Dat lördagsmatch

Efter en vecka som innehåll Den Matchen på Den Arenan med Det Resultatet är det lätt att hamna i någon form av emotionellt bakvatten. Vi står liksom fortfarande och hoppar på borden, fortfarande lätt euforiska över att nio års vinstlöshet på Old Trafford nu är till ända och vi tenderar lätt, vi som följt Arsenal i några år, att tolka ut större betydelse av måndagens match än vad som egentligen är bra för oss. Många har under veckan redan börjat tala om bortamatchen mot Monaco, där vi plötsligt –hux-flux- har chans att vända vårt monomentala underläge till vinst och avancemang, och många verkar falla offer för den där längtan som lätt tenderar att gå ut över verklighetsuppfattningen. 

Själv är jag luttrad nog att se Arsenals ovana att ha tämligen rikt omfång mellan högsta- och lägstanivå och dessutom lagets benägenhet att matcha dess höjdpunkter med motsvarande punkter i det lägre prestationsregistret. Så trots att jag fortfarande är oerhört nöjd med måndagens insats mot United är jag långt ifrån benägen att tro på vändning mot Monaco. Och jag tror definitivt inte på att vi, liksom sådär i förbifarten, avfärdar West Ham nu på lördag. För det är lite så olyckskorpen inom mig kraxar, att vissa av oss fantaster förblindas av måndagens resultat och den glädje det givit oss och därmed tar för givet att vi inte bara åter är med och slåss om Champions Leagues kvartsfinalplatser, utan också missar den fara för det fragila ligaläget som West Ham innebär.

West Ham har förvisso två av sina anfallare, Carlton Cole och Andy Carroll, skadade och de har även frågetecken framför den just kontraktsförlängande Winston Reids deltagande i lördagsmatchen, men har bortsett från detta en trupp som är vid tämligen god vigör. (Det ryktas om att Valencia har skurit sig i foten på en trasig tekopp och därför även han är osäker inför lördagen, men det känns nästan lite Ding-Ding Värld över det hela, så vi får se). West Ham har tappat något av den form de svepte runt med i höstas och har inte vunnit sedan hemmamatchen mot Hull, den 18:e januari, men de har kryssat mot United, mot Southampton och mot tottenham och har dessutom spelat jämnt med både chelsea och liverpool. Och ingen som följer Arsenal har väl undgått vår historiska svårighet att avfärda på pappret sämre lag som tränas av en viss Sam Allardyce?

Arsenal å vår sida lever efter devisen två-steg-fram-och-ett-tillbaks och får, samtidigt som vi troligtvis hälsar Flamini tillbaka i matchtruppen, acceptera att Oxlade-Chamberlain, som i måndags var en oerhört vital del i matchens första halva, kommer att saknas såväl på lördag som tre till fyra veckor framåt. Enligt Wenger skall Gabriel (häpp, vad det gick undan!) och Wilshere vara tillbaka nästa vecka men ingen av dem är redo för spel redan på lördag. Den lucka som AOC lämnar efter sig kommer varken Gabriel, Flamini eller Wilshere (vad jag än anser om Wilsheres rätta position på planen) att kunna fylla varför omflyttningar och ommoduleringar kommer att bli nödvändiga både på lördag och under de kommande veckorna.

En vinst på lördag skulle ge än mer harmoni. Och harmoni är verkligen vad vi behöver. Bild: D&M

Många skulle hävda att den, i måndags redo och på överdragskläder avklädde, Walcott ligger nära till hands och så gör även jag, men utifrån den mängd speltid som Walcott blivit utan är det föga troligt att han ingår i Wengers framtida lagbygge. Walcott har snart bara ett år kvar på sitt kontrakt och borde vara i fullt matchande just nu, varför endast tolkningen att Wenger kommer göra sig av med honom i sommar återstår. Därav står också Walcott långt ned på listan över potentiella ersättare när vi nu skall plåstra om startelvan efter AOC:s skada. Jag hoppas startelvan ser ut, ungefär så här:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Walcott – Giroud – Rosicky

Kring detta skulle man kunna tycka mycket, men jag kan inte se att Szczesny skulle kunna peta Ospina i nuläget, att Chambers skulle väljas före Bellerin eller att Chambers heller skulle kunna ge vila åt någon av Mertesacker och Koscielny. Vi skulle kunna vila förstavalet Monreal för att ge Gibbs speltid, men jag väljer ändå att, utifrån form och tidigare avverkad vilotid, plocka ut Monreal för spel.

På mittfältet är valmöjligheterna något större och här skulle någon av Ramsey och Rosicky kunna plockas in för att ge Özil eller Cazorla vila inför tisdagen och Flamini skulle kunna ges samma funktion för att vila Coquelin. Men trots att jag ofta förebrår Wenger för dennes ovilja att rotera i truppen vill jag, med ett undantag, att vi skall spela starkast möjliga lag på lördag. Och jag gör det utifrån att ligan är så oerhört viktig och att vi, i min mening, redan kastat bort chanserna till avancemang i Champions League. Av den anledningen skall mittfältet utformas som ovan.

Anfallet skall dels bjudas på ovan nämnde Walcott, men också innehålla Rosicky som på lördag, med största sannolikhet, kommer att vara frisk. Han skall förpassa Sanchez till vila för den vitale chilenaren tämligen skriker utbrändhetsrisk och är på tok för viktig att slänga iväg till klubbens rehabcenter just när ligan går in i sin mest avgörande fas. Rosicky är ett gott alternativ och skall därför spela och han skall göra det som vänsterkantslänk i en anfallskedja som har formstarke Giroud i mitten.

Jag skall inte säga att jag tror att så blir fallet men jag när en rädsla att även vissa delar av spelartruppen skall lida av den emotionella baksmälla jag skrev om tidigare. En antydan av mättnad, av självsäkerhet och invaggade i en säkerhet de inte alls har nytta av. Lördagens match är ett derby mot en motståndare vars tränare vi ständigt haft svårt för, de har allt att vinna, vi har allt att förlora och de kommer att kämpa box-till-box i 90 minuter plus tillägg. Om vi tror att det kommer bli enkelt, så tror vi fel. Om vi tror att Allardyce inte är en begåvad tränare bara för att han bjuder på en del något ogenomtänkta uttalande om sin egen förträfflighet, så tror vi också fel. Men det gör det inte mindre roligt att besegra honom och det lag han för stunden tränar. COYG!