Varför bryr jag mig inte?

Visst är jag en kille som gärna konsumerar idrott utan allt för mycket känslor inblandade, visst låter jag mig gärna underhållas och visst njuter jag, på många sätt, ibland mer av fotbollsmatcher utan Arsenals inblandning. Jag smetar gladeligen och gärna ned sporten med mitt moderna fotbollsturistande och så långt som mitt civilstånd tillåter ser jag gärna två, tre ytterligare matcher/helg. Är Fru D&M ute för att träffa sina lekkamrater på After Work, så  gräver jag gärna långt ned i fulstreamslådan efter matcher League One, League Two och ibland även matcher i The Conference för att förgylla min fredagskväll med. Så ingen kan ju säga att jag endast snyltat in mig på Arsenal eller Premier League, även om dessa tingelser alltid är mitt förstaval.

Vidare kan jag ju utan problem spendera heta högsommardagar inomhus om det är mästerskapssändningar på televisionen. Visst kan jag se fram emot ökat ölintag med hänvisning till någon match man, helt felaktigt, ger ökat värde bara för att det medför deltagande i sociala sammahang jag trivs i. Jag ser fram emot det svenska U21-landslagets öden och äventyr sommaren som kommer och jag hoppas att damlandslagets slutspelsmatcher kommer att läggas tidigt kanadensisk tid, så att jag kan få möjlighet att bevittna deras framfart längs med Manitobas frodiga gräsfält. Så det är inte att jag inte bryr mig om landslagsfotboll heller.

Men när nu både Premier League och The Championship tar spelledigt kommande helg och gör det på grund av att spelarnas landslag ömsom skall spela kvalmatch till ett europamästerskap som det är svårare att missa än att komma till, ömsom spela träningsmatcher mot suspekta diktaturer från mellan östern, så vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Jag försöker trumma igång mig själv både i relation till det svenska landslagets rådande zlatanism och till det något mer Arsenalrelaterade engelska sammelsurium som lyder under LFC-agent Hodgesons frodande impulsivitet. Men jag kan liksom inte förmå mig att känna någonting, jag kan inte rota fram någon vidare mängd nyfikenhet och jag hör heller inga invärtes kommunikationer där jag ser fram emot det svenska landslagets matcher mot… vilka det nu var.

Så varför är det så här? Varför känner jag så lite för det svenska landslaget? Eller snarare, varför känner jag så lite för svenska herrlandslaget i fotboll när jag känner så mycket både för vad som händer i landet Sverige och för sporten fotboll? Varför kickar ingenting igång inom mig när det vankas lanslagssamlingar och varför betyder det svenska herrlandslagets öden och äventyr så uppenbart lite för mig?

Korsningen Hazelbury Crescent och Kenilworth Road i Lutons västra delar. Här kan man också vara. Bild: D&M

Är det för Erik Hamréns enorma opålitlighet, hans simskolegrunda fotbollsmetodik eller för hans ledarskap endast präglas av inställsamhet, tärningskastande liknande slump och av infantilt yviga gester? Är det på grund av de påvra resultaten eller ett resultat av det andefattiga spelet? Är mina känslor en effekt av den distans som det svenska herrlandslaget, under de 10-12 senaste åren, byggt upp mellan dem och vi, verklighetens företrädare? Är det alla stingsliga utspel på presskonferenser, alla undvikande blickar eller all uttalad ovilja till samspel med andra än den egna gruppen eller dess företrädare som börjar ta sin tribut?

Är det gruppens totala avsaknad av charm, av trovärdig identitet och av reell spelidé som gör att jag ingenting känner? Eller är det kanske utövarna själva? Som i sin, av de respektive förbundens krämande propagandaapparater, oändliga uppblåsthet förefaller så fantastiskt oattraktiva? Där matcherna inte längre är några fotbollsmatcher, utan mer skall ses som en av säkerhetsvakter skyddad sprätt längs med catwalken? Ett mellan Harlem Globetrotters och sportmärkesindustrin framavlat monster som vuxit sig för stor för att längre kunna kontroleras av dess skapare?

Eller är det landslagsfotbollens kontext? Det svenska herrlandslaget som del i det genomkorrumperade av svågerpolitik nedsmetade sammanhanget? Landslagsfotbollen som representant för organisationer som succesivt, bit för bit, för sporten jag älskar så mycket allt längre bort från mig? Som för var dag som går framstår som allt mindre attraktiv, allt mer omoralisk och allt mer som förtruppen för sportens totala undergång? Hamrén som smutsar ned sin hand i hand med Blatters, Ibrahimovic som gör detsamma med utsugande oljeshejker och hela fotbollsorganisationer som säljer sin själ till länder som kastar homosexuella, politiska oppositionister och fritänkande humanister i fängelse?

Jag måste erkänna att jag här står helt svarslös, att jag intet vet och att jag finner noll och inga svar på precis samtliga mina ställda frågor. För även om jag är väl medveten om såväl mina fotbollsmässiga som ideologiska preferenser, så kan jag inte svara, så kan jag inte ge besked och så kan jag inte riktigt greppa. Varför bryr jag mig knappt, varför tar det aldrig riktigt tag i mig och varför tycker jag att det är så ointressant med herrlandslagsfotboll?