Blev en förlorad falsk 9:a till ett nytt spelsystem?

Först och främst vill jag erkänna att det egentligen är fel av mig att benämna systemet som nytt. Det borde såklart ha hetat nygammalt, men jag kände att jag inte ville gå den vägen. Dels för att inte leda in dagens spelartrupp i en oändlig skugga den i så fall skulle ha hamnat i, men framför allt för av respekt för den ursprungliga spelartrupp som det i så fall skulle refereras till. Mer om detta senare.

När Robin van Persie lämnade oss för antagonisterna i köksduksrutigt, så lämnade inte bara en synnerligen kompetent spelare Arsenal. Från truppen rycktes också en spelartyp med smått unik kompetens och funktion, truppen bestals på ett synnerligen unikt exempel på den så kallade falska 9:an. Här refererar vi inte om van Persies eventuella personlighetsdrag, utan till den spelartyp som de senare åren har kommit att bli inte bara omtalad och hyllad, utan också en av de mest önskade lösningar på alla fotbollssystemiska ekvationer.

Den falska 9:an har sina ursprungliga rötter i det holländska 4-3-3-systemet, i vilket 9:an, något förenklat, är den centrala inbox-stikern som har en kreativ leverantör, i form av en nr 10, bakom sig. Ursprungligen var 10:an en kreativ forward där vår gamle mästare Dennis Bergkamp är ett semimodernt exempel. I än mer modern tappning ansåg sig managers inte ha råd med både en inbox-9:a och en leverantörs-10:a utan fotbollens svångremspolitik skapade, tillsammans med bättre försvar på motståndarsidan, en önskan om spelartypen som kunde vara lite både och. Som både kunde skapa chanser och sätta dem, men som också kunde ge managerna möjligheten att fylla på med ytterligare mittfältare bakom sig, för att på så sätt få en tight och svårgenomtränglig mittfältstriad.

Den falska 9:an skapades ofta ur kreativa mittfältare/bortrationaliserade 10:or, ur bollskickliga yttrar men också av synnerligen spelbegåvade 9:or. De mest framstående exemplen är, utifrån ett toppfotbollsperspektiv, nämnde Robin van Persie, Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic. Men även den något bitbenägne Luis Suarez samt van Persies konkurrent Wayne Rooney går att räkna in under denna kategori. Spelare som har skolats om från kant, från skugga eller från inboxspel till ett dynamiskt och följsamt anfallsspel där de både kan ta emot boll, regissera spelet och vara den som avslutar det.

Denne spelartyp förlorade vi och vi gjorde det varandes i en enorm beroendesituation. Fabregas (vilken även han ofta vikarier falsk 9:a nu för tiden) och Nasri hade lämnat oss föregående sommar och van Persie hade, kanske lite hårddraget, nästan själv räddat oss spel i Champions League. Så där stod vi med brallorna nere. Förvisso hade både Podolski och Giroud handlats in, förvisso snodde Wenger Cazorla från svajiga Malaga, men ingen av dem var/är den falska 9:a som vi då hade kommit att bygga så mycket av vårt spel kring.

Eftersom Wenger är den man han är och eftersom den falska 9:an inte bara kräver extremt bred kompetens utan också just därför blir otroligt dyr, fick vi rätta mun efter matsäck och överge ett spel som byggde på den falska 9:an för ett annat. Föregående säsong gick väl lite sådär, men på de elva tävlingsmatcherna (och här väljer jag att exkludera Bendtners ligakuppmatch mot West Bromwich) vi spelat denna säsong, tycker jag mig ha sett en, i varje fall, tendens till någonting nytt, någonting annat eller kanske till och med någonting… nygammalt.

För Giroud är inte Henry. Cazorla, Wilshere och Ramsey är inte Bobby Pires och Walcott, Oxlade-Chamberlain och Podolski är inte Freddie Ljungberg. Men när någon, på twitter eller på gamla forumet, skrev att Özils position är som nr 11, blev det för mig inte bara en distinktion från siffer- eller spelsystemsvurmen, utan också referens till den tid då nr 10 faktiskt var en forward och inte än mittfältare bakom en allsmäktig falsk 9:a.

På The Hawthorns säger de 4-2-3-1. Fast de kan å andra sidan inte ens stava till Özil. Bild: Svaj-D&M.

Wenger började, i och med Cazorlas återupptagande av Fabregas/Hleb-rollen, så smått tassa i angränsande marker under föregående säsong, men det är inte förrän Özil anlände som personen bakom strikern, paradoxalt nog, har fått vara en smått renodlad forward-light. Detta hänger, med största sannolikhet, i sin tur ihop med att mittfältsblocket i och med Flaminis återvändande till klubben, blivit tuffare och säkrare.

Vi är absolut inte där vi var under vår senaste storhetstid. Vi har inte alls den generella nivå av kvalité som vi hade då, - varken bredden eller topparna, men vi har börjat närma oss en modell, ett system och ett spelsätt som inte är helt olikt. Självklart är systemet bara ramen och det avgörande är vad som fylls inom den, det vill säga vad vi får ut av systemet i relation till spelarna samlade kompetens adderat av vad managern beordrar dem göra med bollen. Men jag blir glad över att Wenger dels låtit försvarsspelet få spela roll, dels insett behovet av en elakhet på det centrala mittfältet och dels insett behovet av någonting närmast berkampskt bakom anfallaren.

Vi kan fortsätta kalla det 4-3-3 eller 4-5-1. Men jag vill påstå att vi är på väg att återgå till ett 4-4-2 som i vårt utförande anfallsmässigt blir 4-4-1-1 och försvarsmässigt 4-1-4-1, där vi förvisso har yttrar som kallas för ytteranfallare, men framför allt har en centrallinje som inte agerar helt olikt den vi hade under vår storhetstid. Kvalitativt är vi inte där, men strukturellt sett börjar vi närma oss.

Den så kallade fria roll som Özil har kan, vid första anblicken, te sig tämligen lik den Cazorla och Rosicky gick in och ur förra säsongen, men när Özil medför farten utan boll, löpviljan och förmågan att dra isär försvaret, är det någon form av forward jag ser. Någon form av just nr 11, fast då inte i relation till 4-3-3-systemets nr 11, utan 4-4-2-systemets.

Denna diskussion kan te sig mossigt akademiskt, analt siffertrillande eller endast som ett sätt att frossa i gamla goda tider och hopp om återupprättelse. Och visst. Özil inte är kanske inte lika bra som Bergkamp var, Giroud har absolut inte i Henrys förmåga att på egen hand skapa mål ur tomma intet och herrar Cazorla, Podolski, Walcott och AOC inte alls som Bobby eller Freddie. Varken Ramsey, Wilshere eller Flamini har Vierias totala mittfältsövertagande, men om den senare kanske är en lite elakare variant av Gilberto? Eller någon av dem lite av Ray Parlour, lite av Vieira eller lite av varje?

Vi har inte Adams eller inte Keown, Heart’n Sol eller Mr Safe Hands, men vi har en brittisk kärna inlindad med både stil, finess och faktiskt också ett visst mått av defensiv stadga. Och vi har, eller snarare jag tycker mig se att vi börjat utforma, ett spelsystem som inte vilar på semibarcelonskt possessionsspel och väna sidledspassningar i en 4-3-3-form som lett oss in i småsömnigt lunkande.

Jag tycker mig se att vi har börjat utforma ett spelsystem inte helt olikt ett 4-4-1-1/4-1-4-1 som inte bara ger oss ett rakare spel och högre tempo utan också är någonting nytt. Eller ännu hellre, någonting nygammalt. Jag vet inte, jag har inte empiri nog att säkert veta, men jag tycker mig ha sett tecken. Tecken på en hårdare mittfältskärna och på en mer forwardliknande central mittfältsspets som, indirekt, blir till en 10:a. Eller som i öziliserad form till och med kan bli en 11:a Och det är kanske inte så illa det heller?