Davidsson & Mannen

Jag är ingen vän av socialpornografi och privatlivsblottning, men jag skall nu kringgå mina principer och berätta om en dröm jag drömde härom veckan. Betänk att vi just säkrat tredjeplatsen och då, precis som nu, stod inför en Silly Season som kan gå precis hur som helst. Betänk också att det kanske har varit lite mycket av arsenalrelaterad vånda i Casa de D&M, den senaste tiden.

Drömmens ram var någon sorts Arsenal Sweden-möte, inhyst i en före detta stationsbyggnad någon stans på den uppländska landsbyggnaden. Den nedlagda stationen innehöll en mängd små rum, vilka några tidigare inrymt någon form av postverksamhet, medan den ganska mysiga vänthallen nu var omgjord till en ganska mysig möteslokal.

I denna möteslokal skulle Arsenal Sweden hålla ett möte. Kanske ett årsmöte, men kanske mer troligt bara någon form av säsongsavrundande get-together för att knyta ihop alla lösa trådar som säsonger lika den just avslutade, renderar i. Det var ungefär hälften kvinnor, hälften män och de flesta hade med sig dricka och någon form av hämtmat. Det hela började med brobyggande och trevlig samvaro, men blev allt mer stressat, klaustrofobisk och oskönt.

För allt eftersom kvällen led så framgick det att min och herrar forumkändisar Larra och Patrik (vilka är personer som jag aldrig mött i verkligheten)´s respektive mobiltelefoner blivit infekterade av någon form av virus. Detta virus visade sig initialt ha tagit bort all statistik från Arsenal Swedens register (får anta att mitt undermedvetande syftade på laggande hemsida), men ju mer tiden gick desto värre visade sig viruset vara. Det skickade ständigt nya textmeddelande vilka instruerade samtliga närvarande att utföra olika uppdrag, med ett outtalat bombhot liggande över mötet/föreningen/klubben Arsenal (detta var inte riktigt tydliggjort).

Först kändes det sådär mysigt, trevligt och bra.

Vi skulle alla först leta reda på ett antal gamla brev som skulle kunna innehålla vidare instruktioner och ledtrådar, men kanske också överenskomna kontrakt av olika slag. Därefter skulle vi leta reda på en person som skulle ligga gömd i en låda någon stans i ett av de före detta postförvaringsrummen. Detta samtidigt som min, Larras och Patriks respektive mobiltelefoner ändrade form och allt mer såg ut som sådana där grepp som används på klätterväggar.

I de deformerade mobiltelefonerna satt även, om man lyckades pilla bort en liten plastplatta, en minimalistisk lapp med ett larmnummer man kunde ringa om liknande situationer, som den rådande, uppstod. När jag så gjorde så svarade en kvinna att en räddningspatrull var på väg, men att den endast kunde åka till Herrljunga (en liten järnvägsknut i västra Götaland), varför hela föreningen var tvungna att flytta från den uppländska glesbygdens finaste stationsbyggnad, till motsvarande i Herrljunga. Kunde vi inte göra det så skulle den där bomben, som det fortfarande inte talades högt om, med största sannolikhet brisera.

I denna kaotiska oreda dök en kille i blåkläder upp och hävdade att han var expert på att återkalla förlorad statistik på hemsidor. Alla närvarande blev tillfälligt lättade, ända tills vi såg en tröja med XL Holidays skymta fram under blåkläderna, varpå han snabbt identifierades som högst tvivelaktig och med största sannolikhet i maskopi med mobilinfiltrerande fiende.

Och mitt i denna röra irrade jag. Med en deformerad telefon som tämligen sprutade ur sig illavarslande meddelande, med pågående ledtråds- och kontraktsjakt samt med någon, ännu oidentifierad, person gömd någon stans i närheten, endast väntande på att bli funnen. Och som en hjälpande och befriande hand, ringde väckarklockan med det verkliga livet som balsamerande sällskap över den smått svettige fotbollsmissbrukaren.

Analys/konklusion:
Den aktuelle patienten, låt oss kalla honom Herr Arsenalfantasten D&M, visar i och med denna dröm kanske inte något speciellt rörligt intellekt, men däremot ett högst rörigt själsliv. Scenariot är det klassiska, med det initiala välmåendet som i allt snabbare takt övergår till en upplevelse av en stundande apokalyps. Dock går det att finna små tomtebloss av hopp i denna dystopiska sörja, varför tolkningarna kan göras på olika sätt. Här nedan följer några försök till redande och uträtande.

Och vad hade du fått fram för tolkning?

1: Patient D&M bär på en icke tillfredsställd längtan att delta i Arsenal Swedens kommande sommarfest och har ett undermedvetande som stundtals talar högre än habitalt. Behandling: Möjliggöra deltagande på nämnda sommarfest, alternativt till hösten kommande träffar.

2: Patient D&M är, om inte helt knäpp, så i varje fall i snar närhet till galenskapens förmak. Drömmer du en ovan återgiven dröm, så kan du inte ha mycket förnuft och vett kvar, varken i det medvetna eller undermedvetna. Botemedel: Troligtvis vadderat rum och synnerligen långärmat. Med dragkedja i tröjans rygg.

3: Patient D&M behöver fastare stagning till det verkliga livet och har, uppenbart, lidit av överdoserad fotbollskonsumtion den senare tiden. Botemedel: Om tid ännu finnes rekommenderas vitt vin och räkor i familjens sköte. För övrigt rekommenderas handpåläggning av fru D&M och uppmätt säkerhetsavstånd till närmaste fotbollsrelaterat internet på ca 10-12 meter.

4: Patient D&M lider av stor lust att slå ned sina bopålar i glesbyggdsområde, alternativt att bli ett rälsbundet transportmedel. Vilket är ännu ej säkerställt och måste utredas. Botemedel: Hopplöst regnig sommarsemester spenderad i slarvigt isolerad rälsbuss, någon stans i Sveriges inland.

5: Patient D&M ser både sanningen i vitögat och in i framtiden. Ledtrådarna och kontrakten som sökes och funnes är Robin van Persies, Songs och till och med Walcotts snart förlängda/påskrivna kontrakt. Den försvunna personen är nästa nyförvärv, som inte är gömd i en låda, utan i stället en stor internationellt erkänd stjärnspelare. Processen kan, uppenbarligen, vara arbetsam men slutdestinationen blir till stor glädje till alla och en var. Botemedel är ej nödvändigt, endast återställd självbild som följare av riktig storklubb med ständig trofépotential bör återverkas.

Så vad tror du? Vad är din egen tolkning och vad skulle Farbror Freud säga? Finns det hopp om livet? För patienten och för klubben? -Alla förslag emottas med tacksamhet och sändes brevledes till Svante Stins, Stationshuset i Tomteboda. Eller så använder du kommentatorsfältet här nedan. Tack för bifallet.

Bilder: Flickr.com. Den fryntliga stationsbilden av ”Dave Hanmer”

och Freud i modellform av ”Ross Burton”

Jag vet att det finns ganska många av oss, att vi är fler. Vi som vänder och vrider, letar efter mönster och suktar efter orsakssamband. Vi tycker oss finna ett guldkorn av begriplighet i de olika scenariernas kvicksand och vi analyserar, försöker förstå och förutse. Ibland lyckas vi, men de flesta gånger gör vi det inte.

Jag vet att livet inte alltid är enkelt och livet med en nära relation till ett fotbollslag är det definitivt inte. Men i sann fikarumsretorisk anda hävdar jag med bestämdhet att det är bättre att ha en osund relation till ett fotbollslag och en sund till sin fru, än tvärtom. Så när Arsenals säsong 2011-2012 nu skall summeras, letar sådana som du och jag efter samband och till det har vi all rätt. Vi letar efter linjära kausaliteter och begripbara stolpar utmed vår synnerliga krokiga vandring och vi har alla mandat i världen till detta, hur osunt det i andras ögon än kan anses vara. Av den andledningen har jag funderat kring hur det hela var möjligt, att vi, trotts det sommarfönster vi genomled, faktiskt hamnade högre upp i tabellen i år än förra året. Trots förlusten av lagkapten Fabregas och trots förlusten av greadynasri (samt Clichy).

Att starten blev som den blev är inte konstigt att förstå. Vi sålde tre spelare ur startelvan, blev av med en fjärde till långtidsskada och vi gjorde det utan att ersätta någon av dem. Gervinho köptes inte in som ersättare för Nasri utan som komplement till densamme och när ligan startade borta på St James’ var vi ett lag utan helhet och utan inköpte ersättare, varken till de flyktade eller till de skadade. Sedan kom Old Trafford-incidenten följt av fönstrets sista skälvande dygn och vi fick in mittback, vänsterback och ett par centrala mittfältare. Skadan var förvisso redan skedd, men Arsenal fick allt mer grepp om tillvaron och så även vi fantaster.

Arteta stagade upp mittfältet, Mertesacker försvaret och Santos sprang som en tätting längs med vänsterkanten. Läget såg bättre ut, men mycket hängde på Robin van Persie och så gjorde det på många sätt hela säsongen.  Vi visade med all tydlighet vad avsaknaden av en central kreatör på mittfältet kan betyda för ett lag. Trotts detta reste vi oss upp, vi tog fler poäng än 17 andra lag och vi lyckades till slut kravla oss upp i nästa års Champions League.

Men hur kunde det hela hända? Hur möjliggjordes hela denna metamorfos och hur kom det sig att laget som ett tag låg på 18:e plats till slut landade på tredje? Vad var de avgörande faktorerna och vad gjorde oss till det Arsenal som, oavsett det digra avståndet till seriesegraren, faktiskt får klart godkänt?

En faktor var van Persies underbara förmåga att göra mål, Artetas ankomst en annan och lagets förmåga att spela dåligt och ändå ta poäng är en tredje. Jag vill till detta lägga ännu en orsak för jag vill berätta om en markör då vår vandring vändes åt ett annat håll. Om en tidpunkt då vår säsong blev någonting annat än den såg ut att bli. Jag vill skriva om spelarövergången som vände vår säsong.

31 januari, i vinterfönstrets allra sista minuter skickade Everton iväg Louis Saha till Tottenham, på ett sex månader lång lån, för att i gengäld få låna tillbaka Steven Pienaar. Saha ersattes av Nikica Jelavic som hämtades från Glasgow Rangers och började ösa in mål för den blå Liverpoolklubben och i andra änden av affären skickade Harry Redknapp iväg Roman Pavlyuchenko till Lokomotiv Moskva och ansåg sig, i och med Sahas inträde på White Heart Lane, i Saha och greadybayour, ha ett forwardspar värt namnet.

Och där har du spelarövergången som vände vår säsong, där har du den affär med vilken Happy Harry räddade Arsenals säsong 2011-2012. För i och med det nya forwardparet började Redknapp allt mer bänka kreatören Rafael van der Vaart och spela 4-4-2 istället för det tidigare 4-5-1. Resultatet blev ett centralt mittfält som vann allt färre matcher åt Harry, en van der Vaart som inte bara förlorade sitt glada humör utan även sin smått dj-volusiska form när han väl fick spela och ett, för spurs, högst oönskat trendbrott.

I och med Redknapps matchande av Saha fick han initialt ett antal fler mål, men han ruckade även strukturen i en fram till dess, smått orubblig lagmaskin. En maskin som successivt började hacka allt mer och som i och med 5-2-förlusten mot världens bästa lag, totalt föll ihop. Just den matchen blev lika symptomatiskt för Tottenham som den blev för Arsenal. För de började med det vackra spelet och en tvåmålsledning, men lämnade en tickande bomb i form av ett vidöppet mittfält för Arsenal att laborera i. Och när van der Vaart väl byttes in i halvtid var tvåmålsöverläget redan tappat och skadan redan skedd.

När väl den gode Harry insett sitt misstag, tillsammans med att Saha återvände till sitt normala läge av skadefrånvaro, och spurs återgick till 4-5-1, var de redan satta i sådan gungning att det klassiska spursfallet inte riktigt gick att stoppa.  För om vi skall förhålla oss på ett sanningsenligt sätt så är Arsenals tredjeplats inte så mycket Arsenals vinst, som Tottenhams förlust. Vi tog förvisso tredjeplatsen men den gavs till oss av spurs. Av Happy Harry och dennes rastlösa instabilitet och av spelaraffären som förde Louis Saha till N17, sköt spurs i sank och oss till nästa års Champions League. Så kan det gå.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Årets piké av ”Blog Gallery”

medan årets halsduk är tagen av ”Jairo Bonilla”

Nej, det var väl inte så att man inte hade kunnat se det komma. Det var ju ingen blixt från klar himmel och som den stora oväntade chocken precis. Man har såklart haft oändliga möjligheter att se nästa självklara steg tas, men man har ju försökt hålla det ifrån sig, man har försökt att in i det sista hoppas på att tiden, eller FFP, hann i kapp innan det var för sent. Man hade ju hoppats och velat tro. En vilja som ibland övergår till att faktiskt tro på det man hoppas och vill. Som att Wenger skall köpa stjärnspelare i sommar…

Nu blev det inte så. Det förvisso välbeställda men alltjämt medlemsägda och ekonomiskt balanserade Bayern fick i lördags se sig besegrade av dess i princip totala motsats, Chelsea Football Club. Och där, i lördags, om det inte redan hade skett, dog en liten bit av den sport jag älskar så mycket. Spiken slogs en sista avgörande bit ned i den nu för evigt förslutna kistan. För i och med chelseas seger över Bayern, har denna säsong varit den säsong då den engelska fotbollen visade att Mest Pengar Vinner. Att Rikast är Bäst och att Pengar Kan Köpa Allt.

I och med chelseas seger så uppfyllde den lilla blåa leksaken inte bara den stora dröm som snorvalpen Roman närt under så många år. Leksaken målade tillsammans med shittys ligavinst även den allra fulaste av tavlor. Tavlan där shittys alla oljemiljoner faktiskt kunde köpa dem ligatiteln och att Romans skumraskaffärer till slut också kunde göra detsamma med Europas, ja hela den moderna fotbollsvärldens, största titel. Tavlan som beskriver ett historiskt lustmord på den sport jag bär så djupt nerpålat i mitt hjärta.

Förvisso hade chelsea redan vunnit några ligatitlar och premier leagues begynnelse bar redan då i Blackburn en sockerpappa som gav dem titlar. Några italienska klubbar har genom historien visat på både monetärt och nepotismiskt fuskande och de två spanska klubbarna lever ju, som ni redan vet, i ett annat universum än vi andra. Men shittys ligavinst plus chelseas CL-dito blev plötsligt för mycket av samma, för mycket tydlighet för att kunna bortse ifrån och för högt koncentrat av destillerad ondska.

Var för sig kan vara illa nog, men en gång kan vara ingen gång. Två gånger blir snabbt en vana och två, i tid, så täta händelser väver tillsammans ett mönster så väl sammanknutet och så omöjligt att både tränga igenom och bortse ifrån. Folk talar om dessa lags uppenbara och väldokumenterade monetära fuskande som klubbarnas pågående ”projekt”, vilket är detsamma som att kalla hustrumisshandel, bankrån och skattefusk för ”projekt”. Övergrepp på min sport, fotboll, har legitimerats och släppts in i finrummet och nu slutligen även tagit steget upp som enväldig härskare över den.

Säsongen 2011-2012 kommer därför att gå till historien, inte på grund av ligans jämnhet och dess digra mått av dramatik. Inte heller för att united blev omsprungna av sin störiga granne, eller för att vi höll vår motsvarighet på behörigt avstånd. Säsongen 2011-2012 kommer att gå till historien som den som slutligen, en gång för alla, visade att Pengar vinner. Att fusk lönar sig. Att det goda skall lägga sig och låta sig besegras av ondskan.

Så vad blir då nästa steg på fotbollens nu inslagna vandring? Acceptera anabola steroider och ta bort gula kort för filmningar? Låta vissa lag spela i stålhättade fotbollsskor och alltid ge firma Suarez/Gerrard  minst en straff per ligaomgång? Låta det lag som ligger under i matchen själv bestämma hur många tilläggsminuter matchen skall ha och låta hemmalagets materialare vara domare? Vad säger ni själva? Vad händer härnäst med den moderna fotbollen?

Nu till helgen vankas det storfotboll olika hörn av fotbollkartan. Under lördag eftermiddag spelar West Ham och Blackpool den så kallade kvalfinalen medan Bayern München och che£sky senare samma dag gör upp i Champions Leaguefinalen.

Detta fick mig att tänka på motsvarande helg i slutet av maj förra året, då hela världens blickar var riktade mot Wembleys välklippta och välupplysta gräsmatta. Detta för att se hur den perfekt regisserade och UEFA-producerade feelgood-komedin, avslutades med crescendot, och det självklara, mötet mellan fc barcelona och Manchester United. Samma helg, och här tillåter jag mig ta med den därpå följande måndagen, spelades tre kvalfinaler i England. Stevenage besegrade Torquay och tog steget upp i League One, The Posh från Peterborough gjorde detsamma med Huddersfield för att ta plats i Npower Championship och Swansea slog Reading i Matchen om de 900 miljonerna, vilka inkasseras i den engelska fotbollens verkliga kassako, The Barclays Premier  League.

De engelska kvalfinalerna brukar spelas på samma Wembley Stadium som fjolårets Champions Leaguefinal avgjordes, men eftersom UEFA inte tillåter spel på finalarenan mindre än två veckor före så fick två av dessa tre matcher spelas på arenan med det lite lagom ödmjuka smeknamnet ”Drömmarnas Teater”, Old Trafford utanför Manchester.

Fullt medveten om risken av att framstå, inte bara som försoffat anglofil, utan även som gammaldags farbroderlig, måste här erkännas att jag under bevittnandet av dessa tre matcher blev hänfört lycksalig. Vilka matcher vi fick oss till livs. Vilket tempo, vilken kamp och vilken propaganda för sporten fotboll. Vi fick se stenhårda brytningar och furiösa löpningar över hela banan, spelare i ständig rörelse och kamp om varenda millimeter. Matcherna hade i princip allt fotbollsmatcher kan innehålla.

I princip. Eller av princip?

För visst saknade matcherna kanske några fräcka överstegsfinter, en och annan konstspark bakom stödbenet eller den där hårt bananskruvade frisparken som bara får en att önska att man kunde med att skrika goooooooooaaaaaal från djupet av TV-soffan. Kanske nivån på bollkontroll, i främst den första matchen, stundtals sviktade en smula. Men då matcherna med några få undantag innehöll allt så var de mest lysande undantagen just det som den moderna fotbollen de senaste åren haft en tendens att visa upp i form av sitt allra fulaste tryne.

Dessa kvalfinaler, där så oändligt mycket stod på spel, såväl ekonomiskt som sportsligt, präglades av den totala frånvaron av slängningar, överdrivet förstärkande och filmande. Inga händer hölls för ansiktet, inga atletiskt vältränade multimiljonärer föll som om de stod inför döden och ingen vuxen man rullade de katalanska åtta varven efter en lätt knuff i ryggen. Inga patetiskt teatraliska föreställningar inför domaren för att med yviga gester och pråligt förlöjligande i samlad trupp, få denne att ändra ett självklart beslut.

Det tacklades stenhårt och utan hejd men i stället för en viftande ge-honom-kortet-hand gavs en utsträckt, såsom i jäklar-vad-du-minsann-tog-ned-mig-snyggt-hand Och visst föll spelare i marken, men i stället för den missförstådde skolpojkens ständiga klagan, klappades det i händerna och pushades det på för fortsatt kamp, nya tag och fortsatt högt satt tempo. Jag satt i soffan tillsammans med pojken och kunde berätta för honom att det är så här som sporten fotboll faktiskt skall se ut.

Tack och lov lät fotbollsklubben från staden Barcelona, denna vårkväll i London, bli att falla till föga för sin tidigare ovana att just falla, filma och fuska. Men denna helg var ändå ytterligheternas helg. För där majoriteten av världens fotbollskonsumenter vände blicken mot elitisternas show på Wembley, så missade de att det allra finaste och renaste utövandet av sporten fotboll stod i helgens andra ytterlighet. På samma plan och till synes detsamma, men så oerhört långt från det nedsmutsande av sporten, som så många utövare och kringpersonal till sporten, har satt i system. 

Kvalfinalerna bjöd oss på allt det där vi saknat i den moderna toppfotbollens allt mer välsminkade mediacirkus. Allt det som verkar som bortblåst bland de välförsäkrade hovnarrarna. Allt det som UEFA talar så mycket om, men verkar göra allt för att underblåsa. Kärleken till fotbollen och respekten för densamma.

Så boka in årets alla kvalfinaler. Prioritera West Ham mot Blackpool på lördag eftermiddag, även om det skulle omöjliggöra finalflukt samma kväll. Spika lördag 26:e klockan 16.00 svensk tid för att se Huddersfield och Blades göra upp om sista biljetten till The Championship och följ kvällens match mellan Torquay och Cheltenham för att se vem som får möta Crewe i L2-finalen. Eller varför inte vika söndag eftermiddag åt att bevittna slaget om vilket av Luton och York som får ta steget upp bland de 92 ligaklubbarna? Så bjud in dina nära och kära. Sätt på en balja extra och tryck ner ungarna i TV-soffan för att de skall förstå hur vackert fotboll kan se ut. För modern football is rubbish.

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.

Nu kan man ju tycka vad man vill om graden av politisk korrekthet i Evert Taubes gamla slagdänga, där Fritiof Andersson går bananas i Buenos Aires, blir av med lönen och misshandlar en av stadens invånare, allt för kärleken till en kvinna, vilken självkart är den som lurat honom på hans surt förvärvade slantar.

Men det är precis så jag kände igår kväll. Att jag var fri, att jag hade sonat. Det gräsliga brott jag hade begått var bara att jag, en gång i tiden när jag var ung och dum, lät mig bli kär i ett fotbollslag i röda tröjor med vita ärmar som hade en kanon på bröstet. Och som jag lidit i dagar och år, som jag led under hela gårdagsmatchen. Som jag skrek ut min glädje, hoppade runt i rummet och slog ett par garderobsdörrar sönder och samman. Inledningsvis av rädsla och förfasan över linjedomares blindhet och försvarsspelares misstag och sedan av uppdämd förvirring, bubblande glädje och förlösande eufori.

För gårdagens match mot West Brom var ingen Arsenalpropaganda, inget försäljningsknep och inget av marknadsavdelningens största bragder. Det var inte igår vi värvade nästa generations supportrar och det var inte igår som vi tillskrev oss estetiskt högburna epitet. Igår var vi faktiskt ganska kassa, taffliga i försvarsspelet och handsvettigt impotenta framåt. Men vad bryr jag mig om det? Vad spelar det för roll? Vi gjorde ett mål mer än våra motståndare, tog våra tre poäng och räddade ära, hövlighet och tabellens tredjeplats.

Jag skall försöka mig på en betygsättning, men skall redan erkänna att jag inte på något sätt var vid mina sinnens fulla bruk under matchen. Jag var ett asplöv, en spillra, ett vrak. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, hade hjärnan på stand by för att möta hjärtats krav på högenergiförbrukning och gjorde ett, rakt igenom misslyckat, försök att framstå som en vuxen och balanserad familjefader. Men va f-n, vi gör ändå ett försök:

Szczesny: 2/5. Kanske lite svag idag, men räddades av ett par utboxningar på West Broms alla hörnor. Borde tagit i varje fall ett av målen där han, vid båda, sålde sig ganska billigt. Fast detta vägde han, till viss del, upp med nämnda ingripande vid Baggies matande vid alla fasta situationer. Och där Almunia och kanske till och med Fabianski, hade försökt greppa bollarna, där visade Szczesny ändå ett befriande mått av självinsikt när han bara slog bort dem (bollarna alltså, inte sina kollegor), skrek på försvararna och höll sig själv på benen.

Jenkinson: 2,5/5. Var högt och lågt, här och där. Fintades bort rejält och var vid ett flertal tillfällen rejält bortkollrad i sitt försvarsarbete. Men det han förlorade på gungorna tog han igen på karusellerna. För som han sprang, som han följde med upp i anfallen och som han faktiskt slog riktigt hyggliga inlägg. Inte på något sätt i närheten av Sagnas klass, men ändå en skön kille att ha som back-up. 

Koscielny: 3/5. Var liksom övriga i försvarslinjen inte något vidare på att hålla försvarslinjen. Kompenserade detta genom sitt dj-lar anamma och sin aldrig sinande vilja att toklöpa. Ibland fungerar det, ibland möter man Norwich. Igår var han helt okej, och får betyget ”bra” tack vare sitt underbara och så rättvisa segermål. Tack för det. Tack för att jag fick skrika hela gatan nervöst undrande. Tack för att jag fick hoppa, nästa lika studsbollsaktigt som min femårige son. Den nicken, det målet. Ahhh…

Vermaelen: 2/5. Han får sin tvåa på en skör tråd. För hans match var långt ifrån lysande och han missade både markering och positionering vid målen. Man älskar honom för hans löpningar, glidtacklingar och sena kvitteringar, men blir skrynklig i själen av hans uppstick, hans fallenhet för chansningar och hans stundtals David Luiz-iga val.

Santos: 2/5. En Jenkinson 2.2. För ett lysande mål och ständigt involverad i det offensiva spelet, men helt fel och rakt igenom usel i sitt försvarsspel. När West Brom gjorde 2-1 stod Santos och flåsade i mittcirkeln. –I mittcirkeln! Vad gör en vänsterback där? Ibland är jag nästan benägen att mot allt förnuft, svära i kyrkan och göra en Ebouéomskolning, på snubben. Dödlig i båda ändar, om man säger så.

Song: 3/5. Egentligen ingen höjdarmatch, och rejält blek i förta halvlek. Han tog som vanligt, tag i saker och ting i matchens andra halva och spelade då upp sig, och laget, rejält. På samma sätt som Ramsey verkar närmast fixerad vid att klacka, verkar Song fått dille på att chippa bollar till RvP, eller den yta där Song anser RvP borde befinna sig. Och tja… Ibland blir det rödlök, ibland blir det fetaost.

Coquelin: 3/5. Vad han bjöds upp på EPL-rally i första halvlek. Jag var nästan orolig ett tag, tänkte att snart är killen knäckt, men tyckte ändå att han redde upp det hela rejält till slut. Han slet och sprang som en galning och tog också de där Artetatypiska smällarna, fick några frisparkar med sig (och förvisso även emot sig) och vann allt mer mark ju längre matchen led. Långt ifrån färdig som spelare, men oerhört lovande, såväl generellt som igår.

Rosicky: 2/5. Kom aldrig riktigt in i matchen under sina 45 minuter på planen, men jag förstår ändå inte varför han byttes ut. Måste ha varit en skada, men jag har inget hittat ännu. Gjorde ändå några patenterade försök att vända bort och upp för att löpa fram.

Gervinho: 3/5. Som vanligt som bäst på högerkanten, men inte illa pinkad heller på vänsterflanken i andra halvlek. Var väl inte jättespetslig som avslutare, borde satt ett par chanser eller förvaltat dem bättre genom att passa snett inåt, men utmanade sin gubbe, sökte upp medföljande ytterback, främst Jenkinson, och var ständig jobbig för de stelbenta randiga.

RvP: 2,5/5. Fick ta oerhört mycket stryk och hölls i stenhård tuktning matchen igenom. Hade detta till trots ett par lägen där hans kropp såg sådär härligt uttänjd ut. Där högerarmen håller bort bevakare medan vänsterbenet, en sisådär fyra-fem meter längre bort, trixar runt med bollen, helt utom räckhåll för försvarande spelare. Nu får vi bara hålla våra tummar, be till de goda fotbollsgudarna (om det nu finns några sådana efter gready-nasris ligavinst) och hoppas på att den wengerska övertalningsstrategin, kryddad med löften om klassinköp, så att Robin van Persie skriver på ett nytt kontrakt för klubben.

Benayoun: 3/5. Planens bäste enligt mig. Påpasslig vid förstamålet, ständig hjälpgumma och lektant till Santos och ypperligt klok som central mittfältare i andra halvlek. Och som många andra nämnt tidigare; ge killen ett kontrakt. För bättre truppspelare och back-up är svår att finna. Lojal och arbetande i det tysta när han inte får spela, för att sedan, när han väl får chansen, leverera när det behövs.

TW14: 1/5. Som vanligt helt osynlig, som vanligt så endimensionell så att man nästan blev generad. Måste ändå ge honom en eloge för den poängproduktion som han, trots sina tämligen ringa förutsättningar, lyckats knopa ihop i år.

Gibbs och Ramsey spelade för lite för att betygsättas, men jag vill ändå ge Gibbs en rak 5:a, oavsett spel, för hans närmast himmelska glidtackling/bollräddning/fotbollspoesi vilken kanske räddade CL-spel nästa år, RvP´s nya kontrakt och oss ifrån att inte sjunka som det röda vraket uppe vid Merseyside. My lord, vad snygg den var.

Wenger: 4/5. Chansade med Santos vilket man kan tycka precis vad man vill om, men vågade ställa över Ramsey för Coquelin och då få in Jenkinson på högerbacken. Borde satt in AOC istället för Walcott eller Ramsey, men matchade helt rätt när han satte in Gibbs och flyttade upp Santos istället för Gervinho. Får även ett rejält bonusbetyg för hans rakt igenom ljuvliga fallande i, en till synes helt oberörd, Pat Rices famn under de jobbiga slutminuterarna. Gå in på arsenalist.com och titta, det är manligt relaterande när det är som allra mest vackert. Bra jobbat, farfar.

Lite dj-la tur för en gångs skull: 5/5. Hur många gånger har vi inte mått lag vars målvakter gör säsongens match, just mot oss? Hur många Greens, random Wigan-, Wolves- eller Toonskeeprar har fått en att kippa efter andan och längta efter Paul Robinson? Denna gång fick vi Marton Fülöp, och äntligen fick vi möta en rätt kass målvakt, som kanske gjorde sin karriärs absolut sämsta match, just mot oss. Vad underbart, vad självklart ologiskt och vad fantastiskt rättvist.

Så nu är vi i hamn. Vi är fria och vi har sonat vår kärlek till laget genom ännu en match som går att beskriva som närmast tortyr. Men så står vi där efteråt. Yra av lycka, flämtande av lättnad och fulla av kärlek. Till vårt vackra lag, till våra hjärtans käraste och till den dag då vi föll och förälskade oss just i Arsenal. Tack skall du ha, dra åt h-vette och tack igen. Jag älskar dig, Arsenal. Du söndrar mig, du härskar mig, men du är också det som läker mig och gör mig hel.

Nu är vi med igen, f-n vad gott!

Bild från Flickr.com av "wonker".

På söndag avslutas nuvarande version av Barclays Premier League och det görs, för Arsenals del, genom ett möte med West Bromwich Albion borta på The Hawthorns. Som ni vet så ligger vi, tack vare spursens fantastiskt charmiga oförmåga att besegra Villa tillsammans med Newcastles förlustmatch mot shitty, fortfarande på tabellens tredjeplats. Den tredjeplats som innebär en direktplats till nästa års Champions League.

I dramat kring tabellplatserna tre till fem är vi, spurs och Toonsen alla rejält indragna. Vi har 67 poäng, har gjort 71 mål, släppt in 47 och har med oss +24 i målskillnad. Spursen på fjärdeplatsen har 66 poäng, gjort 64 mål, släppt in 41 med +23 i målskillnad, medan Toonsen på femteplatsen har 65 poäng, gjort 55 mål, släppt in 48 och således har endast +7 i målskillnad.

Samtidigt som Roy Hodgson gör sin sista match som manager för West Bromwich så möter Spurs Fulham hemma medan Newcastle åter till Goodison Park för att möta Everton. Vinner Arsenal så spelar såklart de andra lagens resultat ingen som helst roll. Men fortsätter The Arteta-spell att hålla oss i sitt järngrepp och vi således endast lyckas kryssa, så landar vi på 68 poäng och måste då förlita oss till att Fulham roffar åt sig poäng. Vid en eventuell förlust så måste självklart även spursen förlora, men vi klarar oss faktiskt även om Newcastle får en poäng att lägga till spursförlusten.

Som ni förstår själva så är denna omgång, och vår match mot The Baggies, att se som en ren kuppfinal. En final vi dessutom skall spela på bortaplan. Mot ett lag som just skall tacka av sin manager som går vidare till landets, i mångas ögon, mest prestigefyllda jobb. Ett WBA som dessutom, med största sannolikhet, strävar efter att hålla Sunderland och Swansea borta, och således sluta på Premier Leagues övre halva för första gången i klubbens och ligans historia.

Vi skall möte detta lag efter att ännu en gång kryssande snubblat oss igenom en ligaomgång, utan att ha någon som helst koll varken på försvarsarbete eller på att man faktiskt startar en match när domaren blåser igång den och därefter spelar två hela halvlekar. Vi skall göra det med vår senaste seger på fem veckors avstånd och med tre raka kryss i bagaget. Med ett mittfält som under senare veckor helt saknat adekvat rollfördelning och med ett mittbackspar som senast såg allt annat än närvarande och fokuserade ut.

D&M’s dom del 1:Jag tror, trots Newcastles smått anmärkningsvärda säsong, att de kommer fällas av Evertons strävan efter att bli staden Liverpools bästa lag och därmed bara kommer att få med sig ett kryss hem till Tyneland. Everton vill återställa ordningen vid Merseyside, vilket de, tack vare Swanseas självklara vinst mot de röda, kommer lyckas med, men de kommer bara få ett X från matchen mot Toonsen.

Fulham har, som ni vet, skakat om stora Londonlag tidigare, men eftersom spurs inte är att beakta som ett sådant, så kommer Martin Jols spurs-kunskaper (som om sådana skulle kunna vara något värda) inte fälla avgörandet. Det enda som kan komma att fälla spurs är de själva och deras djupt nedplöjda benägenhet att ständigt snava på upploppets sista millimeter och så ofta som bara är möjligt ställa till det för sig i allra sista sekund. Dock tror jag att spurs, denna gång, faktiskt lyckas snubbla sig fram till en uddamålsseger och tre tungt vägande poäng.

Må Mr Wenger i njutningsfullt välmående få njuta av ett sådant på söndag kväll. Foto: D&M

Arsenals nyckel nr 1: Inställning: I vår match mot West Brom så kommer, den mot Norwich fullkomligt ickeexisterande, höga motivationsgraden vara tungt vägande. Den borde inte ha varit en bristvara förra helgen och kunde den vara det då så kan den lika väl vara det på söndag också. Men ett absolut måste är att vi tar ett steg fram och visar att vi faktiskt brinner för denna match, att resultatet spelar roll och att varje spelare är redo att offra sig för laget, klubben och alla vi som följer den. Stand up and be counted, för det är efter denna mach som respektive spelares insatser kommer att bedömas.

Arsenals nyckel 2: Mittfältet: Arsenals mittfälts disponering, samlade prestationer och rollfördelning kommer också att vara direkt avgörande för hur utgången kommer att bli. Vi kommer att vara fortsatt drabbade av Artetas frånvaro och just hur vi hanterar den kommer att bli tungan på vågen. Lyckas vi sätta, bestämma och hålla speltempot och kontrollen över det, så har vi alla chanser att lyckas. Misslyckas vi med det, vilket vi gjort sedan Arteta blev skadad, kommer vi få slita oerhört ont för att lyckas ta de nödvändiga tre poängen.

Arsenals nyckel 3: Tålamod: Alla som följer Arsenal har denna säsong jublat över ett tidigt ledningsmål, och tänk att nu blir det tennissiffror och olé-olé för hela slanten, för att sedan krossas av Det Tidiga Målets Förbannelse. Laget har ofta visat total oförmåga att behålla det initiativ man tagit eller fått sig tilldelat och antingen fallit ned med ”alla i knät på Szczesny” alternativt ”alla mittbackar upp”. Därför måste vi, oavsett ställning, behålla lugnet och tålamodet i så stor utsträckning som möjligt. Vi är ett bättre lag och måste agera som ett sådant. Vi får inte drabbas av panik utan måste lita på vår gameplan och spela efter den.

Enligt mig bör Arsenals startelva se ut på följande sätt:

Szczesny
Coquelin – Koscielny – TV5 – Gibbs
Song – Rosicky – AOC
Gervinho – Kung 2012-2013 – Benayoun

Som nämndes ovan så är det centrala mittfältet själva nyckeln till att matchen slutar med den livsnödvändiga segern för oss. Av den anledningen så får Wenger absolut inte ge Ramsey ännu en chans att spela bort oss, utan det skall bestå av de självklara Song och Rosicky i sällskap av AOC eller Coquelin. Detta eftersom både AOC och Coquelin, på sina olika sätt, båda är såväl kompetenta nog för det fysiska spelet och har en hög energinivå i sitt spel, men framför allt innehar en förmåga att hålla boll och värdera sina passningsalternativ. Om det blir AOC eller Coquelin beror till viss del på hur vi tänker kring högerbacksplatsen, där en matchovan Jenkinson står som alternativ till, den för stunden, lite mer intrimmade Coquelin.

Trots att Gervinho var tämligen blek senast så vill jag ändå se honom i startelvan. Han skall självklart spela på den kant som han är som bäst på, den högra, och ha möjlighet att alternera med, den inte alltid så snabbe men oftast oerhört kloke, Benayoun. Benayoun kan även växla med AOC och därmed få en roll som CM, varpå AOC i sådana fall får hand om vänsterkanten. En comebackande TW14 skall ges möjlighet att springa sönder och dra isär ett tröttkört Albionförsvar, med ett inhopp med ca 25 spelminuter kvar, vilket också bör gälla AOC om denna inte får starta på det centrala mittfältet.

Må D&M få njuta av en sådan klassföda, inom snar framtid. Foto: D&M

D&M’s dom del 2: Jag tror inte, på något sätt, att denna match kommer att bli en promenad i parken. West Brom har, till skillnad från Norwich, något att spela för och de har de inte bara inför en vida känd hemmapublik utan även inför en, för klubben oerhört framgångsrik, manager de säkert vill ge en vacker avskedsgåva.

West Brom har inte skämt bort sina fans med en massa onödigt målgörande, men de har hållit ett fungerande försvarsspel spetsat med ett ganska vackert bolltrillande, säsongen igenom. De har besegrat både foolsen och Newcastle, kryssat mot shitty och förlorat med bara uddamålet mot spurs, manu och che£sky. Det är således inte alls något enkelt motstånd vi möter, men allt annat än en vinst vore katastrof. Inte bara med tanke på utgångsläget och högst troliga effekter av en eventuell förlust, utan för att vi, i dessa almuniafria tider, faktiskt är ett mycket bättre lag.

Jag utgår ifrån att vi tagit lärdom av alla de misstag vi gjorde mot Norwich. Att vi faktiskt kämpar, tar löpningar och stångas, samt att vi gör det hela matchen, inte bara korta perioder. Att mittfältet hjälper försvarslinjen och täcker av ytan framför dem samt att Vermaelen och Koscielny håller de positioner är satta att hålla. Att vi behåller lugnet och insikten om att vi är det bättre laget och inte viker ned oss. Inte en dj-la tum. Jag utgår ifrån att matchen blir tät och spelet jämt, men att vi slutligen vinner matchen.

Vi vet alla vad som ligger i vågskålen. Det är långt ifrån bara tre poäng, utan istället en match vars resultat kommer att avgöra hela säsongen och hur den sedan kommer att summeras. Det handlar om spel i nästa års Champions League, om att ge Robin van Persie argument nog att skriva på nytt kontrakt och att för attraktiva spelare att söka sig till klubben.

Det handlar om St Totteringhams Day, om att uppmärksamma glappet och om herraväldet i Norra London. Det kan också handla om en brytpunkt i klubbens moderna historia, där vi vid förlust och uteblivet spel i Champions League riskerar att falla ned i det liverpoolska träsket, men där vi, vid seger, faktiskt kan möjliggöra ett riktigt bra transferfönster vilket i sin tur kan förmå oss att kravla oss tillbaka upp till den nivå där vi hör hemma. Tillbaka till titelutmanande, till ära och till världsvida berömmelse.

Up You Gunners. Gör oss stolta.

I föregående inlägg började jag nysta efter ett svar på frågan om vem som kommer att efterträda Pat Rice. Jag tog mig friheten att börja med tre före detta Arsenalspelare vilka samtliga, i olika skeenden varit bärande delar av The Famous Four. Jag tog upp Steve Bould, Tony Adams och Martin Keown för diskussion. Idag skall jag inte bara avhandla fler potentiella assisterande, utan även försöka finna någon form av konklusion i härligheten.

Vid senaste årsskiftet gav jag löftet att skriva ett par rader om Den Lille Mannen med den Stora Rösten, och det skall jag nu göra. Ronnie James Dio föddes den 10:e juli 1942 i New Hampshire och frälste hela världen med sin röst fram till den 16:e maj 2010, då cancern slutligen besegrade honom. Ronnie James Dio sjöng bland annat i band som Elf, Deep Purplegitarristen Ritchie Blackmoores Rainbow och senare även i Ronnies egna band, som i en mängd olika konstellationer alltid gick under namnet, Dio.

Men mest uppmärksammad tror jag nog ändå att han blev genom sin medverkan på de tre Black Sabbathskivorna ”Live Evil”, ”Mob Rules” och ”Heaven and Hell”. Och det är precis så vår helg, som Arsenalföljare, har varit: Heaven and Hell. Eller snarare Hell and Heaven.

För lördagen slutade i en självförbrännande implodering, där lördagsgodiset fick inhandlas under tung tystnad endast avbruten av de lika tunga suckarna och där man fick förklara för de undrande ungarna att ”nej, pappa är inte arg, jag är bara väldigt, väldigt ledsen”. Där man fick försöka förklara för ungarna, för frugan och för de sociala kontakter men ofrivilligt utsattes för, hur liten man egentligen bara är. Hur litet liv man faktiskt lever och hur överväldigande stor smärtan därför hade hunnit växa sig.

Så efter att man knappt sovit någonting under natten till söndag, där varje vaken timme bara blev till en smärtsam påminnelse och plågoande, där blev söndagens förmiddag bara en lång stäcka av förnekande. Jag spelade boll med ungarna och några av grannarnas dito och fick, efter att ha dribblat av fyra stycken i åldrarna 5-7 år, det dadaistiskt avväpnande ”du hade kunnat spela med han Messi, ju”. ”Ja, det hade jag, -om jag bara hade velat”, eller hur… Jag pratade vid tre tillfällen med gatans mest hängivna  sp*rsare, gratulerade honom minst lika många gånger och kröp sakta men säkert ned i förlikelsens ruttnande katakomber.

Så lagom till eftermiddagens matcher såg min själ redan ut som ett skrumpnande russin. Jag var redan tillknycklad, sammanpackad och på väg till återvinningen för förkrossade fotbollsinre. Jag var liksom färdig och helt redo för att möta det slutgiltiga beviset. Ännu ett bevis för att jag en gång i tiden valde fel väg och att min långa vandring, varav de sju senaste åren varit i ständig motvind, återigen skulle visa sig leda rakt ned i helvetet.

Eftersom Newcastles förlust var till en av den moderna toppfotbollens fyra, fem absoluta ondskor, blir den matchen endast en parantes för mig, varför jag hoppar rakt in på Aston Villas match och inkasserar två poängs större avstånd, gentemot Toonsen, utan att passera varken Gå eller Fängelset. För på Villa Park spelade hemmalaget en ur kvalité-hänseende riktigt dålig fotbollsmatch och de gjorde med ett alldeles underbart resultat.

Det var som att jag plötsligt fått både solsken, vätska och näring. Som att jag vaknat upp ur det ofrivilliga ide som jag legat i under ett dygn och plötsligt, helt utan förvarning, fick möta en prunkande och livdoftande vår. Och jag gjorde det sida vid sida med ett Tottenham Hotspur som aldrig slutade vara just Tottenham Hotspur.

Och jag stod upp och skrek att jag älskar William Gallas. Jag älskar att han inte längre spelar för oss, jag älskar att han spelar för sp*rsen och jag älskar att han styrde in Ciaran Clarks långdistansprojektil och gjorde det omöjligt för Friedel att ta bollen. Jag skrek högt av chockartad förtjusning, glädje och hatifnattad eufori. Jag stod sedan och vaggade som en autistisk gammal farbror ända fram till slutsignalen. Omöjlig att kommunicera med, omöjlig att förstå sig på. Men jag förstod.

Att sedan FA-representant Probert gjorde vad han kunde för att trösta Redknapp, det spelade inte längre någon roll. För sp*urs var det sp*rs alltid varit och vi fick lämna helgen precis som vi skall göra.

Vilken underbar vändning denna helg, igår eftermiddag, tog. Vi är tillbaka i förarsätet, tillbaka på rätt väg och vi är det utan att på något sätt förtjäna det. Och vi är det på sp*rsarnas bekostnad, vilket inte på något sätt gör det hela mindre underbart och fyllt av njutning.

Up You Gunners! Herregud vad skönt.

Ni får ursäkta att det inte blir någon Headmaster Ritual idag, heller. Men jag kan inte förmå mig. Jag kan inte försöka framstå som nyanserad, eftertänksam eller analytisk. För jag vill bara stänga av, stänga in mig och stänga ute världen som snurrar runt mig.

För idag hade vi ännu en chans att ta någon form av grepp om tredjeplatsen. Men som vi ständigt tenderat att göra de senaste åren, de senaste omgångarna, den senaste eran, så lät vi möjligheten glida oss ur händerna. Vi kan skylla på domaren som bestal oss på två straffar varav den sista, den där RvP drogs ned under stopptiden, kan ha varit århundradets mest tydliga, eller vi kan skylla på att Norwichspelarna maskade fotbollslogistiken ur led, men det är ändå inte deras fel. Det är vårt. Endast vårt.

RvP var bra, Rosicky var det också, Benayoun får godkänt, kanske Coquelin och AOC likaså. Men resten får, med viss passus för Gibbs, underkänt rakt över. Songs underbara assist till trots, så släppte han den yta framför backlinjen som i modern fotboll är liv och död. Så gjorde även Ramsey, som inte bara fuskstinkande alibijoggade i något som kanske skulle sett ut som hemarbete, utan även bedrev antipropaganda på högnivå och som, förhoppningsvis, spelade sin sista hemmamatch på Emirates.

Gervinho kluddade matchen igenom och Szczesny var precis så usel med boll som Arsenalhånare hävdar att han är. Hans luftspel var lika under isen och mittbackarna framför honom var helt omöjliga att känna igen.

Vi släppte in tre mål på hemmaplan mot ett av nykomlingslagen och vi gjorde det utan att de hade någonting alls att spela för. Detta trots att vi, å vår sida, hade den magiska tredjeplatsen, Pat Rices sista hemmaframträdande och Wengers 900:e match att bära fanan för.

Nu gjorde vi inte så. Vi var så dåliga, så impotenta och så stelbent på hälarna så att inga ord kan beskriva hur usla vi var. Jag är bara ledsen, tom och nedslagen. Ilsken, hätsk och ful i munnen. F-n, Arsenal! F-n, ni bortskämda slynglar som vek ned er inför våra ögon. Inför oss, iklädda tröjor som faktiskt betyder någonting, för oss. För er? Jag vet inte. Skit, kass, bedrövlighet.

Ähh, va f-n, jag orkar inte skriva mer. Jag är hemskt ledsen, men jag pallar inte mer. F-ck!

-”We want information, information, information.”
-”Who are you?”
-”The new number two.”
-”Who is number one?”
-”You are number six.”
-”I am not a number, I'm a free man.”
-”Ha ha ha ha”.

Nej, detta är inte en förvirrad dialog mellan Diaby och Koscielny, inte heller en allmän diskussion om vad som händer på tröjfronten nu när Almunias kontrakt till sommaren går ut och inte heller ett galenskapens uttryck för hur den moderna toppfotbollen ser ut i dessa post Bosman tider. Orden är de vilka det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden 1982 valde att introducera låten ”The Prisoner” med och de är hämtade från den brittiska TV-serien med samma namn. Man kan tycka vad man vill om hårdrocksestetik, och om engelska sci-fi TV-serier från sent 60-tal med för den delen, men man kan inte annat än undra och slutligen väcka frågan: Who is the new number two?

Efter drygt 45 år i klubben tackar, Pat Rice för sig nu i maj. Han ägnade fjorton år som spelare i klubben och bröt endast av med fyra år i Watford, innan han 1984 klev in i Arsenals tränarstab. Först tränade han olika ungdomslag för att sedan klättra i klubbens hierarki och, från och med 1996 fungera som caretaker och/eller assisterande tränare till Wenger. Nu skall den 63-årige före detta högerbacken äntligen få njuta av livets frukter i form av vardagar utan yrkesverksamhet. Utan bollbärande, konutsättande och utan täta samarbeten med sovsäcksinslutna professorer. Vi unnar honom detta och hoppas på goda golfrundor, lättutvecklade drinkparaplyer samt på en överseende fru Rice.

I första startgrupp finner vi tre gentlemän vilka samtliga ingick i olika varianter av The Famous Four, eller The Famous Five som de lite mer generöst, kan kallas. Herrarna spann över lite olika epoker i klubbens historia men har också oerhört många likheter.

Tony Adams: En kille som är så arsenalsk så att få en kan med att försöka matcha. Kom till klubben som trettonåring och spelade över 600 matcher för klubbens representationslag innan han, sommaren -02, drog sig tillbaka. Hans historia är välkänd där hans alkoholsvårigheter, men även George Grahamskt drillade offsidefällor är, är väl omvittnade. Adams fick, under Wengers beskyddande vingar, till slut ordning på sitt förhållande till spriten och förlängde inte bara spelarkarriär och äktenskap, utan troligtvis även sitt liv avsevärt, mycket tack vare Wenger.

Ett lag, en ledare.

Under sin spelarkarriär var han inte bara extremt klubblojal utan även en stark ledare för gruppen. Hans relation till Wenger gick från att inledningsvis vara lite småknölig till extremt tight och i högsta grad lojal. Efter hans spelarkarriär studerade han sportvetenskap vid Brunel University innan han tog över som manager för Wycombe Wanderers. Detta gick, då de genast åkte ur League One, väll lite sådär, varefter Adams sade upp sig och flyttade till Rotterdam för att jobba som ungdomstränare i Feyenoord. En kortare sejour som assisterande tränare i Utrecht följdes upp av ett telefonsamtal från ’Appy ’Arry som, i juni –06, behövde en assisterande till det Portsmouth vars ekonomi han just då hade börjat köra skiten ur.

Hos Pompey fick Adams ansvar för försvarsspelet och detta gick alldeles utmärkt. Laget nådde, säsongen 06-07, en niondeplats och allt var guld och gröna skogar fram till Spurs rekryterade både Harry Redknapp, och sedan en mängd av klubbens bästa spelare så gott som gratis. Adams fick huvudansvaret för klubben vilket resulterade i bara tio poäng på sexton matcher och kicken för Adams. Han gjorde säsongen 10-11, en sväng i azerbaijanska Gabala FC, men står nu arbetslös. Enligt rykten skall han ha sök jobbet som boss i allsvenska Elfsborg, vilket dock gavs till den frejdigt fryntlige Jörgen Lennartsson.

Gemensamt för de olika delarna i Big Tonys managerkarriär är att han är tämligen medioker med huvudansvar, men framgångsrik som assisterande. Det du kanske inte alltid får av kreativa offensiva lösningar får du åter i ett gediget och välintegrerat försvarstänk a la Graham.

Steve Bould: Ännu en del i The Famous Four, ännu en försvarsrese och ännu en man som med åren blivit allt mer synonym med Arsenal. Född och uppvuxen i Stoke-On-Trent kom han till Arsenal som 25-åring från Stoke City och blev Arsenal trogen mellan åren -88 och -99, varefter han avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Sunderland innan han, i september -00, tackade för sig. Under sin tid i Arsenal bildade han ofta mittbackspar med nämnde Adams och drillades således i samma självklara anda av one-nil to the Arsenal. Hans spelstil var ofta tämligen kompromisslös för att inte säga tuff och han hade ett rykte om att aldrig vika ned sig eller tillåta sig spela under absolut maximum av sin förmåga.

Efter avslutad spelarkarriär tog han nästan omedelbart tränarlicens och har sedan juni -01 tränat olika Arsenallag på ungdomsnivå. Hans bristande rutin av att jobba med seniorfotboll kan ligga honom i fatet, men detta anses av många kompenseras genom att han haft stora framgångar med bland annat klubbens u 18-lag med vilka han vunnit Premier Academy League två gånger och FA Youth Cup en.

Bould anses som tränare vara tämligen tuff, direkt och krävande. Detta dock inte utan en förmåga att fungera i en klubb vars hela nutid genomsyras av den wengerska tanken om den goda fotbollen. Han uppges också vara väldigt omtyckt av de spelare i a-truppen som haft honom som tränare under sin tid i akademin.

Martin Keown: Anlände som fjortonåring till Arsenal och gick genom den dåvarande akademin upp i a-laget för att, efter en lånsejour i Brighton and Hove, göra debut för representationslaget i november 1985. Efter att han inte ansetts vara bra nog för klubben såldes han, i juni -87 till Villa och spenderade två säsonger i Astonlaget innan flyttlasset gick till staden Liverpool och dess blå del. Efter tre och ett halvt år i Toffies skrev han på för klubben i hans hjärta och blev åter Arsenal i januarifönstret –93.

Keown, här i blått, rensar upp bland skräpet.

Keown gjorde över 300 matcher för klubben och tog, tillsammans med Andy Linighan, upp kampen med Adams och Bould om de två ordinarie mittbacksplatserna. Keown spelade både mittback och defensiv mittfältare och fick liksom Adams och Bould vara med om den metamorfos som klubben genomgick under Wengers anländande till klubben. Han lämnade, som 37-åring, klubben efter unbeatensäsongen och avslutade med ett halvår var i Leicester och Reading.

Som spelare var Keown en aldrig sinande källa kraft och kamp. Ett bultande hjärta större än livet självt och en spelare som höll sig på ett precis lagom avstånd till galenskapen och till vad som egentligen kan anses vara gränsen för rätt uppförande för en fotbollsspelare. Han var en vital del i en generation Arsenal som vann, i princip, allt de ställde upp i.

Keown tog sin trängarlicens redan –05 och anslöt i samband med sin utbildning sig till coachstaben runt Wessex Leaguelaget AFC Newbury. Wessex League motsvarar division 9 och 10 i det engelska ligasystemet och ger, tillsammans med hans tid som deltidsarbetande coach för Oxford Universitys AFC, Keown inte allt för stora tränarmeriter. Däremot är Keown en ofta förekommande gäst i BBC’s expertsoffa, men har även jobbat för både irländska televisionen och för ESPN. Han bjuder ofta, inte bara på insiktsfulla kommentarer fyllda av självironi och ödmjukhet, utan även om en stor dos kunskap om konsten att försvara på en fotbollsplan. Så där du i fallet Keown förlorar i tränarerfarenhet det vinner du i vältalighet, försvarskunskap och den nästan sjukliga oviljan att förlora.

I nästa inlägg skall jag gå igenom startfältets andra del och därefter redogöra för hur jag hoppas, respektive tror, att klubben tänker agera när Pat Rices efterträdare utses. Jag tackar för din tid, hoppas du funnit läsningen intressant och på att du kommer åter till del 2 av The New Number Two.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Adams i aktion ”blog-idman-yurdu”,

Bould statuerar exempel ”blue_rat”

och Keown välsignar i blått av ”Jim Malone”