Men varför gör du så här mot mig?

Jag är inte den som ställer höga eller orimliga krav. Jag kräver inte längre att vi skall vinna titlar år efter år, att vi ständigt skall ha en trupp till bredden fylld med fotbollsvärldens mest spännande namn eller att det är just vår tröja som skall gå åt som smör i solsken när skolgårdsstrebersar of the world united har sin årliga tröjväljardag. Jag kräver över huvudtaget inte så mycket längre utan har med åren kommit att bli tämligen luttrad och det är inte ur den luttrades position som de stora kraven föds. Men en sak kräver jag fortfarande och det är att man gör sitt bästa. Att man tar i så mycket som bara är möjligt, att man tömmer sig på den energi man har och att man optimerar de resurser man faktiskt har i sitt utövande.

Detta gjorde Arsenal inte i lördags. Och vi gjorde det varken på ett individuellt eller på ett kollektivt plan. Vi har en trupp som faktiskt är bättre spelare för spelare än vad den har varit på många år. Vi har en målvakt som inte bara stoppar bollar utan också sprider trygghet, vi har äntligen en spelare som accepterar rollen och fungerar som defensiv stabilisator och vi har så mycket teknisk kompetens i truppen så att bara den lockar till leende. Vidare har vi ett stabilt mittbackspar, en hyllad så kallad british core och vi har en av världens bästa playmakers i Mesut Özil. Men inte f-n hjälpte det.

För i lördags, i mötet mot Tottenham Hotspur gjorde vi inte vårt bästa, vi tömde inte oss på de där tre, fyra avgörande procenten och vi optimerade inte alls de resurser vi faktiskt innehar. Vårt mittbackspar Koscielny och Mertesacker var allt annat än förtroendegivande, allt annat än först på bollen och allt annat än vakna på returer. Vårt spel med bollen var kortsiktigt, kortlivat och så gott som resultatlöst, Santi Cazorla såg urkramad och kraftlös ut och framför honom irrade en Aaron Ramsey runt som helt verkade ha förlorat mål och mening med sin färd. Och en av världens tre, fyra bästa playmakers var återigen satt på en vänsterytterposition. Özil var inte dålig, han var helt okej, men han var bara inte optimerad för att göra så stor nytta som var möjligt för lagets bästa och som högerytter hade vi den högst centrale Welbeck som jag gissar var satt där för att med sin fart utmana Rose att stanna kvar på sin vänsterbackplats mer defensiva del men som, bortsett från rycket till 1-0 var rakt igenom malplacerad.

Laget var ännu en gång helt feldimensionerad och oavsett om Wenger tänkte att det var 4-2-3-1 eller 4-1-4-1 vi spelade så fungerade Ramsey, trots att vi har en av världens bästa nr 10:or utlokaliserad på vänsterkanten, som den nr 10 som walesaren misslyckades så kapitalt som för några år sedan. Ramsey är/kan vara/var högklassig som box-to-boxmittfältare men var i lördags urusel med bollen som nr 10 med kreativa förväntningar och hans defensiva spel var så lojt och feltimat att han nästan framstod som parodisk. Samtidigt sprang Özil runt som vänsterytter…

Ja du, Wenger. Vad säger man nu då? Bild från Bildbyrån.

I en match som jag förvisso ser som mindre laddad än vad de lokala Arsenalfans gör, men som ändå är så mycket rivalitet som den modernt uppstyrda brittiska högstaligan tillåter, i denna match lägger vi oss bara platt ned för att invänta avrättning. Från matchen i lördags kommer enligt min mening endast Monreal och Coquelin undan med äran i behåll. Kanske även Ospina och Bellerin och kanske även nämnde tyske spelgeni som hade gjort sig bäst centralt, eller i värsta fall som högerytter, men inte några fler. Inga andra spelare och absolut inte den manager som ansvarar för taktik och laguttagning.

Så jag ställer frågan till mitt Arsenal: Varför gör du så här mot mig? Varför är du ännu en gång sämst när det gäller? Varför var det, mot city så täta Arsenal så pulveriserat i lördags? Vart hade det kliniska försvarsarbetet tagit vägen? Lugnet, tryggheten och vetskapen om att detta är något som vi reder ut? Och hur mycket kunde de löften som gavs mot city och Villa hållas mot spurs? Varför var spelare satta på fel positioner? Ramsey som 10:a, Özil som vänsterytter och långtidsskadade Welbeck rakt in i startelvan som högerytter?

Varför fick spelare inte spela på sin rätta position och varför spelades inte spelare som uppenbart visat form på sistone? Varför fick inte notoriske spursfällare Rosicky starta? Varför fick inte vice spursfällare Walcott, som sedan comebacken verkat ha optimerat sitt trick till att bli avgörande för laget, spela? Och varför gjorde spelarna inte sitt jobb? Cazorla och Ramsey, vad höll de på med? Hade Ramsey instruerats att strunta i försvarsarbetet eller var han bara för lat för att göra det smutsiga jobbet? Eller var han bara för upptagen med att fundera på nästa klackpark för att hålla koll på motståndare som sprang rakt in i hjälterollen från just hans yta?

Varför gör du, mitt älskade Arsenal, så här mot mig? Höjde mitt hopp för att sedan bryskt hugga ned mig? Varför kunde du inte stå emot, stå upp och reda ut till stormen hade bedarrat? Varför var du tvungen att låta dem få den där store hjälten ännu en gång? Varför kravlade du dig upp och nära för att sedan bara släppa taget? Så menlös insats på spelarnivå, så menlös insats på taktik- och uttakningsnivå, varför var du tvungen att utsätta mig för det? Mitt Arsenal. Mitt Arsenal som förr i världen brukade tacklas hårdast, brukade ha mest cynisk backlinje och som alltid var det lag som reste sig ur gyttjan när motståndaren förkrossad låg kvar? Mitt intrigerande, mitt smarta och mitt taktiska Arsenal. Mitt Arsenal som spelade för namnet på bröstet och inte det på ryggen, varför gjorde du så här mot mig i lördags? Varför?