Andra chansen

Som du som uppmärksam läsare redan har begripit så är jag inte bara en surgnällig Arsenalfarbror med förkärlek för solid defensiv, utan är även förälder till två barn som nu har lämnat tiden i den absolut minsta storleken för den där de inte bara är tämligen pratbara, rent av resonabla, utan där de också skaffat sig någon form av egna preferenser. De sportsliga varken är eller har varit ämne för diskussion, men i den musikaliska delen av tillvaron har de redan tagit tämligen omfattande skutt från ursprungets källa, dvs. jag och min. Sonen lyssnar inte längre uteslutande på radiokanalen Bandit Rock eller på engelsk hårdrock från 70-, 80- och 90-talet och dottern har för länge sedan lämnat den trygghetszon av, av föräldrarna, kvalitetsmärkt popmusik av högst lyssningsbar art.

Ungarna har fått eller skapat sig en mer eller mindre egen musiksmak. Och i dess virvlande virrvarr tenderar jag som förälder att antingen hamna på direkt kollisionskurs eller moloket få glida med i en resignerad, såväl som knorrande, rännil. Och i den rännilen hade redan den så kallade Melodifestivalen greppat sig fast. Min vår fick således kantas av lördagssittningar i den musikaliska terrorns tecken och en av dessa tortyrredskap hette/heter Andra chansen. Denna andra chans är någon form av uppsamlingsheat för utslagna popsångare som griper efter halmstråt att ta sig ur den potentiella utslagningskylan in i tävlingens absoluta finrum, finalen. Andra chansen präglades således av lika mycket disktrasestinkande desperation som plastpaljettglittrande lycksalighet. En sorts kulturell frontalkrock där jag och mina små telningar lät oss hållas som gisslan.

Ungefär så känns det inför söndagens bortamatch mot Crystal Palace på Selhurst Park. För inför en redan småsnårig bortamatch, inför ligans bästa hemmafantaster på en av ligans absolut mest smakfulla arenor, där står Arsenal och likt en överförförfriskad semesterfirare i Hawaiiskjorta och Sanchezkorta shorts vinglar längs med värdighetsrännstenens kant. Jag vet att jag inte skall ägna mig åt klicktorskande pseudokvällstidningsjournalistik och sätta versalklädda rubriker som innehåller ord som ”fiasko”, ”katastrof” eller ”kris”, men bortamatchen mot det oerhört upphottade Palace har, efter Arsenals pinsamma säsongspremiär, blivit något av en do or die, en upp till bevis eller till samma Y-korsning mellan ett varmt finrum och en annalkande kyla som ovan nämnda Melodih-vette.

På väg mot en av ligans absoluta höjdpunkter. Bild: Manu-Mats

Som jag var inne på i måndags så måste Arsenal, såväl spelare som manager, ta sina respektive primäruppgifter på större allvar. Mot West Ham lyste all den insikt, fokus och cynism som Community Shield-mötet med chelsea innehöll, med sin frånvaro och dessa måste nu åter.  Wenger spekulerade efter premiären i om spelarna kanske varit nervösa inför ligastarten och om så är fallet så har vi banne mig ett problem att jobba på. Ett annat är försvarsspelet på defensiva fasta, men inte heller det är några nyheter. Mot Palace brukar ju även de offensiva fasta innebära baklängesmål för oss, så Wenger och manskapet har utan att överdriva haft saker att jobba med under veckan. Har de haft en stund eller två över ser jag gärna att även löpvillighet utan boll har varit ett ämne de avhandlat. Utifrån rådande truppförutsättningar och utifrån spelarinsatser i premiären skall uppställningen vara den fungerande 4-2-3-1 istället för den till undergång dömda 4-1-4-1 och startelvan skall utformas på följande sätt:

Cech
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Oxlade-Chamberlain – Walcott – Sanchez

De bakre fem: Här råder väl, Cech’s en och en halv tavla till trots ingen som helst osäkerhet vilka spelare som skall bli den bakre femman. Bellerin sägs vara i speldugligt skick varför han får ersätta Debuchy och de övriga fyra får, ja just det, en andra chans att visa sig kompetenta nog för startplatser. Tilläggas bör tyvärr att dessa skall göra det i mer komprimerat och fokuserat skick, för West Hams 1-0-mål senast gav mig högst osköna känslor av deja-vu, känslor som jag hoppas slippa denna söndag.

Okej. Kanske mer en touch av Pardew än av Wenger. Om man säger så. Bild: Manu-Mats

Mittfältet: Fjolårets klockrena mittfältsdynamo, Coquelin-Cazorla, splittrades inför Community Shield och lika pragmatiskt funktionellt som draget blev mot chelsea lika platt fall blev det mot West Ham då Ramsey helt verkade ha förlorat kollen på vad en sk. B2B-mittfältarer är satt att göra, alternativt fått instruktioner av Wenger att likt en av två offensiva mittfältare, framför Coquelin och just bakom Giroud, tillsammans med vänsterflanksövergivare Cazorla springa i vägen för Mesut Özil. Detta får inte hända även mot Palace. Vi skall ha spelgeniet Cazorla bredvid lagens långa arm, Coquelin – som i mitt tycke får både oförtjänt och onyanserat mycket spe för ett passningsspel som inte alls är på den karikatyriskt låga nivå som vissa vill tillstå. Framför dessa skall Özil laborera med en central referenspunkt och med höghastighetslöpare på respektive flanker. Eller? Eller. Eller så tänker man att de snabba kantlöparna får sällskap av en än mer rörlig forward och att Özils passningsgenialitet då får ännu ett potentiellt redskap framför sig?

Anfallet: Som jag redan nämnde just ovan, måste vi ha fart och kanthållning på våra ytterpositioner. Är Sanchez redo att starts så skall Sanchez starta. Om så inte är fallet tycker jag att Walcott skall ha den vänsterytterposition som för länge sedan formade Henry till en världsstriker och som ibland känns som den position där Walcott skulle göra mest nytta för Arsenal. Kan Sanchez spela så väljer jag Walcott, mest för att Giroud fick ett antal chanser i söndags, men så kategoriskt valde att bränna dem. Detta trots att Walcott har oerhört mycket kvar att bevis som link-up-spelare, men å andra sidan kan ge laget mer snabb rörelse utan boll än vad Giroud kan, vilket i sin tur kan skapa oreda för Palace och användbara ytor för medspelare.

Matchen: Som jag redan varit inne på så är detta en tämligen svår match mot ett Palace som förvisso har Alan Pardew som manager, men som detta till trots är ett synnerligen välsammansatt lag, ett lag som genom några högst oväntade spelartransaktioner nu blivit än mer hotfullt. Jag skall villigt erkänna att jag inte bara är märkt av Artetas oförmåga att stå emot Palacekontringar på Arsenalhörnor, av felpassande Arsenalister som darrar som asplöv i målvaktens knä när en ledning skall hållas eller av känslan att synnerligen orättvist räddas från poängtapp av stolparna. Min fruktan för söndagens motstånd är högst reellt. Palace är ett bra lag, ett lag som inte bara kan ligga lågt och hoppas på kontringar utan ett lag som har både kraft, fart och kreativ kompetens att föra ett eget spel. Jag hoppas bara Arsenal ser till att visa att även vi är det och att även vi har dessa förmågor. Att vi tar vår chans till upprättelser och visar att denna höst inte skall bli som fjolårets och att vi har täckning för alla ord som huserat runt klubben under sommaren. COYG.