Hipstern Från Wales

För att preventivt två mina musikaliska händer och undvika att smärtsamma ifrågasättanden kring mitt melodiska välbefinnande hoppar upp och biter mig i ändalykten, kastar jag dig referensen med en gång: Tjuren från Wales, smörsångaren med den håriga bringan som så många kvinnor avgivit en begeistrad suck inför anblicken av, från 60-talets mitt fram till 70-talets slut. Den nästan stenhårt solida rösten som 1988 fick en plötslig renässans med Princes låt ”Kiss” följt av tio års relativ tystnad innan ännu en comeback, då med låten ”Sex Bomb” förde den idag 74-årige Tom Jones in i skiktet av artister som, vare sig man vill eller inte, ter sig smått omöjliga för alla och en var att inte ha hört. 

Efter att med denna referensmässiga brasklapp skyddat mig från en retorisk Armageddon, rundar jag den lingvistiska farstukvisten för att återvända till landet Wales och dess produktion av fotbollsspelare vilket i sin tur kastar mig in i den subkultur som går under namnet Hipster. Inte 40-talets jazzkatter som med sin syndfulla dans och sin avslappnade relation till både droger och sexuell frigörelse väckte ve och fasa hos den dåtida föräldragenerationen, utan till den rörelse som har sina rötter i thatcherismens individualism och som frejdigt plockats upp av håglösa 80-talister ur den välbärgade medelklassen, av alla de som är satta till världen för att erövra och äga den.

För hipstern tar inga som helst fångar, hen använder friskt ironi för att skydda sig från allt som kan vara farligt, hotfullt eller generaliserande och ser sig som unik och som del i varken rörelse eller grupp. Hipstern är kreativ, påhittig och gör allt för att utmärka sig både genom prestation och attribut. Hen är överlägsen alla andra, sjunger individens lov och avskyr allt som kan anses vara mainstream. Det bakas eget bröd på eget recept, det bryggs egen IPA med egen smaksättning och inte en chans att outtalat beskriva sin oändliga duktighet lämnas till spillo. Det skall ständigt vara steget före, de yttre små finstilta detaljerna blir till högljudda kommunikationsredskap för den individuella innovationsförmågan och hen skull hellre dö den ångestfyllda kvävningsdöden än erkänna att hen var precis lika mycket hipster som alla andra …hipsters.

Jag ser inget ont i varken rörelsen eller dess utövare. De kryddar och förgyller, de piggar upp och roar oss gamla av bekvämlighet nedsuttna soffpotatisar. Hipstern är en del av en generation som med sin innovationsförmåga ständigt driver utvecklingen framåt, alltid är medvetet medveten och lika ständigt höjer den allmänna estetikens nivå. Hen står aldrig still, hen vill alltid förbättra, utveckla och optimera och hens driv kan vara gnistan som får glöden att bli till eld. Men hipstern kan också stundtals bli smått komisk, ibland smått parodisk och i vissa lägen nästan karikatyrisk i sin starka drivkraft att visa sig på styva linan.

Sätt en gubbkeps på huvudet och en IPA i handen så är du hemma. Bild: Bildbyrån

I sin iver att sträva framåt missar hipstersarna allt som ligger bakom dem och den aldrig sinande önskan om att bli sedd ter sig nästan hjärtskärande tvångsmässig. Varför göra någonting enkelt när man kan göra det svårt? Varför ta raka vägen när man kan snirkla till det? Varför göra någonting som andra redan har gjort när man kan vara först med någonting eget och nytt? Varför riskera att framstå som vanlig när man kan konstruera sig som utstickande och unik? Och ungefär här möter dessa populärkulturella diskussioner, från smörsångare med håriga bringor till framcurlade världserövrare, ditt och mitt Arsenal. För här någonstans, i Arsenals brittiska kärnas mest framåtblickande del, här står han, Hipstern Från Wales, Aaron Ramsey.

Ramsey är förvisso tidig 90-talist, men bär hipsterns samtliga attribut och har alla svar på världens alla frågor. Varför slå en rak passning när man kan hålla bollen sekunden extra och söka upp motståndare för en dribbling? Varför hålla sin kant, om man blivit utsedd till högerytter, när man kan söka strålkastarljuset i banans mitt? Och varför göra det enkla valet när man kan slå en klackspark, en till och sedan ännu en? Varför se bakåt, åt det defensiva ansvaret, när man kan se motståndarmålets hägrande potential att skapa statistisk uppmärksamhet i form av lika många mål och assist som säsongen 13/14? Varför ta den där smällen för laget, som man en gång i tiden brukade göra, när man kan glida undan med hänvisning till den egna förträfflighetens avgörande betydelse för framtida framgångar?

Aaron Ramsey har alla förutsättningar att bli en oerhört bra fotbollsspelare, men han riskerar i nuläget att fastna i myten om sin egen enorma kompetens. Som så många andra före honom riskerar han att kvävas av alla superlativ han curlats med under årens lopp och han riskerar att bli en av alla dessa tomtebloss som brann så starkt en säsong men slocknande i en gråraspig krökning av kylnande förstelning. Ramsey riskerar att falla offer för sina egna val vilka, allt för ofta nu för tiden, ter sig vara grundade i sitt eget bästa istället för, som det en gång var även för honom, i vad som är bäst för laget.

Ramsey har alltid varit bäst i rollen bakom den offensive mittfältaren, i rollen som länk mellan anfall och försvar och i rollen som hårt arbetande kämpe mellan de två straffområdena. När han håller sig till den uppgiften är han ofta fantastisk, men när han ger sig iväg på hipsterliga irrfärder av att förverkliga sig själv, att uttrycka och kommunicera sin inre potential, då kör han fast i en övergäst smet av tvångsmässigt klacksparkande, av sk-tnödiga kortpassningar som ändå alltid slutar hos motståndare och av tagna skott där andra medspelare hade bättre läge.

Jag hoppas att Aaron Ramsey kan komma tillbaka till det han var förra säsongen då gjorde det hårda jobbet för laget och samtidigt belönades i form av både gjorda mål och assisterande till andras. Att han, som del i den 90-talistgeneration som så många sätter sitt hopp till, kan orka stå emot den inombordsliga strävan till självförverkligande och av poängfiskande. Jag hoppas, jag vill tro och jag hoppas ännu mer att han skall kunna göra det. Att han skall kunna bli den spelmässiga motor, den temposättare och den dynamo han har potential att vara. Att han skall kunna välja sina lägen samtidigt som han också väljer sina strider. På samma sätt som den unge gubbkepsprydde mannen med stilig vaxad mustasch, som just gick förbi mig med raska steg, ironiskt nynnade ”It’s not unusual…”