Inside the Electric Circus

På söndag är det dags för The Arsenal att åka upp till staden Manchester och möta fjolårets seriesegrare Manchester United. Mycket har hänt sedan senaste mötet, men mycket är också, vad än fotbollskännare och rubriksättare världen över vill få oss att tro, detsamma. Manchester United går just nu igenom någon form av evolution där de inte bara bytt tränare från Sir Alex Ferguson till David Moyes, utan också bytt, i princip, samtliga delar i det som kallas The Backroom Staff.

Uniteds ligasäsong började övertygande med en 4-1-vinst borta mot Swansea, men tog därefter en något rankare vandring längs en allt slingrigare stig. Några förluster senare, några tämligen tama försvarsinsatser senare och några tabellplaceringar lägre än väntat, så var rubrikerna om katastrof och kris både flertaliga, fetlagda och skrivna med versaler. Moyes blev hårdare ansatt, suckarna allt högre och rykten om intriger inom klubben började läcka ut. Folk påstod allt mer att årets United, vilket i princip är fjolårets trupp minus Scholes plus Fellaini, är så otroligt mycket sämre än den som vann Premier League i våras. Det är den inte. Puzzlet hade bara inte fallit på plats i den nye managerns händer.

Manu har nu spelat in tio poäng på de fyra senaste ligamatcherna, de har i van Persie och Rooney inte bara ett anfallspar som gör mål utan också ett par som använder varandra och gör varandra bättre. De har bara en förlust på de sex senaste hemmamatcherna och är endast tre poäng från ligans andraplats. Så allt snack om kris är historia, ren smörja eller ett tämligen misslyckat försök att smyga under radarn som underdogs. Everton under Moyes startade alltid lite långsamt för att sedan klättra upp och ikapp. Manu under Ferguson hade också en vana att börja lite semisvagt för att sedan explodera i ligans mitt och senare hälft.

Till detta underdognonsens gjorde tränare Moyes i veckan, ett klassisk Vi-mot-världen uttalande när han förvisso med viss rätt, rasade mot den behandling han ansåg Adnan Januzaj hade fått stå ut med under mötet med Fulham. Problemet är inte att han tyckte att hans nya stjärnskott behövde skydd, eller ens sitt positionerande som klubben med den unge talangen mot den stora stygga elakheten. Problemet för mig är att både han under sin tid i Everton och hans nuvarande arbetsgivare, ständigt deltagit i systematiserandet av just det Januzaj fick stå ut med mot Fulham. Fast då under helt andra rubriker och med helt andra, och förmildrande, omskrivningar.

Dessutom förvägrade både Everton och Manu Wenger samma beskydd för de unga spelare som Arsenal producerat och de bemötte dessutom Wengers uttalanden inte bara med nonchalans utan även med rena hån. Såväl Everton, under Moyes ledning, som Manchester United. Båda klubbarna har haft för vana att spela tufft, varav ett antal spelare i det sistnämnda laget systematiskt spelat över gränsen för det tillåtna. Nu ljuder andra tongångar, vilka i mina öron klingar tämligen falskt och denna ekvation av offermentalitet luktar i min näsa synnerligen illa.

Så här ser en liten bit av The East Stand of The Theatre of Dreams ut. Bild tagen av West Ham-Johan.

Så Arsenal kommer således att möta ett Manchester United i omvandling, men inte alls ett Manchester United i kris. Vi kommer stå inför en motståndare som har joggat (okej, dykt) sig igenom sin Champions Leaguegrupp, som har varit enormt nedtränade a la Moyes och som dessutom gjort vad de kunnat för att slippa stå inför allt vad favoritskap heter. Jag tror inte ett ögonblick att de är borträknade ifrån jakten om ligatiteln, varken i den interna diskussionen eller i rådande realitet utanför Carrington, eller Aon Training Complex som det numera skall heta.

Nej, vi står inför ett möte som endast kan matchas av det just avslutade dubbelmötet med Borussia Dortmund. Vi står inför ett lag som är svårare än det spurs vi mötte i början av september och avsevärt svårare än det lfc vi nedlade i lördags. Förvisso har Manu förlorat mot foolsen, men de har haft en närmast spegelvänd formkurva gentemot lfc:s, och senaste gången Arsenal vann på Old Trafford var i september -06. Så favoritskapet skall alltså, vad än Moyes och manufantaster välden över vill få det till, ligga på de röda djävlarna och inte på Arsenal. För att möta dessa djävlar hoppas vi ställer upp med följande manskap.

Back Five: Szczesny, Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs. Senast Sagna mötte van Persie serverade han holländaren en indiansk smörpassning för att sedan följa upp med att skänka honom en straffspark i momentet efter. Vi får utgå ifrån att Sagna lärt sig en läxa och inte begår samma malör på söndag. Orkar Gibbs spela ännu en match bör han ges möjlighet att göra det och vilka mittbackarna skall vara på söndag är väl inte ens lönt att påtala?

Mittfält: Flamini – Ramsey – Özil. Jag vet att Arteta var mycket bra mot foolsen, men han var det definitivt inte mot Dortmund och är Flamini tillbaka och kan spela, så skall Flamini spela. Jag tycker kombinationen Flamini – Arteta är för långsam i spelet med bollen, Ramseys höstform har gjort honom omöjlig att peta och fjolårets projekt med Ramsey och Arteta som dubbelpivot har, i och med Flaminis förmåga att ensam dra samma defensiva lass, så gott som spelat ut sin roll. Av dessa anledningar måste mittfältet, om Flamini är tillgänglig, formeras på detta sätt. Özil drar på sig oerhörd uppvaktning och skapar ytor för Ramsey och de andra medspelarna att driva upp tempot för det stundtals något trögstartade manu-mittfältet.

Anfall: Rosicky – Giroud – Cazorla. Äntligen har vi något som i varje fall liknar valmöjlighet när det gäller startelvan i relation till tillgängliga spelare och med de kort vi har på hand vill jag spela ut ovan lagda triss. Visst skulle Gibbs kunna spela vänsterytter (efter att Monreal fått hans ordinarie position), visst skulle Wilshere eller Gnabry ta högerkanten för att vila Rosicky och visst skulle den eventuellt spelfärdige Walcott kunna vara där, troligtvis bara för inhopp, men jag vill ändå ha samma triss som mot Dortmund i onsdags kväll. Det har talats om att Giroud skall göra ett sent test, men med tanke på hur strikerbeståndet i klubben ser ut, kommer detta test slå väl ut.

Potentiella byten: Självklart är dessa beroende på hur Wenger utformar startelvan, men om vi har herrar Arteta, Gnabry, Walcott (fortfarande lite oklart) och Wilshere (fortfarande oklart) tillgängliga på bänken, så smäller inbyte av tre av dessa fyra nog avsevärt högre än vad Jenkinson (ja, Guris) och Monreal som yttrar eller Bendtner som i bästa fall powerwalkande haschtomte, kan förmodas göra. Eller är jag fel ute här?

Och här är vi Inside The Electric Circus. Bild tagen av West Ham-Johan.

Gameplan: Självklart måste vi stå pall den offensiva fart som främst van Persie, Rooney och Januzaj kommer att dra upp. Och även om Fellaini stundtals framstått som inte helt inkilad, är även han en spelare som själv kan avgöra matcher, inte minst på fasta situationer men även i duellspelet ute på plan. Avgöra matcher tenderar även landslagsstjärnan Ashley Young att vilja göra, men vi får hoppas att rättskipare Michael Oliver ser till att så inte blir fallet denna gång.

United är, den med deras mått knackiga starten till trots, ett smått komplett lag där en världsspelare som Kagawa inte ens får spela på sin ordinarie plats, ofta inte ens ingår i startelvan och där Hernandez i bästa fall får agera supersub. I försvaret har de en pånyttfödd Evans, de har den erkänt svårforcerade Vidic och den allt mer dominante Jones. Till dessa kan läggas de offensiva hoten Rafael och Evra, så begriper ni nog själva.

Om vi skall vinna så måste vi inte bara stå pall deras offensiv och tränga oss igenom deras försvarsmur. Vilket nämndes ovan måste vi utnyttja deras mittfälts eventuella tröghet. Jag är inte så säker på att det är så trögt som många tror, men ser ändå det som deras mest sårbara del. Detta trots nämnde Fellaini och trots den återigen lovande Cleverlys fina insatser, där frågetecken endast råder kring Carrick, vilken jag gärna ser att vi slipper möta.

Kan våra fem offensiva spelare tillsammans med våra ytterbackar få upp farten, med boll men framför allt utan, så kan denna fart, och det därpå följande höga passningstempot, vara nyckeln som låser upp den näst intill ointagliga borg som Old Trafford har kommit att bli för oss de senaste åtta åren. Får vi passningarna att gå som de gjorde mot foolsen, då har vi stora möjligheter att ta oss in. Ta oss in och igenom.

För en del har ändrats, men mycket är detsamma. Och att möta United på Old Trafford kommer att vara lika oskönt som det alltid har varit. Det kommer att vara lika mycket högtryck, lika mycket häcklande av Wenger, och dennes forna (?) värvningsstrategi, och lika mycket ”we’re man united, we’ll do what we want” som det alltid brukar vara. En del har ändrats, men mycket är detsamma.

Drömmarnas Teater är fortfarande en elektrisk cirkus. Publiken på Stratford End kan fortfarande förmå Uniteds spelare att överprestera, få dem att gå in i varje närkamp som om den vore den sista och förmå laget att, evolution eller inte, agera som hungrande rovdjur jagandes ett blödande byte. United kan ha förlorat hur mycket som helst mot foolsen på Anfield, nu spelar de hemma mot The Arsenal och då är allt annat historia. Tiden skall vridas tillbaka till hösten -06, segern appliceras på nutid och vi måste visa att relationen mellan de båda fotbollslagen Manchester United och The Arsenal idag är en annan. Visa dem vilka som är offer och vilka som jagar, vilka som hugger och vilka som undflyr och visa dem vilka som nedläggs respektive nedlägger.

Kom igen nu, Gunners!