Let’s talk about kantspel, baby

Under lördagskvällen ställde jag, som varandes familjens överhuvud, visst om alla hemmanets klockor. Men jag gjorde det på ett sådant sätt så att jag under söndagsmorgonen, när jag för säkerhets skull satt klockan på väckning, lite smått brydd släntrade ut i köket och såg att mobiltelefonens klocka visade 05:12. Nu hade vi förvisso haft gäster under sena lördagskvällen och ovan nämnda klockomställning hade därför utförts efter att några glas vin inmundigats, men min känsla blev under denna på tok för arla söndagsmorgon, att D&M  inte alls står för Davidsson & Mannen utan är någon tillknycklad variant av DuM i huvudet.

I helgens THR blev det synnerligen tydligt hur vi alla kan se högst olika på saker och ting, i THR’s fall de olika spelarnas respektive prestationer. Jag gick lite hårt åt högerback Sagna, medan andra betygssättare enligt uppgifter, utnämnde honom till MoTM. Ovan nämnda metamorfos, där D&M blev DuM (i huvudet), skulle således kunna vara orsaken till att jag gav Sagna näst intill underkänt i betyg medan andra ansåg honom vara matchens bäste spelare. Men det kan också bero på andra orsaker. Vi ser olika saker, vi upplever och vi känner olika saker.

Men vi har också olika preferenser. Hur en ytterback skall agera, vad dennes primära uppgift är och vilka prioriteringar denne skall göra. För när jag, under min nästan smärtsamt tidiga söndagsmorgon, satt och kontemplerade i sann solitude, lät jag Sagnas insats ta några varv runt innandömet och landade i en massa generella tankar rörande vårt kantspel mot Palace senast. Till detta bidrog Sagna mer än han gjort på ett tag. Han slog fina inlägg och vårdade bollen fint. Men han tappade, i min mening bort sina defensiva primäruppgifter.

På andra kanten gjorde Gibbs å sin sida förvisso ovanligt många misstag för att vara Gibbs. Men han höll koll på sina åtagande som försvarande spelare. Det som slog mig med Gibbs insats var att han vid ett flertal tillfällen, när han kom ångandes som han brukar, helt var tvungen att stanna upp. Att han vandrade inåt, blev någon form av yttermittfältare för att sedan fastna i gröten centralt. Först slog mig endast förvåningen, sedan började jag nysta i orsaken. För framför, bredvid eller i närhet till Gibbs, när denne kom springandes längs med kanten, fanns ingen alls. Cazorla hade för länge sedan sökt sig centralt, varken Özil eller Gnabry hade tagit hans plats och varken Arteta eller Ramsey, bortsett från ett par gånger mot slutet för den sistnämnde, hade fyllt på, tagit Cazorlas yta och givit Gibbs det understöd han behövde.

Även en högerback i snabb rörelse, behöver understöd och samarbetspartners. Bild: D&M

På högerkanten fungerade Gnabry som ytter och gav Sagna rejält stöd att luta sig mot i överlappningarna och dessutom sökte både Özil och nämnde Cazorla yta där, men borta hos Gibbs där var det glest. Gibbs fick vända hemåt, dra ned tempot eller söka sig in i banans redan överbefolkade centrum. Detta ledde till att vänsterkanten, fram till Ramseys sista 10 minuter, blev så gott som oanvändbar i det offensiva. När Palace, stärkta av Artetas utvisning, tryckte på och vi behövde dra ut laget och få spel på deras planhalva, då saknade vi mycket av det kantspel som inte bara varit vårt trademark, utan även är så otroligt viktigt för att återta initiativet i en match där vi förlorat mandatet och där bara en storspelande Szczesny höll oss kvar.

Alla kan ha en dålig dag, Cazorla likväl som de andra spelarna på planen. Men eftersom vår trupp, i och med rådande skadeläge, bortsett från Gnabry saknar naturliga yttrar, så tenderar vi att knö ihop oss i en redan överbefolkad mitt där antalet ivägenstående ben är allt för många. Samtidigt överger vi de ytor som inte bara är lediga utan även skulle kunna användas för att dra isär motståndarna och därmed skapa ytor centralt i nästa läge.

Detta abdikerande från kantspelets ansvarstagande måste vi genast ändra på, detta måste Wenger inse och finna en omedelbar lösning för. Oxlade-Chamberlain och Podolski är flera veckor från comeback, Cazorla var periodvis lysande som ytter i Villarreal men söker sig i Arsenal centralt väldigt tidigt i uppspelsfasen och Ramsey har, med nuvarande rollfördelning på det centrala mittfältet, svårt att ständigt finnas till just där.

Skall vi kunna besegra foolsen och manu, och för den delen också rå på Dortmund i CL och chelsky i ligakuppen, så måste kantspelet inte bara åter börja användas så att planens korridorer blir utnyttjade för uppsnurrningar och anfallsfastlåsningar. Vi måste också börja använda kanterna för att skapa centrala sprickor i respektive lags försvarsmurar. Och det är till detta som ytterbacken, den moderna ytterbacken, och dennes samspel med såväl ytteranfallare som uppstickande central mittfältare är nyckeln.

Så jag hoppas att Wenger och hans backup-staff snackar lite kant med killarna. För det kommer vi att behöva när vi nu äntrar den mer svårmanövrerade delen av spelprogrammet. Vi börjar i morgon, fortsätter mot foolsen och sedan rullar det bara på. Centralt är vi välbeställda, men det är med ett vitalt kantspel vi kommer att nedlägga motståndarna.

COYG.