Att möta kärleken i Burnley

Jag måste erkänna att jag tidigare inte alls kände till så mycket om staden Burnley. Jag visste att det var en liten sovstad i Manchesters relativa närhet, att även den hade blomstrat med textilindustrin men att den vissnat betänkligt i takt med att textilmoguler flyttat sin verksamhet från det i sammanhanget tämligen kostsamma Lancashire till en rad olika låglöneländer i imperiets utkanter. Att Burnley idag kanske inte var jordens mest prunkande plats och jag hade ett Burnleyrelaterat minne från TV-serien The Real Football Factories då skådespelaren Danny Dyer, som också spelade Tommy i filmen The Football Factory, åker England runt för att ta reda på hur verklighetens fotbollsbus har det idag.

Dyer hade åkt till Burnley där han satt ned och intervjuade en tämligen ärrad och avmätt medlem av The Suicide Squad med vilken han samtalade kring det hårda livet i Burnley som gjutit dessa hårda män i allt för hårda formar och producenten varvade intervjusnuttar med bilder där Dyer själv, med uppfälld krage mot isande kalla vindar, vandrade utmed rader av igenbommade och öde tvåvåningshus i rött tegel. En anglofil som jag hade kunnat gå igång för mindre, men min bild av Burnley formades av dessa sammantagna intryck av uttryck för att ha varit en stad i blom, som textil-, industri- och som fotbollsstad, men som till slut skrumpnat till oigenkännlighet och fallit både djupt och hårt.

Så när vi tre fotbollsturister planerade att spendera en vårdag i Burnley för att se stadens lag möta en annan förbigången sovstad på dekis, Wigans, representanter i den engelska toppfotbollen, hade vi nog inte sådär jättehöga förväntningar. Vi visste vad vi visste, vi hade de bilder vi hade och vi kunde bara ana vad som komma skulle. Jag såg fram emot att besöka arenan med ett av ligafotbolens fräckast och kanske också poetiska namn, Turf Moor, men vi tänkte att det nog kunde bli lite stökigt kanske. Eller i varje fall lite deppigt, lite nedsmutsad diskbänksrealism och i varje fall lite potentiellt frossande i bedagade miljöer. Tänks så tokigt det kan bli.

Här har vi hela härligheten uppmålad på Victoria Station i Manchester. Bild: D&M

För när vi, de tre fotbollsturistande medelålders männen, anlände Burnley gjorde vi det förvisso lite lätt salongsberusat fnissiga, men vi gjorde det i sällskap av en samling glada, förväntansfulla och, framför allt, heterogent utformad klunga människor. Det enda vi inte såg och det enda som lyste med sin frånvaro var de ärrade, aggressivt avmätta och våldsstinna huliganerna. Annars var alla där. I vår vandring från tågstationen, nedför backen över kanalen och ned till den lilla stadskärnan var vi i stället omringade av glada, sjungande och leende personer långt från Danny Dyers misantropiska dystopi.

När vi sedan passerat det lilla centrumet, gått under en järnvägsbro och hamnat på Harry Potts Way, verkade alla liksom ha gått man ur huse och valt att parkera just där, just då, just framför Turf Moor. Och där, såväl utanför som innanför arenans väggar av korrigerad plåt fick man en känsla av att detta verkligen var hela Burnleys angelägenhet. Inte bara de medelålders männens, inte de arga unga och inte bara de bedagade. Vi vandrade runt bland leenden hemmahörande hos gamla farbröder, hos tonårstjejer och hos gamla tanter. Unga glada män, äldre glada män och jättegamla glada män. Och kvinnor. Alla var liksom där, alla var representerade och jag har aldrig någonsin varit på ett idrottsevenemang med så stor genus- och åldersspridning. Och det var glädje, vänlighet och öppenhet. Det var artighet, värme och nyfikenhet.

Och när hemmalaget både gjorde ett och två mål och gästerna inga, blev det allt mer klart att vi skulle få vara med om någonting oerhört roligt, härligt och få förunnat. Ett säkrat avancemang och ett avancemang som kanske är den moderna toppfotbollens allra största och mest avgörande. Vi fick vara med om när den lilla sovstadens representationslag fick ta steget tillbaka in i fotbollens absoluta finrum, upp och in i Barclays Premier League. När bara minuter återstod av matchen började folk så smått klättra över oss, där vi satt på första raden, varför vi tillslut även vi fick klättra in på planen och, när domaren blåst av matchen, fick delta och bli en del av det enorma firande som utbröt.

Två fnittrande fotbollsturister tar rygg på lite firande. Bild: D&M

Vilt främmande mäniskor kastade sig om halsen på en, lilahåriga tanter dansade hand i hand med tatuerade skinheads och en permobilförare körde tokrally på planen. Man blev indragen i helt okända människors selfies som flödade av firande, småbarn studsade runt på sina fäders axlar och kärleken till den lilla textilbyns räddningsplanka välde över den forna torvheden. Och vi fick vara med om detta, vi fick vara gäster på deras fest och vi fick ta del av de känslostormar som utspelade sig. Och detta är jag ytterst tacksam för, jag med mina bilder och jag med mina förutfattade meningar om den före detta textilstadens förfall. Så lite man visste.

Så självklart åker Arsenal till Turf Moor för att vinna, för att ta tre poäng och för att besegra dessa varma Lancashirebors favoritlag. För som ligan har utvecklat sig har vi, trots att alla möjligheter att hinna ikapp ligaledarna chelsea kastades bort med taktiska irrfärder och smärtsam naivitet redan under tidiga hösten, plötsligt möjlighet att gå en ljus vår till mötes. Vi har vunnit över topp 5-konkurenter som vi i åratals har fått vänja oss vid att förlora emot och påskaftons seger över liverpool, samtidigt som city förlorade mot Crystal Palace under annandagen, gör att vi inför omgången innehar ligans andraplats. Vilket inte bara skulle vara ett steg framåt för oss, ett tecken på utveckling utan även skulle ge oss en avsevärt större bit av Champions Leaguekakans alla pengar, vilket i sin tur skulle kunna öppna för andra ramar under sommarens transferfönster.

Så jag önskar lik självklart att vi vinner på lördag kväll, jag önskar att vi klättrar lite närmare chelsea och håller de båda Manchesterlagen stången. Men jag vill inte knäcka hemmalaget, jag vill inte att vi förnedrar dem och jag vill absolut inte att vi bryter den stjälk som efter alla skuggtyngda år har rest sig i strålkastarljuset. Jag vill att vi varsamt viker ned dem, tar hem våra tre poäng men lämnar staden, dess invånare och laget i ett gott skick, ett skick som gör dem redo att hålla sig kvar i fotbollvärldens mest gödande drivhus. För jag känner sådan värme för Burnley. För staden, för klubben och för alla de som spenderar sina respektive livs höjdpunkter på Turf Moor. Till alla de som går dit för att få lite syre, för att få lite glädje och för att känna kärlek till laget i deras hjärta. Jag fick dela en vacker stund med dem, de lät mig vara med och de gav mig en underbar upplevelse för mig att ta med mig. Tack Burnley och tack Turf Moor. COYG.