West Ham, Västtrafik och jag mittemellan

Som ni vet så innehöll lördagen inte bara en trevlig blandning fotbollsmatcher, utan skulle även rundas av med den i Casa de D&M lite lätt upptrummade finalen i årets melodifestival. Dottern hade bakat speciella kakor, så kallade ”Festivalkakor” (vilket spontant gav i varje fall mig helt andra associationer), gjort tabell där alla skulle kunna fylla i sina respektive röster och deras mormor var speciellt inbjuden för att värna om consensusens absoluta omöjlighet, där i TV-soffan. En självklarhet var att även de arma ungas fader, dvs. jag, skulle närvara i soffan och då min plan innehöll en rejäl bunke snacks, några Bombardier och lite finsnus, så var allt som det skulle.

Men innan melodifestivalens final skulle blåsas igång skulle The Arsenal ta emot West Ham och när startelvan kom så gladdes jag över den, i varje fall, bitvisa trupprotation Wenger lagt till sig med. Walcott gavs en chans att skina, Ramsey var tillbaka från start och Chambers hade placerats in på högerbacksplatsen för att ge Bellerin behövlig vila. Endast rockaden Sanchez mot Rosicky lyste med sin frånvaro och då den vitale tjecken inte ens fanns med på bänken, skymtade vissa frågetecknen kring dennes situation upp vid horisonten. Men annars såg det bra ut. Jag hade förvisso inte alls varit i så god tid, på den aktuella sportbaren, som jag önskat och jag hade fått skynda mig beställa en London Pride just innan avspark. Men då jag är en vän och förlåtande själ så hade jag absolut inte svurit över Västtrafiks totala ovilja att följa tidtabeller eller att göra vad de kan för att ta in förseninger istället för att framföra en buss i 25 kilometer/timmen på innerstadens 50-vägar.

Så på det stora hela var jag oerhört nöjd med hur lördagens eftermiddag utvecklade sig. Jag satt i trevligt sällskap på trevligt sportetablissemang och såg en riktigt trevlig fotbollsmatch. För även om Walcott var lite väl ringrostig och brände lite väl mycket, trots att Chambers skakade friskt matchen igenom och trots att Özil visade en nästan smärtande ovilja att skjuta själv, så spelade vi lugnt, behärskat och självsäkert. Vi kunde tämligen enkelt hantera West Hams centrala mittfält, som gäckat oss så många gånger förr, och vi kunde använda vår spelmässiga överlägsenhet åt att göra det, för Arsenal, så viktiga förstamålet, upprätthålla positionsspelet när West Ham försökte ta sig åter i matchen och runda av den genom att göra de nedsläckande 2-0- och 3-0-målen.

Här stänger Arsenal matchen på ett oerhört smakfullt sätt. Bild från Bildbyrån.

Vi kunde till det dessutom lägga till ett par riktigt typsiska Wengermål med väggpassningar, smarta löpningar och positionsbyten som snurrade upp West Ham riktigt rejält. Vi fick se trion Özil-Ramsey-Giroud finna varandra på ett oerhört uppmuntrande sätt och vi fick se de Ospina, de tre ordinarie i backlinjen och Coquelin sköta de försvarsmässiga uppgifter som behövdes och de lyckades få West Ham att, med undantag för deras vänsterkant, se riktigt uddlösa ut. Och det brukar de inte göra när de möter oss.

Många hävdar att vi nu, efter segern mot Manchester United i måndags och 3-0-segern mot West Ham i lördags, kommer att besegra även Monaco med de tre nödvändiga målen. Det tror tyvärr inte jag. För att följa Arsenal är lite grann som att förlita sig på den göteborska kollektivtrafiken. Du kan inte alls stå för uppgjorda mötestider och när du efter matchen är på väg hem till familjen för att delta i utlovat Melodifestivalfirande, då hamnar du i Botaniska Trädgården och får snacka Spice med skyhög haschtomte som egentligen varit på väg till Angered. Som presenterar sig som Ett vandrande systembolag och som ville lära dig allt han viste om hur man omsätter ”vitt pulver från internet”, oregano och aceton, inte bara till ett lustfyllt trippande utan också, enligt den av livet prövade kollektivtrafikresenären, till en synnerligen lönsam affärsverksamhet. Ungefär så är det att vara Arsenal.

Om vi nu skall kunna åka vidare längs med vårens slingrande Champions Leaguetur, så måste förvirrade och räddhågsna chaufförer få ge plats åt fungerande logistik, trovärdigt upplägg och högkvalitativt genomförande. Luttrad som jag är, inte bara som göteborgare utan även, som Arsenalist bär jag inte alls någon optimism inför tisdagen. Självklart hoppas jag att jag har fel, att vi lyckas gör nästan lika många mål på Monaco som de släppte in under hela gruppspelet i en enda match och att vi dessutom lyckas hantera de omställningar som så obönhörligen straffade oss i första matchen. Och skall vi göra det försök som Wenger hävdat att vi skall så skall vi ställa upp med Ospina, Bellerin, Mertesacker, Koscielny och Monreal som bakre femma. Vi skall spela Coquelin, Ramsey och Özil på mittfältet och vi skall ha ett anfall som består av Sanchez, Giroud och Cazorla.

Visst har Cazorla varit överlägsen centralt i relation till hur han varit på kanten och visst borde man, i så fall, sätta ut Özil som högerytter och visst kan vi väl göra det. Det viktigaste, inför morgondagen, är inte på vilken utgångsposition spelarna startar utan hur de rör sig i spelet utan boll. Om vi kan luckra upp Monacos fungerande försvarsspel med svårtolkade löpningar, om vi kan använda vårt egentliga kompetensöverläge och om vi kan få ett tidigt ledningsmål följt av ännu ett inom ganska snar tid. Då kanske vi kan göra det till synes omöjliga. Och ingen skulle vara gladare än jag. För en vinst mot Monaco skulle vara som att rätt spårvagn går till rätt slut destination, som att en chaufför framförde sitt fordon i trafikadekvat hastighet och som om man skulle hinna hem till familj och Melodifestival i tid. Ja, du begriper själv vad jag tror om tisdagens färd. COYG.