Davidsson & Mannen

En vanlig sketen tisdagskväll i hamnindustristaden Göteborg och även om regnet för stunden håller sig undan viner vinden i våra knutar och sätter stadens alla flerfamiljshus i avsevärd gungning. Människorna som tvingats utomhus kryper ihop, stålsätter sig och pressar sig framåt mot nästa avkrävda måste och hösten, den kommer att bli kall, hård och väldigt, väldigt lång. Själv ligger jag nedbäddad i hörnsoffans kungsplats, hemmets tron, till tänderna preparerad med Alvedon och bubbelvatten.

Jag är smärtsamt medveten om att vi lever i ett tidevarv där en stark vilja är en odelat positiv egenskap. Att med bestämdhet kunna tycka något, det är någonting riktigt bra det. Att vara säker, att känna väldigt starkt för något och att vara övertydlig på gränsen till rabiat. För idag avskyr vi nyanser, vi blir nervösa och irriterade av fundersamhet och vi tämligen förskjuter den eventuellt villrådige. Den som tvekar, den som funderar och den som behöver lite mer tid på sig.