Elva spelare men inget lag

Igår mötte Arsenal Southampton borta på St Marys Stadium nere vid  Englands sydkust. Visst var det lite blåsigt, men det annars så frekvent förekommande ösregnet höll sig undan, varför gårdagen, rent vädermässigt, hade kunnat bli en helt okej tillställning. Southampton saknade Schneiderlin, Clyne och Cork varför deras redan tunna trupp hade kunnat bli en ganska trevlig nyårspizza, för ett Arsenal som bara dagarna innan hade tagit säsongens första seger mot ett topp 7-lag, att mumsa bort nyårsdagens baksmälla på.

Själv var jag tack vare manus poängtapp mot Stoke rejält taggad inför matchen och såg att Arsenal, vid en seger, inte bara hade tagit sig upp på topp 4, utan även varit endast en poäng ifrån tredjeplatsen och således varit rejält med i racet om något annat än den fjärdeplatstrofé vi verkar ha som ständigt mål varenda gång en säsong skall stakas ut, planeras och forma spelartrupp för. Men det som borde kunnat bli riktigt trevlig start på året, det blev i stället ett rejält platt fall.

Självklart finner vi syndabockar i olika spelare, deras individuella prestationer och i Szczesny, i Koscielny och i Mertesacker finner vi spelare vilka på olika sätt var högst delaktiga i Sotons båda mål. Självklart kan vi skylla på att Arsenal, ännu en ligaomgång, hade nästan en startelva i rehabiliteringsrummet och vi skulle också kunna skylla på att andra spelare, som konsekvens av skadesituationen, var urlakat underpresterande som logisk följd av ett långtida övermatchande. Men då gör vi det inte bara för enkelt för oss, vi skjuter också bredvid målet och går in i en lika resultatlös som dadaistisk retorisk fälla.

För vi kan skylla på precis vad som helst, vi kan fortsätta avhandla yttre faktorer eller fiender som gör att Arsenal idag ligger på sjätte plats i ligan (efter spurs) och vi kan använda Wengers ”unlucky” i tidernas otid, men ser vi inte sanningen i vitögat kommer problemet aldrig få sig en lösning. För, för mig var gårdagens match bara ännu ett exempel i raden, på att Arsenal har en mängd bra spelare, varav vissa till och med är väldigt bra, men inte fungerar tillsammans. Där andra lag ställer upp med ett lag, där kommer vi med elva spelare.  Där andra klubbar kommer med en grupp, där mönstrar vi elva individer. Och där våra motståndare möter oss med en enhet, där kontrar vi med elva separerade små delar utan något som förenar dem.

När jag ser tillbaka på mitt Arsenal de senare åren så tycker jag att vi, ända sedan De Oslagbara, säsongen 03/04, har gått från lag till en samling individuella spelare. Invincibles hade en centrallinje som höll laget samman, en ryggrad som reste laget upp och ett spelsystem som var lika lättbegripligt som framgångsrikt. Sedan 03/04-laget av olika orsaker splittrades har vi, år efter år med endast säsongen 07/08 som undantag, varit beroende av olika individuella spelares insatser. Henry bar oss fram till han lämnade, därefter tog Fabregas enorma kreativitet över ansvaret, vilket senare avlöstes av van Persies enorma förmåga att göra mål av halvchanser. Säsongen 13/14 hette han Ramsey och hösten -14 heter han Sanchez.

Denna säsong heter han, så länge han håller sig hel, Alexis Sanchez. Bild: Bildbyrån.

På det stora hela så har mittfält och försvarsfemma, ända sedan The Invincibles splittrades, varit allt annat än solida och någon centrallinje har vi absolut inte haft. Vi gick över till possessionsbaserad fotboll, lade försvarsarbetet åt sidan och räddades av att vi gjorde fler mål än motståndarna i en tid då Arsenal skulle ställa om från Highburys intimitet till Emirates moderna storskalighet och därmed hade sänkt kravbilden från att vinna till att underhålla (och ta fjärdeplatsens biljett till välkomna CL-slantar). Men någon gång på vägen tappade Arsenal bort sin identitet, sin gemensamma nämnare och sin förmåga att fungera som enhet. Och under innevarande säsong har detta blivit nästan smärtsamt tydligt.

Vi har ännu en säsong burits av enskilda spelares insatser, men när Koscielny (EN SPELARE!) varit borta då har hela defensiven rasat och när lag har satt press på den centrale bollhållaren då har precis hela Arsenals anfallsspel kört fast, stannat av och blivit till intet. Gårdagens match var ett exempel, matcherna mot liverpool och Stoke ytterligare, men listan kan göras hur lång som helst. Listan på matcher där det inte räckt med individuella punktinsatser för att sminka över det uppenbara faktumet att Arsenal av idag inte har ett fungerande spel, att vi inte är ett lag utan att Arsenal istället är en samling löst sammansatta individer som var för sig presterar så gott de kan utifrån respektive spelares individuella förutsättningar.

För mig är lagsporter så överlägset mer intressanta än individuella sporter. Visst är jag uppvuxen i ett Sverige som stannade när Ingmar Stenmark åkte skidor, visst gladdes jag över Gunde Svans lika stora genialitet som envishet och visst hade jag hela pojkrummet, under tiden före att Samantha Fox, Sabrina och en högre dos hormoner gjorde entré i mitt liv, planscherat med killar som Dan Corneliusson, Robert Prytz och Torbjörn Nilsson. Men dessa spelare var för mig bara bitar av olika enheter, de var företrädare för enheter och representanter för en idrott.

För mig är lagsporter så magiska eftersom lag kan vara så oerhört mycket mer än summan av de olika delarna. Lag kan prestera så oerhört mycket mer, än vad de olika spelarnas egentliga kompetens erbjuder, just för att de kan fås att fungera som en enhet. Där, i fotbollens fall, summan skall försökas bli högre än 11x1. Och det är just här Arsenal står och stångar sig blodiga mot sin klagomur. Southampton är spelare för spelare sämre än Arsenal, Stoke är spelare för spelare väldigt mycket sämre än Arsenal och till och med fotbollens Pojken med Guldbyxorna, Liverpool FC, är spelare för spelare avsevärt sämre än Arsenal. Ändå kunde vi inte vinna över dessa lag, precis som vi inte kunnat vinna över en mängd andra lag som, spelare för spelare, är sämre än Arsenal.

För dessa motståndare har fungerat som lag, som enheter och som produkter av en matematisk formel där 11x1 har blivit mer än 11. Därför vinner sämre lag över Arsenal och därför förlorar, eller kryssar, Arsenal mot sämre lag. För vi är, säsongen 13/14, inte ens elva, vi är på sin höjd 8, kanske 9 eller i bästa fall 10. Men vi blir aldrig mer än summan av delarna, för de fungerar inte som enhet och kan därför inte få någon synergisk effekt av sina respektive medspelares kompetenser. I Wengers Arsenal skall alla vara samma och, med några få undantag, vara stöpta i samma spelmässiga form och det känns som om det, likheten, är den allenarådande idén med dagens Arsenal. Hur spelarna sedan fungerar, eller snarare inte fungerar, ihop, det lämnas åt slumpen, fotbollsgudarna eller f-n och hans moster. Och därför vinner inte Arsenal, trots alla våra fina spelare och trots deras individuella färdigheter. För i dagens fotboll räcker det inte med elva bra spelare för att vinna, det krävs att dessa elva skall vara ett. Ett lag, gemensam idé och en enhet.