Davidsson & Mannen

Arsène Wenger har alltid omtalats som en tränare som ligger i framkant och driver utvecklingen framåt snarare än en historievurmare. Och eftersom jag idag inte skall bli varken långrandig eller djuplodande anal i relation till vare sig Wenger själv eller olika spelsystems eventuelliteter, vill jag snabbt bara avverka ämnet genom att slå fast att jag, egentligen, gillar 4-1-4-1-systemet, men att det bygger på två enormt viktiga hörnstenar om det skall fungera.

Vi kan med all rätt hävda att Arsenal under veckan har fått sin/vår beskärda del av spott och spe, men ett vid slutsignalen utbuat Tottenham Hotspur förlorade i söndags, för första gången på trettio år, mot West Bromwich som därmed tog sin första seger för säsongen. West Bromwich, utan svenske Jonas Olsson var absolut bra, de hade ett ypperligt press-spel och var både defensivt solida och rörliga såväl med som utan boll, men lika mycket som West Brom var bra, var spurs tämligen uddlösa.

Ligakuppen är nästan någon form av tidsmaskin. Du får ofta möjligheten att se in i framtiden i form av den ofta tämligen rikliga mängd unga spelare som egentligen inte skall leverera nu, utan om ett par år. Samtidigt sänds matcherna sällan i de vanliga och betalbara kanalerna, utan man får hålla tillgodo med en laggande och grynig piratstream, vilket blir en lätt historisk fläkt från en svunnen tid. Själv satt jag och såg en bild med den franska kommentatorn tystad, samtidigt som jag körde en engelsk streams ljud (eftersom bilden var för dålig).

I dagens inlägg skall jag ta upp tre olika problem eller snarare ämnen, fläta ihop dem och hitta en lösning på dem. Dessa tre ämnen har samtliga varit uppe för avhandling här i bloggen tidigare, men idag kommer skillnaden vara att det i dessa problem eller ämnen, finner en gemensam lösning eller kanske till och med två. De tre frågorna jag tänker avhandla är: Vårt nuvarande spelsystem (4-1-4-1), Mesut Özils totala blekhet och optimeringen av Jack Wilshere. Så sätt dig ned, tappa upp fredagsgroggen, nu kör vi. 

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie.

Jag är fullt medveten om att Phil Collins-referenser är att anse som en ren och skär styggelse, där endast en match mot Steven Gerrards liverpool fc kan ses som ett acceptabelt undantag. Men jag kan ändå inte låta bli at göra det och hoppas ni tillåter mig att dra till med den titel dagens shit-chat har fått. För det är ungefär så det känns. Ännu en dag i fotbollens paradis.

Sommaren 2005 sålde Arsenal Patrick Vieira till Juventus som, i calciopolis kölvatten, sedan blev Inter. Det talades om att Vieira under ett antal år hade velat lämna den engelska fotbollen för Madrid, att Wenger vägrat släppa honom men att han, efter FA-cupvinsten mot Manchester Unitet, där Vieira slog sin sista spark för klubben, var redo att tillmötesgå lagets kaptens önskan om transfer, vilken dock inte landade i Spanien utan i ett Italien i gungning.

Inte vet jag hur det är i andra små städer, men i den jag växte upp i fanns det ett antal personer som stack ur den homogena och småstadslikformade mängden, var tämligen säregna, smått excentriska och som till slut benämndes med det föga respektfulla epitetet ”original”. Vi hade Janne Murarn, Trixi och Nisse Krabba, vi hade Bälinge-Tarzan, Dreglas och Anders Burnis. Var och en av dessa levnadsöden var formade efter en annan sorts mall än den övrigt rådande, präglade av andra öden och gjutna i en annan form än den vi andra kunde relatera till.

Inför hemmamötet med Besiktas skrev jag om den optimism jag då bar på, om mötets betydelse på så sätt att ett klarat kval till Champions League, skulle kunna innebära spelarinköp på adekvat nivå. Jag spekulerade i att spelaraffärer kanske till och med var färdiga och bara väntade på att realiseras när vi tog steget in i huvudturneringen. Att vi efter en seger skulle inhandla de två till tre pusselbitar som ständigt fattats oss. Att allt var som vanligt men, i och med detta, ändå skulle bli helt annorlunda.

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant.