Davidsson & Mannen

I lördags vann vi hemma över Everton och i morgon åker vi till Sheffield för att, på fantastiska Hillsborough, möta det blåvitrandiga Wednesday. Men det är inte om detta eller dessa matcher jag skall skriva idag. Även om jag jättegärna skulle tota ihop en beskrivning av fotbollsarenan Hillsboroughs underbara arkitektur, om de hamburgare i yttersta världsklass som serverades just utanför eller om staden Sheffields lika dynamiska som suggestiva uppenbarelse. Eller om Arsenal, i lördags idag och i morgon. Men det skall jag inte.

Nu har vi alla slickat våra sår, rätat våra krökt krumma lemmar och kämpat med att hantera den tomhet som ett landslagsuppehåll innebär för oss, numera smått, abstinenta Arsenalister. Livet, som under en och en halv vecka har varit på sparlåga, som har varit satt i transportsträcka och som liksom pauserat sig själv skall nu vridas igång igen, och detta då Arsenal skall ta sig till Liverpool Street Station för vidare transport till Vicarage Road, en knapp halvtimmes tågresa nordväst om London.

I fredags letade jag efter känslan, jag önskade en intensitet som matcherna mot United brukade ha men som på många sätt så smått har gått förlorad och jag ställde min längtan om denna intensitet emot det allt mer avslagna läge som klubben Arsenal då, efter Champions Leaguedebaclet, stod i. Jag letade efter pepp, sökte efter triggerpunkter och famlade efter kicken. Tvivel var bara förnamnet, Wengers skuggboxning det logiska familjenamnet och vår CL-start var framåtlutad över oss, likt ett ondskefullt monster på väg ur garderoben.

På många sätt känns det svårt att börja och komma igång. Som att man är fast i ett västgötaklimax, inte riktigt vet var man skall vända sig och som att man har stått här, hela sensommaren och hösten, med sin tvättade hals och nu inte har någonstans att gå. – Som de säger. För till United hemma skall man ju bara vara pepp, man skall vara tokladdad och i fullt pådrag, ha bredställ och flingflong-brallorna pådragna. Typ.