På Rövarkungens Ö
tis 14 apr 2015 kl 16:26
Under de senaste veckorna har jag skrivit några texter som inte riktigt handlat om Arsenal. Några av er har tyckt om det medan andra, uppenbarligen, inte gjort det. Jag har skrivit om mitt möte med tidigt blommande, och vissnande, Geordies under en tidig påskaftonskväll och jag har delat min upplevelse som jag fick vara med och dela när en högst heterogen samling Burnleyfantaster firade klubbens avancemang till Premier League. Och jag har märkt på mig själv hur mycket jag älskar sådana ögonblick.
Ögonblick som är långt från den välpolerade ytan vi så ofta gödslas med, långt ifrån den välpolerade ytan vi numera får till oss som norm och långt ifrån den välpolerade ytan som, av någon anledning, har kommit att bli sporten fotbolls nya och allenarådande ledstjärna. Långt från det tillrättalagda, långt ifrån det perfekta och långt ifrån skönhetsfixerade egocentrister. Långt från krystade målfiranden där lagkamrater motas bort, långt från krystade målfiranden då tröjan skall av och sexpacket skall fram i tv-kamerornas sken och långt från krystade målfiranden där målskytten antingen pekar på sig själv eller på namnet på ryggen.
Och jag har märkt på mig själv att jag har tyckt mycket om att skriva dessa texter, att jag tyckt om att gå igenom bilder för att välja ut som illustration till texterna och hur jag njutit av att smaka på olika meningar som jag försökt få ihop för att fånga de upplevelser jag haft, som har kunnat fånga de människor jag mött och förmått beskriva den känsla som allt detta hade givit mig. För inom mig så har någonting saknats, någonting i min relation till sporten fotboll har skrikigt högt i underskott och någonting i den sport jag älskar har visat sig vara trasigt. Det är trasigt, fullt och nedsmutsat. Men inte av den bedagade typen jag beskrev ovan, utan av någonting annat. Det som har hänt är att min sport har blivit kidnappad och bortförd. Den har i lönndom paketerats om till någonting vi tror är sporten fotboll men som är någonting helt annat. Vi förförs av tillrättalagd yta och tror att det är sporten fotboll vi ser. Men den sport jag en gång förälskade mig i, hålls fången på Rövarkungens Ö.
När jag, i morse, satt och läste morgonbladet föll mina ögon på en artikel som handlade om Champions Leagues kvartsfinaler i allmänhet och mötet mellan Real Madrid och Atletico Madrid i synnerhet. För att dra slippa dra ned er i smutsen kan vi lämna artikelns innehåll därhän och gå över till att samtala om den bild som illustrerade texten. Om bilden du ser här i texten, bilden på när Cristiano Ronaldo firar ett mål. Inte med sina lagkamrater utan framför sina lagkamrater. Inte i kontakt med sina lagkamrater utan med sina lagkamrater som underdåniga tjänare och kuvad publik. Och för att inte dra ned mina egna barn i smutsen fick jag vinnlägga mig om att visa bilden för min fru och i avrundade ordalag samråda kring denna Den Moderna Fotbollens Företrädare, denna Fotbollens Rövarkung.
En dolk i ryggen kan ha många tillrättalagda ansikten. Bild från Bildbyrån.
För hur firar man ett mål? Skriker man rakt ut i okonstlad glädje och manisk eufori? Tokspringer man hela vägen hem till egen planhalva och bildar bröthög, firar man med sin manager som format laget, som tränat och utvecklat en och som ligger bakom framgången? Kramar man sina lagkamrater i delad och dubblerad glädje eller pekar man till och med på lagkamraten som slog passningen och således gjorde målet möjligt? Är delad glädje dubbelglädje eller är delad glädje bestulen glädje? Är delat strålkastarljus dubbelt strålkastarljus eller från mig stulet strålkastarljus?
För några veckor sedan mötte Real Madrid något av alla dessa ekonomiskt blödande slagpåsar till sparringpartners som den spanska ligan numera är fylld av. Ronaldo avlossade en riktig rökare skott som tog i ribban eller stolpen, bollen hamnade framför fötterna på Bale som sedan satte den i mål. Vad gjorde Ronaldo då? Kramade han om Bale, var han glad för Bales skull eller emottog han äran och uppskattningen över att varit delaktig till målet, av målskytten Bale? Nej, det Ronaldo gjorde, samtidigt som övriga Realspelare kramade om Bale, var att svärande vända sig om, slå ena knytnäven utmed sidan och livligt banna det förlopp som kommit att bli. Ingen glädje, ingen respekt, ingen kärlek. Bara ilska, besvikelse och förbannelse. Och detta inte när motståndarlaget gjort mål eller när Real riskerat att förlora någon av alla dessa låtsasmatcher. Nej, när det egna laget gjort mål, fast då målskytten varit någon annan än han själv.
Min sport, lagidrotten fotboll, har numera blivit en individernas sport. En allt ljus på mig-sport och en sport där vi inte talar om lagets framgånger utan sitter och onanerar kring Ballon d’orvinnarlista. Där individuell statistik har blivit måttstocken, där spelaransikten ersatt klubbmärke och där vi helt har släppt synen på elva pusselbitar som tillsammans skapar en magisk helhet. Och Cristiano Ronaldo är kungen över fotbollens nya rike, han är arketypen att se upp till och han är individen som fjättrar massorna. Han är råttfångaren från Hameln, han är handen som håller i marinettens trådar och han är kungen som rövat bort min älskade.
För Cristiano Ronaldo är inte längre en portugisisk fotbollsspelare i klubben Real Madrid. Han är en makthavare, en krigsminister och ett varumärke. Han söndrar och härskar, ställer jaget före laget och har förvridit min kärlek till oigenkännlighet. Han har gjort så att min sons lagkamrater tror att fotboll spelas själv, att ett lag endast består av Jag och en samling ansiktslösa statister och han har gjort så att vi håller reda på hur många utmärkelser en enskild spelare har men glömt hur känslan av ohämmad nervositet känns. Att vi glömt hur det känns att älska ett lag, att bli förälskad i ett klubbmärke och att ha hittat ett hem i en idrott. Att vi skall vara i ständig flykt uppåt. Till starkare strålkastarljus, till mer pengar och mer underdånigt avgudande. Bort från uppriven jord och lukten av blött gräs, bort från svett, från blod och från kött. Bort från känslor, bort från närhet och bort från kamp. Bort från ljudet av hjärtan som sats i halsgropen, långt från ljudet av två benskydd som möts i ärlig kamp och långt från den lagsport som fotboll en gång var. Framåt, uppåt och längre ifrån. Med den välpolerade perfektionens egofixerade yta som svärd, klinga och som fjättrade boja. Någon stans på Rövarkungens Ö.
Kommentarer
- Logga in för att kommentera
- Logga in för att kommentera
vackert formulerat. Håller även med Woody om Tjatan. När Yrsa Stenius ifrågasatte Zlatans värderingar i hans självbiografi minns jag att en svensk kvinnlig fotbollsjiurnalist i ett debattprogram blev så upprörd som om kritiken Stenius formulerade riktades mt henne själv, hennes pojkvän eller son. Man undrade om svenska sportjournalister har gått journalistutbildningar.Vi har våra heliga kor och det blir väldigt tjatigt. Ego idealen uppmuntras redan i ungdomsfotbollen. Detta står inte i motsättning till att utveckla spelares individuella genialitet och begåvning. På samma sätt har jag lite svårt för vår egen Ramsey men jag kanske har missat något med honom.Hoppas jag har fel. Tycker annars att vi har många teamspelare i dagens Arsenal
Adam
- Logga in för att kommentera
Att folk håller på med någon sorts Zlatan dyrkan är ingenting nytt. Men när han nu fick avstägningen så tycker folk att avstägningen är helt felaktig och bisarr. De kan absolut inte se varför Zlatan blev avstängd. De tycker att vissa spelare ska få uppföra sig hur som helst.
Att Zlatan ställde sig 1dm ifrån fjärdedomarens ansikte och gav han en redig hårtork (härskarteknik delux) efter slutsignal så är folk helt oförstående till att han får 3 matcher. Och när han har stämplat en motståndare fult på låret så är folk helt oförstående till hur han kan få ytterligare 1 match avstägning. Simon Bank som skrev ett långt blogginlägg varför han blev avstängd där han tryckte på att franska fotbollsförbundet bedriver en kampanj för att förbättra domarnas situationer på alla nivåer i Frankrike och vad får kampanjen för värde om dom låter sånt här gå, dessutom har andra spelare i konkurerande topplag fått avstägningar för uppförande/extremt klumpiga uttalanden om domare. Endå så tycker varenda svensk att Zlatan absolut inte borde bli avstängd, det är rentav korkat att stänga av honom.
Det är lika mycket så i PL där man har fullt fokus på Hazard, Rooney, Aguero, Sterling och Sanchez överallt. De andra i laget är liksom sekundära.
Eftersom jag precis läser Svennis bok nu så kan jag inte undvika att dra parraleller där. I början av boken när han spelar själv. När han spelade då så var det mycket mer 1mot1 dueller och man fick ingen hjälp från medspelare, fotbollen var en sport med 11 individer. Han ifrågasatte sin tränare som 26 åring efter att han en första halvlek varit ett rundningsmärke för motståndaryttern. Han frågar varför en mittback inte kan gå ut och hjälpa honom så att yttern inte bara kan peta långt och springa. Tränaren tycker att det är en ganska bra idé och i andra halvleken så kommer den snabbe yttern ingenstans.
Att ha ett sånt fokus på individerna känns väldigt gammalmodigt inom fotbollen försöker jag nog säga med den historian.
You win some, you draw some
- Logga in för att kommentera
Woody// Jag tycker också att Ronaldo är en oerhört duktig fotbollsspelare, troligtvis en av de bästa. Detsamma går att säga om vår egen Ibrahimovic. Men ingen av dem rättfärdigar den personkult som agenter, varumärkesbyggare och de själva bygger upp kring dem. Ingen är större än laget och jag valde Ronaldo för att jag är så oerhört trött på hans patetiska beteende som en blandning mellan bortskämd snorunge och uppmärksamhetskåt matador.
Och det du nämner, om de okunniga i byn där du bor, ja jag har stött på och försökt förstå ett par av alla dessa Zlatanister, men jag måste erkänna att jag inte nådde dem, och de inte heller inte mig. För vi talar om helt olika saker, om helt olika företeelser och om helt olika sporter.
Platini// Tack. Och här sätter du, fingret på en synnerligen oskön punkt: När allting blir personligt. En person ifrågasätter personen eller kulten (i ditt exempel Ibrahimovics värderingar vilka synnerligen bör ifrågasättas) och folk blir så j-la kränkta å hans vägnar. Någon form av Stockholmssyndromet by proxy, vilket både är oerhört farligt för journalistikens hela objektivitet och tämligen sjukligt.
Det då vidare tar upp, individualiseringen och uppmuntringen av egot, har jag också stött på bland några av sonens lagkamrater (och tränare) vilket även det känns så oerhört främmande för mig. Jag önskar att jag hade någon bra och logisk förklaring, men för mig känns det liksom bara nervöst och kissnödigt. Som att vi, svenne banan, plötsligt kommit på att vi inte skall vara kollektivister och att det är fräckare att vara framgångsrik och stark individualist och därför famlar i mörkret som blinda små möss efter hur vi skall göra med våra avkommor. I vår infantila dumhet tror vi att barn är vuxna i mindre storlek.
Freddee// Ja, den diskussionen som du tar upp är precis som du säger helt bisarr. Vår dyrkan av den förtryckande despoten (återigen ett exempel på Stockholmssyndromet eller identifikation med aggressorn, som det egentligen heter), gör att vi tar ställning för någonting vi så uppenbart är/borde vara emot. Att vi ger vissa människor rätt att bete sig som monster är bara tragiskt. Skolgårdsmobbare Ibrahimovic är bara ett exempel på en kille vars ständiga strategi har varit att, som ny i ett lag, finna ett mobboffer, trycka ned och kränka det och därmed statuera exempel. ”Jag är en sådan du skall vara rädd för. Jag är en sådan du skall hålla dig väl med, annars…” Typ.
Och visst finns det i EPL, precis som det, som du är inne på, har funnits tidigare. Men det blir inte tydligare än i Ronaldo och i viss mån Ibrahimovics fall. Två fall där egot, på olika sätt, sätts så mycket över kollektivet och där medspelare bara skall vara en applåderande samling lydiga undersåtar, ett ja-sägande entourage och en samling bärare av tronen som kungen skall sitta och piska församlingen ifrån. Trevligt? Roligt? Bra förebilder för våra kids?
- Logga in för att kommentera
Tack Davidsson. Du förgyller min onsdag. Din text belyser ett samhällsfenomen där alltid jaget är viktigare än laget. Detta är ju inte bara ett fenomen inom fotbollen utan det genomsyrar hela samhället. Förr var alltid kollektivet viktigare än indviden. Numera sjunger vi indvidens lov och jag tror att vi aldrig kan vända det åt andra hållet, eftersom människan i grund och botten är egoistisk, även jag. Nu ska vi heller tiden göra val som är optimala för mig på kort sikt, men frågan är hur bra det är för ett samhälle på lång sikt. Märker detta i mitt dagliga värv.
Det är litet därför som jag älskar en spelare som Nacho Monreal. Han gör aldrig något större medialt väsen av sig, men spelar lojalt på alla platser där Wenger placerar honom och han är med och gör de andra spelarna bra. Han är CR:s motsats, där allt bara ska kretsa runt honom. Han må vara en gudabenådad spleare, men ack så liten som människa, åtminstonde det man kan avläsa av honom när man ser honom på plan.
Bosse
- Logga in för att kommentera
Det korkade i kråksången är att dessa herrar tillskrives en massa som inte finns i verkligheten. Heliga kor. Typ ska Tjatan eller Ronaldo bli de som stoppar klimathotet eller nedmonteringen av den Svenska modellen ? Kommer Tjatan att lägga ned melodifestivalen ? Ska Tjatan framöver ägna sig åt cancerforskning ? Rundar av med ett citat från den gamle hjälten Derek Dougan. " Most players are manufactured here on earth but Liam Brady were sent to us from heaven" Rock on "
- Logga in för att kommentera
Byarum// Tack själv, härligt att texten talade till dig. Och ja, jag håller med om att detta fenomen inte är något specifikt för fotbollen utan, som du är inne på, mer av ett samhälleligt eller kulturellt fenomen. För mig blev det bara så tydligt när fenomenet skrek så högt, som bilden gjorde, i ett så uttalat kollektivt sammahang som fotboll. För det har alltid funnits stjärnor, det har alltid funnits spelare vars namn besjungits på läktarna, men det Ronaldo (och till viss del även Messi, Ibrahimovic och kanske Neymar) har kommit att bli är någonting annat och någonting så oskönt smittsamt.
Jag håller allt mer med Wenger (och Mourinho) om att Ballon d’Or egentligen borde sluta delas ut. För priset har, tillsammans med de andra individuella priserna som delas ut i världsfotbollen, allt mer kommit att endast handla om marknadsföring av varumärken. CR7, Zlatan och Messi10.
Sedan håller jag med dig i hur attraktiva dessa spelares motpoler känns och Monreal är en av dessa motpoler. I min värld är spelare som Coquelin, Koscielny och Mertesacker detsamma och man älskar dessa tilltalande motvikter. För som fotbollens kommersialisering och ikonisering har knuffat sporten handlar det, under transfersnackperioden, så mycket om poängspelera och tröjsäljande varumärken och så lite om defensiva, arbetande och uppoffrande spelare, vilka är minst lika viktiga som alla stjärnorna. Det hade varit kul att se lag som PSG, barca och Real fungera i riktiga ligor, ligor som inte bara består av två, eller fyra svåra matcher/år. Undrar om Ronaldo hade svurit och förbannat Bales mål om det varit ett 1-0-mål i 93:e, borta mot Stoke en isig tisdagskväll i februari?
Woody// Ja, precis. Kan Ronaldo göra vin av vatten? Och kan Ibra gå på vatten? Nu är jag medveten om att jag lämnar huvudämnet, men dessa spelare hade, med den enorma makt de har, faktiskt kunnat göra något bra av den. Ibrahimovic hade kunnat ställa sig upp, tala om livet i förorten, om de ökade klyftorna mellan de som har och inte har eller berätta vad han tycker om Sverigedemokraternas syn på invandrare. Det hade varit något det.
- Logga in för att kommentera
T o m Ronaldo hade nog jublat om en medspelare hade kvitterat i 93.e minuten mot Stoke borta. I annat fall hade han rättmätigt fått kompanistryk efter matchen, eller kamratuppfostran som det heter på vissa fiiinare skolor. Just Stoke borta ger mig rysningar. Såg matchen där förra säsongen, 0-1 och det var ingen kul upplevelse. (Däremot var uppladdningen före matchen och transporten dit riktigt kul, men det kan vi ta en annan gång..)
Jag tror heller att aldrig att ovanstående lag skulle hålla i ett sammanhang som PL där varje match är en kamp och man jublar och är hur glad som helst efter 1-0 borta mot Burnley. Tyvärr är det av samma anledning som lagen från PL inte håller i CL. De blir söndermatchade, tyvärr.
För övrigt håller jag med både dig och Wenger om Ballon d´Or.
Bosse
- Logga in för att kommentera
Även om jag nu antagligen får mothugg så ser jag snarare Özil som en motsats till Ronaldo, i form av en superbegåvad offensiv spelare. Han föredrar att göra en assist om så målet skulle vara öppet. Utanför planen så gör han egentligen inte mycket väsen av sig, det är några intervjuer om året. Inget uppseendeväckande. Hans spelstil går ut på att han ska få andra att synas och göra mål. Han sa i en intervju om att han gärna skulle vinna ballon d'or. Det är ju bara det att han antagligen inte har samma mentalitet som Messi, Ronaldo, Zlatan eller Neymar. Han har begåvningen men han måste göra väldigt många assister och antagligen ligga bakom väldigt mycket mål och framförallt i avgörande och stora finaler.
Jag har inga problem med att spelare har egna mål så länge de sammanflätar med framgångar för laget. Framgången för laget ska komma först och främst. Har däremot Sanchez som mål att han ska ligga runt 25 mål/assist i ligan så är det okej så länge han inte börjar tjuva med andra uppgifter Wengér gett honom. Har Özil som mål att innan karriären är slut vinna en ballon d'or så innebär det att han måste börja ösa in massvis med assister och även en del extremt viktiga mål, mer än vad han gjort sen han kom tillbaka från skada. Då är det inga större problem för mig. Jag hade inte heller några större problem med att han "snodde" straffen mot Bayern, det var lika mycket att förlora som att vinna. När Zlatan snodde straffen från Källström mot San Marina vid en 4-0 ställning så är det däremot bara patetiskt.
Det är för mig ett problem när det blir en individuell tävling som går ut på att vinna ballon d'or, och den tar över fullständigt, framför att vinna ligan, CL eller mästerskap.
You win some, you draw some
- Logga in för att kommentera
Byarum// Självklart hade till och med Ronaldo gjort det. Referensen var mer av den sort du nappade på, att det odlas vissa kulturer i vissa sammanhang och andra i andra. Och att dessa Två lags-ligor-lag (undantag för Atleticos magiska senaste säsonger) odlar kulturer där personkult, egocentrism och jaget-före-laget fått fäste. Det har blivit mer show än spänning, det har blivit mer uppvisning än kamp och det har blivit mer yta än känsla. Och så länge det ser ut på det viset kommer heller ingen motkraft kunna växa. Och Nästa Stora Saks agenter kommer därför vilja sätta sin guldkalv i en av dessa ligor/lag, Hazard, Özil och Sanchez just nu några av få undantag.
Freddee// Ja, jag tänker inte säga emot dig. För när skitstormen blåste som värst kring Özil så funderade jag i dessa tankebanor. Att hans uttryckslösa ansikte tillsammans med denna, nästan övertydliga, ovilja att stå i strålkastarljusets egouppblåsning blev en för bjärt kontrast för Zvenne Banan (okej läs: John English) att förhålla sig till. Att Özil saknar det dagisnivåanalytikern Erik Hamrén kallar shining, vilket egentligen endast är ett annat uttryck för vilja att blåsa upp sitt ego, vilket är själva huvudproblemet för just Hamrén. För Özils spelstil går, som du säger, ut på att få andra att skina.
Sedan är vi helt överens om personliga mål kontra lagets. Och det är också här mitt exempel med Ronaldo blir som mest tydligt, att hans mål går i kontrast till lagets.
- Logga in för att kommentera
Bara en reflektion i utkanten av detta ämne. Någon nämnde Stoke, Stoke borta. För många Arsenalister betyder väl det något fult, ett vilt kämpande lag som älskar slå på de lite vackrare och rika. Något oglamoröst, något gammaldags, långt från glamor, stjärnstatus och väldigt långt från det som en del av denna texten handlar om. Stjärnstatus och individualisering.
Som sagt, en reflektion. Men värd att tänka på när vi möter lag och spelare som inte glänser lika mycket som ex vi gör, och heller inte har förutsättningar för den glansen.
Football - Created by the poor, stolen by the rich...
- Logga in för att kommentera
Det var jag som tog det som exempel i relation till hur Ronaldo reagerade när Bale gjorde mål (se ovan). Jag förstår om exemplet Stoke medför andra laddningar, utifrån precis de saker du nämner plus Ramseys avsparkade ben. Personligen gillar jag Stoke. Jag hade ett oerhört trevligt besök där och stötte på ett antal tämligen genuina Potters som var allt annat än otrevliga. Och precis som du tar upp, så får de ofta representera det inte så glänsande vilket är precis det jag älskar i relation till ytan, stjärnfixeringen och individualiseringen. Så my bad!
- Logga in för att kommentera
Stoke borta utifrån en annan aspekt. Jag och några släktingar skulle företa förra årets fotbollsresa i släkten och det bestämdes i god tid att det skulle bli ett Manchesterderby (jag får inte alltid min vilja fram) och den matchen skulle spelas den 1/3, samma dag som ligacupfinalen. Vad hände? Shitty gick till final och där stod vi med lång näsa och värdelösa biljetter.
Reservplan B, Stoke-Arsenal. Tågresa från Manchester och när vi kom till Stoke så såg polisen att jag kom iklädd min finaste tröja och därför dirigierades vi och hamnade på en universitetspub, där man samlat alla Arsenalfans. Mycket trevlig inramning, gott om trevliga människor, billig öl £2,50 för en pint och när det började dra ihop sig till matchstart, så kördes fem dubbeldäckare fram och vi föstes in i dem. Trångt och ståplats på bussen. Många härliga och barnförbjudna sånger om Stoke och med stor poliseskort kördes vi till arenan, t o m in i arenan där vi kunde ta plats på ena kortsidan. Allting var hur kul som helst, förutom resultatet, 0-1. Fatta vad jag hade jublat för 1-1 i 93:e minuten..
Bosse
- Logga in för att kommentera
Ja du, Byarum. Härligt att du, till slut, fick din vilja igenom. Men illa för er med resultatet. Och ja, jag tror nog du hade jublat rejält. Men sedan är du inte heller Ronaldo...
- Logga in för att kommentera
Självklart förstår jag att det handlar om individuell preferens men det är lite mycket klubben för inbördes beundran just nu. Någon som reflekterat över betydelse för sporten av att det blivit ett större individfokus? Hade vi haft fotbollsspelare på den nivå vi har idag? Hade vi kunnat se alla matcher vår klubb spelare? Hade vi haft magnifika arenor med planer som inbjuder till fantastiskt spel? Hade vi haft den typ av träningsanläggningar med förutsättningar för utveckling på en helt annan nivå som finns idag?
Personer som Ronaldo och Zlatan kanske inte tilltalar till den äldre generationen men det är inte er de talar till heller. Fotbollen må inte se ut som när ni växte upp, men det gör den inte sämre.
Barn idag kan se upp till stora spelare och drömma om att bli lika bra. Jag är helt övertygad om att Ronaldo lockar fler barn att börja med fotboll än en väloljad lagmaskin någonsin kan. Det finns mer pengar än någonsin att tjäna inom fotbollen, det finns fler möjligheter att leva på sin sport än de kunde drömma om på 80-talet. Det håller kvar fler ungdomar längre inom sporten. Där 1-2 st tidigare kunde lyckas leva på att spela fotboll kan idag 4-5 göra det. Men det var nog bättre förr.
- Logga in för att kommentera
Här tycker vi uppenbarligen olika och det kommer aldrig att bli någonting annat än just olika åsikter. För på samtliga dina frågor i inledningsstycket svarar jag "ja". Ja, vi hade fortfarande haft fotbollsspelare på den nivå vi har idag (motsatsen går heller inte att bevisa), ja vi hade troligtvis också kunnat se samma antal matcher med vår klubb (Detta är en lurig fråga eftersom just real och barca säljer sina matcher utifrån ett annat och synnerligen ojämt avtal. Dessutom är vi som följer ett topplag såsom Arsenal tämligen previligerade jämfört med följare av mitten- och bottenlag som har svårare att se sitt favoritlag, så frågan medför en äpplen och pärondiskussion) Tja, jag ser inte att varken arenorna eller träningsanläggningarna hade sett annorlunda ut utan den individualisering som just nu råder (återigen omöjligt att bevisa motsatsen).
Personer som Ronaldo och Zlatan verkar, utifrån mina jämnåriga, att uppskattas av olika åldrar. Det går liksom inte att abdikera från diskussionen utifrån ett åldersperspektiv, det vore en förenkling. Jag har zlatanister i min omgivning som är både lika gamla och äldre än jag. Och ja, min tes är att individualiseringen gör sporten till en annan och det är till det sämre.
All forskning tyder på att ungarna, i det tidevarv vi nu snurrar, allt mer väljer bort såväl fotboll som andra sporter till förmån för mer stillasittande aktiviteter, varför Ronaldo och hans likar inte på något sett kan anses generera fler forbollsspelande barn. Och incitamentet pengar hoppas jag verkligen inte vi vuxna lägger på de små liven när de skall ut och träna en lördag morgon klockan 08.00 (japp, så ser min sovmorgon i morgon ut). Visst kan fler leva på sporten idag än förr, men det beror snarare på globalisering än individualisering. Inget av det du anger som argument för din sak, dvs. det positiva i att sätta ego före de 11 och jaget före laget, går att bevisa.
Vi har klart olika åsikter, just åsikter.
- Logga in för att kommentera
Men utan individualisering så sker inte globaliseringen. Det är den som drivit på utveckling. Det är den som ställt högre krav på individuella fördigheter. Individualiseringen ökar kommersialiseringen, utan den är sporten mindre intressant för de som har mycket pengar. Ett minskat intresse från dem ger sämre förutsättningar för bra arenor, för att kunna leva på sin sport etc.
Att det finns andra aktiviteter som lockar idag kan inte de individuella fotbollsspelarna lastas för. Däremot är jag övertygad om att Ronaldo lockar fler att spela fotboll än Wimbledon anno 1988 hade gjort i konkurrens med tv-spel, datorer etc.
Som en ivrig följare av mindre sporter vet jag att deras största problem idag är att det saknas profiler. Det saknas personer att se upp till, att vilja bli. Det gör att de har än svårare än fotbollen att locka unga. De får mindre TV-tid för utan profiler saknas intresset. Utan TV-tid finns ingen exponering, utan exponering upptäcker inga nya människor sporten osv. Bandyn skulle döda för en Ronaldoprofil.
- Logga in för att kommentera
Återigen står din åsikt mot min, men för att möta din åsikt i första stycket hamnar vi i en "vad är hönan och vad är ägget-diskussion", för när Premier League bildades tog också ligan ett rejält ekonomiskt kliv vilket togs långt före sporten individualiserades. Så det var nog inte Zlatan, Ronaldo och Messi som gjorde att EPL fick pengar, lika lite som de var avgörande om Real och barca haft ekonomiska muskler avsevärt större än de andra lagen. Det finns så många komponenter som kom långt före individualiseringen. Ekodopning och nepotism har funnits i alla tider.
Sedan säger jag inte individualiseringen är att anklaga för tv-spelandet (här läste du mig fel), det var endast ett svar på din åsikt om att kidsen idag älskar fotboll mer pga snubbar som Ronaldo.
Visst förstår jag dilemmat för de mindre sporterna (även om jag inte vet vilka sporter du följer). Men det jag talar om är om jag tycker att lagsporten fotboll gynnats eller missgynnats av individualiseringen och min åsikt att det, återigen, har kommit att bli en annan sport, vilket i min bok är en avsevärd förändring. Bandyns problem är nog, om vi skall vara ärliga, att den knappt spelas utanför norra Europa och Sibirien, eller?
- Logga in för att kommentera
Nä nu låter de som att vi de senaste tio åren gått från en lagsport utan individer till en sport med bara individer. Jag har då växt upp med Maradona, van Basten, Papin etc etc. Stjärnorna har alltid funnits där, förebilderna har alltid funnits där. Det är ju mer som D&M säger, agerandet från t.ex Ronaldo har inte funnits på detta tydliga sätt. Det är en moralisk skam det beteende han har. Kollar man nu på Svensk Fotbolls nya spelarutbildning så undrar jag om det inte dit de vill komma.
Twitter: @zimzon80
- Logga in för att kommentera
Du är inte bara klok som en bok, du läser mig även rakt igenom. För jag delar till fullo din poäng, stjärnorna har alltid funnit, förebilderna likaså, men det är stjärnors beteende och omvärldens bugande inför dem/det som får mig att känna att mycket av det som gjort min älskade sport så fantastik är stulet ifrån mig/oss.
- Logga in för att kommentera
Visst är profiler (stjärnor) viktiga för idrotten i allmänhet och för mindre idrotter i synnerhet.
Så har det väl alltid varit, allt sedan ex Rio-Kalle, Gunnar Nordahl, Nacka, Best och Garrincha eller våra egna ex Charlie George eller Nicholas.
Problemet ligger ju på HUR profilerna handskas med situationen, hur dom är och framställs som människor och stjärnor, och på hur samhället och media ser ut idag. Bevakningen globalt är ju lite större idag, minst sagt.
Nej! Stjärnorna skulle leva och uppträda lite mera efter devisen "Mage-spegel-tidning". Tror dom skulle bli lika populära ändå. Får vi hoppas!
Football - Created by the poor, stolen by the rich...
- Logga in för att kommentera
Exakt. Stjärnor har alltid funnits och stjärnor skall finnas, men precis som du, jag och några andra kommentatorer varit inne på är problemet hur profilerna, deras entourage och klubbarna handskas med situationen. Hur sammhället och media skapar klickgenererande "profiler" som uppgs sälja sporten, men i själva verket endast säljer sitt eget varumärke och de varumärkena som klistrats på profilen.
- Logga in för att kommentera
På tal om att alltid sätta sig själv i centrum. Verkar som om jag hade fel i förra inlägget.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/championsle...
Bosse
- Logga in för att kommentera
Fast firar Ronaldo med Chicarito eller firar han, ensam, sin egen assist? Min upplevelse är att han firar sin egen insats snarare än lagkamratens mål. Fel?
Den här Ronaldo är en gudabegåvad spelare. För övrig instämmer jag fullt i det du skriver. I vårat land är väl annars den fokus en viss Tjatan får än mer kvävande. Sida upp och sida ner, sida ner och sida upp. Finns väl till och med journalister som har som heltidsjobb att bevaka när denne skjuter mål för sin oljeklubb. I byn där jag bor har de okunniga bytt lag från Inter och Milan till för närvarande någon Parisklubb byggd på oetiska pengar. Även Tjatan är bra i fotboll men inte så bra att hans lagkamrater ska åsidosättas. Blir ytterst trist och förutsägbar journalistik. Rock on !