Dat Game

När min nu åttaochetthalvt-årige son skulle gå och lägga sig igår frågade han om jag när han har läst färdigt och skall släcka lampan, skall spela FIFA. Detta är något som han alltid gör och han gör det  eftersom vi har vårat X-box i rummet mittemot hans och då han, av någon anledning, finner ljudet av handkontrollens klickande blandat med faderns suckande över Arsenals artificiella tillkortakommanden, rogivande. Mitt svar kunde igår inte bli något annat än negativt men det blev också en påminnelse om vad vi samtalat om under dagens frukost, FA-cupmötet med Manchester United.

I den stund blev sonen plötsligt  och återigen ett oerhört stort och hängivet Arsenalfan. Och även om jag begriper att detta, till ungefär 90 %, handlade om att han försökte förhandla sig till en senare sovtid, så hade min då redan darrande Arsenalsjäl så oerhört svårt att rationellt förklara bort hans argument: ”Men det är ju årets match, ju”. För även om jag försökte förklara för honom att det bara var kvartsfinal, ett det ännu var långt kvar till den pokalchansen som han ofta anger som det relevanta i sportsammahang och att det för hans pappa ändå alltid är ligan som smäller högst, så växte matchen, och hade så också växt under eftermiddagen och kvällen, till just den matchen. Dat Game.

Och inte mindre Dat Game blev det när en stark startelva kryddad med Manchesters förlorade son dök upp i mobilen. Arsenals startelva var, med undantag för det känslomässigt laddade valet att starta med just Welbeck istället för Giroud, den absolut bästa och Manchester Uniteds dito likaså och självklart försvann allt snack om att FA-cupen inte var så viktig och att ligans fjädeplats däremot var vad som gällde. Och på många sätt tycker jag att matchen blev precis så bra som man hade hoppats på. Spelet böljade fram och tillbaka, Manu spelade förvisso en lika rak som primitiv fotboll men vi stod emot, låg helt rätt i positionsspelet och stod pall när de hade bollen. Detta samtidigt som vi, när vi hade bollen, efter hand kom upp i precis den intensitet och rörelse jag längtat efter och detta mycket tack vare att vårt centrala mittfält lyckades hantera den höga press som Manu satte oss under. Press som vi så många gånger tidigare blivit så skärrade av och sedan fallit offer för.

Om sanningen skall fram så gjorde nämnde Welbeck ingen vidare match. Han lyckades inte få fast bollen i offensiv del, hans löpningar timades nästan aldrig rätt och hans förstatouch var stundtals smått bendtnersk. Men just då och där spelade det inte så stor roll. För när han trevade efter att finna den förlorade formen bildade Coquelin och Cazorla en helt fantastisk dubbel pivot, vilken fullständigt plockade isär Manus centrala spel och tvingade ut dem till mer lätthanterligt kantspel. På ena kanten led Bellerin oerhört av sitt tidiga gula kort, men fick bra stöd av pivoten, av AOC och sedan av Özil (vilken fantastisk defensiv andra halvlek han gjorde, tysken). På andra kanten fann vi två andra spelare som var oerhört bra igår, Monreal med sitt kloka, genomkorrekta och dessutom vinstgivande ytterbacksspel och Sanchez som liksom aldrig slutade springa, som aldrig slutade hota dem och som aldrig slutade vara så uppe i ansiktet på motståndet som vi så sällan lyckas vara.

Ett resultat och en match, Dat Game, värd att fira. Bild från Flickr.com: ” Ronnie Macdonald”

Monreal gjorde efter ett lysande förarbete av AOC 1-0, av vilket vi fick njuta i ungefär fyra minuter innan Koscielny, lite halvhjärtat, gick upp på de Marias inlägg och då Rooney, av alla osköna människor, tilläts nicka in bollen bakom en inte helt vaken Szczesny. Efter att AOC:s vänsterbaksidalår lidit Arsenaldöden och tillsammans med övriga AOC, i 51:e minuten, blivit utbyt mot Ramsey, placerades Özil ut på en högerkant där han faktiskt fungerade riktigt bra, men det var Manus misstag som gav oss segern. Det var Jones misstag att passa Valencia istället för att rensa ordentligt och det var Van Gaals misstag, att släppa Welbeck för att ge plats åt bänkvärmare Falcao i Manu, som avgjorde när den forne Manchestersonen snappade upp Valencias slöa bakåtpass, rundade De Gea och lät bli att skjuta skyhögt över utan lugnt och fint satte 2-1 i tomt mål.

Just då, med en halv timme kvar av matchen, njöt jag något oerhört. Jag låg i soffan med rinnande snus och kunde inte förmå mig att, efter en synnerligen omtumlande dag på jobbet adderat med denna lika omtumlande fotbollsmatch, röra mig ur fläcken. Jag låg och stirrade på TV:n, lika euforiskt upplyft i det blå som apatiskt katatonisk och bara försökte hantera lyckan i väntan på den undergång som ständigt kommer när vi är på Old Trafford. Men den kom aldrig, det gick aldrig åt h-vette och Arsenal imploderade inte så som vi vant oss vid att vi alltid gör.

Manu fick inte den där feldömda straffen som ständigt brukade rädda dem och det har vi, lika mycket som vi hyllar vårt kollektiva försvarsspel som var topp klass igår, också rättskipare Michael Oliver för. Oliver som jag anser vara en av ligans bästa domare hade en något tveksam fösta halvlek, där han gott kunde ha givit oss straff när Welbeck drogs ned av dumskalle Rojo och absolut kunde varnat vidrighetsminister Fallaini både en och två gånger för dennes ständiga armbågande. Denne Oliver gjorde något som så få domare förmått att göra på Old Trafford, han dömde efter regelboken. Han stod upp när Manuspelarna föll som käglor och han pekade ut fuskare som fuskare skall pekas ut. Att både världens bäste Di Maria och Englands näste världsspelare (nej, ja just det, han var ju inte engelsman) Januzaj identifierades för det de är, fuskare, innehöll lika mycket underhållning som upprättelse för fotbollen i stort. Arsenal skall inte tacka Oliver för att han dömde som han gjorde, den engelska fotbollen i stort skall däremot göra det.

Och när Di Maria visades ut för filmning och dragning i Olivers tröja gick en del av luften ur Manububblan. Wenger gjorde helt rätt byten (fastlåsande Giroud in för Welbeck och Chambers in för den då högriskspelande Bellerin), spelarna slet som djur och vi höll upp spelet istället för att sjunka ihop. Jag ger stora plus till Monreal, Sanchez, Coquelin och Cazorla, men tycker nästan samtliga spelare bidrog till denna seger. Vi stod som ett kollektiv, vi spelade som ett lag och vi hade, uppenbarligen, en gameplan som spelarna lyckades följa. En mycket bra fotbollsmatch, med ett ännu bättre resultat och med en kontext av upprättelse. Åt Wenger som aldrig vinner på Old Trafford, åt Arsenal som alltid brukar vara som sämst när det gäller som mest och åt den engelska toppfotbollen som i år har dränerats av svågerpolitik och fuskande, i stort. Tack.