Ivan Drago

Jag vet att många av er läsare inte ens var födda då, att många var det men inte fick vara vakna så sent och då allra minst fick se filmer med femton år som nedre åldersgräns för tittande. Om sanningen väl skall fram så fick inte heller jag det, men när jag några år senare hade åldern inne och hade rätt polare med rätt storebrorsor som hade rätt VHS-filmer, så såg jag till att ta chansen när jag fick den. Chansen att stifta bekantskap med en av tidernas mest utmejslade karikatyrer men ändå på något sätt användbara schablon, den sovjetiske boxaren Ivan Drago.

I en tid då det kalla kriget hade år kvar till upptiningen som kom med Glasnost och Perestrojka, när den sovjetiska överlägsenheten i form av röda hockeymaskiner och till perfektion drillade baletter, hade spridits över världen och i en tid då CIA varje år spenderade miljardtals dollar på att i varje västeuropiskt land upprätta stiftelser vars enda uppgift var att, som det hette, ”bevara den kulturella friheten”, vilket i realiteten innebar att sprida så mycket riktad propaganda så att landets invånare skulle föredra det goda landet USA framför onda landet Sovjetunionen. När det kalla kriget fördes med propaganda som mest effektivt och använt vapen.

Då, 1985, mitt i detta stjärnornas krigs allra sista strid åkte Rocky Balboa, born and raised i Staden av broderlig kärlek, Philadelphia, till Moskva för att hämnas sin avlidne vän Apollo Creed. Creed som i en betydelselös uppvisningsmatch tämligen hamrats till döds av det sovjetiska muskelberget Ivan Drago. Balboa, som under denna uppvisningsmatch hade agerat sekond åt Creed och som följt Creeds instruktion att absolut inte –vad som än händer, kasta in handduken, är till bredden fylld av skuldkänslor över vännens död, men även förföljd av den förnedring och vanära som han anser sitt land, i och med den fallne vapenbroderns förlust mot den röda björnen, åsamkats.

I Moskva möter Balboa inte bara hela det sovjetiska folkets avsky för den amerikanska kapitalismens moraluppluckrande dekadens, han ställs också ansikte mot ansikte med en man som är 195 centimeter lång och väger 118 kilo ren och skär muskelmassa.  Vars slagkraft är uppmätt till 1800 psi (pounds per square inch) jämfört med det för boxare normala 700 psi och en man vars verbala uttrycksbehov sträcker sig till så innehållsrika informationstjog såsom ”I cannot be defeated”, ”I defeat all man” och ”Soon I defeat real champions”. Grovmalda kunskapskakor spetsade med lingvistiskt sötningsmedel såsom ”If he dies, he dies”, ”To the end” och ”I must break you”.

Ser du hur blicken, långt där borta, är riktad mot Norra London? Bild från Flickr.com: ”TD5RockeyRambo”

Och jag känner att det är just här jag befinner mig just nu. Jag, du och alla vi fallna, kulturellt degenererade och arsenalförslavade själar. Det är här vi står, det är här vi är, just i denna stund. Någonstans mellan Balboas stjärnbanerprydda och Dragos röda handskar med den gula hammaren och skäran på, mitt i de stora imperialistiska staternas kostsamma propagandakrig och mitt emellan Natos och Warszawapaktens ständiga maktkamp och ställningskrig. Mitt i en kamp, mitt i ett i sträng tystnad genomfört krig och mitt i en osynlig men ändå uppenbar kapprustning. Där är vi nu. Du och jag.

För de senaste dagarna har Den Stora Röda Maskinen, Manchester United inte bara handlat in Bastian Schweinsteiger från Bayern München till sitt centrala mittfält, utan även lagt ut en summa runt £25 miljoner för Southamptons Morgan Schneiderlin att komplettera tysken med. United har alltså, i skrivande stund, ett centralt mittfält bestående av Michael Carrick, Daley Blind och Ander Herrera att lägga till den under fjolårssäsongen mer offensivt använda Marouane Fellaini. Och nu även Schweinsteiger. Och Schneiderlin. Självklart begriper jag att inte alla dessa kan spela samtidigt, men United skall, precis som vi, hantera ett flerfrontskrig i form av liga, inhemska kupper och Champions League och deras besättning på det centrala mittfältet är, utifrån gjorda spelarinköp, närmast att betrakta som en järnridåtät Warszawapaktstrupp på väg ut i strid.

I denna kapprustning längs med försvarslinjens främsta utpost står Arsenal med samma manskap som tog tredjeplatsen förra säsongen. Förvisso kommer Coquelin inte behöva vänta till att alla andra mittfältare, någon stans i december, har blivit skadade för att få spela, visst kommer han vara ett högst kompetent förstaval som står sig stark i konkurrensen och visst kommer han skydda oss redan när ligan sparkas igång. Men bakom honom står ingen Carrick, ingen Blind och ingen Herrera. Inte heller någon Schweinsteiger och uppenbarligen inte heller någon Schneiderlin. Visst spelade Chambers på mittfältet när han var junior i Southampton och visst har Wilshere vikarierat som någon lågt sittande mittfältare i landslaget, men bakom Coquelin står egentligen den, av någon märklig anledning, så överskattade Arteta och bredvid honom en ofta smått krackelerande Flamini. Inte så skrämmande, va? Inte så mycket att skriva världshistoria med, eller hur? Inte så mycket svar på tal på andras upprustning? Mer en 42-årig Apollo Creed, med glättig nonchalans sprutande ur öronen och en predestinerad undergång just framför sig, än en riktig fighter som kan vända underläge till vinst, resa sig på nio och göra det till synes omöjliga möjligt.

För jag kan inte annat än se Louis van Gaal som Ivan Drago efter järnridåns fall. Efter år av matcher, år av slag och märkt av sinad steroidtillförsel. Det blonda håret har grånat, näsan tillplattad och ansiktet rynkigt av för tidigt åldrande. Men fortfarande med en iskall blick av cyniskt beräknande, fortfarande med den nästan patologiska övertygelsen att han helt enkelt inte går att besegra och fortfarande reslig nog att självklart se ned på var motståndare som vågar närma sig. Fortfarande stridande, fortfarande i kallaste av krig och fortfarande i ständig kapprustning. Det må vara att han slarvade bort finessrik lull-lull i både Falcao och van persie, men jag kan se den holländske stoden kretsa kring sitt centrala mittfält, lyfta blicken söderut och låta den landa i Norra Londons röda delar. Och jag kan höra hans röst tränga fram ur mungipan, när han med sammanbitna käkar, pressar fram ett för honom stilla konstaterande ”I must break you”.