Vet du egentligen vad du håller på med?

Jag vet inte hur det är med er, men som jag erkänt här på bloggen tidigare, hade en jag en lång period då jag verkligen älskade Arsène Wenger. Allt han gjorde för oss klubben, för oss som älskar den och för fotbollen som företeelse i stort. Allt han gjorde tvärtemot andra som sedan visade sig vara den enda rätta vägen, alla svåra val han gjorde som sedan visade sig vara genialitet och alla steg han tog mot strömmen. Men sedan hände någonting. Det som hände var inte bara att vi, genom arenabygget gick igenom ett enormt ekonomiskt stålbad i en tid där oligarker och shejker skrev om fotbollskartan, blev en annan klubb i relation till vår omgivning. Det som hände var också att Wenger inte längre var densamme. Eller snarare att han var just densamme fast världen omkring honom hade förändrat sig och att han inte lyckats adaptera till det nya. Och succesivt gick min kärlek, som kärlek ibland tenderar att göra, över till ilska, till en känsla av svek och till att vara övergiven. Kanske inte till hat, men i varje fall till någon forma av aversion.

I lördags spelade vi hemma mot Hull City och efter att ha bjudit på 20 minuter av finfotboll, föll vi igenom totalt och lyckades bara rädda en poäng genom Sanchez insatser kryddat med en Welbecksk kvittering. Eftersom jag lovat familjen att de skulle få bågå hockeypremiär, så såg jag inte sista kvarten utan följde matchen genom twitter och olika livescoreappar, och när vi sedan kom hem unnade jag mig ett glas rött vin och försökte återskapa den kvart jag av matchen som jag missat. Jag väntade mig känslor av lättnad och kärlek, i och med Welbecks sena kvittering och den undvikta förlusten, i kontrast till ilska och frustration över hur det såg ut och det tämligen mediokra resultatet. Men jag fick ingenting av dessa.

För genomgående var att vågorna gick tämligen låga, känslostormarna likaså och inte ens det till synes eviga battlandet mellan Wengers motståndare och förespråkare verkade kunna komma igång. Matchens resultat och spelet vi presterade verkade mest bemötas med en undvikande axelryckning och luften verkade, då som idag, ha gått ur klubbens följe. Vi orkar liksom inte längre bråka, vi orkar inte längre skrika och peka mot det som är fel och vi orkar inte längre investera alla dessa känslor eftersom ingen avkastning verkar ges. Vi blir inte längre ilskna, inte längre arga och orkar inte längre bry oss. Vi är bara smått resignerade.

Efter åtta ligaomgångar är vi redan hela elva poäng från ligaledarna men bara fyra från nedflyttning och vi har bara lyckats vinna över ett tränarlöst Crystal Palace och ett magsjukt Aston Villa. Säsongen som skulle lova så gott är i princip redan över, de vackra spelarnamnen är antingen skadade eller kastar sina fotbollspärlor för svinen och bytet av spelsystem har, hur mycket man än önskar motsatsen, bara blivit ett enda gigantiskt fiasko. Vi offrar vissa spelare genom att spela dem ur position och vi offrar andra genom att utsätta dem för svårigheter de saknar kompetens för. Och jag undrar, vet Wenger egentligen vad han håller på med? Har han verkligen kontroll på situationen? Är han verkligen i förarsätet eller sitter han bara och tjurar längst bak med hörlurarna på och mobilskärmen som skydd mot verkligheten? För att han skyller ifrån sig och alla skadeproblem på otur bara patetiskt, att han vägrar ta ansvar för uteblivna värvningar och istället tjurar som en 6-åring känns bara löjligt, men hur han väljer att disponera den kompetens och den potential truppens hela delar ändock besitter, det gör mig riktigt orolig.

Det här fick bli mitt bröd och skådespel. Då förstår du själv. Bild: Håkki-D&M

Vi kan skylla poängtappet i lördags på individuella misstag och peka finger åt Flamini, Mertesacker eller Monreal. Men då gör man det inte bara för enkelt för sig, för missar också hela bilden. För var någonstans var Gibbs vid 2-1-målet, var var Wilshere, var var Cazorla? Och varför är spelare som faktiskt var riktigt bra förra säsongen så rakt igenom usla denna säsong? Wenger skyller på VM, men spelade Ramsey, Flamini och Arteta VM i somras? Monreal och Szczesny, var de i Brasilien? Gör Wenger vad han kan för att optimera befintliga resurser eller har han till slut tappat förmågan?

4-1-4-1 är ett system som jag egentligen inte har så mycket emot, men Arsenal saknar helt spelarna för att använda det. Systemet vilar på en defensiv mittfältare av världsklass, som kan läsa spelet och täcka av stora ytor framför backlinjen men som dessutom har förmåga att hantera boll under press. Vidare på att de två främre i mittfältstriangeln underkastar sig det hårda stödspelet och jobbar box-to-box i 90 minuter för att fläta ihop och inkorporera anfallslinjen. Varken Flamini eller Arteta är tillnärmelsevis bra nog för den ensamma rollen och har i det nya systemet, gång på gång lämnats ensamma och genant gjort bort sig helt utan behövligt understöd. Varken Wilshere eller Cazorla gav i lördags det behövliga understödet och matchen mot chelsea var även det ett bevis på att de är fel spelare i den roterade mittfältstriangeln som Wenger väljer att använda. Det är en sak om du har spelare som Schweinsteiger, Kroos och Khedira eller om du har bollkonstnärer som Pirlo eller Xabi Alonso att tillgå, men så är inte fallet i dagens Arsenal.

Med det 4-1-4-1 och de spelare vi använder blir vi förvisso breda men på tok för korta, dvs. backlinjen kommer upp för högt och anfallet är för lågt eller avskuret från mittfältet. Vi blir oerhört långsamma i spelet med boll, positionsförflyttningarna från eget straffområde till motståndarna går i tidskrävande snigelfart och när vi väl kommit dit blir vi smärtsamt sårbara när vi förlorat bollen och motståndarna slår om till kontring. Laget saknar helt balans och styrka, de respektive lagdelarna saknar helt kontakt och spelarna verkar över huvud taget inte blivit varse om vad de är satta att göra på plan. Vi har sett det så många gånger i år och det blir nästan övertydligt, gång efter annan, att våra spelare antingen är för dåliga på att spela i det nya systemet, eller kanske är bra spelare, fast för andra spelsystem än det som används. De är antingen urbota korkade eller inte informerade om vad som gäller och jag vet egentligen inte vad som skulle vara värst.

Varken jag eller Steve Bruce är några fotbollens masterminds, men Wenger blev helt utroterad av Bruce i lördags och när till och med soffpotatis och tillika fotbollslallare D&M, ser det uppenbart dysfunktionella med nuvarande spelare i nuvarande spelsystem, så blir frågorna de självklara: Vad f-sen håller Wenger på med? Vad gör han? Vad tror han att han skall uppnå? Vet han över huvud taget vad han håller på med? Vi är vana att ingenting vinna, men att i varje fall spela bra fotboll, men nu kan vi inte vinna över högst modest motstånd på hemmaplan och det ser inte ens bra ut. Vi är varken booring one-nil to the Arsenal eller efterföljande beautiful loosers, vi är bara booring loosers. Vi är varken eller, vi är ingenting, vi är bara en undvikande axelryckning. Vi är ett mittenlag som skvalpar omkring en ocean från ligaledarna men med fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket och mannen som styr skutan har styrelsens fulla välsignelse men verkar inte ha den minsta aning om vad han håller på med.