Davidsson & Mannen

Denna dag började i både trött och högst bakullt skick. Gårdagskvällen hade jag spenderat på/i Pusterviksbaren där ett av landets bästa band Tiger Lou spelade. Jag har inte sett dem spela sedan ungefär 2009 och det var ett synnerligen efterlängtat återseende jag fick igår. Men så dj-a sent. Är du runt de 20 så börjar kvällen runt halv tolv, är du runt 40 ja då skall den sluta vid ungefär samma tidpunkt. När ungdomarna går ut, går farbröderna hem. Men igår gick ju inte detta alls.

Okej, det kan regna rejält på de engelska öarna, dess invånare är inga nybörjare i grenen Vätska och Väta och det är tämligen få städer som snubblar på företeelser såsom daskigt duggregn, dis och fallande gråskalor. Men ett Cardiff en sömnig söndagsförmiddag i slutet av september kunde verkligen sin sak. Kunde det där med ett aldrig sinande duggregn, med färgen grått i alla betänkliga nyanser och kunde det där med en fukt som aldrig slutade krypa in under kläderna.

Har ni någon gång varit på ett kalas, en fest eller ett samkväm som liksom aldrig riktigt lyfte? Där folk satt och småputtrade i sofforna, konversationer flöt på lätt och ledigt, men där den där riktiga partystämningen aldrig riktigt inföll? När ingen blev så där frejdigt kalaspackad och ville svinga sig i takkronorna, ingen dansade med bar överkropp med underkroppen inrullad i hallmattan och där köket aldrig riktigt blev det där euforiska bastuaggregatet?

Innan vi sätter tänderna i morgondagen måste vi på passa på och njuta en stund av gårdagens händelser. Nu ogillar jag ju å det grövsta dopninglaget shitty varför en massa gjorda mål och tre poäng till dem per automatik väcker såväl vämjelse som nedslagenhet. Fast det är ändå lite svårt att inte fyllas av skadeglädje när laget shitty sätter sex mål på är de inför säsongen så oerhört hypade Tottenham Hotspur FC.

I gårdagsmorgonens inlägg inför dagens match gick jag på i John Pohlman möter Anslagstavlan ullstrumporna och skanderade vitt och brett om de risker som följer på det väderomslag som min hemkommun stod mitt upp i. Omslagets eventuella risker ansåg jag även att fotbollslaget Arsenal stod inför denna lördag, när nu spelet i EPL äntligen skulle återupptas och där första utmaningen, i form av hemmamötet med Southampton, skulle antas.

Nu är äntligen ”det onödiga ordet på L” över för denna gång, ja till och med för detta år. Om jag förstått saken rätt så har vi inte drabbats så hårt av landslagseländet som vi brukar göra, utan har till och med haft nytta av avbrottet eftersom killar som Ramsey, Özil och Rosicky har fått vila ikapp sig och blivit fria från både ljumskproblem och influensasymptom. Vi vandrar således vidare ur landslagsmörkret in i en senhöst med en, med Arsenalmått mätt, fullt acceptabel truppsituation.

Under temat ”onödiga ord på L”, så har min sjuårige son nu fått ”landslagsuppehåll”, att ta med sig till ännu en skolvecka under Fröken Lottas beskyddande vingar. I morgon tisdag rundas tack och lov detta årets sista landslagsuppehåll av och jag vill passa på att använda detta uppehåll, att inte bara snacka om den samlade mänsklighetens fatala värderingsförfall, utan också ta tempen på och kolla läget med vår lille käre krabat, fotbollslaget The Arsenal.

Jag bor i staden Göteborg och har som mitt andra lag efter Arsenal, stadens största och mest framgångsrika lag, Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg. Jag tror att jag började intressera mig för dem ungefär då 70-talet gick över till 80-tal och de tog sig från spel i dåvarande division 2 till vinst i UEFA-kuppen på bara några år. På den tiden jobbade spelarna som rörmokare, som fritidsledare och som fastighetsskötare. Ingen var ännu anställd som heltidsproffs och spelarnas försörjning vilade på andra valv än fotbollens.

…är absolut ingenting du kommer få av mig idag. Och heller inte någonting som jag är i stånd att prestera. Efter att jag, enligt Fru D&M, hade tagit förlusten väl under söndagens kväll, vaknade jag natten till måndagen klockan 02.15 till stanken av min egen bitterhet, ljudet av mitt egna ojande och till den oskönt påträngande känslan som bara en onödig, kastrerad och mörkläggande förlust kan medföra. För Manu var egentligen inte bra, problemet var endast att vi var sämre.

Jag vet inte var jag skall börja. Skall jag börja med en mittfältsduon som heter Arteta-Flamini, skall jag börja med att mittbacksparet hette Koscielny – Vermaelen eller skall jag börja med att den andre avbytaren vi satte in hette Bendtner i efternamn? Med att vi har en bra startelva, men inget alls mer? Vi kan skylla på otur, vi kan skylla på influensa eller på att cynismen inte riktigt är av den nivå som behövs.