-1, vann mot Portsmouth med hela 4-1, vann mot Wigan med 4-0 och vann två tuffa matcher mot Celtic relativt enkelt. Vi var helt enkelt ett helt annat lag.

Problemet var att vi gick på minor så tidigt in i säsongen. Vi mötte Manchester United på Old Trafford redan tre omgångar in och spelade antagligen den bästa fotbollen vi spelat på Old Trafford sedan tidigt 00-tal. Jag kommer än idag inte ihåg när vi senast dominerade så fullständigt som vi gjorde. Ändå förlorade vi. Almunia kostade oss en straff. Diaby kostade oss ett självmål. Om det inte varit för individuella misstag hade vi vunnit redan där och då. Sedan väntade ett två veckor långt landslagsuppehåll och direkt efter det väntade en svår bortamatch mot Manchester City, som vi självklart förlorade.

Efter nederlagen fortsatte vi dock att spela otroligt bra. En tuff bortavinst mot Fulham, stora siffror hemma mot Blackburn, Birmingham och Tottenham följdes upp av av bl.a. 4-1 borta mot Wolves. Det är resultat man förväntar sig från Arsenal, men sanningen är att vi spelade otroligt bra, mycket på grund av det nya spelsystemet. Men sedan tog skadorna över vår säsong. Och jag tror än idag - oavsett vad ni tycker om min åsikt - att vi hade vunnit ligan om det inte varit för skadorna den säsongen. Fabregas var i högform, RvP gjorde mål i varenda match, Arshavin hade en lysande säsongsinledning och Song dominerade mittfältet. Men så tog som sagt skadorna över och snart skulle vår säsong bli ännu ett helvete.

Om vi under den sommaren hade förstärkt med klasspelare istället för att sitta stilla och peta oss i näsan hade problemen aldrig blivit så stora som de blev. Vi hade nog ändå åkt på förluster förr eller senare, men vi hade klarat oss mycket bättre. Varför jag berättar hela den här historien är av en enda anledning. Jag vill att vi gör om samma sak (med ett annat system som passar laget), fast den här gången se till att förstärka truppen genom att göra oss av med de spelare som har ett par medelmåttiga säsonger bakom sig och förstärka med etablerade spelare från etablerade klubbar.

Jag vet att det fanns flera som hakade upp sig kring att jag namngav Hazard, men som ni senare kunde läsa var Hazard bara en av flera värvningar jag vill se i sommar. Anledningen är enkel. Jag har inte den blekaste aning om vem som lämnar Arsenal i sommar. Jag vet inte om det blir en back, en eller flera mittfältare eller kanske någon anfallare. Jag vill inte sitta här och sia om vilka de bästa köpen vore om jag inte vet på exakt vilken position jag vill förstärka. Och i dagsläget vet jag bara två positioner som skulle må bra av förstärkningar. Det är en ytter och det är en hård jävel på mittfältet som kan spela både som defensiv mittfältare (á la Song) och bollhållande mittfältare (á la Wilshere).

Arshavin har spelat färdigt i Arsenal om ett eller två år, och att då ha en spelare som är som gjord för Arsenal redan inspelad i laget skulle betyda att vi undviker ett större hinder när Arshavins batterier väl tar slut. Det är den enda anledningen varför jag gång på gång nämnt Hazard som ett potentiellt köp. Men det enbart om han kommer tillsammans med två etablerade spelare.

Saken är att vi alla har nog med talanger, nog med lovande spelare och nog med okända spelare som är chansningar och inte säkra kort. Det vi behöver i sommar är etablerade spelare från etablerade klubbar. Det kommer naturligtvis att kosta, men i majoriteten av fallen är spelarna faktiskt värda prislappen. Och det är här som det brister för de som har tappat förtroendet för Wenger. Dessa tror inte han är villig att lägga £20+ miljoner på en bra spelare.

Jag tror han mycket väl känner till att hans tid börjar rinna ut (nästan runnit ut...) och att goda råd är dyra. Jag tror att han i sommar kommer lämna sin talangsatsning bakom sig och se till att krydda laget med en eller två storspelare. Till och med om vi tar in två eller tre spelare är stommen i laget fortfarande detsamma och om vi mot all förmodan skulle vinna kommer inte journalister och kritiker peka på att vi köpt oss ur krisen, eftersom stommen fortfarande är densamma, utgjord av talanger och egna produkter.

Titta bara vad några extra miljoner kan ge en i dagens fotboll. David Luiz kom för ca. £20 miljoner och har gjort succé både offensivt och defensivt. Luis Suarez kostade £22 miljoner och han har vart väldigt bra hittills. Vi behöver inte slösa £30+ miljoner om vi inte vill det. Det räcker med att göra research, hitta den etablerade spelare man vill ha, förhandla med klubben, tvinga ner priset lite (om det är möjligt) och sedan slå till. Gärna två gånger om. Och sedan har vi helt plötsligt förstärkt laget och även gett spelarna och klubbens supportrar en indikation om att man är beredd att köpa in fantastiska spelare till laget som kanske gör lite ont i plånboken, men som senare kommer vara värda pengarna och förbättra både lagkamrater och laginsatser. Och kanske även vinna titlar.

Men att köpa spelare löser inte alla problem. Om det är någonting vi märkt i år är det två saker - spelare som underpresterat och taktik som inte hålit. I stort sett alla inom klubben är skyldiga för vårt misslyckande. Spelarna har gång på gång underpresterat i matcher där de inte skall underprestera (oavsett taktik) och Wengers matchcoachning har flera gånger varit ett enda stort frågetecken. Den gemensamma faktorn är dock att varken systemet, spelarna eller taktiken hållit en bra och stabil nivå i år.

Inför säsongen skapar man en överläggande taktik som man sedan använder sig av under hela säsongen. Justeringar och små fixeringar görs inför varenda match, men det handlar inte om stora förändringar då det skulle bli för svårt för både spelare och tränare med en annorlunda taktik varenda match. Däremot finns det flera grundläggande taktiker som används för olika lagtyper. Vi spelar inte likadant mot Wolves som vi spelar mot Barcelona. Vi spelar inte likadant mot Tottenham som vi spelar mot Huddersfield. I år har vi tydligt märkt av att varken spelsystemet eller taktiken hållt måttet när det väl gäller.

Jag har ingen aning om vad som ligger bakom detta haveri, men där får Wenger ta på sig all skuld tillsammans med Pat Rice och resten av hjälptränarna som tillsammans filat ihop dessa taktiker. Vi har inte spelat så pass vacker fotboll i år, vi har heller inte spelat en effektiv fotboll och vi har inte spelat någon taktiskt fotboll. Oftast har det blivit något ploj mitt emellan som resulterat i flera onödiga poängtapp. Personligen känner jag att det aldrig funnits en röd linje, utan att det svängt hit och dit allt för ofta.

Att i sommar göra sig av med medelmåttor, köpa in etablerade spelare, förändra spelsystemet och skapa en taktik som passar laget bättre skulle göra underverk. Chelsea kommer få en nystart nästa år och vara starkare än i år. Manchester City kommer fortsätta köpa spelare och kanske även byta tränare. Manchester United kommer köpa in flera klasspelare och fortsätta vara lika bra som vanligt. Tottenham kommer även dem att försöka bygga vidare sitt succélag. Nästa säsong kommer bli ett enda stort helvete om vi inte ser till att följa med i utvecklingen och göra det som är bäst för laget.

Det innebär inte att vi måste köpa fem spelare, sparka tränaren eller säga hejdå till halva laget. Det innebär helt enkelt att vi måste våga göra förändringar och förbättringar. För om inte någon agerar i sommar är vi så gott som fucked nästa säsong. Och det känner Wenger mycket väl till.

De spelare som redan finns i laget skall dock även de ta på sig skulden för misslyckandet i år. Gång på gång har vi sett flera kortslutningar (WBA, Newcastle x2, Tottenham, Blackburn m.fl.) och vissa poängtapp beror helt enkelt på att spelarna varit för dåliga. Ingenting annat. Individuella misstag har även kostat oss poäng och om vi tar en titt på United eller Chelsea som vunnit ligan de senaste säsongerna har även misstag ägt rum där, men inte i lika stor usträckning som i Arsenal.

Ett bra lag, ett mästarlag, ett titelvinnande lag tappar inte 2-0 till 3-2. Man tappar inte 4-0 till 4-4. Man tar inte onödiga kort. Man ger inte upp när man ligger under. Och man kämpar ända tills domaren blåser i visslan. Men många av Arsenals spelare har slappnat av när man inte skall slappna av, tagit onödiga utvisningar när man inte skall ta onödiga utvisningar och tappat försprång när man inte skall tappa försprång.

Vad jag vill komma fram till är att de spelare som idag spelar i Arsenal måste förbättra sig, även de bästa. Det finns ingen spelare som är perfekt - inte ens Messi - och man måste hela tiden försöka förbättra sig. Spelarna måste helt enkelt höja sig ett snäpp och det gäller alla inför nästa säsong. Vi har och har aldrig haft råd att tappa onödiga poäng på grund av utvisningar, individuella misstag, lagkollapser eller kortslutningar. Den här säsongen - om någon - har bevisat detta.

Nu gäller det dock att ignorera allt det jag pratat om, stänga in det i en låda och först öppna upp den efter sista matchen mot Fulham. Chansen - hur liten den är - finns fortfarande till en ligatitel och så länge den chansen lever skall vi fortsätta ge järnet i de matcher som återstår. Oavsett om man är optimist eller pessimist återstår det åtta matcher och precis som alltid vet vi att exakt vad som helst kan hända.

Detta var dock allt för idag. Kom gärna med era åsikter och synpunkter under både gårdagens och dagens blogginlägg. Det pågår ju dessutom fortfarande en väldigt intressant diskussion om Wengers vara eller icke vara i gårdagens kommentarspår. Nu får jag önska er en trevlig tisdag från dagens regniga London. Ha det!