Oss kollegor emellan

Igår mötte Arsenal Stoke City på Emirates Stadium i en match som jag trummat upp som Rymdimperiet slår tillbaka, med referens till en välkänd sagovärld där vi, som hemmahörande i en av alla dessa moderna rymdskeppsliknande arenor fick stå som representanter för ondskan medan Stoke, med sin touch av brittisk old-schoolgenuinitet fick stå för det goda. Och detta gjorde jag för att jag var så rejält trött på att det alltid var de som var de stora, stygga och vi som var de små tekniskt begåvade och goda, men ständigt nedvikna, offren i dessa bataljer som med tiden kommit att präglas av tämligen stort mått av antagonism.

Ingen har väl missat det fysiskt präglade spelet som Stoke förr i världen, som någon form av förtorkad och humorlös variant av The Crazy Gang, lade sig till med för att liksom skrämma sina spelmässigt överlägsna motståndare till krympande och förlorande. Stora Stygga Stoke tacklade allt och alla ur sin väg och ända sedan Ryan ”He is not that kind of player” Shawcross i bara farten råkade få med sig Aaron Ramseys ena ben, så är relationen lagen emellan, skall vi säga, något spänd. Under Mark Hughes spelar Stoke en mer passningsorienterad fotboll med utgångsläge att hålla bollen på marken mer än i luften och med en spelidé som inte endast baseras på ymnigt mått av övervåld.

När vi i början av december spelade mot Stoke på bortaplan, fick vi stora skälvan, de passade både i luften och på marken, bort oss helt och matchen var förlorad redan innan Wenger lyckats dra upp jackans dragkedja. Gårdagens match var därför att se som ett spelmässigt tillbakaslagande av ofantliga mått, för Arsenal gav inte Stoke gnuttan av en chans. The Back Five var, i båda dess utföranden, självklart sprängfylld av pondus och säkerhet, vi hade ett mittfält som både skyddade backlinjen föredömligt, men även satte upp bolltempot så högt att motståndarna hamnade på hälarna rejält, och vi hade en anfallslinje som inte bara hade underbart isärdragande rörelse utan också, främst i Girouds enorma stångande, vann mark på ett nästan stokeskt vis.

Arsenals spelmässiga överlägsenhet blev, tillsammans med det tidiga ledningsmålet, omöjligt för Stoke att rå på och de var, matchen igenom, endast en urblekt kopia av den frustande hord vi mötte på Britannia i december. Vi gjorde dem bleka, sega och sena i rörelserna. Vi fick dem att framstå som idéfattiga, taffliga och nivåer sämre. Så det enda Stoke, efter att Arsenal tydligt visat att vi inte hade för avsikt att implodera, hade att tillgå var det regressivt fysiska, det primitiva och det gamla neandertalsdoftande Stoke City FC. Det Stoke vi minns.

Nu är ju inte jag dummare än att jag inser att idrottsutövande på den absoluta världsnivån skiljer sig från vanlig yrkesverksamhet. Jag är heller inte dummare än att jag inser att dessa utövares respektive personligheter skiljer sig från gemene mans personligheter. Du kan liksom inte bli fotbollsspelare på yttersta elitnivå utan att vara en aning udda, du kan inte förväntas ha samma moraliska eller etiska palett som vi andra, förhoppningsvis, går runt och bär på och du kan inte förväntas ha lika stor yta i din personlighet som viks åt din näste och dennes bästa. Den enes framgång är den andres undergång, den enes bröd är den andres död och så vidare.

I en annan del av England. Bild från Flickr.com: ”Mark-Crossfield”

Men maken till osportsligt uppförande var länge sedan jag såg. Maken till icke-kollegialt bemötande var länge sedan jag såg Arsenals spelare tvingades stöta på. I varenda närkamp, som Stoke faktiskt förlorade merparten av, dök en hand upp i ett ansikte, åkte en armbåge ut mot lämplig mjukdel eller sträcktes ett extra dobbskoklätt ben upp från ingenstans. Och trots att jag, som nämnts ovan, inser att fotbollsspelare inte är att jämföra med oss andra vanliga människor, så undrar jag hur Stokes spelare kunde med att bete sig som de gjorde igår. När Crouch, helt utan nytta för Stokes redan tappade spel, spräckte Monreals ögonbryn eller när Arnautovic startade sin golgatavandring längs med Arsenals högerkant genom att, så rakt igenom onödigt, knuffa Debuchy över kortlinjen och in i tre till fyra månaders rehabilitering, i en duell han redan hade förlorat.

Återigen så förstår jag att fotbollspelare inte är som oss andra, men hur f-n tänker en kille som Arnautovic när han tittar på sig själv i spegeln och funderar över hur han uppträdde i går eftermiddag? Jag begriper att han inte hade för avsikt att justera Debuchys axel för stora delar av vintern, men bara att utsätta fransmannen för den enormt ökade risken genom att sätta in en knuff när bollen sedan länge var förlorad, är skäl nog att undra över hur hjärnkontoret egentligen är möblerat på österrikaren. Och hur f-n tänker en kille som Crouch, som själv är van att gå upp i luftduell efter luftduell när han kryddar sina insatser med ständigt utslängda händer och armbågar för försvarare att hamna i vägen för? Det främjar ju inte direkt varken den kollegiala dialogen eller hans egen arbetsplatsmiljö.

För jag kan på något sätt förstå att Stoke spelar tufft för att, likt The Crazy Gang, hockeyns Broad Street Bullies eller som Arsenal faktiskt i mångt och mycket gjorde en gång i tiden, vinna fördelar för att besegra motståndare. Men i Stokes varnande exempel var gårdagsmatchen, kanske inte när Debuchy skadades men strax därefter, redan förlorad och över. Stokes efterslängar och semivåldsamheter saknade ganska snart reell betydelse för matchens utgång, och blev endast till en rad högst utstuderade exempel på hur primitivt vuxna män kan bete sig i relation till andra vuxna män. Andra vuxna män som, hur man än ser det, på ett sätt faktiskt är deras kollegor.

Jag anser att fotboll är en fysisk sport där tacklingar är ett liks självklart som positivt inslag. En klockren glidtackling kan få mig att njuta lika mycket som när Sanchez vänder ett motståndarförsvar ut och in. Jag gillar tufft och hårt spel, jag gillar kampen och jag gillar det emotionella spel som det fysiska inslaget för med sig. Men det Stoke ägnade sig åt igår var inte tuffhet, hårdhet eller en tagen kamp, det vara bara dumhet, elakhet och utstuderad cynism. Primitivt, vårdslöst och meningslöst. Sammanhangslöst, onödigt och pinsamt. En samvaro kollegor emellan.