På en parkeringsplats i Andalusien

För de/er som hänger med mig på twitter (för er som inte gör det, gör det: @DavidssonoMann) så är det ingen hemlighet att jag brukar ta med fru och barn för att semestra i södra Spanien om somrarna. Vi har varit på olika ställen längs med den så kallade Solkusten och i somras var vi i den lilla, som det heter, pittoreska staden Nerja i vilken jag och sonen hade turen att kunna se Emirates Cup på något i Andalusien så ovanligt som en Arsenalpub. Eller snarare en pub ägd av en engelsman med förkärlek för världens vackraste lag. Men i vår värld var det en Arsenalpub, ’nuff said. Lägenheten vi bodde i låg vid en liten korsning där ena vägen även inrymde en rad parkeringsplatser av vilka de tre första var anpassade till och reserverade för rörelsehindrade personer.

Eftersom Nerja är en gammal stad med få trafikmässiga ändringar sedan den bilfria tid då staden huvudsakligen byggdes, är just parkeringsplatser en enorm bristvara i den lilla stadens centrum.  Det gör att dessa så kallade handikapplatser ofta är de enda som inte är ockuperade när bilburna semesterfirare vill äta middag på någon av den lilla stadens stadskärnas alla restauranger. Dessa parkeringsplatser avsedda för rörelsehindrade är tydligt markerade med rullstolssymboler och oftast under våra veckor, var en eller två av dessa platser lediga. Men för det mesta var de upptagna av bilar utan synligt parkeringstillstånd och ibland av bilar med giltigt tillstånd. Men aldrig att jag, under våra tre veckor i den andalusiska härligheten, såg en rullstolsbunden bilist lämna eller närma sig sin parkerade bil. Utan platserna nyttjades av fullt rörliga människor som raskt skuttade ur sina bilar, nonchalant kastade fram erfordrade P-tillstånd och sedan vandrade iväg för att inta den väntade middagen.

Fotbollsklubben i det lilla furstendömet Monaco, Association Sportive de Monaco Football Club, ägs till 33.33% av House of Grimaldi och 66.67% av den ryske investorn och affärsmannen Dmitry Rybolovlev som i december 2011 tog över majoritetsägandet för att rädda den forna storklubben från att sjunka allt längre ned i det franska seriesystemet som klubben, trots geografiska trångmål, tillhör. Rybolovlev hade då gjort som några andra ryska nyrika män med förkärlek till makt gjort tidigare, men misslyckats med att köpa ett engelskt lag –i hans fall Manchester United, utan köpt sin plats i societeten via sin nya hemvist, Monaco, och pumpade efter övertagandet in en herrans massa cash. I runda tal 140 miljoner pund bara under sommaren 2013.

Detta inpumpande av ekonomiska medel kunde Rybolovlev göra utan bestraffning tack vare att klubben säsongen 13/14 stod utanför europaspel och därmed inte behövde anpassa sig till FFP förrän inför säsongen 14/15. Då passade Rybolovlev på att skeppa iväg, den efter VM stekhete, James Rodriguez till real madrid för mer än 75 miljoner pund, låna in spelare med köpoptioner framflyttade till inför säsongen 15/16 och vipps så var de röda siffrorna på god väg att bli svarta och UEFA kunde gladeligen släppa in även Monaco i gemenskapen. Ett Monaco som redan genom historien skapat sig många fiender i franska ligan då de spelar i en liga där andra lags spelare betalar inkomstskatt och det i kontrast till Monacos som kunnat få sin lön spetsad med skattefrihet och klubben således haft helt andra ekonomiska regler att följa. Eller snarare strunta i. 

Monaco i mitten, men är det psg eller chelsea vi ser där till höger? Bild: D&M

Så, så här fungerar alltså den moderna toppfotbollen. I Sydeuropa såväl som i östra Manchester som i västra London. Såväl som i Franska huvudstaden såväl som i vissa delar av Spanien. Man klipper och klistrar, huffar och puffar, lurar och fifflar och man ockuperar ogenerat parkeringsplatser som man saknar medicinsk eller moralisk rätt att använda och man gör det antingen utan tillstånd, med ett felaktigt utfärdat eller med ett förfalskat parkeringstillstånd. Utan att skämmas struttar man solbränd, vacker och framgångsrik ut i den ljumma natten för att njuta av den moderna fotbollens prunkande överdåd. Och på onsdag gästar en av dessa väl insmorda fotbollsfifflare Arsenals middagsbord för att inta första rätten i den flärdfulla middag som går under namnet åttondelsfinalen av The UEFA Champions League. Jag hoppas att Monacos motståndare gör det surt för dem och jag hoppas att Arsenal denna kväll ställer upp enligt följande:

Någon Form Av Målvakt
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Coquelin – Cazorla – Özil
Walcott – Giroud – Sanchez

Arsenal lämnade helgen med blotta förskräckelsen och vi gjorde det efter att fått med oss en 2-1-seger från Selhurst Parks slagfält (för någon gräsmatta verkar det inte ha varit frågan om). Jag är oerhört lättad över segern, glad över att många andra resultat gick vår väg och att vi gick vidare ur omgången på tabellens tredjeplats. Samtidigt känner jag viss oro. Oro över hur svårt Chambers hade det som högerback, oro sprungen ur hur asynkron Ospina, trots ligaledande räddningsprocent på 83 %,  allt mer framstår som och oro över hur vi valde att avsluta matchen med sex försvarsspelare på plan samtidigt som allt fungerande försvarsspel verkade hade försvunnit all världens väg. Tre poäng var tre välbehövliga poäng, men insatsen lämnade, i min bok, avsevärt fler frågetecken än utropsditon.

Monaco å sin sida har både i ligan och i Champions Leagues grundserie haft svårt med målskyttet, men däremot varit smått hermetiskt tillslutna i egna tredjedelen. De har en kraftfull och klok mittfältstrio oftast bestående av tre av Toulalan (avstängd från matchen på onsdag), Kondogbia, Moutinho och Bakayoko och de har en bra mix mellan rutin och ungdom. Efter att flyttfågel Claudio Ranieri i somras lämnade för det grekiska landslaget har Venezuelafödde portugisen Leonardo Jardim tagit över ledarskapet för klubben och format ett lag vars taktik inte är helt olik en annan, kanske mer omtalad, portugis’ som vi har det höga missnöjet att stöta på titt som tätt.

Jag måste erkänna att jag avskyr den nuvarande bortamålsregeln som förvisso hade ett gott syfte när den kom, men som allt som ofta bara lett till ett mer statiskt och riskminimerande (okej: läs tråkigt) spel. Arsenal får således, trots hemmaplansfördelen, säkerställa att vi inte släpper in något mål och sedan sekundärt satsa offensivt. Av denna anledning ser jag gärna en tät mittfältstrio som ligger ganska lågt och efter bollerövring snabbt ställer om spelet där Giroud får fungera referenspunkt och Walcott-Sanchez löpare och isärdragare. För tar vi löpningarna utan boll så kommer ytorna att komma, men försöker vi ägna oss åt stillastående possessionsspel så är vi dömda att dö uttråkningsdöden.

Efter att Arsenal kommit tvåa i gruppspelet kändes Monaco som ett av de absolut mest attraktiva lagen att lottas mot. Den känslan finns kvar än idag. Jag tycker vi har en stor möjlighet att gå vidare, men då bygger det på att vi vinner och håller nollan i hemmamatchen och därmed tvingar Monaco att anfalla i returen på Stade Louis ll den 17:e mars. För om så sker så ser jag ingen som helst anledning till att vi, trots Monacos satta spelstruktur och trots vissa lockande spelarnamn, inte skall lyckas besegra dem och ta oss vidare för att finna rättmätig parkeringsplats i den moderna fotbollens mest prunkande societet, The UEFA Champions Leagues, kvartsfinal. COYG!