Davidsson & Mannen

I föregående inlägg resonerade jag kring vilka spelare som vi behöver handla in för att stärka upp målvaktspositionen och det centrala mittförsvaret, för att sedan förvirrat irra omkring i någon form av högerbacksrelaterad träskmark som mestadels stank av min egen okunskap alternativt ovilja. Utan att nedslås av det sistnämnda tar jag idag raskt ett kliv upp i banan och börjar med att fästa det Arsenalska flaggskeppet vid mittfältsbryggan innan anfallspositionerna skall knopas ihop.

Den serie texter som jag nu ämnar publicera kommer med största sannolikhet att skriva om sig själv ett antal gånger de kommande tre månaderna. Du, jag och en massa andra arsenalister kommer att bolla inköpsbehov, spelarpositioner och spelarnamn så till den milda grad att vi knappt kommer att minnas vad vi så säkert visste, vad vi önskade och vad vi förutsåg någon gång i slutet av maj. Då vi just hade vunnit FA-cupen, då hela galenskapssäsongen låg framför oss och då hoppets låga ännu lyste över Arsenalland.

Första gången jag stiftade bekantskap med fotbollsklubben Cardiff City var när jag, genom någon sönderläst och begagnad fotbollstidning, insåg att klubbens hemmaarena hette något i min värld så otroligt coolt som Ninian Park. Om att namnet gick att härleda till en engelsk krigshjälte och tillika lord som hette just Ninian, viste jag intet, för jag trodde det var någon walesisk variant på en såväl maskerad som härligt farlig krigare och det kändes otroligt fräckt. Då.

Lördagen var en dag för kalas, en dag för firande och en dag för eufori och så var även söndagen. Kanske inte för egen del, men för alla de över 250 000 människor som på olika sätt följde lagets, och klubbens uppenbara frontfigur Gunnersaurus Rex:s, färd genom Islington för att fira, var även gårdagen en dag av sång, glädje och segeryra. En FA-cupseger skall firas, en första trofé på nästan nio år skall definitivt firas och den FA-cupseger som lyfte bort det tyngsta av ok från klubbens axlar skall verkligen firas.

Några av oss är unga, andra är gamla och ytterligare några av oss har väntat alldeles för länge. Vi har väntat i år av förvisning, vi har väntat i år av nedbrutenhet och vi har väntat i år av lidande. Åtta år och 361 dagars väntan fick idag sitt rättmätiga slut. Äntligen är vi åter vinnare, äntligen är vi högst upp och äntligen är vi tillbaka där vi skall vara. År av exil, år av smärta och år av vedermödor. Idag fick det sitt slut.

Jag minns den senaste gången vi vann en trofé. Jag minns på vilken pub jag satt, jag minns vilka som var i mitt sällskap och jag minns att jag då ganska nyligen hade blivit pappa. Jag minns att livet som förälder stundtals kändes tämligen förvirrande, att vi just hade lämnat vår lägenhet i stadens mest krogtäta område och att det var just därför vi satt på just den pub vi då satt. Jag minns matchens täthet, vi mot vår på den tiden huvudsaklige fiende och jag minns Mad Jens räddning på Scholes försök i straffavgörandet.

Denna vecka har min son spelat fem matcher, gjort ett mål och träffat någon av målstolparna hela fyra gånger. Lika glad och stolt jag har varit, och ständigt är, över hans glidtacklingar, hans fina passningar och hans, tämligen, välriktade skott, lika mycket har jag unnat honom att få göra något ynka mål till av alla de chanser han har skaffat sig under matcherna.

Jag vet inte hur det var med er, men min uppväxt och skolgång var, fram till det att pubertetens egenproducerade hormonpiller kickade in, i princip ett enda långt kutande på, eller till, skolans fotbollsplan. Djungelns då rådande lag var att det barn som, efter att klockan ringt ut till rast, sprang snabbast och först kom till fotbollsplanen fick vara så kallad försteväljare, medan den som kom dit näst först blev så kallad andreväljare.

När jag växte upp var jag kanske aldrig den lilla småstans allra tuffaste snubbe. Jag var förvisso metal, körde fräck Puch Dakota och hade en högst påtagligt ”farlig” outfit i form av höga sneakers, Levis 510:or och jeansjacka med läskiga tygmärken på. Jag hade långt hår, hänge i form av ett sågblad i ena örat och obskyra tischor med musikalisk läskighet som tema.

Apjäveln här! Då sjuhäradsbetäckare Davidsson & Mannen dagen till ära med stor sannolikhet höll ett swingersparty för alla grannar och bekanta får allas er favoritapa hålla i spakarna. Ett swingersparty är, för er som inte vet det, ett party där nästan alla ligger med nästan alla och har det sådär gôtt som man bara kan ha det på bästkusten. Utan att spekulera alltför mycket säger ryktet om familjefar D&M att hans fäbless för lack, piskor och läder varit det dominerande temat under dagens swingerspartaj.