Davidsson & Mannen

Jag, D&M, har inte på något sätt skakat av mig söndagens vedervärdiga upplevelse, den ligger fortfarande över mig som en tung och mögelfuktig pläd. Tyngden och stanken gör sig ständigt påmind och inte en stund längre än en kafferast, går utan att jag tvingas se mig över axeln efter den rakt igenom vämjeliga fotbollsmatch som inte släpper mig ur dess stenhårda grepp.

Och om behoven inte var tydliga nog före, så finns det inte ens en gentilt wengersk möjlighet att bortse från det uppenbara, efter. Det står två onda sanningar i vars ett hörn och samlar ihop mörker att fördunkla oss i. Två ting som kanske inte helt omöjligt går hand i hand, men som håller klubben i ett allt fastare strypgrepp. 1: Vi saknar helt och hållet försvarsspel. 2: Vi saknar helt och hållet förmåga att ta hit världsklasspelare. Om möjligt skall jag nu försöka angripa de båda tengilska riddarna och föra dem ut i ljuset för en stunds skärskådning.

1: Det totala avsaknaden av ett fungerande försvarsspel: Den gamle husguden Martin Keown satt i en BBC-soffa för ett tag sedan och analyserade Arsenal och självklart kom han in på försvarsspel. Han kommenterade bilder av en Johan Djourou som ägnade sig åt allt annat än effektivt försvarsarbete, men hade den goda smaken att inte hänga spelaren personligen, utan angripa problemet genom att hävda att Djourou inte blivit ”well educated” i försvarsspel. Nu är förvisso Keown som före detta spelare men framför allt före detta assisterande tränare med ansvar för försvarsspel part i målet, men hans poäng var uppenbar. Arsenals försvarsproblem hänger bara delvis på uteblivna inköp, utan mestadels på att Wenger inte kan konsten, eller inte vill/underskattar vikten av, att träna spelarna på att försvara. Att Wenger inte heller har erkänt bristen och tagit någon annan till hjälp. Som han exempelvis gjorde när just Keown, under CL-finalåret 05-06 fanns med som ansvarig för defensiven.

Så Keowns åsikt var att vi absolut måste köpa in någon eller några bättre försvarsspelare, men att detta bara skulle vara en temporär lösning, då deras kompetens under Wengers ledning, inte skulle komma att underhållas och således gå förlorad under årens gång. Jag tycker detta är en oerhört viktig poäng och undrar hur den kan vara så uppenbar utan att någonting görs åt den. Hur är det möjligt att vi ännu inte har någon som Keown, någon som Parlour eller någon som Adams i staben av assisterande?

2: Vår oförmåga att ta in världsklasspelare: Visst var Arsjavin grej of the day, när han kom hit, men oj vad den transfern drog ut på tiden. Och visst var Nasri nästa stora sak när han kom till oss, men vart tog han vägen? Vi kan kasta hur mycket dynga på Wengers så kallade transferpolicy och på hans naiva Project Youth. Men tänk om dessa inte är hans ändamål, utan bara olika medel han tvingats ta till? Om det inte är hans naivitet som gör att han agerar och låter som han gör? Tänk om hans händer är bakbundna av styrelse, ägarstruktur eller annat och att han endast är en presstalesman lojal med sin arbetsgivare? Som Svennis när han redan visste att han skulle få kicken av shitty, men ändå höll god min vid Thailand-resan.

Tänk om det vi ser bara är toppen på ett isberg. Om den lönepolicy vi har inte är Wengers utan de ovanför honom styrande? Om han är ombudet som levererar beskedet och att han gör det, inte bara av lojalitet till sin arbetsgivare, utan även av kärlek till klubben? Att han önskar klubben ett bättre öde, men inte tillåts ge de löner som toppspelare kräver?

Om detta kan vi endast spekulera, men en sak jag med säkerhet saknar i denna svåra tid, vad som än är roten till den, är den pusselbit vi famlat efter ända sedan september 2008. En David Dein. En streatsmart länk mellan Wenger och klubbens styrelse. Ett socialt unikum och en brobyggare av högst ickeidealistiska sort. Nära vän till Wenger, men också en institution i klubben, utan den där gammelengelska jag-vet-bäst attityden vi genom åren har sett hos vissa andra i klubbens beslutande organ.

Förvisso var han emot byggandet av en egen arena och förvisso är han del av Usmanovs Red & White Holding. Men han är också en oerhört pragmatisk man, med ett enormt hjärta för klubbens bästa. En man som, tillsammans med Wenger, fått stagnerade, eller till synes helt avsomnade, karriärer att lockas över till Arsenal för att här ta en sådan ny fart. Det är nästan så att man undrar vad Dein/Wenger hade kunnat göra med förra sommarens transferkärlek Yoann Gourcuff..?

För kanske behöver Wenger inte mer av samma, röster som håller med eller talar samma språk. Kanske behöver han sina motpoler. Som en blindgalen Keown som håller i försvarstrådarna och en taktiskt slipad affärsman som David Dein som motvikt till Wengers, vad det verkar, idealistiska syn? Så visst måste vi ha in ersättare till förlorade spelare samt en mittback från det absoluta toppskiktet. Men vi måste också få in nya röster runt Wengers. Detta är D&M´s åsikt, vad är din?

Vi är inte en inköpt spelare från att vara titelaspiranter. Inte en inköpt spelare från att vara topp 4. Vi var inte ens en spelare ifrån att hålla jämna steg i dagens match mot manu. Vi var en spelare. En enda spelare som kan gå ifrån Old Trafford med, i varje fall, viss heder i behåll.

Den spelaren var inte Armand Traoré. Han hade förvisso old school-snyggt svarta dojjor, men det var ändå inte riktigt han. Det var absolut, och här skriver jag absolut, trots vad många Arsenal-fans tycker, inte Koscielny. Riktigt usla val, totalförnedrad av Rooney och totalt avklädd och synad. Det var heller inte på något sätt hans mittbackskollega Johan Djourou, som ständigt stod fel, agerade fel och vars totala uppsyn talade fel. Det kunde, till viss del ha varit League Ones ena bidrag till europafotbollen, Jenkinson, men hans andra gula diskvalificerade även han från den möjligheten.

Det var inte heller varken Rosicky, Ramsey eller den debuterande Francis Coquelin, trots att den sistnämnde gjorde vad som kunde förväntas av en ung ligadebutant som tvingades möta den stora ligans avslöjande strålkastarljus mot ett av världens bästa fotbollslag. Rosicky gjorde ett par livfulla tacklingar, men nej, det var inte han. Ramseys insats vill jag inte ens beröra, det skulle framställa mig i allt för mörk och sadistisk dager.

Av de tre anfallande Arsenal-spelarna kunde till viss mån Andrei Arsjavin finna acceptans för sin tillvaro, kanske på ett visst sätt även TW14, men nej, ingen av dessa heller. Lagkaptenen Robin van Persie, denne kille som under uppväxtåren bar en Arsenaltröja med JVC på bröstet, kunde ha blivit han, denna singularis persone grande. Men nej, eller, maar geen som han själv skulle kunna ha sagt. Att han, som kapten, la en sådan otroligt osäker, räddhågsen och impotent straff som den han gjorde, gjorde mig bara ledsen, nedslagen och mörk till sinnes.

Ingen av dessa ovan nämnda kan komma hem till sin säng och äga rätten att sova gott inatt. Ingen, ingen. Endast en person äger den rätten, och det är samma kille som idag, i en så kallad storklubb, släppte in åtta mål. Att släppa in åtta mål och ändå vara lagets bästa spelare säger kanske ingenting om den egna prestationen, men så otroligt mycket om omgivningens. För manuspelarna gavs all tid i världen att måtta in årets mål. De var obevakade, fridlysta och hade frikort till vad de än hade för avsikt att företa sig.

För Arsenal är i spillror, Arsenal är i fritt fall och Arsenal är nere för räkning. Ingenting har vi att glädjas åt, ingenting har vi att bygga på. Vår demontränare, en av världens 5-10 bästa fotbollshjärnor, var har du tagit vägen? Var det din taktiska briljans som, i 3-1 underläge på Old Trafford, satte in en 17-åring från League One som lösning på ekvationen? Var det din briljans som styrde skutan rätt och landade i en 8-2 förlust?

Nu är allt svart, hopplöst och tomt. D&M är full, börjar få ont i huvudet och skall gå till jobbet i morgon bitti. Men oavsett vilken slapp eller trubbig person jag är, skulle jag ha kunnat sova gott i natt. Om det inte var för 10 man och en tränare som lät mitt, ditt och vårt älskade Arsenal få falla ned i förnedringens nedsmutsade crashlandning.

Det sägs att man skall bryta ned för att bygga upp. Vi får väl enas om att Wenger nått i varje fall halvvägs på det spåret...

I morgon eftermiddag möter vi titelförsvararna manu borta. D&M skall dricka söndagsmiddag tillsammans med ett manu-fan, en West Ham och en som bekänner sig till LFC-tron. Arsenals frånvarolista är digrare än ett kriminalregister i N17 och vi har skador och avstängningar på grund av bröt, stök och Joey Barton. Av den andledningen har reseledare D&M plitat ned följande opartiska och högst sakliga bakgrundsfakta om våra motståndare och den stad de verkar i, eller just vid, eller vad f-nken de nu tycker där uppe i nordväst. Varsågoda.

För nu skall vi vända våra blickar mot den engelska industrialismens självaste livmoder. Staden lär ha sitt ursprung i ett romerskt fort som enligt uppgift restes några hundra år före Kristus antagna födelse. En massa soldater slog sig ner i området varefter områdets befolkning fortsatte med att slå ner varandra eller andra, under en herrans massa år.

De så kallade anglosaxarna höll området i hård tukt och förmaning, vikingar var sedan där och stökade till det fram till att den normandiske Vilhelm Erövraren, i området mer känd som Wilhelm The Bastard, körde hårt med stadens då ganska nedslagna invånare. Det har varit inbördeskrig, världskrig och irländsk befrielsekamps mest våldsamma inslag, som präglat stadens moderna historia. Detta gör att man får anta att klubbens superstjärna Wayne Rooney inte alls känner sig hämmad, utan snarare hemma, i denna historiskt sett något bulkade miljö.

Något som också präglat staden Manchester och dess invånare, har varit den ständigt pågående kampen, inte bara mot landets huvudstad eller mot den allmänna livsledan, utan även mot grannstaden Liverpool. Då Liverpool under perioder blomstrade som välfungerande hamnstad där grävde manchesterborna ned sig i skyttegravar, ända fram till att de själva grävde djuphamn och, i och med detta, konkurrerade ut Liverpool som områdets största handelsport. Efter detta steg arbetslösheten vid Merseyside i höjden och manchesterbornas stolthet över densamma likaså.

Klubben som Arsenal nu skall besöka kallar sig idag för Manchester United. Den bildades 1878 i den östra delen av centrala Manchester och gick då under namnet Newton Heath LYR Football Club. Den gjorde så fram till 1902 då de bytte namn till nuvarande Manchester United. Dock var klubben kvar i Eastlands närhet fram till 1910 då de packade ihop och lämnade innerstadens buller och bus för förortens, ja nästan landsbygdens, lugnare tempo och fridfullhet.

Efter att ha gjort så hamnade klubben i en något brydd situation. Detta då både förorten Trafford och förorten Stretford gjorde anspråk på att inhysa klubbens arena Old Trafford. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan eller kanske både och. Detta då arenan ligger i Trafford, men dess numera rejält utbyggda västra kortsidesläktare, är i nästan kuslig närhet till grannorten Stretfords gräns.

Puh, inte lätt att reda ut den härvan, men vi hoppas ändå att killarna i Trafford och killarna i Stretford är snälla mot varandra och under årens lopp lärt sig att hålla sams. Det bör dock tilläggas att fotbollsarenan Gamla Trafford inte skall blandas ihop med den närliggande, och ännu äldre, cricketarenan med samma namn. En cricketarena som sedan 1857 inhyst Manchester Cricket Club och burit sitt namn precis hela denna tid, vilket egentligen borde ha gjort fotbollsarenan till New Trafford eller Young Trafford, eller va f-n? Same, same but different names, fast tvärtom, liksom. Ja, de gör det inte lätt för sig, killarna i nordvästra England.

Nej, det verkar mest vara stök, bök och en hel del livfullt promiskuösa sömmerskor där uppe i nordväst. Ingen ordning alls, kortväxthet till följd av undernäringen och brottarkroppar med tillhörande blomkålsöron. Kanske inte konstigt att den gamle stilikonen och estradören Steven Patrick Morrissey under sin vistelsetid i staden, tyngd av vemod och bristande samhörighetskänsla, sjöng att Heaven knows I’m miserable now..?

-So hit em where it hurts. Up you Gunners!

Ticktack klockan slår, man undrar vilken toppkvalité vi slutligen får. Ticktack klockan slår, man vrider sig i våndor varenda j-la ett år. Ticktack klockan slår, vad mer måste hända innan nästa stjärna går.

Ticktack klockan slår, men undrar ju någon stans hur Arsène mår…

Tack, med den småskolepoesin i ryggen kan vi konstatera att vi nu äntligen har det högst osköna Champions Leaguekvalet bakom oss och att vi således fortfarande kan försöka upprätthålla skenet av att vara ett storlag. Vi vet alla vad Wenger sade om scenariot om både Fabregas och Nasri skulle lämna oss och vi vet alla vad som hände. Vi har varit inne på symbolvärdet av dessa förluster tidigare, idag skall vi tala om de reella behoven som dessa spelares lämnande innebär för oss.

Vi har sex dagar kvar innan fönstret stängs, varav en kommer att spenderas i Manchester. Vi, här på D&M-redaktionen, är generösa av oss och ger Wenger fem och en halv arbetsdagar på sig att reparera den skada som uppstått.

Initialt bör det sägas att en mittback bara måste in. På min lista står det Cahill, Samba och sedan kanske i viss mån Jagielka. Jag skulle bli oerhört glad om någon av de förstnämnda anlände, men också glädjas åt Jagielka. Trots att Jagielka är mer av det vi redan har och inte, som Cahill och Samba, det vi egentligen behöver, nämligen storlek, styrka och respektgivande elakhet. Men allt är bättre än nuvarande Silvestre, eh… förlåt Squillaci menar jag.

Sedan över till det som inför silly-säsongen inte fick hända, att både Nasri och Cesc lämnade oss, och ser över vilka alternativ som kan bli aktuella. Självklart kan ett lag försöka ersätta de förlorade spelarna rakt av, i vårt fall söka en så lik kopia till Fabregas som bara är möjligt och en detsamma till Nasri. (Kanske även en Clichy-look-a-like fast då med fungerande positionsspel och rättställd inläggsfot, fast vi släpper det just nu. ) Denna strategi känns ofta rätt, att ersätta samma med samma, men jag tror den är ytterst svår. Dels för att dessa spelartyper av rätt kvalité bär prislappar med för höga siffror för Wenger, men även för att dessa karbonpapperstankar sällan fungerar i verkligen. Så låt oss se på några andra alternativ. Dessa kan självklart kombineras, allt utifrån tycke och smak.

Wengers Choice 1: Vi flyttar upp Wilshere på Fabregas plats och skolar in Frimpong på JW´s gamla. Mittfältet blir då inte bara mer defensivt och fysiskt, utan JW får även spela på den position Wenger spådde skulle bli bäst för honom. Ramsey och Rosicky kan agera rotationsspelare, eventuellt också Lansbury om denne stannar kvar, medan Diaby fortfarande inte kommer göra sig aktuell.

Wengers Choice 2: Denna är lik ovan nämnda WC1, men där Wenger väljer att inhandla någon, förslagsvis någon som just lämnat tonåren bakom sig. Här kan vi se någon som exempelvis Yann M´Villa från Rennes.

Wengers Choice 3: Mannen går bananas och handlar inte in bara nödvändig mittback och någon som i WC2, utan även någon som kan ta över efter och ersätta Nasri. I nuläget verkar det, i sådana fall, inte kunna bli någon annan än Lilles Eden Hazard. Lille uppger sig inte vilja sälja, men Wenger får en, ursäkta eventuellt nedsättande uttryckande, lidnersk knäpp och dundrar upp sedelbunten varpå de gå ned i splitt och säga ja.

D&M Choice 1: Vi flyttar ned Robin van Persie som nummer 10 och inhandlar en renodlad striker/nr 9. På något spanskt överskottslager eller i någon italiensk kurva finner vi en kille som kan få smörpass av RvP och göra en herrans massa mål. För visst gör RvP, mellan rehab-varven, många mål, men hans egentliga potential adderat med klubbens nyblivna behov, gör att han får ta ett steg ned och bli vår nye Bergkamp.

D&M Choice 2: Galenpannan Barton lockas över på fri transfer och får en uppgift som moralhöjare och etisk mentor åt våra småkryp till juniorer. På det centrala mittfältet roterar Barton med Song, JW, Frimpong, Ramsey och Lansbury, medan JW också avlöser Rvp som playmaker. Till kanterna handlar vi in någon Hazard-snubbe att göra motståndarnas ytterbackar snurriga. Är det stor skadefrånvaro centralt går Arsjavin in och trollar fram bollar från nr10-platsen.

D&M Choice 3: Wenger trollar med knäna och får en playmaker av världsklass för en halv special grillad med västkustsallad och en årsprenumeration på Buster. Denna playmaker pendlar mellan Cesc´s gamla och Nasri´s gamla platser och utropas, någon gång i januari-februari, till den nye Kaka. Till detta tar vi in Scott Parker för fyra miljoner pund.

Joker i D&M-leken är schackspelsdominanten och snilleblixtaren Bastian Schweinsteiger. Förvisso bunden till Bayern i form av ett långt kontrakt och cup-tied. Förvisso förväxlande lik Bastian Schweinsteiger, men j-klar vad vi saknar en tysk i laget. Blir inte jokern aktuell, så har vi pengar över även till en vänsterback, varför Traoré lånas ut eller säljs och erfaren backup kommer in.

Analys: Chansen att någon av D&M´s idéer blir verklighe kan anses ligga mellan 0 och 0 %. Säkerligen kommer det i stället att sluta i ett Wengers Choice 4, vilket kommer att innebära att en erfaren spelare, a la Squillaci, kommer in, spelar tre matcher, gör bort sig totalt och sedan förvisas till bänken och CC-spel. Alternativt en van der Vaart-liknande transfer där vi alla kommer att prisa Wengers förmåga att upptäcka de röda realapparna där ingen letat och allt blir frid och fröjd. Birminghams Dann ratar i sista stund resandefolket och kritar på ett backup-kontrakt, varpå Wenger berättar för honom att han är toppklasspelare varför Dann blir lika förvånad över detta som du och jag. Till detta landar  han ”Näste Fabregas” i form av random fransk junior med afrikanska rötter och längtan efter spel i ACoN.

Konklusion: Obligatoriskt köp av startklar mittback. Till detta ytterligare två spelare redo att starta ligamatcher, ett antal platsrockader kan komma att bli aktuella. Detta samtidigt som Frimpong får allt mer speltid och alla älskar honom för precis allt han gör. Ungefär så, hur ser dina val ut?

Det är så här det skall vara, det är det här mitt Arsenal är. Som en boxare, svullen av yttre våld, groggy och desillusionerad, nedslagen och sittandes på alla fyra. Där publiken fått vittring på blod, redan cashar in på bettet för att få se honom resa sig på nio. Att ha kraft kvar till ett enda slag för att sedan lyckas få in det rakt i motståndarens stelnande hånleende.

Som ett sent tillfrisknande av en nära anhörig, som ett återdraget varsel om uppsägning eller som ett negativt svar från STD-mottagningen. Det här är mitt Arsenal. Som att rättvist ligga under med ett noll i halvtid för att sedan ändå vinna matchen. Som en lättnadens suck, ett vunnet remi eller ett senkommet brev av upprättelse.

This is my Arsenal. Uträknat, utskrattat och på dekis. Hånat, bespottat och övergivet av dem som borde har varit där för oss, som borde ha burit oss när vi som mest behövde det. Dåliga och utan det vackra spelet. Som en parafras på Millwalls klassiska ”No one likes us, and we don’t care.“ Så långt från tiki-taka du någonsin kan tänka dig, men med omställningar som ställer om världen till god. This is my Arsenal. Knästående och ragglandes, tärda av svåra år, bara väntandes på den sista sparken i ryggen för att cementera fallet, frambringar vi en pistongrörelse som krossar motståndarnas kulor.

Ett billigt trick, en låg nivå och ett skakande huvud. This is my Arsenal. Fulspel, fattigdom och utan flärdfullt ryshpysh. Blekrosa engelsk hud mot solbränd italienskt nopprad dito. Utan framtid, utan lullull och bara bergtagen av nuets magi. Bit för bit tuggar vi oss fram, meter för meter klättrar vi upp ur bråddjupet och millimeter från millimeter reser vi oss från den smutsiga asfaltens förnedrande kyla. Vi spottar blodet i ryggen på antagonisten, men vi viker aldrig ned oss.

Rätt eller fel, orättvist eller ej. Vi är fortfarande kvar, fortfarande där och fortfarande vid liv. Stolpskott, straffräddningar och utan fungerande mittbacksduo. Inte vackra, inte solitt täta, vi står fortfarande upp. Som en lättnadens suck efter sömnlösa nätter av vakande. Som en trötthet du längtat efter, att tillåta dig att känna. Som en lövskog efter åskväder, som ett förlåt efter upprivande bråk.

Det här är mitt Arsenal. Det är det här jag känner igen och det här jag lättast kan relatera till. Vi är alla olika, vi tycker alla olika om vad som är bäst, vackert och vad som egentligen är Arsenal. Men det här är mitt, hur är ditt?

Minns ni den lilla isländska sångerskan Björk och hennes låt ”Army of Me”? Den ultrasuggestiva basslingan, de statiskt hamrande trummorna som tämligen marscherade in i ditt medvetna och med den nästan änglalika sången svävande svindlande högt över den övriga låten långt, långt där nere. Kommer ni i håg?

Och videon? Där den späda och nästan docklikt sköra Björk, i en tid oändligt lång före SUV-ens, framför ett jättelikt fordon genom en gothemskt urban öken. Där hon ur sitt eget inre finner bränsle för vidare färd för att sedan förinta dumhetens självgodhet för den goda mänsklighetens uppvaknande. Boom, där kör hon över. Boom, där gör hon det en gång till.

Och just precis så som superhjältinnan Björk manglar ned och kör över världens alla små onda människokryp, just så, om än något mindre feminin, vill D&M se Arsenal agera i morgon kväll. Som en tre äpplen hög superhjälte som framför sig själv som en manglande monsterbil. Helt opåverkad av yttre omständigheter eller påfrestningar, som med superkrafter fortsätter sin kamp mot fotbollens skitstövlar.

Som Jack Wilshere förra säsongen. På gränsen till påfrestande dynamisk, nästan generande begåvad och med ena benet fortfarande i barndomen, läxade han upp fullvuxna katalaner som framstod som snoriga dagisungar, gnällandes över bristande uppmärksamhet från fröken. Eller som Arsjavin på Anfield Road, våren –09. Utan pardon, utan nödutgångar och fast utan någon Silvestre i backlinjen. Sådana skall vi vara i morgon kväll. Till synes små och bräckliga, till synes på randen till avgrunden och till synes i centrum för salvor som avlossas från alla håll och kanter. Elva snabba och till tänderna beväpnade små arméer. Uträknade av alla, med avstängd härförare och allmänt luggslitna men ändå de som får in sista sparken, vinner den sista avgörande millimetern territorium och sedan avgår med segern.

Intet ont om Udinese, men detta är inte bara matchen om miljonerna, detta är matchen om morgondagen. Detta är matchen som måste avsluta en sorgligt demoraliserande fas och påbörja en annan av dess raka motsats. En fas där färdiga spelare verkligen lockas till oss, där toppspelare vill förfinas och där spelare väljer Arsenal för att deras högsta önskan är att vinna. Om man skall tro på rykten så blir vi, om vi går miste om CL-spel, också utan värvningar av stjärnor. Så ont leder till ont och gott leder till gott. Därför är denna match inte bara en match. Det är ett vägskäl, en skärseld men också en potentiellt tickande bomb.

Med Wenger avstängd, Nasri kvar i England, allmänt elände och tandagnisslan till alla och en var. ”Arsenal är ett sjunkande skepp och spelarna gör vad de kan för att lämna i tid.” Låt folk tro att vi är impotent ofarliga, så visar vi att vi är dödligt giftiga. Låt folk skratta ut oss, låt dem hånfullt nedlåtande se på oss, så tar vi dem när de minst anar. Låt dem hävda att vår tid är över och att vår väg leder nedåt, så skall vi sparka uppåt som de aldrig hade kunnat förutse. Boom. Och sedan Boom en gång till.

Song, Frimpong och kanske en färdigrehabiliterad JW. Boom. Szczesny och Vermealen tryggar försvaret och släcker ned Di Natale med bihang. Gervinho och Arsjavin attackerar på flankerna och mästerstrateg van Persie leder sin rödvita arme av blixtkrigande underhundar att riva Udinese i trasor. Där satt den. Där tog vi dem. Och dem. Och dem där också. Den här fotbollsmatchen är inte liv och död, den är mycket mer än så.

And if you complain once more, You’ll meet an army of me.

Come on you Gunners.

Idag är det måndag, men inte vilken måndag som helst, utan måndagen efter lördagens hemmapremiär mot Liverpool FC. Och hur det gick i den matchen är det väl inte längre någon som inte vet. Det gick rakt åt h-vette. Inte ett rätt i boken utan bara fel, fel, fel och ta hem läxan igen, gör om, gör rätt.

Många av oss hade nog suttit och hoppats på en liten överraskning, sådär lagom till matchstart. Vi hade, fulla av längtan efter positiva nyheter och upprättelse, sett framför oss hur en Cahill, en Parker, en Baines eller varför inte en Hazard, presenterades lagom till avspark. För att göra laget så j-kla mycket bättre än vad det nu är och för att gjuta nytt mod i oss just nu så tillknycklade Arsenalfantaster. Men inte heller det fick vi se. Vi fick se en Nasri, som enligt alla jordens fotbollskällor, redan har sina bopålar nedslagna i Manchester och vi fick se ett inhopp av Bendtner vilken under, i princip, samtliga sommarens dagar, hävdat sig vara på väg ifrån oss.

Vi fick se ett av årets nyförvärv; den nittonårige högerbacken Jenkinson göra hemmadebut, och vad f-sen, han var väl inte helt fel ute. Vi fick se en mittback som vi för några år sedan hämtade från den katalanska sophögen och vi fick se honom bredvid en Vermealen som faktiskt visade en del av det som gjort att många av oss ser honom som en frälsare.

Men bortsett från nämnde Vermealen, kapten RvP och vår välsignade Sagna, så fick vi mest se en herrans massa tonåringar. Inget ont i det. Men när Liverpool bytte in Suarez och Meireles, då skrämde Wenger livet ur Dalglish genom att byta in Lansbury och Bendtner. Där LFC genom sina byten helt kunde ändra sitt anfallsspel, där hade Wenger inget som helst medel att ändra på den negativa trend laget var inne i. Non, nada, nien.

Och här har vi ett av alla de problem vi just nu brottas med. Vi har lånat ut Denilson och Vela, Nasri och Bendtner är, enligt uppgift, på väg bort och vi har redan sålt Clichy, Eboué och Cesc. Det blir, skall vi se här nu, en, två, tre, sju mer eller mindre etablerade spelare ur A-truppen. Och detta har vi löst genom att inhandla Gervinho. Hur många personer är Gervinho? Ja, just det. En. Skall vi se, här. Sju personer ut, en in. Sju minus ett är?

Vi kan tycka vad vi vill om Denilson och Vela, även om nutida Eboué och Bendtner också för den delen. Men att ersätta sju luckor i en seniortrupp med en färdig spelare, det är inte ekvationens lösning. Köper du bara in juniorer så har du bara juniorer att sätta in. Köper du inga toppklass-spelare så har du till slut heller inga toppklass-spelare att tillgå. Lördagsmatchens byten var bara en av många påminnelser om detta vi fått. Liverpool har handlat färdiga spelare, hade färdiga spelare i startelvan och även färdiga spelare att sätta in från bänken.

Nu känner vi alla till Wengers policy om att fylla på underifrån, men en sjuttonåring blir inte en redo A-lagsspelare bara för att han sätts på en EPL-bänk. Och en oprövad 19-åring är inte en världsklass-spelare bara för att han säljer tröjor i vissa delar av Asien.

Så samme Wenger som brukar tala om spelare i termer av antal och inte av visad kvalité, har här inte alls gjort sin matteläxa. Sju minus en blir inte noll, såsom i samma. Det blir minus sex. I vårt fall sex seniorspelare färre i truppen som, enligt Wengers fjolårsord, skulle bli bättre än den som totalt tappade fattningen under våren. Jag får det inte att gå ihop. Inte D&M heller. Gör du?

Klubben räknar fel eller använder fel räknesätt och det kan komma att stå oss dyrt. Fler minus kan komma att följa och därpå än fler. Bilden stämmer inte. Siffrorna på svarta tavlan blir bara en enda stor röra av röda minus. Varför bygga en toppmodern arena för miljontals pund om det ändå inte skall spelas toppfotboll på den? Varför ha en uttalad målsättning att vinna ligan när spelarna inte ens har lämnat Youth Cup bakom sig? Varför investera för framtiden när man inte ens har koll på nuläget?

Ja, D&M vet inte. Det känns bara falskt, otajt och väcker en fadd smak i munnen. Vad vi än tvingas lyssna till, på presskonferenser eller fansträffar, så rullar det en massa pengar och de verkar rulla åt samma håll. Och det är inte åt ditt, mitt eller Arsenals bästas håll...

Under gårdagens fullständigt avskyvärda förlustmatch mot det röda resandefolket från Merseyside, så fattade D&M ett beslut. Någonstans efter Frimpongs utvisning och i samband med LFC´s dubbelbyte, ungefär där förstod D&M vart det balkade och tog också konsekvenserna av det självklara scenariot. Efter beslutet skrev D&M en text om en av ungdomsårens verkliga hjältar. En sann saga om uppgång och fall, ett verkligt exempel på hur den eviga ungdomens lågas självklart förutbestämda slocknande. En berättelse om hur livet kan behandla oss människor.

För vad fanns det annars att skriva om? Vermealens solida mittbacksinsats, Sagnas dito på vänsterkanten eller Szczesnys uppenbart ljusa framtid? Tjaa, absolut men det gick ju ändå åt h-vette. Frimpongs första halvlek, vilken gjorde oss alla nästan kompiskära i en nittonårig Wenger-produkt gone bad? Ja, men han blev ju ändå utvisat och grävde inte bara ett bråddjup för dagen utan även för nästa helgs match mot manu.

Dessa spelare var väl ungefär allt av ljus och värde medan resten var rent och skärt mörker. Mörker och bara mörker. Ni alla såg vad som skedde, det var ond bråd död på en fotbollsplan där ett storlag vek ned sig för att bli ett lag av små räddhågsna pojkar. Precis som du. Arsenal hade ingenting, vi var ingenting och hade ingenting att glädjas åt. Liverpool var inte bra, men vi var bara oerhört sämre. Och vilken balsam skulle finnas att lindra den smärtan?

Så i stället skrev D&M, med full insikt om konsekvenserna, en text om ett tragiskt levnadsöde, en text full av långa meningar, adjektiv och multipla kommateringar. Och självklart blev responsen den förväntade. Kommentatorsfälten fylldes av ”avgå D&M”, ”skitmatch och skitblogg”, ”försvinn D&M och ge oss Kicken tillbaka”, etc. Det användes versaler och imperativ av dess mest smutskastande slag. Och uppenbarligen var det många som inte förstod inte ett endaste dugg. Eller så förstod de kontexten, men var bara så dj-la arga.

Uppenbarligen har många av oss inte följt Arsenal länge nog. Uppenbarligen handlade det om en frustration, om en vrede, om känsla av hopplöshet och om en herrans massa annat onämnbart, som uppenbarligen behövde få komma ut. Men många saknade lämpliga fack att lägga det i, många visste inte hur man gjorde, hur det var att följa ett lag så bedrövligt långt ned i gungfly som Arsenal just nu är.

Ont skall med ont fördrivas. Gårdagens text var och gjorde ont, precis som matchen på vilken den följde. Många svarade med ont tillbaka och D&M var beredd att bära den samlade mängden smärta inom alla era bultande Arsenal-hjärtan. För nu gör det ont, det dags att ni inser läget och vänjer er. För i år kommer det att göra ont. I år kommer ni få lära känna smärtan, långt mycket djupare än den slentrianmässiga besvikelsen över att Wenger inte satsar högre än fjärdeplatsen. Det här är bara början. Vänj dig vid det.

Och nej, D&M har inte ersatt Kicken, han är fortfarande bloggande på sidan. Peripetie likaså. Vi ersätter inte varandra utan kompletterar varandra. Du väljer vad du läser och ansvara för vad du skriver, precis som D&M gör. Och nu är vi i djup skit, nu står vi med smörja upp till knäna och endast Wenger kan göra någonting åt det. Vi kan skrika på avgång åt än den ena, än den andra, men vi är likafullt endast åskådare. Du kan ingenting göra och ingen kommer höra vad du vill säga bara för att du skriker högst, använder versaler eller kallar folk för horungar.

Så välkommen till verkligheten. Det är så här det är att nära följa ett lag, det är så här det är att leva ett verkligt liv. Livet är inte alltid kul. Ibland är det skoj men i många stunder så är det rätt tungt. Med eller utan favoritlag som alltid vinner och garanterar än en plats i snackisarnas hierarkitopp . Med eller utan sockerpappa och med eller utan social prestige, ibland gör det ont. Precis som det gjorde ont igår, och ont skall med ont fördrivas. Eller vad f-n trodde du själv, pojk?

…det räcker för mig. Så skrev en gång en av Sveriges stora nutidspoeter. Eller sjöng en stor populärmusiker eller skrev en gång en ung och begåvad skribent. I sin kontext så var orden både mer avvikande och utstickande, som de var uppenbart självklara och till fullo logiska. Lösryckt förbryllar de men som pusselbit i rätt sammanhang målade de upp en bild så begriplig att det nästan gjorde ont.

Samma poet/sångare/skribent, startade kanske sin karriär som evigt ung i en nyromantisk poporkester. Ungdomligt slät, oförstörd och evigt vacker, estetiskt frigjord och fullständigt obesvärad av morgondagens eventuella konsekvenser. Ständigt på jakt efter nya gränser att passera och ständigt sökande efter nya regler att nonchalant bryta mot. Där det svenska folkhemmets gator kantades av röda gubbar gick den unge mannen mot samtliga han såg. Han gjorde oberoendet till konstart. Han satte ett obetalbart värde i att inte bry sig och odlade ytans glans och själens totala dekadens.

Med en stilla gäspning sträckte han sig efter konjakskupan. Med en nonchalant hängande hands beniga fingrar höll han cigarettförlängaren som om rökandets förströelse var både livsavgörande och dess enda innehåll. Att verka med stil, vackert lidelsefullt och att engagera, samtidigt som om ingenting någonsin kunde få honom att bry sig. Den obekymrade ungdomligheten gick hand i hand med den ständigt närvarande självdestruktiviteten. Dekadens och degeneration blev till en liten mouche nedanför ett vitsminkat kindben.

För några år sedan satt D&M på en krog i den lilla hamnstaden. Det tittades på det blågula Zverige som kvalspelade mot något europeiskt blåbär, Svenne Banan var maniskt upphetsad och från topp till tå iklädd kvällstidnings- och ölfabrikatsreklam. När sällskapet hade genomlidit en sisådär 15-20 minuters antipropaganda, gled en suspekt klädd individ in i salen och satte sig ned framför en av TV-skärmarna. Mannen såg ut att vandra i ålderns höststormar, hade långt tovigt skägg och stripigt hår.

Mannen väckte, i den nationella glädjeyran, initialt inte mycket till uppmärksamhet. Men efter ett tag började D&M lyssna till hans röst. Inte till vad han sade, utan till en liten rest, till en diskret undanskymd ström av lenhet. En ljus och nästan pojkaktig korsning av uppländska och blekingska gav sig till känna under det spruckna rasp som bara en man, väl bekant med livets hårda erfarenheter, kan ge ifrån sig.

Efter detta auditiva tomtebloss började D&M söka sig även visuellt i mannens riktning. Vem var han? Vilket ansikte kan denna ärrade mannen ha burit som ung? Vems ansikte dolde sig under dessa livets omilda konsekvensbeskrivningar? Vems röst var det som faktiskt gick att förnimma? Och plötsligt blev det tydligt för den då smått förvirrade, D&M vem mannen var. Eller snarare hade blivit. Ett stjärnskott skjuten från himlavalvet, en fallen ängel, en tonårsikon som hade fallit offer för den egna myten.

Plötsligt väcktes känslan av att stå i vägen för en ostoppbar våg. Plötsligt kändes mannens uppenbarelse så ålderstigen, så oskyddat sårbar och så bräckligt skör. Obönhörligt påträngande blev mannens hudlöshet inte bara hans egen utan även D&M´s upplevelse av densamma. Den manliga ensamhetens utsatthet blev, där inne i den delade folkfesten, som allra mest påtaglig och ohejdbar.

Och du som håller på Arsenal. Hur tror du att ditt lag skall kunna skydda sig mot förfallets hårda järnhand? Hur skall vi göra för att kläcka koden till det värdiga åldrandets konstform? Hur skall vi kunna gå från ung till medelålders, och vidare till gammal, utan att hålla fast vid det till synes odödligt unga så länge att det stapplas in i det föråldrade. Hur skall vi kunna spänna bågen så hårt som någonsin går utan att få den brustna strängen slagen i ansiktet.

Ditt hjärtas lag som odlat myten av det för evigt unga fyllt av ungdomlighetens löften om ljusnande morgondag. Hur skall vi hantera den hyllade ungdomligheten på ett sådant sätt att vi inte blir offer för myten av densamma?

Konsten måste bli att kunna odla ungdomens frukt och ha vett att skörda i tid, utan att den blir fallfrukt till katalansk röra eller offer för den ljusblåa frostnatten. Att kunna plocka ungdomens druva utan att krossa den under självgod uppfylldhet och att kunna lagra, förädla och att behålla så att vi får njuta av den odlade jordens ljuvliga skörd. Att inte fixeras vid den ungdomlighet som omöjliggör vikten av gradvist mognande.

Att inte stupa inför det omöjliga lagom, utan att acceptera kompromissen mellan dröm och verklighet och kunna ge sig själv förlåtelse för kompromissen? Att kunna brytas ned och raseras för att komma tillbaka med evigt liv?

Jag tror vi blev som han…

I dessa transferryktenas och twittersanningarnas tid om frälsare vi så evinnerligt behöver, är Arsenal nu satta att i morgon runt lunchtid ta emot den rödklädda klubben från staden Liverpool. Och vad passar då bäst, om inte lite objektiva och säkerställda fakta utan några som helst inslag av arsenalsk subjektivitet eller egensinnad elakhet? Ja, jag tänkte väl det. Då kör vi.

Stadens namn härstammar från ett av de keltiska språkens ”LIyr Pwl”, vilket på begriplig svenska (och här släpper vi försöken att förstå invånarnas egen version av engelskan) ungefärligen betyder ”Platsen vid träsket”. Och på den vägen är det. Som ni vet kallas stadens invånare för scousers, vilket kommer sig av att en speciell form av stuvning med samma namn gjort staden känd. Om invånarnas talförmåga även den präglats av någon form av speciell stuvning, förtäljer inte historien, dock finns det mycket som tyder på att just så är fallet. 

Dessa scousers har gjort sig kända för sin önskan att lämna staden, inte bara permanent utan även temporärt, då helst på små upptäcktsresor utanför öriket. De moderna scousernas plundringsstråk längs med Europakuppers knutpunkter är väl dokumenterad, men inte alla känner till den historiskt enormt stabila grund på vilken dessa plundringsstråks ideologiska bas vilar. Staden har nämligen en stolt tradition av piratverksamhet, vilken inte bara inrymde en nyckelposition som knutpunkt inom handeln med slavar, utan även går tillbaka till någon gång i slutet av 1500-talet, då Elisabet den 1:e av England, gav ett antal sjöfarare från staden juridiskt beskydd och rätt att hänge sig just åt piratverksamhet.

Så med drottningens välsignelse idkades det sjöröveri kring de nordvästra sjövattnen. Floden Merseys utlopp blev också inlopp för välbestånd och lycka till alla och en var. Eller kanske inte alls, nej. Staden fortsatte att vara fattig och blev helt logiskt också ett center för den till Amerika inriktade emigrationen. För vissa gick det bättre, för andra sämre.

Några det faktiskt gick ganska bra för var Englands största export av populärkultur, musikkvintetten The Beatles, vilka tog sig en sväng till tyska Hamburg, återkom till Liverpool för att bli en kvartett och sedan skapade musikhistoria. Så bra gick det inte för alla som lämnade Liverpool för en bättre värld. De flesta förblev oförstådda och förföll i sedan i dysfasi, tandlossning och försämrad relation till alkoholhaltiga drycker. Detta går dock inte helt säkerställt att härleda till just resandet. Gener, anlag och uppväxtmiljö sägs också ha haft viss eventuell inverkan.

Så dessa scousers tycker om att resa och nu skall några av dem göra resan ned till drottningens huvudstad, London. Vad skall vi ta och tycka om det då? Ja, till skillnad från andra så kallade resandefolk kommer de inte att medföra några kvinnor i färgglada klänningar och vackra smycken. Inte bjuda på trollbindande ögonkast och ingen som helst Singoallor att bli förförd av och förälskad i.

Just detta måste anses vara en stor förlust för omgivningen, vilken i stället tvingas hålla tillgodo med Adidas ständigt misslyckade försök att återskapa en storhetsperiod som för evigt verkar ha flytt. Det känns således fullt logiskt att just Liverpool Football Club iklär sig tröjor av detta märke, då även LFC verkar göra allt, som över huvud taget står i klubbens makt, för att misslyckas med att återskapa en storhetsperiod som med största sannolikhet flytt dem.

Så tänk om Resandefolket från Merseyside ändå hade kunnat röva till sig någon form av All English tidsmaskin. Om de hade kunnat ta sig tillbaka till tiden före Premier League då de fortfarande var en stormakt att räkna med och då de fortfarande inte bara spred löje och väckte överseende leenden, utan även skräck i städerna de var i stånd att besöka. Det inte annat än att man nästan unnar dem detta, de små liven. Som de nostalgiska tidsresenärer de innerst inne verkar vara. Så upp med Jolly Roger i topp och Adidas WCT-ställ på för här kommer Det Röda Resandefolket från Merseyside.