The Road to Selhurst Park (Bildspecial)

Jag vet att denna blogg, mestadels betraktas som en fotbollsblogg med huvudsaklig inriktning på laget Arsenal. Ofta knör jag in min relation till laget, skriver om hur denna påverkar mig och mitt liv, och inte allt för sällan knör jag även in stora doser av mig själv, de mina och ännu lite mer av navelskåderi i bloggen. Idag skall jag fortsätta i det sistnämnda spåret, men hålla mig i de arsenalrelaterade jaktmarkernas utkanter. För på lördag skall Arsenal möta liganykomlingarna Crystal Palace FC.

Om laget vi möter vill jag egentligen inte uppehålla mig speciellt länge. Eftersom han och klubben gick skiljda vägar under onsdagskvällen, har Palace inte längre den färgstarke, eller i varje fall ofta citerade, Ian Holloway som manager. Det talades i går kväll om att den gode Tony Pulis var på väg mot södra London, men eftersom man inte ens önskar sin nästa motståndare den olyckan, så det får vi både för vår och för Palace skull, kommer att visa sig vara felaktigt.

Men om detta vet vi ännu inget. Däremot vet vi att klubben har en sjukt hårfager ordförande i Steve Parish, att de har gamla Arsenalrejectet Marouane Chamakh, som enligt min 7-årige son har en väldigt "fräck frisyr", i anfallet och dessutom höll på att få vår stordanske vän Livsbejakare Bendtner, på transferfönstrets sista dag härförleden. Bara en sådan sak. ’Nuff said, liksom.

Nej, jag vill istället uppehålla mig vid Palace hemarena Selhurst Park, även kallad Whitehorse Lane efter den gata som minsta kortsidesläktaren ligger invid. Palace har spelat där sedan invigningen 1924 och arenan var då designad av den inte helt okände Archibald Leitch, det vill säga samme man som låg bakom Arsenal Stadiums utformning. Men där slutar nog likheterna med Arsenal och vår (i varje fall nuvarande) hemmaarena.

En del av södra London som är tämligen svår att tycka illa om. Bild tagen av Manu(td)-Mats.

Selhurst Park är en lika bedagad som älskvärd fotbollspjäs. De två långsidorna, Main Stand och Arthur Wait Stand är tämligen ruffiga och långt från den modernitet som många av de mer turistbesökta arenorna erbjuder. Kortsidorna, Whitehorse Lane Stand (som också inhyser en Tesco) och Holmesdale Road Stand, är förvisso något senare resta, men begreppet ”charm” har i dessa sammanhang sällan känts så rätt som det gör när man talar om denna Premier Leaguearena.

Jag och mina reskamrater Mats och Johan, besökte arenan för att se ett Palace, som då kämpade mot nedflyttning från The Npower Championship, möta ett Scunthorpe United, som sedermera föll ur och ned samma serie. När du skall se Crystal Palace spela boll skall du inte hoppa av vid stationen som bär samma namn, för då hamnar du rejält långt från arenan, utan skall i stället lämna vagnen vid hållplats Selhurst (eller Thornton Heath), från vilka du har en mysig vandring på ungefär 8-10 minuter.

När du lämnar stationen Selhurst och tagit höger ut på gatan så reser sig den fantastiska Holmesdale Road Stand där borta i horisonten. Liggandes på toppen av kulle, med slutningar i båda riktningar, är den inte bara en ståtlig kortsida på en i två branta sluttningar byggd fotbollsarena, utan också ett landmärke som syns på kilometerlångt avstånd, i den tämligen lågbyggda radhusomgivningen.

 

Här har du det fotbollsepiska konstverket på Holmesdale Road. Bild: Manu(td)-Mats

Ju närmre du kommer denna läktare desto än mer praktfull ter den sig. Men på samma sätt framstår den som nästan apart i kontrast till de båda låga, oregelbundna och hoplappade långsidesläktarna den är granne med. Det är sällan rött tegel är så vackert som det är på denna Holmesdale Road Stand och efter att ha passerat den så ser du, på den övre sidan endast en tegelmur som döljer Artur Wait Stand eller, om du vikt av inför den, den synnerligen brokiga Main Stand, som får ses som något av fotbollsarenornas flertalet gånger lagade lapptäcke.

Det var för övrigt på just Selhurst Parks Main Stand som en arbetskamrats synnerligen väna fru, och hennes oerhört fotbollsintresserade väninna, blev rejält uttittade när de, sittande just under prominenserna på hedersläktaren, under en synnerligen segdragen första halvlek upprepat skrek ”men byt kant då för h-vette”. Orsaken till blickarna de fick, får du dock lista ut själv.

När vi var där hamnade vi på Arthur Wait Stand. När är vi några månader tidigare hade haft planeringskväll, och bokat besöket på Selhurst Park, hade vi passat på att slå på stort och haft spelkväll samma afton. Detta fick då till följd att vi, i god tid till biljettbokningen, blivit ganska runda om fötterna, varför de platser som vi trodde var längst nere vid gräsmattan, vid ankomst till arenan visade sig vara längst upp, just under taknocken. Grattis tre lagom begåvade fotbollsturister!

Men dessa platser visade sig, i sin tur, vara rena vinstlotten då de var del av någon sorts ”levande sittplats” där Palacefantaster i mestadels seniora åldrar stod upp matchen igenom och gjorde vad de kunde inte bara för att stödja sitt lag utan framför allt också för att häckla motståndarlaget och provocera deras tillresta fantaster. Det var verkligen underhållning, värd både namn och pengar.

 

Kanske inte helt politiskt korrekt alla gånger. Men gubbarna framför oss lät rätt nöjda. Bild: Manu(td)-Mats.

För under dessa 90 minuter fick vi vad glåpord, hånfulla sånger om uråkande motståndarlag och gester som insinuerade självbefläckelse, vi behövde. Och vi blev, dels på grund av det smått furiösa tempo som matchen med dess karaktär av 6-poängsmatch, bjöd på men också på grund av arenans oerhört tighta, inbjudande och välkomnande funktion som matchinramning, oerhört förtjusta i Selhurst som område och Whitehorse Lane som arena. Ett stort plus också till den rökruta som frikostigt nog var inrutad just mellan läktarväggen och den omgivande muren.

Men dit skall inte jag, men väl laget Arsenal, åka på lördag. Vi skall göra det efter att ha varit ytterst nära att rubba vårens Champions Leaguefinalist, Dortmund, men också förlorat efter ett fall på eget begrepp. Självklart är det upplagt för trögstart, mental trötthet och oskärpa när de, bara dagar efter en stormatch, åker till södra London för att möta laget som ligger på näst sista plats i ligan, med bara tre inspelade poäng, -11 i målskillnad och som förlorade med 4-1 mot Fulham i måndags.

Självklart blir detta en riktig katharsis för ett Arsenal som vi ännu inte riktigt vet vad vi har. Som redan på tisdag möter chelsky i ligakuppen och som därefter möter foolsen hemma, Dortmund borta och Manchester United borta. En match mot ligans nästjumbo som kan visa sig vara inte bara svår, tung och trög, utan även en vägkorsning där framtida vandring skall slås in. Enligt mig skall vi göra det med följande laguppställning:

Szczesny

Jenkinson – Mertesacker – Koscielny – Monreal

Arteta – Ramsey – Özil

Rosicky – Giroud – Cazorla

 

En yngre förlaga av D&M står, långt från fru och redlighet, och tjuvröker med erkänt kola katten West Ham-Johan. Bild: Manu(td)-Mats.

Back Five: Målvakt och mittbackar behöver nog knappast ens diskuteras, medan ytterbacksrotationen kanske kräver sin förklaring. Gibbs har varit smått strålande hittills, men Monreal måste hållas i något så när form, varför Gibbs kan få vila till förmån för Monreals matchformsuppiffning. På högerbacksflanken är det inte svårare än att Sagna, bortsett från Napolimatchen, på det stora hela varit ganska kass, varför Jenkinson skall ges speltid.

Mittfältet: Özil bär inga frågetecken med dig, så heller dynamon Ramsey och Arteta. Förvisso är Flamini tillbaka, men dels måste han vilas inför foolsenmatchen och inför returen mot Borussia i vilka han kommer att vara livsviktig. Men framför allt bör Arteta och Ramsey få möjlighet att försöka få igång någon form av samarbete som inte inbegriper kortpassningar och dribblingsräder framför eget straffområde och då kan Palace borta vara en troligtvis antagbar utmaning.

Anfall: Heller kring dessa tre kan det väl finnas några undringar. Wilsheres fot får vila, kanske får ett kortare inhopp och fortsatt formtrimning, medan Gnabry även han borde kunna få speltid. Jag hade gärna startat med den unge tysken på högerkanten, men har ändå svårt att se honom passera Rosicky i nuläget.

Så ungefär där har du matchen. Vi behöver repa mod, få lite lugn och ro och vi måste fortsätta spela bra mot och vinna över sämre motstånd. För det kommer vi att behöva nu när motståndet kommer att vara svårare framöver. För även om Selhurst Parks både seniora och ungdomliga besökare kan både skrika, skräna och skända sina gäster, bör denna kortare tripp i sydlig riktning inte innebära några problem för våra arsenalister. Däremot en trevlig resa till en synnerligen charmig rest från en annan tid.

COYG!