Davidsson & Mannen

Varje gång vi möter Aston Villa så måste jag, med all viljekraft jag kan uppbära, vinnlägga mig om att inte skriva om Black Sabbath, ett av världshistoriens bästa hårdrocksband, som just kommer ur den Astonska rödtegelstensnedtyngda myllan. Det brukar gå sådär, jag brukar ha rätt rejält svårt att hålla mig till endast idrottsliga övningar, men dagens text skall banne mig bli ett undantag eller rent av paradigmskifte. För idag skall jag bara skriva om söndagens möte med fotbollslaget Villa från Aston. Där med basta!

Med en sådan klickbetande rubrik väntar ni er med största sannolikhet ett klassiskt internetskt rasande. Ett frenetiskt och salivstänkande utfall riktat mot Wenger, mot FA eller mot någon annan kraft i den moderna fotbollen, som med övermäktig styrka drar åt ett markant annat håll än jag eller min syn på fotboll. Men så är, i varje fall idag, inte fallet. För idag tänker jag fortsätta mina tre transfertankar med att vika ut kring en och addera ytterligare två.

”Äntligen!” skrek nog ett antal Brighton & Hovefantaster dagen det blev klart att The Road To Falmer var över och år av hemlöshet med den. Planeringen och bygget av den nya arenan hade skjutits i långbänk av juridiska överklaganden och vändor ända sedan 2002 och arenan, som var planerad att stå färdig lagom till säsongen 05/05, började byggas först 17 december 2008.

Nu har söndagens matchs alla intryck någotsånär lagt sig och ur glädjen, lättnaden och den bitvisa euforin har en mängd tankar och frågor utkristalliserat sig: Hur är det egentligen med den gode Ramseys fokus på sin primäruppgift? Är Olivier Giroud faktiskt tillräckligt bra för att vara förstaval i ett lag som Arsenal? Och hur gör vi plats för den i klubben nioårsjubilerande och snart återställde Theo Walcott?

Dagar som dessa är man lite grann som man var i går kväll. Man var då kungen, den glatt visslande mannen med ett leende över till var och en som behövde det och man var en man som plötsligt lagt allt vad grubblande bekymmersamhet åt sidan för att bara vara i det ljuva livet. Nu är det måndag och vardagen har lagt sig som en dämpande filt över en, men man är fortfarande lite kingen, man är fortfarande sådär lite bäst i världen och man är fortfarande grabben (alternativt tösen) hela dagen. För med oss fick vi någonting som vi vant oss vid att nästan aldrig längre få.

Jag har i princip haft samma väg till mitt arbete i nästan tio års tid. Jag har inte haft samma arbetsuppgifter, i perioder har jag varit ute och flängt i utomsocknes verksamheter och jag har kunnat utveckla både mig själv och min yrkesperson under åren som varit och gått. Man jag har haft nästan samma väg till arbetet under en herrans massa år.

Igår mötte Arsenal Stoke City på Emirates Stadium i en match som jag trummat upp som Rymdimperiet slår tillbaka, med referens till en välkänd sagovärld där vi, som hemmahörande i en av alla dessa moderna rymdskeppsliknande arenor fick stå som representanter för ondskan medan Stoke, med sin touch av brittisk old-schoolgenuinitet fick stå för det goda.

Arsenal sägs ofta, av objektiva slötittare, stå för den goda fotbollen och Wenger anses ofta vara någon form av fotbollsideologisk visionär med rätt och fel som tydliga rättesnören. Till detta sätts ofta söndagens motståndare, Stoke City, som någon form av motpol. Estetik kontra genuinitet, modernitet kontra det reaktionära och det öppensinnade kontra det reaktivt bakåtsträvande.

Nu har vintermörkret lagt sig över nejderna, i landets näst största stad är marken fylld av gråbrun gegga och vi skall alldeles strax tvingas skilja oss från det juleljus som lyst upp vår tillvaro de senaste veckorna. Fotbollens transferfönster står nu sedan fyra dagar vidöppet, Arsenal har ännu inte signat någon spelare och jul- och nyårshelgernas täta matchande är över för den här gången.

Igår mötte Arsenal Southampton borta på St Marys Stadium nere vid  Englands sydkust. Visst var det lite blåsigt, men det annars så frekvent förekommande ösregnet höll sig undan, varför gårdagen, rent vädermässigt, hade kunnat bli en helt okej tillställning. Southampton saknade Schneiderlin, Clyne och Cork varför deras redan tunna trupp hade kunnat bli en ganska trevlig nyårspizza, för ett Arsenal som bara dagarna innan hade tagit säsongens första seger mot ett topp 7-lag, att mumsa bort nyårsdagens baksmälla på.