Davidsson & Mannen

Innan du kastar dig över din e-postklient och rosenrasande rasar över vissa Arsenal Swedanbloggares buskisnära rubriksättning, vill jag med ömsint öppen hand önska dig välkommen till samlevnadsrådgivare D&M:s lilla soffgrupp i rosa plysch. Ta en biodynamiskt odlad hälsocykel i slagtålig hammarplast och stig på. Till en soffgrupp där inga frågor är dumma och där allt är tillåtet, -så länge inte du eller någon annan kommer till skada.

Är det någon ute, i detta avlånga land, som minns Rolf Pihlman? Bassisten i dansbandet Tingeling, orkestern som låg på Svensktoppen med låten med samma namn vilken sedan, enligt Pihlman själv, kom att sälja ”järn, 150 exemplar”? Samme Pihlman som sedan titulerade sig musikproducent, som drack Irish Coffee i obscena storlekar och sedan kom att förpesta Melodifestivalen 2009, från start till mål. När han, redan vid förmiddagstid, sitter på Gamle Port, är bra salongsberusad och som är så härligt knökfull av uppblåst självgodhet.

I går morse var jag smått vansinnig och bad Arsenals spelare, Wenger och ja, hela klubben att vaknaupp ur den törnrosasömn som de ligger/är lagda i. Nu har det gått en dag och vi står inför en helg där ligan skall avslutas genom att vi möter West Bromwich hemma, vilket brukar vara ett gynnsamt sätt för oss att runda av vår ligasäsong, eller i varje fall hemmaplansdelen av den, på. Efter våra smått narkoleptiska insatser senaste veckorna är läget lika uppenbart som lättbegripligt.

I matchen mot Manchester United ställde Arsenal upp med samma startelva för sjätte matchen i rad vilket inte är något som hänt sedan 1995, eller något liknande. Igår spelade vi vår tredje hemmamatch i rad utan att göra mål, vilket inte har hänt sedan Denilson var en av de bärande länkarna på det centrala mittfältet. Och det var ungefär så man kände igår. Som när Denilson var med. Då vi kunde ha 80%-igt bollinnehav utan att någonting av värde över huvud taget hände . Inget alls.

Här sitter man så och försöker snika åt sig lite bloggskrivartid på egentlig arbetstid. Och jag sitter och försöker summera gårdagens match mot Manchester United, väva in dess inneboende variabler och resultatets konsekvenser samt se vidare fram emot onsdagens möte med Sunderland. Och jag måste erkänna att det känns lite både och, att det är lite svårt att finna rätt startblock att ta fart ur och att denna acceleration är lite svårhanterlig utifrån att min känsla säger en sak och min tanke en annan.

Även om det nu har gått några dagar och man, som det heter, har fått tid att smälta måndagens debacle mot Swansea så måste jag erkänna att jag fortfarande bär en gnagande känsla av irritation, av annalkande fara och av ilska över att vi har satt oss i just denna fara. Av att det som hände var så oerhört onödigt och att vi hade makten i egna händer och, ännu en gång, valde att slänga bort den.

Om du har läst Davidsson & Mannenbloggen tidigare så vet du att Herr D&M, dvs jag, är en man som är uppvuxen på brittisk heavy metal spetsad med amerikans thrash. Som i mer eller mindre vuxen ålder breddade mig i brittisk syntmusik från 80- och 90-talet, storvulen stadiumindie från samma örike och sedan även med farmarmusik med rötterna i den amerikanska södern.

Då var det dags för Den Stora Namedroppingdagen, dagen som är upp till bevis och dagen då givna löften skulle hållas. För jag var ju, i inlägget om det centrala mittfältets utformning, redo att släppa iväg både Diaby och Arteta samt degradera Flamini till rotationsspelare utanför plats nr 1 och 2 på den defensivt huvudansvarande mittfältsposten.