Davidsson & Mannen

Tänk dig ett fikarum någon stans i landets västra delar. Kanske i en gamma fiskarby som, likt en kommunalpolitikers buk, växt sig alldeles för stor på alldeles för kort tid. Försök framkalla luktminnet av nybryggt kaffe som sprider sig i fikarummet och försök förnimma lukten av en arbetsgrupps återsamlande efter en hel helg av ledighet. Lyssna till ljudet av ett sorl, till knastret av ett raster och av återknytande av små social nätverk. Låt dina fingertoppar snappa upp känslan av återseende, av trygghet och av delande av redan kända referenser. Föreställ dig en samling män och kvinnor som startar upp ungefär fem dagars upprepande av gamla välinsuttna rutiner.

Tänk dig sedan att en man kommer in i rummet. En man som, eftersom han denna dag tvingats bryta ett mönster och lämna dottern på skola, är lite sen, och därför kommer in till redan uppstartat arla samkväm. Människor tittar upp och hälsar mannen välkommen in i gemenskapens stugvärme och någon frågar hur läget är.

Föreställ dig sedan mannens lätta och nästan osynliga ryckning i ena mungipan, hans självklart fasta blick och hans närmast brutalt totala säkerhet. Räkna in mannens förmåga att finna en konstpaus absolut rätt längd, hans bara en aning sänkta tonläge och hans uppfiskande av den, endast en marginell decibels, sänkta volymen rummet bär på. Öppna hela din rödvita själ och låt dig ta emot det du redan vet skall komma, men som rummets samlade mängd kognition är för berusad på koffein, melodifestivalspreferenser och positiva väderleksrapporter, för att ha förmåga att förutse.

”Tja… läget..?” ”5-2 hemma mot spurs, det är läget det”. För idag kan inget ta mannen och idag kan inget heller komma åt dig. Inte en ofrivillig väckning av random familjemedlem redan 03.45 och ingen malande känsla av måndag, som höll dig vaken ända fram till att väckarklockan gav sig till känna. Ingen bilkö kan vara för lång och inga ständigt överslående rödljus kan hindra dig. Inte ens det faktum att jobbets IT-avdelning har spärrat alla sidor som kräver inloggning, vilket gör att du inte kan landa på Ars Swedens forum, kan hindra dig från att känna dig som den du idag faktiskt är.

Alla vägar bär till Arsenal.

För idag är du kung. Idag är jag kung och idag är alla vi Arsenalister jordklotet runt kungar. För igår fick vi, efter tio sorger och elva bedrövelser, ett visst mått av upprättelse. Och efter att i månader ha burit på känslan av att tåget inte längre stannar på vår perrong, var vi själva knutpunkten i alla linjers möte med varandra. Vi låg under med två mål men vände till en vinst med tre mål. Och inte ens kvällstidningarnas uppenbara brist på insikt om sin egen dumhet, när de beskrev matchen såsom att ”Tottenham tappade tvåmålsledning”, istället för det uppenbart logiska ”Arsenal tog igen tvåmålsunderläge och sänkte förortslaget” eller ”Arsenal är fortsatt bäst i London”, kan ta ned dig idag. När omvärlden utan koll gjorde spurs till objekt och inte bara det predikat som de i relation till oss är dömda till att vara, inte ens det kan sänka dig idag. För idag är vi bäst, för igår var vi bäst.

En utskälld spelare som Theo Walcott, vilken undertecknad, med all möjlig rätt sågat längs med fotknölarna, lyckades vara så bra och så målgörande som han endast varit i Wengers värld. Och en inlånad Benayoun, som liksom aldrig verkat ha något egentligt syfte i truppen spelade igår från start och gjorde det som om han aldrig gjort annat än startat i The North London Derby. Och Rosicky… denna tickande skadebomb exploderade rakt upp i nyllet på våra svettfuktiga grannar från N17. Och van Persie, mannen som burit oss på sina axlar vände, på den minsta av femöringar, bort inte bara ligans bäste engelsman, utan även hans småfuskande bihang.

Den på senare tid ofta lätt alibijoggande Arteta sprang med rätare rygg än någonsin och bredvid sig hade han igår The Passmaster himself, Alexander Song. Vi hade Szczesny som hade den goda smaken att skälla ut greadybastard inför hans verkställande av fusk-Bales filmningsresultat. Och vi hade en backlinje som kunde lära sig av sina misstag och täppa till truten på spurs små försök till anfall.

Så idag är läget bra och idag har denna vecka fått sig en underbar start. Idag är vi bäst och idag är du kung. Passa på och njut, känn den ljuvliga lukten av tre intagna poäng på spursen och av den perfekta repliken på che£skys minsta-möjliga-kompetens-vinst mot juniormisstags-Bolton. Låt dig uppfyllas av det faktum att Arsenal idag är vad Arsenal skall vara. Ljuvligt vinnande och underbart avvisande när den lille vita snorvalpen gläfsade på vår dörr igår eftermiddag. När vi bara lät honom känna lukten av framgång och därefter kastade iväg pinnen för den dumme att springa efter.

Tack Arsenal, wherever you are.

Bild från Flickr.com: “The Ridg”.

Hey, vem vill egentligen gå vidare till kvartsfinal? Vem vill fortsätta sin vandring längs den krokiga vägen till Wembley respektive till Alianz Arena? F-n, kan det vara något, det där med finaler? Jag tycker det känns rätt överskattat, faktiskt. Kanske skall man egentligen sikta, inte på att bli bäst, utan kanske näst bäst? En grann bronsmedalj på tredje plats, kanske går att fresta med? Eller fjärde bästa av alla tävlande? Kanske skall man ha som målsättning att ta sig till, men helst då förlora, finalen i Carling Cup och kanske sedan sikta på en kvarts- eller absolut inte mer än en semifinal i FA Cup, på sin höjd. Något annat känns liksom inte passande för ett lag som Arsenal. Och ligavinst, tja.. kan vi inte låta några andra lag göra upp, bråka, stöka och slåss om den? Skall vi inte säga så, då?

Tänk dig Adams eller Keown stå där, längst bak i banan, och skrika åt folk att de får ta det lite lugnare nu. Att deras medspelare skall sänka passningstempot och slå av på takten. Att Vieira och Parlour skall skita i de där glidtacklingarna och att Bergkamp skall slå lite lösare passningar, gärna bakom de lätt joggande Bobby och Freddie. Eller att Sea- eller för den delen Lehmann, i halvtidsvilan skälla ut Henry för att han skjutit för hårt och för exakt i bortre gaveln. När han egentligen borde ha siktat på stolpen och hoppats att någon medspelare kunde snappa upp och skjutigt returen lite lagom halvdant, kanske till en hörna. Troligt scenario? Känns det Arsenal? Är det detta som är Arsenal, as we know it?

Men om vi skall vara ärliga så är det faktiskt just detta vi just nu säger oss göra. Wenger gick, efter uttåget ur FA kuppen senast, ut och hävdade att ligans fjärdeplats är som att vinna en trofé. Och visst, jag förstår vad han menar och håller i sak med honom. Jag är inte dum och har vid flertalet tillfällen, både här på bloggen och i det verkliga livet, talat om den absoluta vikten av att hålla kvar Robin van Persie och kunna värva hit klasspelare, för vilket fortsatt spel i Champions League är en absolut förutsättning.

Kommer vi någonsin få se något sådant igen?

Men att, samma vecka som vi rykt ur både FA kuppen och CL, gå ut och hävda att de troféer vi fans uppger oss sakna inte har något värde, utan att fjärdeplatsen (med all självklart tänkbar och redan nämnda nödvändighet) skulle vara som en trofé, är inte bara syniskt och respektlöst gentemot klubbens följe. Det är även ett nästan övertydligt tecken på att vi som klubb nu totalt har tappat greppet.

Jag förstår att fjärdeplatsen i ligan just nu, i den sits som klubben satt sig, kan visa sig vara själva livlinan för vår framtida existens som storklubb. Och jag förstår att vi kan bli så enormt mycket sämre och mindre välfungerande klubb om vi misslyckats med att ha CL-spel som lockbete. Men du får inte gå ut och likställa fjärdeplatsen vid en trofé, eller till och med antyda att troféer är oviktiga i förhållande till den. Det är så osmakligt och så kränkande, så patetiskt och så förminskande. För då är vi, uppenbarligen, inte längre en klubb som skall vinna, då är vi inte längre det Arsenal som många lärde känna som sitt Arsenal. Vi är någonting annat. Vi är Everton, Aston Villa, foolsen eller kanske Newcastle. Eller kanske inte ens det, kanske istället något ännu sämre eller enormt mycket värre?

För vi är då inte längre det Arsenal som jag en gång i tiden lärde känna, utan istället bara en ekonomisk förening eller ett företag vilket som helst. Vår kärnverksamhet är inte längre att spela så bra fotboll som möjligt eller vinna så mycket som, i alla lägen, bara är möjligt, utan att hålla oss på ett harmlöst avstånd till avgrunden och dra in en j-la massa pengar. Vår existens orsaksgrund är inte längre vinsten, segrandet och besegrandet, utan rätt antal nollor på rätt personers konton. Som om debet och kredit hade en egen ligatabell på samma sätt som Karius och Baktrius hade en egen filmsnutt i din egna uppväxt.

Innevarande säsongs självklara målsättning, den hägrande fjärdeplatsen, skall till varje pris uppnås. Men den i sig kan inte vara målsättning nog för ett lag som Arsenal. Den kan inte i sig anses vara en trofé och det kan absolut inte vara okej att vara nöjd med en fjärdeplats. Vi skall vara nöjda med ligasegrar och kuppvinster, inget annat. Och allt annat än just ligasegrar och kuppvinster är, och måste vara, ett misslyckande. Är det inte ett misslyckande är vi inte längre Arsenal.

Bild från Flickr.com: ”Pig_Pen”.

Det är måndag morgon och helgen skall förseglas in i en ny startsträcka för en kommande helg. Vi stod under föregående vecka och såg på hur Arsenal gjorde det som det moderna Arsenal de senaste åren tenderat att göra: Vi följde upp ett uråkande med ett annat. Ur en kupp följt upp med ett gränslande i en annan. Och förlorar vi mot spurs i helgen så fullbordar vi den triss som vi de senare åren verkar ha fallenhet för att just fullborda.

Vi är bara i mitten av februari och har redan åkt ur samtliga kupper och kan redan nu endast gå för fjärdeplatsen i ligan. Och då undrar man ju lite hur tongångarna hos de styrande i klubben egentligen går. För visst kan man hävda att ”väljer man att ha Fabianski, Djourou och Squillaci på planen samtidigt, så kan man inte räkna med någonting annat”, vilket förvisso är helt sant, så väljer man ändå att säga precis ingenting och ta noll % ansvar. För det är ju inte sådana som du och jag som köpt in spelarna och placerat dem på planen, eller hur?

Vi är ju vana att få belastas med Wengers närmast tvångsmässigt plattityder om mental styrka och ungdomars utveckling som i nederlaget, som en buktalares tomma docka, ständigt blandas upp med beskyllande av domarkåren i synnerhet och den moderna toppfotbollen i allmänhet, för att vara emot oss. Men vad skall Wenger nu skylla på? Vad skall vi nu behöva stå ut med? Efter Sunderland i lördags, hade han sjunkit så lågt som att skylla på otur. Otur? F-n, det är ju sånt som P05/06’s föräldrar skyller på! Otur. Otur?

Plopp, plopp, plopp.

För oavsett om Wenger är den ensamt styrande despoten vars intellekt har snurrat några varv för långt i rigiditetens envisa sällskap och således övergått till den klassiska galenskapen. Eller om han är en bakbunden marionett, som bara vill göra allt han någonsin tror sig kunna för klubben i sitt hjärta, och som ett fartygs kapten skall vara sist att lämna när det sjunker. Oavsett vem som bestämmer vad i klubben och oavsett till vem alla intjänade pengar går, så vill jag veta.

Jag kräver ingenting, för jag vet min plats i fotbollens näringskedja. Jag vet att jag som missbrukande konsument står längst ned i hierarkin och inte innehar någon som helst rätt till röst, så jag kräver inget. Jag bara önskar. Jag bara ber. Snälla. Låt mig får veta.

Låt mig får veta hur läget egentligen är och hur illa vi egentligen mår. Låt mig, för en gångs skull, få tillhandahålla ett uttalande som inte bara är Wengers tomma ord av spelarskydd, .com’s propagandaapparat eller mejl från klubben vars egentliga innehåll bara är att webbshoppen också är ett bra sätt att överföra pengar från konsument till klubbkassa. Låt mig får reda på hur min klubb egentligen mår, låt mig få en diagnos. Låt mig för höra ett ord av innehåll, av betydelse och av substans.

Låt mig få höra en röst av ansvar, en röst av mening och en röst möjlig att lita på. Jag är så trött på alla vackra ord om utveckling och ljusnande framtid som aldrig kommer. Så trött på att, ett år tvingas höra att arenabygget är orsaken till att vi nu måste spara för att bli starka sedan, vilket sedan svängt över till att arenan fortfarande är orsaken till att vi inte kan vara bäst. Något som skulle bli redskapet till ökad framgång har nu blivit bromsklossen för densamma. Och jag är trött på ickeretoriken i det sprakande spektaklet.

Så vad skall du nu, du före detta storklubb, hävda är orsaken till ditt förfall? Vad skall du nu skylla på och vad skall nu få klä skott för dina egna tillkortakommanden? Visst finns det alltid de onda i ljus- respektive mörkblått och visst finns alltid de två, under armarna hållna, spanska lagen vars respektive städer och regioner pumpar dem fulla med färska blodkroppar. Och visst finns italienska ligan, UEFA och F-n och hans moster. Men vad skall du, klubben i mitt hjärta, säga mig när jag frågar. När jag stilla undrar vad är det som håller på att hända med min klubb, med mitt resesällskap längs med livets snårskog och med mitt sista remedie, som för länge sedan slutat verka.

Vad skall du nu säga?

 
Bild från Flickr.com: ”ZZZaaammm”

Japp, då kan vi lägga även denna kupp till handlingarna och vi gör det som Arsenal de senare åren brukat göra: Faller en så faller alla. Ryker vi ur en kupp, så ryker vi ur alla. Och som ni alla vet, så gjorde vi det på sämsta möjliga sätt. Inte bara för att ännu en spelare blev skadad, utan främst genom att vi, återigen, var så otroligt själlösa, så otroligt veka och så fantastiskt intetsägande. Vi säger all in på ligan och ur det kanske något gott kan komma. För något gott fick vi oss inte till livs idag. Betygen är som följer:

Fabianski: 1,5/5. Lite av den gamle Fabianski. Den där killen som går ut och skär av en boll långt ute i straffområden för att i nästa läge tappa en enkel luftpastej. Passiv och allmänt oskärpt. Trött, vilsen och på hälarna.

Sagna: 2,5/5. Kvällens bäste Arsenalspelare. Torde vara högvilt på marknaden om skeppet sjunker än mer. Kom runt på ett helt okej sätt, men hämmades av den allmänna villervallan av avgnagda naglar och svettfuktiga handflator.

Djourou: 1,5/5. Slarvar och släpper till bollar som inte en fjärdeback borde göra. Borde se och lära av Jonny Evans i manure, som oavsett speltid går in och gör sitt jobb när chanserna ges. JD gjorde inte sitt idag, inte han heller. Slapp med bollen och spred sina uppspel helt åt h-vette.

Coquelin: Omöjlig att betygsätta. Dock bittert att han som alternativ nu är förlorad för några veckor framåt.

Song: 1,5/5. 0,5 som central mittfältare och 2 som mittback. Var inte alls i fas i dag och lät sig, återigen, bli ett offer och vek även han ned sig på det mittfältet som bara bara föll. Var till och med småtafflig med bollen, vilket inte brukar vara hans signum.

Arteta: 1/5. Men vad f-n har hänt med Arteta? Likblek, tröttkörd och helt under isen denna afton. Frisparkarna, tja... Uppspelen med boll, tja... Jobbet utan boll, i det tysta, tja...

Ramsey: -/5. Nu börjar det f-n kännas läskigt, det här. Är han helt slut? Oavsett om han är en nr 10 eller inte, så brukar han ju springa som attan, men gjorde han det idag också? Jag såg honom mest felvänd och stillastående, vad såg du?

AOC: 2/5. Återigen ingen höjdarmatch, men att han försökte göra någonting av ingenting måste ändå premieras. Oturligt självmål, men vad f-n, kan man kräva av någon som faktiskt försöker? Som springer och som gör det jobb som andra skiter i att göra?

RvP: 2/5. Återigen arbetslös och återigen berövad på en straff som han absolut skulle ha haft. Sprang och var, främst i andra halvlek, ständigt i spelbar rörelse, men vad hjälpte det? One man army, har fått sitt krut fuktat och då står du där du står.

Gervinho: 1,5/5. Försökte stundtals utmana, men som del i ett formsvagt lag, så valde han de safa alternativen i stället för att utmana till farlighet. Ljummen och trubbig i sista och avgörande delen.

Squillaci: Skall han betygsättas? Behövs det?

TW14: Skall han betygsättas? Behövs det?

Rosicky: 2/5. För sent och för långsamt. För lite av ut av så mycket. Som mot Milan i veckan så försökte han, men mot den randiga bussen kom han inte långt. Han heller.

Nu skiter vi i det här. Detta är vad vi är. Så här bra är vi. Och bättre än så här är vi inte idag. Vi får glädjas åt che£skys omspel. För jag är hemskt ledsen, men just nu är vi shit.

Minns ni filmen ”Vuxna människor”? Där Felix Herngrens figur Frank Pilgren mestadels går runt och fruktar att bli påkommen med byxorna nere och avslöjad som fortfarande varandes bara en hormonstinn tonåring. En tonåring som mestadels viker sin tid åt fantasier om vilka han skall eller inte skall ligga med. Idag skall vi tala om att vara just vuxna människor.

För just det som Frank Pilgren mest av allt fruktar, hände i onsdags just oss. Vi blev påkomna med att inte alls vara det vi utgav oss att vara, utan någonting helt annat och vi blev ståendes med brallorna nere och med skammens avslöjande ljus riktat rakt emot oss. Vi var inte alls det storlag vi, på många sätt, fortfarande utger oss för att vara, utan blev avslöjade som fake, förfalskning och lätt sekundär vara.

De spelare som Wenger ställt på banan, var inte alls de professionella, vuxna, män som de uppgivit sig att vara, utan bara vilsna små tonårsfjun, utan varken koll på läget eller på sin egen funktion i sammanhanget. Vi sladdade än hit, än dit och var så uppenbart omogna för vår ålder att det ganska mediokra AC Milan, i Zvenne Banans ögon, nu framstår som ett riktigt bra lag. Vi var nervösa, finniga och spred målbrottstuppar kring oss i en allt stridare ström, ju mer rastvakt Ibrahimovic med bihang uppfodrande spände ögonen i oss. Våra taffliga försök till avancemang landade bara i handsvett och dålig andedräkt. Och våra fantasier om kommande nedläggningar rann ut i San Siros sandiga flanker, svajigare än vilket tonårshångelsnår som helst.

I min vuxna värld är denna säsongs Champions League över för vår del. Vad Szczesny än har gått ut med så har vi ingen som helst chans att rädda det som vi lät oss bli berövade på i onsdags. Det vi dock kan rädda är nästa års Champions League. Och framför allt nuvarande säsongs enda kvarvarande möjlighet till att få lyfta en trofé. FA-kuppen.

En stolt historia som är värd ett vackrare nu.

På lördag åker vi återigen upp till Sunderland och angör deras Stadium of Light, säkerligen iklädda samma gamla Tinky Winky pyjamas som vi brukar. Men då Arsenals spelare i onsdags blev avslöjade som svettluktande nervvrak på väg till skolkuratorn, måste de på lördag faktiskt uppträda som de vuxna människor de ändå måste anses vara.

Spelarna måste våga ta ett steg fram och inse vad som krävs av dem. Att de inte (längre?) är en del av en skyddad och sluten verksamhet utan ägnar sig åt professionell idrott på absolut elitnivå. De måste komma till insikt om att saker och ting kan komma att göra ont. Att ett visst mått av elakhet, inte kommer rendera i skäll från skolfröken, utan i den enda möjlighet som finns kvar denna säsong.

Och jag skiter i vilka som är ledsna, som det är synd om eller vilka som anser sig tjäna för lite i förhållande till vad andra får i veckopeng. Jag skiter i om någon tycker någon annan retas och är dum, eller om Martin O’Neill skriker, gapar eller skäller. Om hans killar knuffar våra killar eller om någon trampar på någons tå.

Jag är så evinnerligt trött på att våra spelare beter sig som ansvarsbefriade barnungar. Jag är så trött på spelare som ramlar och håller sig för benen, när de borde hasta upp, jaga i kapp och trycka till rejält, tillbaka. Jag är så himmelskt trött på korslagda armar över dunsovsäckar som bara rör sig för dragna suckar eller uppgivna gester till en fjärdedomare. Jag är så förbannat trött på spelare som inte tar sitt ansvar utan vänder sig och skyller på medspelares eventuella tillkortakommanden. Jag är så trött på snorungars uppgivenhet och vilja att känna efter.

På lördag vill jag att våra spelare beter sig som vuxna människor och visar att de fortfarande, trots onsdagens pinsamhetscharad har någon j-la stolthet i kroppen. Att de är människor och inte bara undankrypande amöbor, som trivs bäst i dunkel anonymitet, långt från mål, potentiell kollision och risk för chanstagning.

På lördag vill jag att vi skall få resa oss, och framstå som det storlag vi en gång var. Och jag vill att våra spelare skall komma till insikt om att de bara är en liten kort period av en lång och stolt historia. Och att lördagen är deras möjlighet att göra ett historiskt avtryck. Och att de ger sig f-n på att ta den chansen.

Up you Gunners!

Bild från Flickr.com: “ngeyencoung107”

För jag hade någon stans närt en lätt romantisk och nu uppenbart löjlig bild av att denna säsong kanske är lite som den 05-06. När vi idkade kräftgång i ligan men ändå tog oss ända fram till Champions Leaguefinal. Där en spelare; då Henry nu RvP, bar oss på sina axlar, där centrala mittfältare spelade vänsterback och där europaäventyret till slut lyfte oss, både moraliskt och spelmässigt. Och att vi, då som nu, ändå är ett j-kla bra fotbollslag, innerst inne. Nu tror jag inte det längre. 

För även om vi kan skylla på italienarnas fifflande och skit-UEFAs tillåtande av detsamma, när begreppet ”spelbar plan” töjdes så till den milda grad att den nu fått en helt ny innebörd och numera betyder ”spelbara 2/3-delar där hemmalaget brukar förlägga sitt spel, satt i relation till den 1/3-del där bortalaget brukar komma runt”. Så är det inte därför vi förlorade igår. Och det är inte på grund av UEFA-sektens fortsatta accepterande av somliga föreningars fortsatta fifflande som vi förlorade.

Det var inte ens på grund av att AC Milan var sådär himla bra igår. De behövde knappt skapa fler än de fem-sex chanser de skapade. De behövde inte vara så mycket bättre. För vi löste det hela åt dem. Vi gick in och gjorde en av de sämsta matcher jag sett oss göra. Och igår öppnades mina ögon, trots att jag så länge försökt få dem att vara fortsatt förslutna. Och det jag såg gjorde inget annat än ont. För vi är inte bättre än så här. Vi är ett högst medelmåttligt lag fyllt med medelmåttliga spelare. Och hur klubben styrs vill jag inte ens gå in på idag. Och vår framtid lämnar jag även den för senare, och mer nyanserade, diskussioner. Idag nöjer jag mig med att se tillbaka på gårdagskvällen och betygsätta spelarnas insatser, så får djupare analys av vårt läge göras vid annat tillfälle.

Szczesny: 1,5/5. Gjorde en bra utrusning och var på Ibrahimovic’s straff. Var i övrigt inte i närheten av sin habitala nivå och inte i närheten av den matchvinnare han har i sig.

Sagna: 2,5/5. Gjorde vad han kunde där ute på åkern och i det sällskap som han där tvingades ha. Försökte göra linjedomarens jobb, vilket straffade sig rejält när han därmed lät sig bli ifrånsprungen och rundad vid 2-0.

Koscielny: 3,5/5. En av få som kan se sig själv i spegeln utan att bära en skammens skugga över nyllet. Stod upp så föredömligt så att man rördes till tårar där i soffan. Förvisso lite överallt och tillsynes småfladdrig, men vad han nu gör, som han gör på det sätt han gör det. Så gör han det bra. Igår var inget undantag. Och vi kan nu bara hålla tummarna och be till fotbollsgudarna (om de ännu inte låtit sig mutas av FIFA/UEFA/barca-sekterna) och hoppas att hans skada är ringa och att han snart är åter.

Vermaelen: 1/5. Lika fantastiskt lysande som han var före sin långa skada och lika njutfull hela hans uppsyn brukade vara, lika blek, frånvarande och darrig var han igår. Gick bort sig ständigt och det blir bara symptomatiskt att just han halkar, just då och just där. Men vad kan man egentligen kräva av en mittback som varit borta så länge och vars i princip enda speltid har varit som vänsterback?

Gibbs: 1,5/5. Enligt Wenger var han vid god mental hälsa, men vart den tagit vägen eller vilka kanaler den hälsan tagit för att inte skvalpa över på hans fysik, det vette sjutton. Nu var Gibbs förvisso i motsvarande leråker som Sagna, men Gibbs var inget bra. Gick bort sig och lämnade oceaner av yta till nedfallande Milanoanfallare att styra spelet från. Kom, i matchens slutskede, upp i banans främre tredjedel, men det kändes liksom så dags då.

Song: 1,5/5. Var tvungen att agera femteback och samtidigt försöka piska fart i det centrala mittfältets försoffade passningslunk. Och tja… det gick la sådär. Hade behövt vara mer elak mot Milans centrala mittfält och hade, som en av ”gamlingarna” i klubben, behövt stiga fram och trycka till. Visat sin närvaro och satt ned en fot. Tagit några dumma frisparkar för att dra en gräns. Så skedde inte och av den, och ett par andra, orsaker förlorade vi mittfältet.

Arteta: 1,5/5. I princip samma läge som Song, fast något längre fram i banan. Asså jag förstår inte, för visst vet jag att killen härstammar från barca, men han har ju gjort sina år på Goodison Park och han har stångats i leran i Old Firm. Skall inte sådant forma en spelare? Dana honom till en krigare som sänker huvudet och bara trycker på när det som mest behövs? För precis som Song gjorde så medverkade Arteta i det mittfältstapp som gjorde det omöjligt, inte bara för försvaret att lyfta utan även för RvP att få kontakt med övriga laget.

Ramsey: 1/5. På gränsen till streck. Endast min snälla och goda sida gör att han över huvud taget får ett betyg. För jag såg ju att han var där, jag såg hans namn i uppställningen, men de där passen som en nr 10 förväntas slå och det där speldirigerandet som samma spelarroll förväntas stå för, såg jag intet av. Och att killen kan med att fortsätta med sina närmast provocerande klackar…

TW14: -/5. Vi kan skylla på åkerjorden de milanesiska planskötarna bara råkat fräsa upp på Walcotts arbetsplats. Eller så kan vi se läget som det är. Theo är, tyvärr, att anse som något av en fotbollens dyslektiker. Han kan liksom inte ta in och hantera informationen. Han kan inte scanna av läget, göra en adekvat analys och därefter agera på lämpligt sätt. Det måste ha varit av barmhärtighet som Wenger skonade honom från fortsatt förnedring i ännu en halvlek. Och det var snällt av Wenger.

RvP: 2/5. En skyttekung får inte missa så många chanser som han, i andra halvlek när matchen redan var över, missade. Fast å andra sidan skall ju en skyttekung få i varje fall en eller två bollar att jobba med, medan matchen fortfarande är/var vid liv. Det fick inte RvP igår.

Rosicky: 3/5. Efter Koscielny var Rosicky bäst på plan igår. Detta trots att han missade ett hejdlöst stort antal insticksförsök, men just för att han faktiskt försökte. Han fortsatte med sina underbara glidtacklingar och sökte sig hela tiden in centralt i banan. Oerhört synd att han inte fick ha den centrala position som han hade mot Sunderland senast, för då tror jag RvP hade fått mer arbetsmaterial och matchen kunnat formas annorlunda än vad som nu blev fallet.

Djourou: 1,5/5. Hade inte så mycket att göra, men det han gjorde var oerhört påvert. Fladdrig fast utan j-lar anamma. Och något så galet klumpigt att kollras bort som han lät sig kollras bort, när Ibrahimovic letade upp rätt gubbe och ordnade straffen.

Henry: Jag låter bli att sätta betyg på honom, jag har ju trots allt döpt min son efter honom. Och det inte utan orsak. Låt oss bevara de vackra minnena.

Wenger: 2/5. När jag var liten sades det att man aldrig skall ändra på ett vinnande lag. Nu var Wenger tvungen att korrigera backlinjen, men varför kunde han inte nöjt sig där? Varför kunde han inte nöjt sig med en liten korrigering där en spelvan Coquelin hade fått gå in och ta Vermaelens vänsterbacksplats? Varför var han tvungen att sätta in en kille som uppenbart var långt från formen, och i och med det tvungen att stärka upp, de därmed vidöppna luckorna? Varför fick AOC inte spela? Varför låta Rosicky täcka upp för Gibbs svagheter och därmed förlora sin centrala plats på mittfältet? Varför spela TW14 över huvud taget och varför använda Ramsey som han gjorde?

UEFA: -/5. Vi visste det sedan tidigare, men varje beslut bekräftar bara det vi redan visste. Arsenal är skit och de skall bara ut. För vad kan annars varit skälet till att San Siros matta ansågs vara spelduglig i går? F-n folk gnäller över Britannia och JJB, men där är det ju jämntjock lervälling. Här var det ”leråker där bortalaget skall vända sitt spel och dansbana där hemmalaget skall styra sin match” och ja… Det låter rättvist och fyllt av den ”respect” som UEFA tydligen uppger sig vara för. Det stämmer ju överens på något sätt. Eller?

Nu är europaspel över för denna gång. Vi skiter i detta, tillåter oss bryta ihop och hoppas att Koscielny i varje fall är tillbaka mot spurs och foolsen. Fuck Euro.

Många hävdar att du inte kan hålla på ett lag som Arsenal och samtidigt se dig som underdog. Skall du komma undan med att sparka uppåt, så skall du hålla på ett lag som Millwall eller deras grannar West Ham. Kanske Leeds eller i viss mån även lag som Everton och Wolves, men väldigt få tycker att topp 4-laget Arsenal är så vidare underhund. Men är man av den åsikten så saknar man historia, eller i varje fall inblick i Arsenals. För vad det vita förortslaget utan egen tunnelbanestation än säger, så är Arsenals historia kantad av stunder då vi setts ned på, då vi varit bespottade och då vi varit uträknade.

Nu är det dags igen. Kanske inte ur klubbens eller de engelska fansens perspektiv, utan mer från ditt och mitt. Vi som sitter här i Svenneland och slaviskt skänker tid, energi och pengar till ett lag i norra London. Ur vårt perspektiv så är vi, återigen Underhunden.

För nu skall vårat lag möta deras kille. Vårt Arsenal skall möta hela Sveriges Zlatan Ibrahimovic. För lika självklart som det lilla landet behöver sina stora stjärnor, lika självklart som Zlatan Ibrahimovic har blivit någon sorts symbol för det som tydligen kallas för det nya Sverige, lika självklart är han föremål för hela sportrikets uppmärksamhet. Varenda smile, varenda glimt i de annars så svarta ögonen och varenda klack skall det skrivas hem om. Varenda örfil skall få en ursäktande förklaring och varenda incident en uppnystad syndabock.

Jag tycker absolut inte illa om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han är en lysande spelare som i en bättre omgivning och med bättre rådgivare faktiskt hade kunnat bli hur bra som helst. Men jag tycker synd om honom eftersom han fortfarande i vuxen ålder, måste föra kring mot allt och alla. En person som måste göra det har inte ett enkelt och harmoniskt liv. Inte heller ett vackert inre att förhålla sig till och med detta känner jag. Hans leende innehåller ingen glädje, bara kuvning och hierarkisk positionering. Hans ögon glimtar till, men mer som reflexion till mörkret än av ljus, och detta unnar jag ingen. Men Sverige har blivit det nya Sverige som blivit Zverige. Och detta Zveriges allra största och för den delen bästa fotbollsspelares lag skall nu möta ditt lag.

...den där dj-la champions.

I boken High Fidelity, skriven av den inte helt okände Arsenalfantasten Nick Hornby, hävdar huvudfiguren Rob, 36 år, följande: ”Att gilla både Art Garfunkel och Marvin Gaye är som att stödja både israeler och palestinier.” Den logiska frågan blir således om man kan vara både zlatanist och hålla på Arsenal en tid som denna. Kan man det?

Jag vet inte riktigt, men jag tror inte det. För jag vill faktiskt att Zlatan Ibrahimovic förlorar, att hans lag får lämna turneringen och att han inte heller detta år får vinna ”den där dj-la champions”. Jag önskar honom inget illa som person, inte heller hans nära och kära, utan bara att det verkligen går käpprätt åt h-vette för laget han spelar för. Tjoff, iväg med er, inget stök i vårat kök och inget bus i vårat hus.

Jag är inte en elak person, kanske småbitter och stundom lätt ilsken, men för det mesta ganska snäll och tämligen harmlös. Men nu vill jag att hela landets gullegris, trendsättare och nya råmodell drar åt pipsvängen hela den europiska fotbollsvåren igenom. För nu är det Milan mot Arsenal, hela Landet Zlatan mot ditt lag och du mot resten.

I morgon kväll spelar ditt Arsenal mot deras Milan. Och jag hoppas vi kommer att göra det med följande laguppställning:

Szczesny
Sagna – Koscielny – Vermaelen – Coquelin
Song – Arteta – Rosicky
AOC – RvP – Arsjavin

I Wengers värld lär nog Ramsey vara utvilad och i vinnarcirkeln nog att få starta. Till den cirkeln verkar han även göra precis allt som över huvud taget är möjligt för att få in Walcott, varför även denne kan komma att starta. Många undrar över Gibbs vilket även jag gör, men matchen på San Siro är inte svaret, varför Coquelin skall starta på vänsterbacken. Frågor på det?

Milans reahbbteam verkar vara i klass med Juves gamla pillerdito, för en skadelista som för någon vecka sedan matchades vår, innehåller numera nästan bara den olycklige Antonio Cassano. Boateng, Pato och van Bommel skall samtliga vara spelbara och matchat med en Gattuso som lätt brusar upp mot engelskt motstånd, och bosmanagenternas våta profitdröm, Flamini så kan vi komma att möta ett ganska snårigt mittfält. Och trots Serie A’s patetiska nepotism samt infrastrukturella och moraliska förfall, är AC Milan ett högst kompetent fotbollslag, speciellt i europeiskt kuppsammanhang.

Jag tror att morgondagens match, såväl som den på Emirates om några veckor, kommer vara ytterst svår. AC Milan spelade i CL’s gruppspel jämt med världens vackraste och ärligaste fotbollslag, vilket inte är fy skam. Vi får väl bara hoppas att Milan inte har sett till att få den fördelen som världens vackraste och ärligaste fotbollslag alltid brukar ha, och att Robin van Persie således får stanna kvar på planen. Får han det, och lyckas vi få bukt med Milans motsvarighet, nämnde Ibrahimovic, så har vi en god chans till avancemang. Men det kommer inte bli enkelt och det kommer göra ont. Men ur ont kan gott komma att komma. Precis som känslan av att vara du mot resten. Eller ditt lag mot Zvenne Banans. Eller Arsenal mot världen.

Bild från Flickr.com: ”Rojaindirecta”.

Arsenal lämnade Bolibompadraken hemma för att ikläda sig Tinky Winky-outfitten på en ganska trött första halvlek på Stadium of Light. All trötthet var som förbytt när klockan lämnat Språka på serbokroatiska för femryckets sista nedräkning. Vi vet alla hur det gick. Vi vet resultatet och vi känner igen känslan i magen. F-n vad bra vi är. F-n vad grymma vi är och f-n vad vi är kapabla att vända matcher som vi egentligen redan har förlorat. Du säger tre poäng och ett gott steg närmre che£sky. Det gör jag med, men jag säger även följande:

Szczesny: 4/5. i 60:e matchminuten stod tiden stilla, men inte lille Wojciech. I den 62:e gjorde tiden det ånyo, men inte vår lille Wojciech. Och så stor han gjorde sig i 78:e minuten och så kall kille han var när det ven som hetast kring hans nyklippta öronsnibbar. Tung kille, denne Wojciech.

Sagna: 4/5. Jag gillar verkligen Coquelin, Yennaris och även Jenkinson. När mitt FIFA 12 matchar verkligheten stoppar jag in Frimpong på högerbacken utan problem. Men ingen är som Sagna. Ingen matchar Sagna. Tillbaka och så tillbaka han var. Hela tiden på språng, hela tiden passningsbar och så verkligen försvarande när så behövs.

TM4: 3,5/5. Hårda män slår hårda passningar, sedan får TW14 säga vad han vill om saken. Så dominant han var under den tid han fick spela i andra halvlek. Extrem otur vid skadan och målet och det är bara att hoppas att den inte är allvarlig utan låter honom snart vara åter.

Koscielny: 4/5. Än slank han hit, än slank han dit. Och än tog han bort Sessegnon helt ur matchen. Man tror att killen är på väg ut och handla korv, men ändå lyckas han återta sin ursprungliga, och ofta helt geniala, position. Elak j-vel jag absolut inte vill vara utan.

Vermaelen: 3,5/5. Får inte lika mycket uppmärksamhet när han är förvisad till kanten. Men sådant arbete, sådan förmåga att vara i vägen och sådan vilja att offra sig. Killen säljer sig aldrig för mindre än överpris.

Song: 3/5. Jag känner ju till det där om svarta sorgeband på armarna. Men tror ni att Songs vita kilometerar av hockeytejp runt vaderna måste vara en tribut till den förlorade platsen i ACoN's? Playmakers feet, enough said, säger D&M. En dag på jobbet som kunde varit bättre men även avsevärt sämre. Song är Song och det är gott!

Arteta: 3,5/5. Oj vad han inte märks, oj vad han inte syns, men oj vad nyttig han är för laget. Idag var han mer rättvänd och kom också mer in med fart i vassare lägen. Jag ser en gryende morgondag med stor spelintelligens bara han vågade vara mer stor fisk i liten klubb än liten firre i storklubben Arsenal.

Rosicky: 4/5. Som Simsons styrka satt i håret, flög Tomas' lockar över hela Stadium of Light denna eftermiddag. Så brittisk han var idag, med glidtacklingar som outshinade samtliga Sunderland, med skott som togs 11 gånger av 10 och med djupledspassningar som ständigt sökte medspelare i fart. Inte allt gick hem, men som han drev på och upp tempot.

TW14: 2/5. Jag har för mig att det var Liverpool FC's enda rätt i en ständig rad av fel, Bill Shankly, som en gång hävdade att ”om gud hade velat att vi skulle tjonga höjdbollar, så hade han odlat gräs i himmelen”. Och ungefär så är det med TW14. Håller killen bollen på marken så är han adekvat och användbar, gör han det inte är han det inte. Idag höll han dem på marken, men kom ändå inte riktigt till sin rätt. Lika självklart rätt han var mot Martin Olsson, lika tveksam var han mot Richardson med dennes digra understöd.

RvP: 3/5. Enormt belastad med randiga ryggsäckar och ändå så pass involverad i vårt spel. Såg ut att trivas tillsammans med Rosicky och dennes passningsfot. Underbart att vi kunde vinna utan att Robin gjorde målet. Och underbart att han en sådan spelare som tar upp så stor plats och därmed skapar så mycket yta till sina medspelare.

AOC: 2,5/5. Världens äldste 18-åring hade även han rejäl markering matchen igenom. Var på väg att skapa magi med sina ljuvliga löpningar centralt och skapar bara leenden med sin varma bollhand. En mellanmatch i pärlbandet av magi?

Mertesackers olycka blev Ramseys lycka och så lyckliga han gjorde oss. Så rätt, så Stade de Velodrome och så förlösande hans mål blev. Och kanske även så symptomatiskt när skottet gick stolpe, stolpe, in. För denna dag var inte en sådan där dag, denna dag var en sådan dag.

Henry fick göra ett sista framträdande i Barclays Premier League och på vilket sätt han fick göra det. Mål nummer 229 för klubben och ett så dj-la viktigt sådant också. Magi, magi och ett uns magi. Arsjavin slog det underbara inlägget vilket ledde till målet och det skall även han ha tack för.

Nike: 0/5. Som om inte vårt bortaställ var Tinky Winky as you know him, enough, så var vi idag tvungna att spela matchen i ljusblå sockor och brallor, vilket inte kan anses vara något annat än ett grande malör. Gör om, gör rätt, ni har betalt för att göra snyggt, inte göra bort killarna.

Suarez: 0/5. Nu vet vi att Suarez inte bara är en idiotisk rasist, utan även att han är en idiot. Skärp dig och gör allt annat än du gjort hittills.

D&M: 5/5. Full pott för första gången denna säsongen. Efter att ha vinkat iväg frugan till Beijing, varit hemma och VAB-att barn med kräksjuka i två dagar, roddat hem once in a season lagfotografering för lillkillen med en bil vars batteri behagat ladda ur sig, löste jag lördagen tämligen exemplariskt. Outsourcat dottern till lekkamrat, skjutsat till fotbollsträning och ändå hunnit till bolaget för att fixa matchöl, var jag helt väck vid avspark. Detta till trots timade jag in pizza i halvtidsvilan, lördagsgodis och en stund för  de små framför bompawebben, under matchen och allt flöt på till samtliga närvarandes glädje.

F-n vad nöjd jag är!

Up you Gunners. And up you Gooners of Sweden out there. Nu skall jag ha grogg!

Vi tänker oss en lördag eftermiddag som övergår till tidig kväll och du är bortbjuden, kanske till några av din frus goda vänner på middag eller till någon arbetskamrat och dennes familj. Du står framför spegeln, gör garderoben tur och retur och börjar snart känna att det nu har uppkommit ett behov av den arla aftonens första busgrogg. Du står där och trevar, försöker och tvingas snart välja.

För du vet om att du bör vara klädd på ett visst sätt. Och trots att du, som det heter bara är man, så är du inte dummare än att du begripit att klädsel inte bara kommunicerar till omvärlden om dig och din person, utan även till dig själv och till din person. Trivs du med ditt yttre så är det lättare att trivas med ditt inre. Och trivs du i ditt inre, så trivs du i lägen du hamnar i. Känner du dig konform i det du bär så signalerar du harmoni med din omgivning till densamma, vilken således speglar dig med besvarad harmoni. Känner du dig tjusigt potent ser kvinnorna en social språngbräda komma vandrande i sin väg, varpå du plötsligt känner dig som en sådan. Sådant är livet. En av det mellanmänskliga samspelets mest basala regler.

Denna säsong har vi, Arsenal, liksom föregående, åter röda tröjor med vita ärmar. Vi ser ungefärligen ut som vi skall. Förvisso kunde reklamloggan gott vara generöst minimerad och det hade även varit rätt fräckt med en bara en liten kanon i stället för det nuvarande moderna klubbmärket. Men överlag så är vi rätt nöjda. Vi slipper se ut som Charlton eller för den delen som ett Middlesborough i fritt fall. Vi ser, mer eller mindre, ut som Arsenal skall se ut. Och det är gott.

När vi lämnar Emirates för att spela bortamatcher, när vi skall ta på oss våra gå-bort-kläder, hur ser vi då ut när vi skall presentera oss för personer som är ditsatta för att bekämpa oss? Vilka gå-bort-kläder har våra vänner på Nike tillsammans någon ledande klädvalsmogul i någon arsenalsk katakomb, valt åt oss? Låt se här nu… Enligt killarna på Nike och på vår egen estetikavdelning skall vi tydligen göra det iklädda: … någon form av pyjamas. Wow, där satt den.

Hej, välj mig till startelvan på lördag.

Tror du att det var en slump att Sir Alex Ferguson, säsongen 95-96, vägrade låta sina spelare beträda bortaplaner iförda deras då gråa andratröja? Och denna vägran, tror du den allena berodde på det faktum att spelarna inte såg varandra irrandes i den nordengelska dimman? Självklart spelade de dimmrelaterade svårigheterna in, men lika självklart är att Ferguson var smart nog att inse att den gråa färgen varken signalerade styrka, självförtroende eller kamp. Och lika självklart var han smart nog att inse den ovan nämnda dubbla effekten mellan klädernas signal till omgivningen och klädernas signal till bärarens inre. Han förstod att manu-spelarna inte kände sig något vidare tuffa och potenta när det såg ut som raka motsatsen och såg, blixtbums, till att de försvann.

För tror du det är en slump att målvaktströjor initialt alltid var i lugnet och harmonins mörkt gröna färg? Eller att många lag spelar i blått, vilket anses ha samma effekt adderat till hälsa? Att en herrans massa klubbar spelar i blodets, kampens och kärlekens röda, samtidigt som lag endast i undantagsfall gör det i ambivalensens, sjukdomens och sorgens violetta? Att svart är en ofta förekommande färg på lagens andraställ, då svart signalerar en annalkande fara och olycka för de som möter den? Tror ni att dessa val är slump?

Vilka signaler tror du Arsenals bortaställ säsongen 11-12 sänder ut? Hur känner sig Arsenals spelare när de exempelvis skall åka till The Stadium of Light iklädda ett ställ som mestadels liknar en femårings pyjamas? Hur tuffa känner sig våra spelare när de tvingas gå i strid i dessa kläder endast accepterade av småbarn?

Nu på lördag åker vi till Englands kanske hårdaste hörn. Där män går i kortärmat året runt och där hårda vindar från brusande hav endast har danande effekt för människorna som ryggar inför dem. Du behöver inte ägna dig åt matchning, men är Sunderland verkligen redo för pyjamasparty? För bus-mys i dagisets kuddrums gossehörna?

Grrrr för hela slanten. Föreställ dig den fruktan som sprider sig runt om i Sunderland by the Tyne and Wear, när laget får se ett gäng Tinky Winkys jogga in på planen. Du kan verkligen se leenden utplånas av den skräckinjagade respekt våra Arsenalkillar kommer att sprida den kustnära obygden runt. Och du kan se arsenalbröst höjas av stolthet och egenupplevd oövervinnelighet. Vad tror du själv..?

Bild från Flikckr.com av "The Land of

The Raspberry Rainbow"

När jag var liten gick det lokala fotbollslaget igenom en riktig storhetstid, en riktig dynasti. Förutom alla svenska mästerskap så innehöll dynastin även en härligt gräddig europeisk fil. Först den inledande delen med de två vinsterna –82 och -87 i UEFA-kuppen och sedan den rejäla Champions League-svängen under 90-talets första halva. Under klubbens första period av europeisk storhet, var i princip hela skolgården knökfull med lagets fans och det gick liksom inte att vara något annat, när inget annat fotbollslag i våra ögon, egentligen existerade. Förvisso fanns det sådana som Yours Truly, som även småfulade med ett engelskt lag lite vid sidan om, men på det stora hela så var hela västra Sverige, ja kanske ett än större område, så gott som blåvittrandigt rakt över.

I målet hos detta dåtida storlag, gick att finna den inte helt okände Thomas Wernersson. Han var, enligt expertisen väldigt bra och stod endast i skuggan av sin namne Ravelli, och tjaaa kanske den just då nyblivne fotbollspensionären Dino Zoff eller något liknande. Dock var det varken Thomasarna, eller för den delen Dinon, som var mest på tapeten och busbänkens snackis. Nej, det stora intresset, från alla oss nummerologiskt cederade föradolescenter, tilldrog sig mannen bakom Thomas Wernersson, lagets andremålvakt Ove Tobiasson.

Denne Ove, eller Bullen som han också kallades, matchades tämligen sparsamt klubbens europeiska äventyr igenom. Jag har för mig att han fick någon match mot något baltiskt gärdsgårdsgäng men i övrigt spenderade han sin tid sittandes på bänken. Alltid redo att hoppa in men också ständigt redo att stå över. Det var således, egentligen, ingen som hade sett Ove spela fotboll och haft någon möjlighet att skapa sig en uppfattning med verkligheten som referens. Men trots detta så hade alla på skolgården någon form av uppfattning om honom.

Några ansåg att Ove nog var en högst medioker målvakt och att det var tur att Wernersson hade den fysiken som han, på den tiden, hade. Andra tyckte nog att den där Ove Tobiasson han kunde säkert bli någonting med tiden, medan ytterligare andra var tvärsäkra på att Ove Tobiasson var Guds gåva till fotbollen, bara tränaren gav honom chansen, bara Wernersson kunde bli skadad eller flyttas på någon gång då. De absoluta sanningarna i frågan stod lika tätt som dess självklara riktighet. För oavsett vad vi tyckte, eller trodde oss tycka, så visste vi att Oves kompetens var precis i den storleksordningen som vi själva bedömde.

En något åldrad Tobiasson i händelsernas centrum. Bild från Bildbyrån.

Efter några långrasters battlande var hela skolgårdens samlade braintrust tämligen övertygade: om att Ove Tobiasson var en stormålvakt i vardande. Att ingen hade sett honom tappa in några billiga mål, eftersom ingen sett honom spela, var bevis så gott som något, för att så faktiskt var fallet. Han måste ju bara vara fantastiskt bra den där killen. Yngre än Wernersson, lovande som bara den och med dokumenterad känsla för våra hjärtans idrottsförening.

Inte helt olik skolgårdens sanningskreatörer är vi Arsenalfantaster anno 2005 och framåt. Vi har stöpts i samma form av statistiskt nörderi, av ickesexuell libidoutpysning och av samma dröm om bättre tider. ”Bara jag fyller 12, då, då minsann, då får jag se Stjärnornas Krig, helt själv” har förbytts till ”bara Sagna och Wilshere blir friska, då j-klar har vi ligans bästa startelva”. Och ”bara storebrorsan kan fixa snus tills på fredag så, så, så kommer Linda att tycka att jag är tuff nog att hångla med” har förbytts till ”bara Wenger, eller styrelsen, eller Kroenke, eller vem f-n som helst gör vad f-n som helst.”

Ett annat exempel på Ove Tobiassonsyndromet är hur vi tenderar att förhålla oss till unga spelare som nästa frälsare att rädda oss från det onda. Den senaste i denna rad av potentiella Y-korsningar är inte helt oväntat Oxlade-Chamberlain, som kanske många ansåg vara något för dyr när han i somras kom till oss, men som nu talas om som den som, tillsammans med RvP, skall rädda vår säsong och göra oss till ett Champions League-lag även till hösten.

Och jag måste erkänna en sak. Jag tycker han är rakt igenom grym. Jag är helt såld på honom och totalt stensäker på att han är the real deal. Att han inte bara har farten, utan även finterna, skotten och spelfördelarhuvudet. Han är liksom redan bäst. I världen. I hela. Lika bred som skitungen Messi är lång och lika självklart leende som världens bästa zlatan, minus personlighetsstörning och psykopatagent. Man blir bara helt till sig. Man får bara hopp. Det känns som liv, det luktar vår.

Och jag hoppas så evinnerligt att jag inte fallit offer för Lex Tobiasson. För Bullen var säkert en bra kille, men näste svenske stormålvakt, det blev han då inte. Och jag hoppas att AOC inte skall trilla dit på samma sätt som vi tvärsäkra ungar på den förpubertala skolgården, gjorde. Att han inte stannar upp och blir offer för hypen som baseras på vår icketillfredsställda längtan, på vår Den Vuxne Mannens Hormonella Dropkick och på det underskott av framgångssagor vi försmäktar i.

För på varje Wilshere går det hundratals av Justin Hoytes, på varje van Persie går det tusentals Aliadières och på varje Szczesny går det näst intill miljontals Taylors. Säkert sköna snubbar och jättesnälla alla dagar i veckan. Men AOC skall bli någonting mer, någonting riktigt, någonting bäst. Han skall bli störst. Och han skall rädda oss ifrån förfallet ned i ligans mittenträsk eller ännu värre det där som mutkolvarna haft den klart osköna smaken att skapa och sedan döpa till UEFA Euro League.  Bara Alex Oxlade-Chamberlain…