Davidsson & Mannen

Ännu en måndag morgon, ännu en första arbetsdag på den nya veckan efter en helg i fotbollens sällskap och ännu en dag då vi Arsenalister möter världen i uppförsbacke. Med ösregn från sidan, in under regnkläderna, med pannan i djupa veck och med sammanbitna käkar, pressar vi oss fram och upp i vardagen. Vi går in i arbetsveckan som förlorare. För vi lämnade just ännu en helg där Arsenal gjorde oss besvikna, ledsna och krökta.

Ingen arsenalist på detta jordklot har väl lyckats undgå den smärtsamma påminnelse om livets oändliga vedermödor som Cesc Fabregas spelandes fotboll i en chelseatröja har kommit att bli denna höst, nådens år 2014. Han som en gång var som en son för Wenger, som lämnade London för den stinkande nepotismens vagga för att sedan spottas ut ur fuskbuken när vår för några månader sedan övergick till årets sommar.

Jag lovar att jag skall fatta mig kort, för ämnen som dessa har klang av separation, saknad och vemod varför man än mer framstår som en skrynklig tant sittandes utmed en allt för sällan trafikerad landsväg, där tiden står still men livet redan har gått. Hösten 2014 har jag nog slagit alla rekord i gnällkärrighet (nej, så heter det INTE, jag vet) så av dessa anledningar skall jag lyfta upp dagens fråga i kort format.

Jag vet, frågan är varken ny eller oställd och många före mig har vandrat denna väg långt tidigare än jag gör men jag har också varit inne på frågan här i bloggen. I måndags var jag förvirrad, besviken och oerhört nedslagen av söndagens spel och resultat och jag samlade under bloggskrivandets gång på mig en herrans massa lika osköna som påträngande frågetecken.

… är ingen gång, men nu sker det ju precis hela tiden. Varje gång, precis jämt och alltid. Att förlora en bortamatch i hällregn mot ett välspelande och effektivt Swansea är i sig inte någon skandal. Att spela smått neddrogande tråkig fotboll och ändå lyckas få in ett ledningsmål tack vare Welbecks vandring och inspel och Sanchez underbara box-to-boxlöpning och kyliga avslut, genererar likestummar på lång rad.

Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest.
Jag spelar vanlig, men hur är det nu människor gör?
Vad är det de gör?

Nu tänker jag inte, i någon form av Hellströmsk eller Maggiosk anda, skriva om tryggt sovande ungdomar, överfyllda askfat och lättsamt lustfyllda promenader i ohämmad lättkläddhet. Jag tänker inte ta med mig känslan av att ingenting fattas mig, att jag är fylld av tillförsikt eller att jag lättsamt kan klampa omkring i för stora stövlar för att ta några småtokiga bilder med min mobilkamera. Att jag skymtar någon form av välmående, att gårdagen var en lyckad fest och att allt är bra nu. För det är verkligen inte bra nu. Inte alls. Inte på något sätt.

Jag hade verkligen planer att använda gårdagslunchen, eller snarare stunden för densamma, för att runda av helgens möte med Burnley och sedan skriva upp kvällens match mot Anderlecht. Nu blev det inte så, jag fick knappt i mig lunch och att hinna skriva blogg blev till en än större omöjlighet. Men det som inte hanns med igår kan väl säkert vänta tills i morgon. Om det inte hade handlat om denna fotbollsmatchuppskrivning.