En stillsam vandring utmed fotbollens elefantkyrkogård

Du som läser bloggen vet ju redan mina tankegångar inför gårdagens returmatch mot Monaco. Du vet att jag redan hade avskrivit chanserna till avancemang och att jag redan förberett mig på nederlaget genom att stint stirra på ligatabellen och dess eventuella möjligheter och potentiella falluckor. Men när Giroud gjorde 1-0 och Ramsey sedan 2-0, i tämligen god tid, så höjdes hoppet ändå till att bli högst reellt, jag tillät mig öppna en Pandoras box av högriskrelaterade önskningar och jag släppte fram den sida av min personlighet som Arsenal, de senaste 10 åren, gjort allt vad som stått i klubbens makt att trycka undan.

Så när den norske hästhandlaren till domare blåste av matchen, efter exakt fem övertids minuter varav Monaco maskat bort i varje fall två, så välvde en våg av besvikelse, trots min förutsatts om motsatsen, över mig. För i Champions Leagues kvartsfinal kommer inte Arsenal utan av nepotism och blodspengar byggda fuskbygget Monaco att spela, på en liten friidrottsarena som de med nöd och näppe lyckats sälja ut och med ett lag som närmast går att betrakta som en fotbollens elefantkyrkogård. Ett lag som de förvisso använts sina kadaverskapande oligarkpengar att krydda med unga, lovande och lockande spelare, men som när man distanserar sig är nästan karikatyrisk i sin schablonbild som bärare av den moderna toppfotbollens predestinerade undergång.

Vi skulle absolut kunna tala om ekodoping, om konkurrenskringgående verksamheter och om den usla regeln om bortamål i fotbollens kuppmatcher. Vi skulle kunna prata om domarens förkärlek att, när han hackade på Sanchez för presumtivt filmande och samtidigt tillät Monaco att hysta iväg mer än 15 spelminuter på maskning, sila mygg och svälja kameler. Vi skulle också kunna tala om Ramseys påvra inhopp som, bortsett från målet han gjorde, endast överträffades av Walcotts osynlighet och vi skulle kunna tala om den näst intill utbrändhet som Sanchez insats skrek högt om. Vi skulle å andra sidan kunna tala om Girouds mål, om Koscielnys 100 % -iga försvarsspel och om Monreals moderna ytterbacksspel i absolut världsklass. Om att Özil låg bakom så oändligt mycket av det Arsenal skapade, om Cazorlas box-to-boxinsats och hur Arsenals spel, såväl med som utan boll, så smått stod och föll med Coquelins ypperligt dynamiska motor.

Mot ett välorganiserat och genomtänkt försvarsspel stod vi ännu en gång still. Bild: Flickr.com: ”Hartenhof”

Vi skulle kunna ge plus och minus till olika spelare, vi skulle kunna skapa syndabockar eller lyfta fram osjungna hjältar som tröst i undergångens svåra stund. Men fotboll är en lagidrott och man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Åttondelsfinalen hade vi redan förlorat genom vår ickeinsats på AG för tre veckor sedan och gårdagens resultat gav oss inte alls någon hedervärd förlust, det satta snarare fingret på det vi alla redan visst. Att detta lag innehåller en oändlig massa fina delar, men fortfarande har långt kvar till att bli och fungera som just ett lag.

Gårdagens match genomfördes i lätt promenadtempo vilket skulle kunna vara ett uttryck för lugn, harmoni och inneboende tålamod. Det skulle också kunna uttrycka en oförmåga att höja tempot när så behövdes, för en strukturell förvirring eller för en mental utmattning. Om detta vet vi intet. Gårdagens match gav oss ett resultat som man skulle kunna knyta ihop med insatsen på Allianz förra våren och ur den referensen dra fram något positivt och gott vore väl det. Men man skulle även kunna påstå att vi ännu en gång lämnar den så eftertraktade Champions League precis när transportsträckan var över och det intressanta började. Man skulle kunna hantera gårdagens förlust på en mängd sätt.

Min konklusion är lika basal som lättillgänglig. På samma sätt som vi tenderar att spela försvarsspel som små isärplockade bitar frenetiskt letande efter en gemensam hållning, så anföll vi igår som olika smådelar som desperat sökte efter ett gemensamt ljus i mörkret. Ett mörker som utgjordes av ett väldisciplinerat och väl organiserat Monaco i relation till Arsenals avsaknad av fungerande Plan B och Plan C. Vi är, för att recitera en högst oskön portugis, fortfarande ett litet vinglande föl och ingen stor häst redo att galoppera. Och vi skrittade stillsamt utmed de stora fotbollselefanternas kyrkogård, helt oförmögna att ta oss in, att ta nödvändig fart eller väcka liv i törnrosasömn vi var fångna i.

Man dör som man lever och Arsenal dog årets CL-död på precis samma sätt som vi vant oss vid. Med falnande make-up oförmögen att täcka ansiktets påträngande rynkor, skuggor och håligheter. Med ett leende som mest liknar clownens och med en tår rinnande utmed ena kinden. Så nära men ändå så oändligt långt borta. Med så små marginaler på fel sida men med så ofantligt bråddjup mellan oss och framgången. Du vinner som ett lag och förlorar som ett lag och Arsenal av idag är absolut fyllt av en mängd fina beståndsdelar, men fortfarande långt kvar till att fungera som just ett lag. Hemmaförlusten med 3-1 skrek högt om just detta och gårdagens 2-0-vinst kan inte göra någonting alls för att kringgå detta faktum. Tyvärr.