Transfertankar i fart

Jag skall väl inte slå mig för bröstet och hävda att jag jobbat ihjäl mig på bloggfronten den senaste tiden, att alla arsenalrelaterade tankar som ständigt mals i min invärtes kvarn har satts på pränt och att jag har kaskaderat nyheter, åsikter eller insikter på löpande band denna försommar. Nej, att påstå något sådant vore väl att, om inte ljuga så i varje fall, överdriva betänkligt och jag skyller på min arbetssituation adderat till en familj som behöver den fjärdedel som jag innebär. Det känns som att jag och bloggen, inte helt olikt Arsenal själv, liksom har smålunkat fram sedan FA-cupen vanns (nej, det eventuella syftningsfelet är ingen slump, jag känner mig högst delaktig i att segern togs, jag vet ännu inte bara på vilket sätt). Arsenal har värvat Petr Cech från chelsea vilket, vad Mourinho än må säga i framtiden, är att anse som en storvärvning om än inte riktigt i nivå med de två föregående somrarnas.

Värvningen av Petr Cech är en oerhört bra, om än något lunkande, värvning. Det är inte en värvning som trissar upp tempot till mani a la Mesut Özil sensommaren 2013 när vi blivit snuvade på Suarez och allt liksom verkade stå och falla med det snuvandet, men det är en värvning som visar att klubben är på väg åt rätt håll, att den både har ambitioner och nödvändig pragmatism och att klubben identifierar rådande behov och tillgodoser dem. Så jag är riktigt nöjd med den värvningen. Men jag väntar ändå på den där riktiga storvärningen, den som kan matcha Özils och Sanchez’ anländande till klubben. Samtidigt har en viss ambivalens smugit sig in i mig. För samtidigt som jag väntar på Det Stora Namnet så har jag även kommit att fundera i lite andra banor, reviderat mina gamla sanningar och ställt mig på den inte helt fastslagna sanningens bryggkant.

Jag var tidigare bergsäker på att en central mittfältare med i huvudsak defensiv primäruppgift måste inhandlas att rotera med Coquelin. Men idag är jag inte säker på om jag anser så vara fallet eller om jag egentligen mer blir pissed över att en kille som Schneiderlin kommer att göra våra antagonister Manu bättre, när han går till dem istället för till oss. Som ett exempel. Till skillnad från vissa andra så anser jag att varken Arteta eller den ryktesomgärdade Flamini är bra nog att vara fullgoda alternativ till Coquelin, att den sistnämnde inte kan förväntas spela på absolut toppnivå i 60-65 matcher och att vi bara är en skada på den unge fransmannen från att kastas tillbaka till den hopplösa kvicksandsvandringen från i höstas. Så visst önskar jag att en duglig back up skall inhandlas, men jag kan ändå förstå om Wenger låter bli. Att han anser det egentliga andravalet bakom Coquelin, inte vara Flamini eller Arteta, utan istället fjolårsförvärvet Chambers, vilket inte bara skulle vara typiskt wengerskt utan även …lite logiskt? Lite arsenalskt och nästan lite sunt. Eller?

Så här brottas jag med mig själv där ena sidan av min rödvita själ anser att vi har vad vi behöver medan den andre skriker högt om en versatil kompletteringsspelare som kanske inte är bättre (läs: har ett högre marknadspris a la Schneiderlin) än Coquelin. Och där står jag. Min kompromiss har kommit att bli en spelare som det tidigare talats om i Arsenalrelaterade ordalag och som i veckan fick konkurrens, eller kanske snarare sin ersättare inhandlad, när Steven N’Zonzi bytte neandertalets Stoke-on-Trent mot Andalusiens sol, värme och påtagliga stringens. Jag talar om Sevillas polske landslagsman Grzegorz Krychowiak.

Ja, men så där ja. Det gick ju riktigt bra. Bild från Bildbyrån.

Krychowiak är 25 år, 186 centimeter lång och kan fungera både som defensiv mittfältare och som mittback. Han är kanske inte spelaren som lyfter oss till oanade höjder men han, eller liknande spelartyp, är just vad vi behöver. För när det gäller det centrala mittfältet är det inte högstanivån som behöver höjas, det är lägstanivån. Det är kvalitén på rotationsspelarna, på inhopparna och det är bredden snarare än spetsen vi skall sikta in oss på. Och en spelare som Krychowiak, eller annan i samma kvalitétsklass, skulle verkligen göra det. Sedan är ju frågan om han väljer bort spel i Champions League med Sevilla för dito med Arsenal, men i Laws händer och med Wengers smörjande småprat lär allt ju vara möjligt, eller?

Vidare har den senaste veckan handlat om den striker som Wenger, enligt vår allsmäktigt sanningssägande vän Twitter, ämnar inhandla till oss. Någon skön kvittrare hävdade att Wenger håller på att sy ihop sommarens absoluta topptransfer -alla storklubbar inbegripna, en annan hävdade att spelaren var Real Madrids Karim Benzema medan en tredje slog fast att Wenger förvisso varit i kontakt med sin anfallsglade landsman, men att denna hellre vill vara kvar i Madrid och därmed stått emot Wengers skönsjungande locktoner. Personligen skulle jag jättegärna se Benzema mellan Sanchez och Oxlade-Chamberlain och framför Özils assistenstjänst, men ser, om någon form av objektivitet skall kramas fram, egentligen inga som helst skäl till att han skulle vilja lämna fördelarna i nepotismens högborg för Norra London. Bortsett från att realkapitalet på den spanska huvudstadsklubbens tränarbänk genomlidit en makaber totaldevalvering de senaste veckorna, det vill säga.

Ungefärligen samtidigt togs också följetongen Gonzalo Higuaín tillbaka för återanvändning, Higuaín som just lämnat en konflikt med Reals nye tränare bakom sig men som står och stampar i ett Napoli som tappat avsevärd mark de senaste åren. Denna affär tror jag nog mer på och jag tror att även argentinaren skulle höja kvalitén på vårt anfallsspel, även om han inte kommer i sällskap av samma stjärnglans som Benzema skulle föra med sig. Jag vet att många hävdar att Higuaín är en missarnas man och de stora matchernas sviktare, men när jag läser och hör på Serie A-kännare så målar de upp en annan bild. En bild av en spelare inte helt olik Giroud i sin användbarhet i spelet, men som medför mer fart och ett bättre målskytte än fransmannen. Jag vet för lite om honom för att säga bu eller bä, men nöjer mig med att säga att han även han fungerade bra framför Özil i Real och, med största sannolikhet, skulle innebära ett lyft i relation till Danny Welbeck. Om nu inte Wenger har en omskolad Theo Walcott som ess i rockärmen?

Så även denna text ger fler frågor än svar. För även om jag ger exempel på en spelare, eller snarare spelartyp, jag gärna skulle se att vi handlade in till det centrala mittfältets försvarsdepartement, så kvarstår frågan om vad vi gör av anfallet. För även om jag tycker om Giroud och anser att han, som referenspunkt, har givit oss ett ytterligare redskap i uppspelsfasen så anser jag att han gör för få mål och framför allt gör för få matchavgörande och poänggivande mål för att vara förstestriker i ett lag som uppger sig utmana om ligan och att gå längre än åttondelsfinal i Champions League. Så även om det är långt kvar till sommarens fönster stänger så hoppas jag att Wenger, Gazidis och Law är inne i intensiva slutskedesfaser av spelartransfers som kan göra oss till just utmanare om ligatiteln och till ett lag som kan gå längre än alla dessa lika försmädliga som prematura uttåg ur europaspelet. Kom igen nu, killar. Få det att hända!