Var har vi The Arsenal just nu?

Under temat ”onödiga ord på L”, så har min sjuårige son nu fått ”landslagsuppehåll”, att ta med sig till ännu en skolvecka under Fröken Lottas beskyddande vingar. I morgon tisdag rundas tack och lov detta årets sista landslagsuppehåll av och jag vill passa på att använda detta uppehåll, att inte bara snacka om den samlade mänsklighetens fatala värderingsförfall, utan också ta tempen på och kolla läget med vår lille käre krabat, fotbollslaget The Arsenal.

Vi leder en osannolikt jämn liga med två poäng till godo på foolsen, vilka i sin tur har en poäng ned till Southampton och ännu en ned till chelsky. Mellan Arsenal och shitty på åttonde plats, skiljer det endast sex poäng, varför nuvarande tabellplaceringar både kan säga jättemycket och absolut inget alls om situationen i en klubb. Exempelvis är Manu, som av många har ansetts vara höstens krislag, nu plötsligt i kapp och Arsenal, som för någon vecka sedan seglade upp till någonting man knappt känner igen, kan å sin sida vara på väg att tappa det momentum, som många då ansåg att vi hade skapat oss. Vi är mitt inne i, den för Arsenal ständigt svåra, november och står snart inför en jul- och nyårsperiod som präglas av ett smått frenetiskt matchande.

Som den analytiker, tillika logiske negativist, jag är så måste jag bara lägga pannan i djupa veck, inta Martiniqueposen och, med allmänt brydd aura, fundera lite över tre så kallade sanningar som tillskrivits oss under hösten. Tre sanningar vilka i relation till nämnda momentum självklart talar emot oss och tre sanningar som jag, utifrån landslagsuppehållets internationella prägel, valt att skriva på en utländska som endast är marginellt mindre stapplande än nämnde 7-årings 9-åriga storasysters.

1: The Fragile Squad of the Arsenal. Vi kommer nedan att tala om den centrale anfallaren, men det är inte bara där Arsenals trupp anses vara för tunn. För trots att Squillaci och Djourou släpptes iväg, så lät Wenger bli att handla in en mittback i somras, vilket lämnar oss med endast tre mittbackar och en högerback som kan vikariera centralt, på den positionen. Mertesacker har missat tre matcher, vi har förlorat två av dessa. Tredjevalet Vermaelen har startat två matcher och vi förlorade båda. Jag hävdar inte att Vermaelen är den direkta orsaken till förlusterna, men jag vill påstå att Arsenal är, och har gjort sig, otroligt beroende av Per Mertesacker. Med honom på plan så vinner vi, utan honom gör vi det inte. Hur många matcher tror ni Mertesacker kommer att kunna spela i år? 38 ligamatcher plus 8/10/12 i Europa? Till de spel i FA-kuppen? Hur löser Wenger och de styrande den ekvationen?

Att Arsenals trupp är tunn även på andra positioner än den store tyskens, råder det heller inga tvivel om och vår avbytarbänk hittills under säsongen har ju talat sitt såväl högljudda som tydliga språk gällande just detta. Men vi har, både på ytterbackspositionerna och på det centrala mittfältet, både spets och bredd, vi skulle, om Wenger så hade önskat, kunnat rotera än mer än vad vi gjort och när Wenger satt spelare på fel eller ovan position har det, i många fall, faktiskt fungerat riktigt bra.

Men får vi inte bukt med våra smått parodiska skadebekymmer, i år främst på ytter- och anfallspositionerna, kommer vi inte ha en chans att hänga med när ligatåget under våren avgår, samtidigt som det förhoppningsvisa CL-slutspelet sätter igång. Vi kan ju, mot förmodan, sitta och hoppas att alla spelare håller sig friska, men alla som följer Arsenal vet att så aldrig sker. Så på denna punkt ger jag, trots att vi leder ligan, trots att vi i allra högsta grad är med i vår CL-grupp och trots att klubbens ungdomlighet i exempelvis Gnabry visat sig vara riktigt lovande, kritikerna helt rätt. Truppen har spets, men absolut inte bredd nog att hålla sig kvar i nuvarande tabellområde.

2: The Arsenal only have one striker. Denna punkt hör självklart ihop med den just avhandlade och det faktum att fotbollens svar på det mögliga smörrebrödet, Big Nic Bendtner, faktiskt spelat tävlingsmatcher för Arsenal innevarande säsong, talar för att vi har det på tok för dåligt ställt i varje fall på forwardssidan. Wengers försök att få in Demba Ba från chelsky under transferfönstrets sista dag understryker även det bara det redan sagda. Dessa två indikatorer skall självklart ställas i relation till att både Walcott och, framför allt, Podolski har varit skadefrånvarande under stora delar av hösten och dessa båda hade, om de varit hela och spelbara högst troligt, fått vikariera för Giroud då och då. 

Olivier Giroud har startat samtliga 11 ligamatcher, samtliga fyra matcher i CL och båda kvalmatcherna till samma turnering. Till detta hoppade han in i ligakuppmatchen mot chelsky, är ordinarie i sitt landslag och har totalt spelat 21 matcher, inklusive de två träningsmatcherna med landslaget. Morgondagens Play off-match mot Ukraina skulle, om Giroud deltar, bli hans 20 tävlingsmatch på ganska exakt tre månader. Frågan är inte om Giroud kommer att bli skadad, frågan är när han blir det. Och frågan är inte om han kommer att få spelmässiga svackor beroende på mental trötthet, utan när de kommer, hur djupa de kommer att bli och hur lång tid han kommer att behöva för att ta sig tillbaka.

Det där ser ju, alla rådande sanningarna om The Arsenal till trots, oerhört fint ut. Bild från Flickr.com: ”Official Arsenal”.

Självklart behöver vi inhandla en såväl versatil som avlastande striker i januari, men jag tycker inte strikerkrisen är så djup som många vill göra gällande. Walcott skall vara tillbaka i spel till helgen och Podolski är, om vi har tur och rapporterna stämmer, det till matchen mot Cardiff 30:e november. Walcott fick, under kontraktsförhandlingarna för ett år sedan, vikariera på strikerposten och gjorde ett par riktigt hyggliga insatser med ett helt okej antal gjorda mål. Podolski spelade som striker i Köln och gjorde 18 mål på 29 bundesligamatcher säsongen 11/12.

Ingen av Walcott och Podolski har Girouds förmåga att ta emot bollen, låsa fast spelet på offensiv planhalva och ge medspelarna en rejäl skjuts framåt. Walcotts förmåga är fart, men han har varken storlek eller spelförståelse nog, medan Podolskis Köln ständigt var tillbakapressade, spelade på kontring och högst sällan var det spelförande lag som dagens Arsenal förväntas vara. Truppen innehåller således bara en spelare som Olivier Giroud, men om medspelarna kan anpassa sitt spel efter en annan striker, som Podolski men kanske även Walcott. Inte använda någon av dem som de använder Giroud utan maximera strikern efter dennes kompetens, vilken främst är fart och i målfarlighet, så kan de båda utgöra acceptabla substitut för en Giroud som, med högsta sannolikhet, torde vara uppe på rött i samtliga Wengers varningsparametrar. En svårighet, men inte en olöslig sådan.

3: The Arsenal have never been tested. Fram till ligakuppmatchen mot chelsky var detta en så kallad sanning jag till fullo skrev under. Vi hade nollat och besegrat ett nykläckt spurs, men vi hade bortsett från det inte mött något vidare motstånd, om än ens då. När vårt b-lag mötte chelskys dito åkte vi på pumpen, men när vi lämnade föregående vecka, De Stora Prövningarnas Vecka, så gjorde vi det förvisso efter en förlust mot Manu, men också efter att ha besegrat ligatvåan Liverpool och Champions Leaguefinalisterna Dortmund.

Förlusten mot chelsky säger jag inte mycket om. Deras b-lag innehåller såväl 30-miljonersvärvningar som en av Europas mest eftertraktade playmakers. Förlusten mot Manu svider desto mer, inte minst beroende på att de faktiskt inte var så bra, utan att förlusten berodde på att det var vi som var dåliga. Den känns därför såväl oskön som högst onödig. Men den binder också ihop samtliga dessa tre punkter i en. Vi hade stått upp och besegrat både foolsen och Dortmund, men när tredje matchen på åtta dagar skulle spelas av, ja då räckte varken den kroppsliga eller mentala orken riktigt till.

Vi kan skylla Manuförlusten på Rosicky och Mertesackers sjukfrånvaro eller på att många i truppen, visade det sig senare, var på väg att även de insjukna, men jag vill påstå att den var en logisk konsekvens av för många svåra utmaningar som vilade på för få bärande spelare. Vi har inte trupp nog för att lösa denna veckas utmaningar, men samma vecka visade också att vi nu hade testas mot svårt motstånd, ta sex av nio möjliga poäng och således visst kunde stå upp, när vi faktiskt blev testade.

Konklusion: Vi har blivit testade och vi kunde faktiskt besegra riktigt svårt motstånd, vilket självklart var oerhört bra. Men detta besvarar egentligen inte den avgörande frågan. För det är inte matcherna mot svårt motstånd som gör en ligavinnare, det är matcherna mot de mindre lagen som avgör. I en rekordjämn liga som den engelska, är varje omgång en potentiell fallucka, varje så kallat enkelt motstånd en hotande fara och i stället vecka-ut-vecka-in det som kommer att fälla avgörandet.

Vår startelva är i absolut toppklass, men truppens bredd är det definitivt inte. Vi mår, som ligaledare, tämligen gott, men är bara en skada på Mertesacker eller Giroud, från att riskera fritt fall. Båda spelar match i morgon och både måste till varje pris hållas friska och vid god form om vi skall hålla oss kvar fram till det januarifönster, som Wengers tidigare uttalade ovilja att handla stor i, öppnar. Samtidigt är detta januarifönster en möjlighet som han tidigare använt till att handla dyrt i form av både Arsjavin och Reyes, men även för att investera inför framtiden i form av Walcott och gready bastard.

Jag tror vår käre vän The Arsenal har en fullt acceptabel kroppstemperatur, men jag tror att vissa delar skriker efter avlastning och vila. De skadade måste komma åter inom en akut snar framtid och gör de inte så, och ger utmattade spelare avlastning, kommer vi att dra på oss än fler skador och formdippar. Vi dansar högst upp på toppen, men vi dansar samtidigt på en synnerligen slak lina. Vi svarar upp mot två av de tre sanningarna, vilka nu fått sin devalvering, men riskerar samtidigt att sänka vårt eget värde genom bara ett par ringa snedsteg.

Snart är ”det onödiga ordet på L” över och vi kan ägna oss åt att njuta av riktig fotboll. Jag hoppas England – Tyskland blir såväl vänligt som tacklingsfritt och jag hoppas att Deschamps väljer Benzema att lösa Frankrikes troligtvis omöjliga uppgift mot Ukraina, framför Giroud. Och så hoppas jag att inga spelare skall ”göra en Arteta”, det vill säga skada sig under ett landslagsuppehåll utan att delta i något landslagsspel. Vi håller tummarna och syns åter här i bloggen om några dagar. Då skall vi snacka upp kommande helgs möte med Southampton. Det blir också kul. På återseende då.