Davidsson & Mannen

I en av världshistoriens absolut bästa filmer någonsin, porträtterar Michael Douglas den före detta försvarsindustriingenjören William Foster, som en synnerligen varm och klibbig morgon är på väg till ett födelsedagskalas han är allt annat än bjuden till.  AC:n i Fosters bil är trasig, han fastnar i en av Los Angeles alla tröstlöst stillastående bilköer och får till slut nog av bristen på rörelse.

Jag inser att det är många av er läsare som helt saknar den här referensen, att det kan finnas några som har den men som inte känner som jag och så finns det kanske några som är som precis jag. Jag som under åren 95-02 sällskapade med ett sk. humorgäng vilka besökte min radio varje fredag mellan 18.00 och 21.00 (eller hur det nu var). En tid då afterworks kunde avbrytas i förtid eller pauseras i några timmar för att sedan återupptas i än mer exalterad form och då förfester hade en självklar stamgäst i form av ett radioprogram från Riksradions P3.

Jag vet att denna blogg har innehållit på tok för många hockeyreferenser denna vecka, jag vet att jag därmed vandrar på en ytterst krokig stig och jag ser mig själv som någon form av Arsenalbloggandets Indiana Jones, hängandes i en synnerligen rank rep- och träbro över en avgrundsdjup ravin som är knökfull av hungrigt dreglande hockeykannibaler. Och så kan vi ju inte ha det.

Jag vet inte hur det är med er, men som jag erkänt här på bloggen tidigare, hade en jag en lång period då jag verkligen älskade Arsène Wenger. Allt han gjorde för oss klubben, för oss som älskar den och för fotbollen som företeelse i stort. Allt han gjorde tvärtemot andra som sedan visade sig vara den enda rätta vägen, alla svåra val han gjorde som sedan visade sig vara genialitet och alla steg han tog mot strömmen. Men sedan hände någonting.

Idag är det fredag och i morgon är det således lördag. Men det är inte vilken lördag som helst, det är lördagen efter ett landslagsuppehåll och lördagen då vi hemma på Ashburton Grove repriserar vårens FA-cupfinalmöte med Hull City. Som brukligt är återvänder våra kanonjärer från sina respektive landslagssamlingar som halta, lytta och allmänt nötta, i gråzonen just inför kroppsväskan eller i gipsvaggad stelhet.

Nu har det gått exakt en vecka sedan föregående måndag, vilken i sin tur var dagen efter föregående söndags förlust mot chelsea. Vi var många som lade våra pannor i djupa veck, funderade över livets ständiga förgänglighet och kom fram till ett antal högst adekvata frågeställningar rörande klubbens nuvarande situation, utveckling och framtid. Själv var jag inne på det i mitt förr-förra inlägg då jag undrade vart vi, som klubb, egentligen är på väg.

Inledningsvis vill jag be om ursäkt till, bland andra, Woody, som jag lovade ett annat blogginlägg än det som nu kommer att skrivas. Jag lovade ett inlägg som skulle handla om idag kontra igår, om Arsenal nu i relation till Arsenal då och kring Wengers ändrade syn på fotboll. Detta inlägg är så gott som redan skrivet och kommer att publiceras nästa gång, men idag kände jag mig bara tvungen att skriva av mig kring ett annat ämne, ett ämne som redan tidigare varit glödhett, men som nu, sedan gårdagen, skapar väldiga flammor av höggradig ilska inom mig.

Idag kliver vi upp till ännu en arbetsvecka efter att Arsenal förlorat ännu en match mot en av våra topp 5-konkurenter. Och trots att siffrorna, 0-2, är avsevärt bättre än de 0-6 vi åkte på i förra mötet på Stamford Bridge och trots att dessa kan få oss att tro att vi var nära, är min känsla att vi absolut inte ens var i närheten av att skaka dem.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort och nu är den slutligen över. Vi har oktober månad på hand, minnena av kort-kort bleknar i takt med solbrännans konturer på din älskades kropp och i landets näst största stad tar de medelålders männen på sig sina nyinköpta höstrockar och vandrar vankelmodigt genom mörkret för att åter ta sina platser i förvärvsarbetets kugghjulsrotation. Men idag är det fredag, i morgon är det lördag och i övermåndag spelas ännu ett derby i London.