Davidsson & Mannen

Min tanke var att här citera den svenske nationalpopmusikskalden Magnus Uggla, för det är egentligen så jag känner, men som den moderne man jag är lägger jag band på mina känslouttryck, tvättar min mun med såpa och rundar av ”Jag skiter” till ”Jag struntar”. Mina grovkorniga uttryck passar gör sig liksom inte i skrift men andemeningen är densamma. För jag s-kiter faktiskt i vilket, jag bryr mig inte det minsta och det spelar verkligen ingen som helst roll. Hur det ser ut. Hur, eller på vilket sätt, vägen fram till resans mål är avlagd. Hur målen blir till.

För att preventivt två mina musikaliska händer och undvika att smärtsamma ifrågasättanden kring mitt melodiska välbefinnande hoppar upp och biter mig i ändalykten, kastar jag dig referensen med en gång: Tjuren från Wales, smörsångaren med den håriga bringan som så många kvinnor avgivit en begeistrad suck inför anblicken av, från 60-talets mitt fram till 70-talets slut.

Ingen som har läst den här bloggen kan väl ha kunnat undgå vad jag tycker om fotbollsklubben Liverpool FC? Vad jag anser om dess enorma dubbelmoral när de säger sig vara på folkets sida, folket som aldrig vandrar ensamt, hand i hand mot onyanserade tabloidpressen och mot de elaka smutskastarna som vill illa. Klubben som bara haft oturen att bli offer vid läktarkatastrofer och klubben som representant för en stad som blev omåkt av en grävd kanal till Manchester, där de blev berövade sin livsnäring medan andra (städer) växte sig stora och starka.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört eller läst det de senaste två, tre åren. Jag vet inte när jag såg det första gången, jag vet inte när jag såg det senast men jag smärtsamt medveten om andemeningen. ”Om du älskar fotboll måste du älska dessa tre” under en bild av Messi, Neymar och Suarez firandes ännu en utrullning. Eller ”om du älskar fotboll måste du älska den här mannen” under en bild på Zlatan Ibrahimovic som just gjort hattrick mot ett söndertrasat Lens i fritt fall.

Under de senaste veckorna har jag skrivit några texter som inte riktigt handlat om Arsenal. Några av er har tyckt om det medan andra, uppenbarligen, inte gjort det. Jag har skrivit om mitt möte med tidigt blommande, och vissnande, Geordies under en tidig påskaftonskväll och jag har delat min upplevelse som jag fick vara med och dela när en högst heterogen samling Burnleyfantaster firade klubbens avancemang till Premier League. Och jag har märkt på mig själv hur mycket jag älskar sådana ögonblick.

Jag måste erkänna att jag tidigare inte alls kände till så mycket om staden Burnley. Jag visste att det var en liten sovstad i Manchesters relativa närhet, att även den hade blomstrat med textilindustrin men att den vissnat betänkligt i takt med att textilmoguler flyttat sin verksamhet från det i sammanhanget tämligen kostsamma Lancashire till en rad olika låglöneländer i imperiets utkanter.

Jag vet inte om det handlar om Arsenal eller om det är något typiskt engelsk. Om det bara är vi eller om det är något som odlas överallt på det engelska öriket? Bland fåruppfödare, brottare och koloniserande krigarsjälar? Kanske är det så här för alla engelska fotbollsfans eller är det rent av någonting typiskt för alla fotbollsfans världen över, örike eller inte? Sjöfarare såväl som landkrabbor? Korsfararättlingar såväl som ateister som muslimer, judar, hinduister och buddister? För det förekommer nog inte bara bland oss Arsenalister, eller hur?

I ”Five Man Army” vandrade Horace Andy, Tricky, Daddy G, Cameron McVey och 3D den långa vägen från Bristols lokala tripp-hop- och klubbscen, genom en mellanlandning på ett väldigt speciellt ställe under Paddington Station, vidare ut i den stora vida världen och erövrar den sedan, som i ett trollslag, med skivorna Blue Lines, Protection och Mazzanine. De hade inte bara den enorma begåvningen att skapa en ny musikstil utan även att inse att de behövde lika begåvade medresenärer, bland annat Everything But The Girls sångerska Tracey Thorn.