Just idag är jag stark

Jag antar att du är som de flesta andra. Att du kanske har ett jobb att gå till, att jobbet förhoppningsvis är helt okej eller kanske till och med spännande eller roligt, men att du föredrar att vara ledig framför att arbeta. Att du hellre har tid över, att du hellre är din egen boss och att du hellre spenderar din tid med nära och kära. Och med Arsenal.

Du som följer den här bloggen har för länge sedan insett att lidandet är en självklar och väl integrerad del i min relation till klubben Arsenal. Att smärtan, ovissheten och oron för mig är lika självklara som glädjen, euforin och att vara ”vi” med Arsenal. Att Arsenal har funnits med mig så länge, först perifert men sedan med åren allt mer nära. Att de svåra åren följdes av ett antal goda, vilka man då trodde skulle vara för evigt, men att fotbollskartan sedan ritades om, och att vi då gick in i sju svåra år som nu har blivit åtta.

Så för mig är det inget konstigt att gå till jobbet nedstämd, med sömnbrist på grund av nattliga grubblerier över felaktig laguttagning eller bristande markeringsspel och att helst försöka undvika allt för mycket personlig kontakt under dagens första halva, innan arbetsdagen helt tagit över. Jag har ofta försökt använda ljugandet, bortledandet eller utläggandet av dimridåer som strategier. Jag har pratat om saker som förvisso har hänt under just avslutad helg, men som inte till närmelsevis varit så viktiga som jag beskriver dem. Jag har försökt mig på neglektet, och undvikandet. Jag har försökt låtsas som om jag är som de, att jag inte är som jag är och att min emotionella tyngd inte alls beror på vad ett fotbollslag, hundratals mil härifrån, har gjort eller inte gjort under helgen som gick.

Jag har låtsats, jag har förställt mig och jag har försökt spela vanlig. Dels för att skydda mig själv från den benhårda omvärlden (läs: ett sent insläppt mål på St Andrews, en sexmålsförlust på Old Trafford eller ett felaktigt domslut på Camp Nou), men också för att skydda, eller i varje fall bespara, min omgivning från den allt annat än sunda och i mångas ögon såväl fixerade som aparta relation jag har till fotbollslaget Arsenal FC i norra London.

Långt där borta, där i mitten. Där ser det bra ut. Bild från Flickr.com: ”Alastair Ray”.

Men inte idag. Idag behöver jag inte undvika, inte låtsas och inte förställa mig. Jag behöver inte spela vanlig, behöver inte försöka imitera normalitet och inte anpassa mig efter rådande bild av vad som är en fungerande människa. För idag kan jag på frågan om hur läget är, svara: ”Tja… det är måndag morgon, höstlovet är slut och vi vann med 2-0 mot foolsen i lördags. Tackar som frågar, skall du ha en kopp kaffe?” Och jag är så uppfylld, så rik och så stark.

Jag vet att denna dag endast är ett litet steg på en oerhört lång vandring, men tar det med sådan lätthet, sådan glädje och med sådan tillförsikt. Jag vet att motståndet kanske inte riktigt var vad det påstod sig att vara, att foolsen inte är vad de och många andra vill få dem att vara och att segern således inte skall få den tyngd, den dignitet och de proportioner den lätt kan ges. Men jag är ändå glad och jag är stark ändå.

Och jag vet att vi möter Dortmund på onsdag och högst troligen får det hur tufft som helst mot dem. Jag vet att varken Wilshere eller Gibbs kommer att kunna spela, att vår skadelista ökar istället för att minska och jag vet att spelare som redan skulle ha varit tillbaka i spel står kvar och stampar i rehabcentralens korridorer. Men jag är ändå glad och jag är stark ändå.

Jag vet att vi, just efter hemkomst från Dortmund, skall flänga iväg till Manchester och möta ligamästarna i återfunnen form redan på söndag. Jag vet att vi både kommer att ha kroppslig och mental trötthet i truppen och att vi säkert kommer åka på stordäng. Att vi är mitt uppe vår tunga november, att både chelsky och shitty har hela trupper, inte bara en bra startelva och att båda säkert kommer att vara ikapp och förbi inom en månad. Men det spelar liksom ingen roll idag. Jag är ändå glad och jag är stark ändå.

För ibland är det faktiskt så fantastiskt skönt att vara Arsenal, ibland är det en njutning och ibland är det riktigt underbart. Du fylls av värme, av kärlek och av styrka. Ingenting rör dig, ingenting rår på dig och du klarar allt. Du står ut med det mesta, hanterar de flesta och ruckas av inget. För du är stark, du är vi med Arsenal och du är vi med ett Arsenal som inte bara vann med 2-0 mot foolsen, utan gjorde det med tydlighet, med självklarhet och med tydligt markerat avstånd. De var bra, vi var det inte. Vi var inte bra, vi var underbara. Bäst. Vackrast. Starkast. Idag är jag stark.

"…jag har väntat så länge på just denna dag, å de är skönt att den äntligen kommer"